Volume 1

En av de mest krävande skivorna i min samling är utan tvekan The Soft Machines debut. Men efter ett par genomlyssningar står det klart att den även är ett mästerverk. Det är intensivt, flummigt, komplext och underbart skruvat. 

Kevin Ayers popådra, Robert Wyatts magnifika trumspel och Mike Ratledges jazzighet gör skivan till ett unikt hopkok av idéer som både förbryllar och förgyller. Undergroundklubben UFOs husband, tillsammans med Pink Floyd, borde enligt mig fortsatt i någorlunda samma riktning och inte fastnat i jazzfacket redan på tredje skivan. Ett hyllat album som jag inte ser någon som helst storhet i. Att Kevin Ayers lämnade gruppen efter debuten och spelade in finfina soloplattor är ändå en tröst. Även om den kan kännas ganska tidstypisk är det en skiva som åldrats med värdighet tack vare sin genialiska uppbyggnad. Låtar och passager omvartannat väver in lyssnaren i det organiserade kaoset som råder. 

”Hope for happiness” inleder skivan med Wyatts wailande sammetsraspiga röst. När låten börjar ta form och orgeln sjuder av psykedeliska toner hörs likheter med Caravan. ”Joy of a toy” som Kevin Ayers första platta i eget namn även heter, är en insprängd pärla med sin lågmälda intensitet och klurighet. ”Hope for happiness (reprise)” tar vid och får Syd Barrett och kompani att låta som ett ordinärt pubband. ”Why am I so short?” är en kort låt med underfundig text som leder vidare till proggigare domäner i ”So boot if at all”. Det som börjar aningen strikt tar sig friare jazzformer allteftersom tiden går. En inte helt smidig övergång men ändå så rätt det kan bli och ”A certain kind” är igång. Något så annorlunda som en jazzballad med 100% närvaro i Roberts röst. Musiken skulle lika gärna kunna varit ett samarbete mellan J S Bach och Oscar Peterson. En personlig favorit sedan många år. Inledningsvis låter ”Save yourself” som Iron Butterfly men sekunderna sedan är det inget snack att bara The Soft Machine ligger bakom. De bjuder på två härliga refränger mitt i all orgelmani. ”Priscilla” sveper förbi i en minut och bjuder in till den rytmiskt blytunga ”Lullabye letter” där man knappt hinner andas. Orgelsolot är ultrapsych. Därefter börjar textmässigt enformiga ”We did it again” som faktiskt sjungs -I did it again. På rätt humör är det en kul låt. Samma idé fast då med annan text återfinns på Kevins singel ”Singing a song in the morning (religious experience)”. ”Plus belle qu’une poubelle” med dess basgång som lätt fastnar på hjärnan är ännu en startsträcka till nästa spår. ”Why are we sleeping?” är skivans rakaste även om det ibland låter om orgeln som hos Snövit och de sju dvärgarna på julafton när piporna hänger sig. 

Avslutar gör femtio sekunder långa ”Box 25 / 4 lid”. En pekfingermelodi på ett piano. Ganska udda och oväntat och minst lika händelsefattigt kan man ju tycka. Men har jag nu haft skivan i sjutton år står jag bakom dem till fullo. Året efter släppte de Volume 2 och visst ja, det är ju här det börjar bli knepigt...

Where? (in conclusion)

Jakten på den heliga graal fortsätter men för ungefär ett år sedan la jag vantarna på en väldigt spännande platta efter ännu en lusläsning av Acid archives. 

Självaste Polydor satsade pengar på en kvintett som gick under namnet Ram. 

1971 spelades Where? (in conclusion) in och släpptes året därpå men då var gruppen redan ett minne blott tack vare managementproblem. Eftersom skivbolaget saknade en grupp blev det svårt att promota så skivan sjönk skamset mot botten. Musiken är lika bångstyrig som batikgeten på framsidan utan att för den delen vara alltför svår. Första gången jag hörde den kändes det som ännu en skiva i samlingen där alla i gruppen ska få lika stort utrymme för egna idéer och det brukar inte båda gott. Demokrati är överskattat. Efter ett par genomlyssningar fick jag ge med mig och inse att detta helt enkelt var en skiva med smarta arrangemang och känslan av en lust för att öppna upp för infall, hur märkliga de än må uppfattas. I dagar gick jag omkring och nynnade på fragment från plattan och längtade efter ännu en spelning då arbetsdagen tagit slut.

”The want in you” är en del progressiv rock och en del barband som en bit in i setet trollbundit publiken och höjt ölförsäljningen med 200%. Gitarriffet är som hämtat från den vågade Chicagoplattan som tyvärr aldrig släpptes och orgeln som tar vid spottar ur sig dansanta toner. Ett par mässingblåsare förstärker refrängen långt bak i mixen och trummisen fyller varenda tendens till tomrum. Det är en glad låt som hämtar kraft från bakgaturomantiken som nog finns i varje stor amerikansk stad. Så fort en tvärflöjt dyker upp i rocksammanhang nämns Jethro Tull som referens men sanningen är den att de medvetet väljer ett utraproggigt slut än bygger låten kring instrumentet. Tvivlar på att John DeMartino stod på ett ben i studion! Inhyrda Dennis Carbone attackerar samtidigt pianotangenterna och skapar ett muller i moll.

Som en övertydlig skolpjäs där de goda kläs i ljusa färger och de onda fångas i strålkastarljuset med långa skuggor som följd tar ”Stoned silence” vid. Ett ödesmättat piano sätter stämningen direkt och en försiktigt plockande gitarr ekar trolskt till sångarens sävliga text. Plötsligt släpps ett maffigt gitarriff in i mixen och ett entonigt saxofonblås håller kvar låten på jorden. Kastratsången ger mig lite Hair-vibbar där det ska dansas på borden men solot i slutet suddar effektivt ut alla farhågor. De vänder tillbaka till det enkla pianot. Efter ett unisont -Aaaaaaah ökar intensiteten igen och en doomig funkslinga vecklar ut skuggorna. Michael Rodriguez får mer riv i rösten och de avslutar med ett jazzparti med den vildaste tvärflöjt jag nog någonsin hört. En lugnande kör sjunger -Stoned silence, som i ett mantra och bilden av ett hippiegäng i en lägenhet, alla med trötta ögon fokuserade på stearinljuset mitt på golvet, fladdrar förbi mitt inre.

Instrumentala ”Odyssey” är en fjäderlätt tvärflöjt/pianokomposition som trots lite marschtrummor mot slutet inte tillför något. Det är snällt som en tecknad serie för de allra minsta.

Varenda gång jag kommer till ”The mother´s day song” slås jag av hur likt han sjunger Ian Gillan. Till och med den brittiska accenten stämmer. En långsam bluestolva som med tiden fylls på med arbetarklasstrummor. Partiet därefter är ett skolexempel på hur dåtidens hårdrock lät. Intensiva pukslag till en svårmodig Soft Machinepassage och tolvan är igång igen. Både röst och musik kokar sedan över av (tidiga) Alice Cooper med trumpetstötar och tillhörande Budweiserdimma. Och det blir ännu tyngre med härligt distade gitarrer. De ångar på och slänger in ännu en vansinnesflöjt i röran. Så här borde fler A-sidor avslutas!

Hela B-sidan bygger på en låt. ”Aza”, som är uppdelad i fyra delar. Jag hör släktskap med Agitation Frees debut Malesch trots att den inte släpptes förrän året efter. Fem minuter in tornar en horribel, tillika formidabel basgång upp och river öppna sår i stillheten. I ett fientligt jazzlandskap och med Cream som ledsagare når de avgrunden med improviserad precision. Halvvägs in råder åter lugnet som än en gång får se sig besegrat. Stegringen mynnar ut i en ödesdiger känsla av att stå på ett rimfrostigt slagfält med vetskapen att det kommer att gå åt helvete. Låten fastnar i ett Bitches brewdödläge. Ett Caninspirerat groove med hypnotiskt lysergiska element leker med våra sinnen i två minuter och som avslutning lyckas de fläta samman morgondagens synthesizerljud med en medeltida melodi. 

Detta är ett garanterat bra köp om man gillar lite vildare progg. Lita på mina ord!

Master sleeps

Göteborgsbaserade Hills debut från 2010 var en rejäl överraskning för oss psykedeliafans. Säreget och udda och det enbart i goda ordalag. Så när gruppen blivit med uppföljare var där inget att tveka om. Den skulle man ju ha helt enkelt.

Första veckan låg den bara på bordet i väntan på rätt tillfälle. Till sist kom så högtidsstunden och skivan stoppades in. Dunkel belysning och tyst från övriga familjemedlemmar. Då är soffan min borg! Drygt 36 minuter senare satt jag där och kände mig tom och lite smått irriterad på den svåra andra plattan som det ju heter. Vad var nu detta? Inget släktskap med debuten alls och var fanns magin som så skoningslöst lindat mig kring sitt finger senast? Jag stoppade in den i hyllan och ville inte ens kännas vid CD-ryggen när jag letade annan musik i veckor framöver. 

Så en morgon gjorde jag som jag brukar när jag väljer bilmusik. Blundar och tar. Master sleeps... Tack så hemskt mycket slumpen! Det är något visst med att erkänna sina misstag och här kommer min biktbekännelse. Halvvägs in i ”Rise again” var jag uppe i över de 110 km/h som är rekommenderat och plågade ratten i takt till de riktigt krautiga trummorna. De låter som ett skoningslöst Hawkwind på en scen inför en skara vettskrämda konsertbesökare. På instrumentala ”Bring me sand” fortsätter de tunga puktrummorna. Gitarristen sneglar åt Indien och fyller ljudbilden med österländska toner som intensifieras allteftersom. Lite som ett Quicksilver Messenger Service på ragahumör. ”Claras vaggvisa” därefter känns lite som en mellanlåt med sin försiktiga orgel och dämpade trummor. ”The vessel” däremot dundrar på som ett ånglok med en komplett galen koleldare i arbetslaget. Än en gång tycker jag mig höra Hawkwind fast nu i en utökad version med Kenny Håkansson som bandledare. Titelspåret är nio minuter magi och inget annat. Det är kraut i allra finaste skrud. Sångaren låter som en sån kväll då Damo Suzuki knappt ens hittade fram till mikrofonen. Orgeln med sitt enda ackord försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Man sitter liksom som en nylobotomerad patient och bara vaggar av och an fast istället för dregel syns ett snett leende. Gitarrsoundet är otroligt varmt och behagligt och det spelas sparsmakat och precis så lite som låten kräver. Lite percussioninstrument dyker också upp och faller bort under resans gång. Avslutande ”Death shall come” har tre låtar i sig enligt mig. Det mässande och doomiga i Stooges ”We will fall”, gitarrfigurerna från The Doors ”The end”, och jamkänslan i Pink Floyds ”Careful with that axe, Eugene”. Ändå känns det eget och det är det som känns så stort. 

Så, nu lämnar jag biktbåset med rent samvete och känner mig mogen för en tredje platta.

Samma skiva. Två omslag. Så ingen råkar bläddra förbi den av misstag!

Odelay

1996 års i särklass bästa skivsläpp stod Beck Hansen för. Jag var nästan nitton år då och satt ofta och tittade på David Letterman. En kväll steg en småklurig artist upp på scenen och rev av  "Where it´s at”.

Jag hade helt missat ”Loser” från Mellow gold, hur det nu ens är möjligt, så jag satt oinformerad och bara log brett och skrev en mental note på fyra bokstäver. Det var underhållande, musikaliskt underfundigt och så rätt när man var på peaken av ironins gyllene årtionde. Det var inte långt till min födelsedag så jag önskade mig så snällt plattan med dreadlockhunden som fullkomligt flyger över ett agilityhinder. Den stora dagen kom och efter det var hösten inte sig lik. Skivan gick om och om igen och inte för att jag letade brister eller så men jag förstod verkligen inte hur en skiva med influenser från jordens alla hörn kunde låta så sammanhållande. Den spretade åt alla håll och hölls samman av vad jag tror är nyckelordet för skivan: Energin. 

Den så intressant betitlade ”Devil´s haircut” greppar tag i kragen direkt. Fetaste gitarren inleder och rytmgitarren med sina icke baktaktsreggaelicks bäddar för trubbel. Samtidigt studsar en fjäderlätt bas i bakgrunden. Trummorna i refrängen låter old-school hip hop inspelade i en tom aula bortsett från en handfull vita förortskids som smitit in för att i lugn och ro rulla eftermiddagens jointar. Urladdningen i slutet där han med distad röst skriker -Devil´s haircut in my mind, skulle kunna skrämma vilken Slayeranhängare som helst.

Soul i händerna på herr Hansen varvat med ett Beastie Boysbeat blir ”Hotwax”. En förförisk Curtis Mayfieldgitarr lägger grunden till vad som inte komma skall. Det oantastliga groovet ställs inför prövningar gång på gång. Dragsspelsbreaket och det distade munspelet gör att man stannar upp och undrar vad det egentligen var som hände. Den spanska refrängen lyder på engelska -I´m a broken record/I have bubblegum in my brain. Och när den förtjusande trollkarlen mot slutet förklarar för en flicka att han har kommit för att tala om universums rytm, går det bara inte att värja sig längre. 

”Lord only knows” börjar chockartat som ett gurglande skrik framför toalettspegeln med munnen full av Vademecum munskölj. Sekunderna senare transformeras den till en countrylåt där en släpig fuzzgitarr och en slidegitarr nästan helt logiskt skjutsar låten framåt. Han sjunger med uppgiven röst till det moderna Nashvillesoundet och när breaket kommer med det totalt misslyckade försöket att glänsa som en Steve Vai kan jag än idag bli full i skratt. Trummisen spelar sådär lojt på nåt vis utan några som helst försök att glänsa.

Att ”The new pollution” blev vald till singel kan jag inte förstå. Easy listening med en enerverande takt och en trånande saxofon gör att jag slår dövörat till.

Fokus uppstår direkt i den suggestiva ”Derelict”. Småkusliga slagverk och suckande mekaniska vågljud skickar iväg lyssnaren till en månskensritual uppe i Atlasbergen där byns shaman dansar i ett tilltagande trancetillstånd. Mystiken tätnar av diverse akustiska stränginstrument. Det här är stort.

”Novacane” är en komplex skapelse. Den mjuka bas/trummor/gitarrinledningen körs brutalt över av en maffig gitarr som flyttar all luft i rummet. Beck börjar rappa, självsäkert och övertygande. Tänk Wu-Tang Clan och Fu Manchu live på San Quentin med utskänkningstillstånd. Även om det är hur bra som helst känns det som att han mest tänjer gränserna för att se vad som är okej och inte okej. Låten slutar abrupt med vad som låter som ett solo spelat på en knappsatstelefon. 

Trollbindande ”Jack-ass” står på tur. Lite av en försmak av vad som bjöds på uppföljaren Mutations. Som i sakta mak på en hästrygg med cowboyhatten nonchalant hängande i hakbandet runt halsen känner man solens sista värmande ljus och njuter gott åt dagens glädjeämnen. Ensam. 

Så till låten som en gång fängslade mig. Om man som jag är ägare av CD-varianten kan man ändå glädjas åt vinylknastret innan den helt underbara orgeln sänder iväg sina första änglalika toner. Försiktiga trummor tar vid. Den korta refrängen med bandyklackstendenser är låtens svagaste länk. Det är väldigt jazzigt i grunden och i ivern att fånga dagens sound blir resultatet nåt man inte hört innan. 

”Minus” hinner på två och en halv minut rensa skallen på en ordentligt. Det är collegerock för de missanpassade spelad i ett skyhögt tempo. Dubbla sångpålägg varav den ena i ett distortionbrus. Breaket doftar Built To Spill och ger låten en ny dimension innan larmet är igång igen.

Med en lockande vissling pockar Beck än en gång på ens uppmärksamhet. Framtidscountryn ”Sissyneck” har bara börjat. Trummisen skulle lika gärna kunnat kompa Johnny Cash i ett högoktanigt tv-framträdande men ännu hellre smaskar han trumskinnen bakom Becks stiff upper lip-attityd som i refrängen förstärks med en klockren pedal steel. Den sliriga orgeln mot slutet förtjänar en guldstjärna.

Det är trummorna som avslöjar att det är en nittiotalsproduktion. I övrigt låter ”Readymade” som något en långhårig kvartett spelat in efter en vecka på hawaiianskt gräs runt -68. Basgångarna håller låten flytande. Gitarrtonen är härligt smutsig och passar perfekt till hans smått arroganta spelstil. Detta är skivans mest avskalade låt så alla små detaljer får mer utrymme. 

På ”High 5 (rock the catskills)” bjuds det 100% attityd. Distad rapsång, ett klassiskt parti instoppat för dynamikens skull, en övertänd kör, samma telefonsolo som i ”Novacane” med repliken -Turn that shit off, man! What´s wrong with you, man? Get the other record. Damn! Orgelsolot är suveränt, som Soft Machines Third fast på 45 varv.

”Ramshackle” sänker tempot med besked. Akustiskt återhållsamt som enda naturliga utväg till avslut på den intensiva musikalisk resa man tagit ihop. De ensliga kantslagen ekar låten igenom och i ett parti går den traditionella låtbyggnaden in i en österländsk passage. Så enkelt han får det att låta. Grails kan mycket väl ha hämtat inspiration härifrån till sin fantastiska LP Burning off impurities.

Jag har numera alla Becks skivor och har begripit att detta är en artist som aldrig kommer att stå still. Genom åren har han, mestadels med lyckat resultat, gått från en genre till en annan och gjort den till sin egen. Allt från sleazy lo-firock till modern gitarrbaserad electronica, varvat med funk, nutidsblues och massivt orkestrala verk. Fast det är här man ska börja. Odelay år 2013 är ju minst lika intressant som när den kom om inte mer om man betänker hur nästan slaviskt dagens musikscen plöjer sin egen fåra så djupt att den inte kommer ur den. Han sjunger country, dom spelar rock, hon wailar sin R´n´B. 

Beck var allt det redan för 18 år sedan!    

Split

Groundhogs betydde inget för mig trots att åldern skenat iväg. Det lät konstigt, tyckte jag och såg till att beställa hem tre ex för avlyssning. 

Johan hade med sig traven skivor till butiken och Micke fick syn på Split och halvskrek rakt ut -Cherry red! Det lät så inspirerande att när jag väl hemma igen, nästan knappt fått av sandalerna, skippade de första fyra och vred förstärkarreglaget åt höger. Jag möttes av en stöddig trio som skapade musik som vågade gå sin egen väg. Den nerv och finess som i nästan sex minuter lämnade högtalarna knockade mig i soffan. Det ultratajta kompet som inleder med mycket cymbal i fyrtakten. Det eviga drivet i basgången, stundtals tillsammans med dunkla, tungt vibrerande gitarrtoner från huvudmannen Tony McPhee. De frenetiskt arbetande trumslagen bär släktskap med Mitch Mitchell och Keith Moon och det är dessa som pressar upp låten i hundranittio på raksträckorna. När den återgår till ursprunglig form och man vet att tempot ska upp lika högt igen känns det som att öppna en julklapp om och om igen utan att bli trött på innehållet. 

  

Dagen efter satt jag ner med skivan med ett fokus min fru nog önskar jag skulle ha kring hushållssysslorna. Första sidan är på fyra spår. ”Split 1-4”. En ensam mans tankar och rädslor i gränslandet mellan det normala och det onormala. I första delen börjar han ana att något inte står rätt till med psyket och låtens uppbyggnad går hand i hand med hur paniken får fotfäste. Dubbla gitarrer i första solot ger en schizofren effekt och mitt i det stenhårda kompet svävar melodin in i en österländsk passage. Tänk tung turkisk psykedelia. Basgången i verserna är på pappret desamma men Peter Cruickshank lägger mer tyngd bakom för varje textrad känns det som. Del två har samma komp men är mer progressiv än föregående stycke. Nu vet han definitivt att något har hänt och han vädjar till sig själv att släppa alla hjärnspöken. Inledningen känns olycksbådande och när de möts alla tre igen sugs man in i en psykotisk tornado som återigen speglar känslorna som pågår i honom. Lugnet före solot ger dubbel effekt och som de vräker ur sig! De bakar in små pauser låten igenom som ger texten en viktigare roll. Vid tredje delen har han lyckats somna, ovetande om att kriget pågår utan hans eget deltagande. Den överstyrda gitarren som parallellt med de övriga instrumenten dundrar på som en migränattack mellan de akustiska partierna låter amerikansk östkustpsych i skarven mellan 60 och 70-talet. Slutligen vaknar han och har svårt att greppa att verkligheten ser helt annorlunda ut. Efter lite andrum hängs stålsträngsgitarren om halsen och han bränner av ett otroligt slidesolo. I avslutande delen råder villrådigheten och alla försök till stabilitet går om intet. De låter som tidiga Status Quo med mer skit under naglarna och med halva låten kvar jobbar de upp en frenesi som uttrycker galenskapen och vilsenheten på absolut bästa tänkbara sätt. En helgjuten A-sida är så till ända.

”A year in the life”, B-sidans andra spår, känns sorgsen och vädjande som en långsam begravningsblues. Bilder av nakna träd i ett vindpinat, dimmigt landskap och undvikande blickar från dystert klädda osympatiska människor framträder i mitt inre. Versen i ”Junkman” har likheter med The Kinks om än mer avigt och avståndstagande. Däremellan attackerar de i enad front lyssnaren urskillningslöst med rå progressiv precision. Tony McPhee frambringar sedan högst kusliga ljud med gitarren i drygt två minuter. Deltabluesen i ”Groundhog” med endast stövelstamp i golvet och slirig slide som sällskap är så bra som det låter på pappret. Det enda som verkar saknas är knastret från 78-varvaren. 

Get yer ya ya´s out

Jag har läst fem biografier om Rolling Stones härjningar och gärningar. Allt som allt står det elva skivor i samlingen av deras cirka trettio originalsläpp. Jag tycker ingen är komplett och i vissa fall är de oroväckande fantasirisiga. De är ett bra band och de är ett tråkigt band helt enkelt.

Så när jag ögnade igenom vinylerna på jakt efter halv sex-skivan och bromsade för Get yer ya-ya´s out som jag aldrig hört trots att den stått där i minst ett halvår for tanken att -ja ja, man ska väl ha hört den, igenom skallen. Skivan som säkerligen är minst lika känd för sitt omslag som musiken som ristades in från två spelningar på Madison Square Garden. Charlie Watts iförd en t-shirt med en svartvit bild på ett par bröst och en fullpackad turnéåsna är om inte vackert, åtminstone rätt charmigt lökigt. Nålen landade och nästan omedelbart träffades jag av nerven från ett garvat gäng som verkade ha så roligt uppe på scen. Kvällarna till ära satt sjätte medlemmen Ian Stewart in på piano. Förvisad en plats bort från scenljuset för sin kraftiga haka och sin dirigentkropp fungerade han som bollplank på repetitionerna och var den som höll hårdast i bluestömmarna. Han håller en låg profil men bara närvaron verkar sporra. Nyaste medlemmen, Mick Taylor, är en sju gånger mer kompetent gitarrist än Keith Richards. Han spelade ju med John Mayall, för Guds skull! Med endast Let it bleed i bagaget är han rookien i bandet som mer definitivt än någonsin tagit över sedan Brian Jones så mystiskt drunknat i poolen på A A Milnes tidigare residens. Han levererar verkligen och ihop med Keiths Chuck Berrysväng får de repertoaren att glöda. 

Det första Charlie Watts hinner göra är att komma in fel i ”Jumpin´ Jack Flash”! En version som inte ligger långt efter den från The Rolling Stones Rock & Roll Circus. Bra tempo och ett ruggigt ljud hos gitarristerna. Bill Wymans basgångar osar testosteron långa vägar och när låten är en klassiker i sig och de spelar så här och eldar igång publiken verkar Jagger mer motiverad än annars. Den här låten och ”You can´t always get what you want” tycker jag delar förstaplatsen när det kommer till hans cockneydialekt. Ett säkert kort i det stora landet i väst är att riva av en och annan Chuck Berrylåt. Med ”Carol” bryter de ingen ny mark men de förvaltar rock ´n rollarvet i all sin enkelhet. ”Stray cat blues” från Beggars banquet som släpptes två år tidigare går in i ena örat och ut genom andra. Här har den fått mer tyngd. De har Mick Taylor att tacka för det. Han attackerar strängarna i sina partier som om det var förutbestämt att han skulle ta plats i bandet. Dynamiken slår hårt på lyssnaren och Jagger håller inte igen när bandet bakom honom öser på för allt vad de är värda. Någorlunda städade ”Love in vain” sänker tempot betydligt. Micks slidegitarr gråter guld och Charlies trumföring är oklanderlig. ”Midnight rambler” blir här två minuter längre än i originalversionen. Den något kontroversiella texten bakas in i ett sjuhelvetes gung, komplett med Jaggers coola munspel och när låten ändrar form från det lättsamma till essensen av vad som var så farligt med rock kan jag inte annat än maniskt stampa foten i golvet. 

B-sidan startar med ”Symphaty for the devil”. Jagger iklädd rollen som Djävulen själv plockar fram det bästa hos sångaren och Keiths sologitarr som startar lite trevande växer sig starkare och starkare. Till sist har han hela konsertsalen i sin hand. Den otypiska Stonestakten är här på gränsen till kriminellt medryckande. Charlie i en tvåtakt och en ondskefull gitarrslinga gör ”Live with me” till en vinnare. Och Bill levererar en stadig grund att falla tillbaka på. Skivans andra Berrylåt är ”Little Queenie” men här faller de hårt mot marken. Fyra och en halv minut av mitt liv försvinner, mer är det inte. Annat är det när de ger sig på ”Honky tonk women”. Denna långsamma blues med sina efterhängsna gitarrer och här strör Ian Stewart barpianolicks i refrängerna och fulländar en redan perfekt låt. På ”Street fighting man” hörs Keiths ljusa röst nästan lika högt som Micks. Han är verkligen på gång i den här härligt knaggliga versionen. Ingen större finess men det är råbarkat på ett sätt jag aldrig hört förr.

Live Cream

En av världens första riktiga supergrupper bodde i England och hette Cream. De spelade in tre studioalbum mellan 1966 och 1968 som står sig väl än idag. 

Som tonåring hörde jag Disraeli gears och Wheels of fire och även om jag inte var alldeles redo för deras musik fanns det något som pockade på min uppmärksamhet. Ett år senare fick jag höra Live Cream och alla frågetecken försvann. Detta var ju ultratungt på sitt sätt. Och levande i allra högsta grad. Skivan släpptes två år efter deras uppbrott och förutom sista låten är materialet hämtat från debuten. Egentligen har jag svårt för musiker som ska showa och visa upp sig men i fallet Cream ser jag detta endast som en positiv sak. Tre personer som vill låta så mycket som möjligt och ta så stor plats det bara är möjligt och ändå inte ge upp melodin är stort. 

Det börjar redan i ”N.S.U.” som i studioversion är 2.47 minuter lång. Här är den drygt tio minuter. Respekt! -Driving in my car, smoking my cigar, the only time I´m happy´s when I play my guitar. Varenda gång jag hör textraden mår jag bra. Jag blir femton år igen. Hör jag liveversionen blir jag inte bara yngre utan även jävligt full i fan som den trettiosjuåring jag är. ”Sleepy time time” därefter är ju något lugnare i tempot men lika intensiv ändå. Det är nästan så att Clapton och Bruce verkar bråka om vem som ska ta i mest i sångversen. Återigen är det ett improvisationsstycke mitt i låten. Något mer utarbetat än öppningsspåret men ändå så väldigt i nuet. På B-sidan ligger ”Sweet wine” i en skön 15-minutersversion som slår de flesta på fingrarna. Är jag riktigt på humör kan jag komma på mig själv att inte andas i de mest kritiska lägena. Vem ska ta över rodret på detta stormiga hav, hinner jag tänka. Så fort de kommit på fötter igen plockar någon i bandet ner låten till minsta beståndsdel och äventyret får fortsätta i ny riktning. Spännande men ack så farligt om samspelet inte varit 100%. Detta är en riktig livefavorit! Muddy Waters ”Rollin´ and tumblin´” känns lika självklar som bräcklig i sitt upptempo. Inte lätt att hinna med munspelaren här inte! Ginger Baker är punkigt krautig bakom trumsetet. För att fylla ut med material valde Polydor att släppa en tidigare outgiven studioprodukt. ”Lawdy mama” låter väldigt lik ”Strange brew”. Samma puls och spelglädje, lite annorlunda ackord och text. Så här långt in i skivan undrar man ju hur denna låtit live. Förmodligen jättejättejättebra!

Felt

Alabama 1971. Felt spelade där och då in sitt självbetitlade album. Hur märkligt det än kan låta kom aldrig en uppföljare. Sångaren släppte dock två soloskivor som jag inte hört.

Omslaget är inte psykedeliskt utan bara märkligt. Varför sitter en gammal kvinna insmord i rosa lera och varför puttar någon på en rostig bil på baksidan? Att inte fler har hört skivan visar hur orättvis världen kan te sig ibland. Detta är nämligen i det närmaste en helgjuten platta. Från beatlesk poprock till hårdrockstendenser och lite annat kul däremellan. Öppningsspåret ”Look at the sun” låter som en outtake från Abbey Road. Den pianostödda balladen trevar igång försiktigt, nästan som en kärlekshymn. Rösten spricker i de höga tonerna och trummisen håller varsamt takten. Halvvägs in har de vuxit in i låten och börjar ta för sig. Med knappa minuten kvar bränner gitarristen av ett fantastiskt solo som ändrar karaktären. Såna genidrag hör man inte allt för ofta. ”Now she´s gone” börjar i stil med något på Jojje Wadenius Goda´ goda´. Sångaren låter förvillande lik Country Joe McDonald. Musiken låter nog till och med som Country Joe & the Fish. Det höga tempot drar de ner på efter ett tag och ännu lite till efter det. Den sorgsna texten återspeglas perfekt i takt med musiken. Plötsligt återtar låten samma form som i inledningen och vid tredje -You might be the next one tar han i från knäna. ”Weepin´ mama blues” låter precis som titeln skvallrar om. Det är långsamt och blytungt. Hammondorgeln har ett otroligt varmt ljud, sången har pondus och texten är hjärteskärande. Vietnamkriget berörs bland annat. Låten har ett av de bästa gitarrsolona inom genren utan att ta för stor plats. Den effektiva orgeln äger från början till slut. Sista låten på A-sidan har både lite Santana i sig och samtida engelsk rock. Tänk er ett Fleetwood Mac med Peter Green i spetsen som gör allt för att övertyga publiken att just de är hetast på jorden. Så bra är det. ”World” är en dynamisk sensation i mina öron. 

Först ut på andra sidan har vi tiominuterslåten ”The change” som i början låter som en egen version av The Beatles ”I want you (she´s so heavy)”. Sämre referenser finns! Vilken rock ´n rollröst Myke Jackson besitter. Tre minuter in tar låten en helt ny riktning, lika plötsligt som naturligt. I detta något mera upptempoparti pressar Stan Lee ner wah-wahpedalen och lyckan blir total. Intensiteten ökar med tiden och Myke levererar återigen bakom mikrofonen som en sann rockikon. Sist ut har de lagt ”Destination” vars bossanovatakter lekfullt tar en till rockigare domäner när det vankas refräng. Ett fantastiskt jazzsolo börjar försiktigt men ju längre det fortgår ökar kraften i musiken. Vid sångversen är tempot återigen bossanovalugnt. Man kan inte annat än bli imponerad av uppfinningsrikedomen i deras sätt att skapa. Det är inte ofta det händer att jag vänder vinylen ett tredje varv men med Felt känns det närapå naturligt. Kan det verkligen vara så bra tänker jag och borstar bort dammet än en gång.

From the inside

En platta som blev hur bra som helst mot alla odds är Alice Coopers skivsläpp från 1978.

From the inside är som titeln skvallrar, en skildring från insidan av det mentalsjukhus där Alice befann sig efter ett par års alltför häftigt festande.

Varje låt handlar om en eller ett par mer eller mindre sjuka människor. Till sin hjälp med textskrivandet har han på något sätt knutit an Bernie Taupin, Elton Johns högra hand. Medverkar gör dessutom Totos gitarrvirtuos Steve Lukather. Hur han i all denna misär lyckats fånga upp dessa två är lika kul som förbryllande. Dick Wagner är fortfarande med i bilden. Ljudbilden sneglar redan här i en 80-talsanda men det gör faktiskt inget!

Första spåret heter som skivan och det är inget mindre än en rockdiscolåt. Han hymlar inte med något utan förklarar att han festat på tok för länge och på tok för hårt. Att sedan gå cold turkey på en anstalt har sina baksidor det med. Det är en pampig produktion på gränsen till vad jag tåler men i och med att det är Alice Cooper köper man hela paketet. ”Wish I were born in Beverly Hills” handlar om en bortskämd flicka från soliga Kalifornien som varit på kröken än jävligare än Alice själv. Textraden -I swear I couldn´t drink half as much as she spills säger en del. Det är klassisk rock ´n roll och ett riktigt gott tempo låten igenom. Tvillinggitarrer och skön körsång. Hon togs in under tvång bör väl tilläggas. 

 Första balladen på skivan har även den en självgranskande text. Inga trevliga minnen när han tänker tillbaka på sin tid i isoleringscellen. Den är storslaget pompös men texten är allt annat än vacker. ”The quiet room” är närapå för ärlig. ”Nurse Rozetta” är en sköterska som triggar igång orena tankar. Musiken är både funkig och lite AOR. 
 Syntheffekterna är väl lite sådär i mina öron men när han mitt i låten plockar ner instrumenteringen och sjunger viskande förs man tillbaka till när Alice Cooper som grupp var ute på småpsykedeliska eskapader.

 Skivans vackraste ballad är en duett med en sångerska vid namn Marcy Levy. Detta är utan tvekan den mest morbida låten. För till de vackra stråkarrangemangen hör vi hur Millie och Billie planerar och utför ett makabert mord på hennes make Donald. Väl inslagen i små påsar konstaterar de att -Love makes you do funny things. Det är så att man ryser. Stråkarna som avslutar kunde ha varit hämtad från en skräckfilm. Mycket, mycket bra. ”Serious” därefter låter precis som en Cooperlåt ska göra. Det är tufft utan att vara för tufft och med en massa små roligheter instoppade. Doakören är hysteriskt underhållande. I texten förklarar han hur han drack och rökte och svimmade om och om igen. 

 Jag har spelat ”How you gonna see me now” för en massa kompisar och bett dem säga vem artisten är. Ingen har haft rätt. För Alice Cooper är han som sjöng ”Poison” och ”Bed of nails” och att han skulle vara kapabel till en så här vacker pianoballad är stört omöjligt. Efter en behandling väntar det vardagliga livet och han har tänkt mycket på detta. I nästa låt vädjar en patient till personalen att han måste därifrån för hans hund lätt blir hispig om han inte kommer och släpper ut henne. ”For Veronica´s sake” är en bra upptempolåt med sköna gitarrer och ett allsångsparti. 

 ”Jackknife Johnny” ägs helt och hållet av en fantastisk orgel och ett solo från Lukather som inte är särskilt långt. Körtjejen för tankarna till Roger Waters solo-LP The pros and cons of hitch-hiking. I refrängen kommer hans skräckrockröst fram men det skämmer inte alls. Hade det stått att avslutande ”Inmates (we´re all crazy)” varit producerad av Bob Ezrin hade jag gått på det. Det känns som en miniopera med toppar och dalar i ljudbilden och en massa teman som bryter in. Oskyldiga flickröster sticker in med texten -Lizzy Borden took an axe and gave her mother forty whacks. Woooh...En mäktig avslutning där en hel kör sjunger -We´re all crazy och man tvivlar inte på dem för ett ögonblick. Spöklika fioler bygger upp stämningen. 

Jag har säkerligen haft skivan i mina ägor i över tjugo år och ännu inte tröttnat på den så även om den inte är en Killer eller Love it to death så har den fastnat rejält.

For your pleasure

Senast Brian Eno och Bryan Ferry samarbetade var på Ferrys album Olympia som kom i år. Dessförinnan var det på Roxy Musics andra LP For your pleasure. 38 år sedan!

Om de varit i luven på varandra under alla dessa år vet jag inget om men redan 1973 låter det som att bubblan är på väg att brista. Som det går att utläsa på skivkonvolutet är all text och musik skriven av Ferry och för en nyckelfigur som Eno var det säkerligen ingen trevlig läsning. Dessa två motpoler bidrar med största säkerhet till att For your pleasure sticker iväg och sticker ut och gör att den än idag känns ända in i märgen. Skivan pendlar oroligt mellan poprock och avantgarde och hamnar lätt i artrockfacket. Trots uppenbara melodier blir resultatet så mycket mer. Mycket tack vare Phil Manzaneras orädda position i ingenmansland. Faktum är ju att, samtidigt som han var fast medlem i bandet, även spelade på Enos soloplattor. Andy Mackay blåser troget sin saxofon och oboe och överraskar gång på gång med sin sensitiva och aggressiva sida. 

När jag efter alla år köpt skivor med de stora namnen och börjat inrikta mig på de mer obskyra i hopp om gömda guldkorn, kom Roxy Music som en skänk från ovan. Här fanns originalitet och melodi i ett enda slag. Ett hyfsat stort band med i princip noll referens inom min radar. Johan hade, redan när vi bodde i Östra Ljungby, en samling med Bryan Ferry som jag faktiskt gillade och genom Bonniers rocklexikon visste jag att han var med i en grupp som hette Roxy Music. Sen tog okunskapen vid. 

När jag la vantarna på For your pleasure trodde jag inte att min värld skulle rämna men något hände och det är jag glad för idag. Åtta låtar av helt olika slag drabbade mig när jag som mest behövde det. ”Do the strand” kopplar greppet om lyssnaren direkt med sin tvåtakt. Saxofonen i denna halsbrytande inledning och det hamrande pianot gör att man knappt hinner andas. Tempot sänks betydligt i ”Beauty queen”. Den ekande keyboarden inger ett lugn med sin varma ton. Inhyrda John Porter lägger en högst effektiv basgång. Sen höjs temperaturen betydligt för att halvminuten senare landa i samma lugn som rådde förut. En viktig detalj i låtbygget. I ”Strictly confidential” kommer Ferrys vibrato till sin fulla rätt. Mot slutet sjunger han en rad och svarar själv. Det är en småkuslig stämning som byggs upp med dova pukor och Manzaneras alltmer plågade gitarrfigurer. Den småpunkiga ”Editions of you” följer därefter. Bryans fraseringar känns lika prövande som roande och om det finns någon som tror att en saxofonist alltid måste låta som Kenny G är det bara att tänka om. Brian Eno ställer till en ordentlig scen med sin vildsinthet och Manzanera är snabb att haka på. Sist på A-sidan ligger ”In every dream home a heartache” som känns som en nyårsraket som aldrig bränner av. Sången är stakande och verkar hålla på för evigt tills -But you blew my mind, då allt briserar i sann Pink Floydanda. Det tonas ner och kommer igen. Just det känns lite daterat. Min absoluta favorit på skivan inleder andra sidan. Den spöklika ”The bogus man” där man nästan känner sig iakttagen. Lager på lager av ljud gör den så unik. Hur en småfunkig gitarr mitt i allt kan kännas så rätt är enastående. Näst på tur ligger ”Grey lagoons” som inledningsvis låter som skön britsoul. Ännu en gång väntar en tempoväxling. Frågan är hur stora lungor Andy Mackay har egentligen? Ett distat munspel tar över och sist ett rivigt gitarrsolo innan man är tillbaka i lugnet igen. Avlutar gör ”For your pleasure”, en annan all-time favorite. En ekodränkt låt, fylld till brädden med mystik och egensinnighet.

Roxy Music

Egentligen vet jag inte om jag vågar vara så här ärlig men det fanns en tid då jag ansåg mig klara mig fint utan Roxy Music. Detta grundade jag på ett foto jag sett på Brian Eno. Hur såg karln ut? 

Att jag i princip endast kände till singlarna ”Avalon” och ”More than this” från 1982 spelade mindre roll. Då var Eno ute ur bilden sen nio år. Mina argument börjar tryta redan här märker jag. Så en dag hemma hos en vän jag lärde känna på skivmässan i stan kom ämnet upp. Oförstående och nära på smått upprörd låter han mig höra att Roxy Musics två första album minsann hör hemma i finrummet av brittisk musik. Jaja, talk to the hand, liksom. Jag låg inte sömnlös om nätterna precis men nog lät han övertygande. På Bokman på Väla, när de ännu sålde CD-skivor, la jag vantarna på Avalon för en billig peng. Lite väl mycket pop för min smak men säreget nog för att kanske fördjupa mig i gruppen. 1973 års For your pleasure kom på tur. Här slogs alla farhågor i kras. Ett år in i Vinylpågarna låg så Kari-Ann Möller och såg förförisk ut och jag valde att ta hem plattan för hemmabruk. Antingen är jag lite trög eller bara allmänt svårstartad för det lossnade inte förrän nu. Roxy Musics debut är säregen, djärv och precis så galen att det krävs mer av lyssnaren än jag någonsin trodde var nödvändigt. För ett debutalbum är det i en högre division helt enkelt. Bryan Ferry står för alla kompositioner. När jag väl förstått storheten med For your pleasure köpte jag biografin Re-make/re-model. Den enda bok jag valt att avsluta innan den var slut. Det jag hann lära mig var vilken sorts litteratur Ferrys lärare på konsthögskolan läste -47 och vilken typ av skjortkrage som gällde i slutet på 60-talet. Boooring! Stereon fick bli min lärare. ”Bogus man” var och är en favorit och deras uppföljare fick räcka tyckte jag. Men skam den som ger sig. 

En kväll häromveckan spelade jag spratt med mig själv och fann mig själv i ett konfunderat glädjerus som fortsatt till detta nu. Nio spår som fortfarande förbryllar och ger mersmak. ”Re-make/re-model” brakar loss efter en ljudupptagning från ett mingelparty i en tvåtakt där alla medlemmar slåss om uppmärksamheten. Andrew Mackay och hans saxofon vinner förmodligen den ronden. 3.20 börjar avrundningen där den ena medlemmen tar över efter den andre med ett stick eller två. 5.14 är allt över. ”Ladytron” börjar försiktigt med Mackay på oboe och Enos synth. Bryan Ferry låter, förlåt om jag säger det, aningen efterbliven med sitt patenterade vibrato. Trumkompet och Phil Manzaneras energiska gitarr tar låten i en helt annan riktning tills Eno dämpar med klaviaturen. Snart är tempot uppe i 190 igen. ”If there is something” har blivit en favorit för sin originalitet. Det som börjar lite klämkäckt byggs upp till en desperat situation. Texten handlar, om jag satt mig in den ordentligt, om förlorad kärlek. Innan själva utbrottet hörs trummor, ensliga och ivrigt väntande. Saxofonen ljuder som en vacker klagosång. Just som man lika gärna kan tro det handlar om ett långt outro bryter Bryan Ferry in med sin röst som spricker gång på gång. Efter en orkestral avslutning har de övertygat mig tillräckligt. A-sidans sista spår heter ”2HB” och har progressivt lekfulla trummor och en orgel med inbyggd mysfaktor. Ett perfekt avslut där inget sticker ut. 

På andra sidan vinylen börjar ett nytt äventyr och först ut ligger ”The Bob (medley)”. Den kopplar en halvnelson direkt med sin intensitet, både med sin sång och instrumenthanteringen. Helt oväntat hörs sedan oboen i ett gycklartema. Den tas över av en sorgsen fiol och ljudet av kanoner och bombflygplan. Som om man inte blivit nog överraskad bryter ensemblen ut i en boogie utan minsta likhet med Status Quo. Tillbaks till samma tema som i inledningen och snart börjar ”Chance meeting”. En pianostödd melodi som övergår i Phil Manzaneras oroväckande toner. All feedback ger en känsla av att fienden ligger på nära håll. Som en skänk från ovan tar så ”Would you believe?” över. En vacker ballad lite i samma anda som Bryan Ferrys soloskivor. Men icke att det får vara så länge. Snart skruvas tempot upp rejält och man vill inget hellre än dansa. Med minuten kvar drar de i nödbromsen. Sju minuter långa ”Sea breezes” tar vid och efter lite vågskvalp smyger en sorgsen melodi fram. Halvvägs in startar ett trumkomp som effektivt bereder väg för Manzaneras avantgardiska gitarr. När låten sen börjar på ny kula tycker jag mig höra små ekon av ”For your pleasure”.

Sist på skivan ligger ”Bitters end” som inte tilltalar mig det minsta. En smått överklassig ton i 20-talsanda. Plommonstop, silverklädd käpp, lillfingret rakt ut, en hord adelsmän och deras älskarinnor. Kanske hade jag uppskattat den om jag nått slutet i biografin men vad gör en liten plump i det stora hela?

Thousands on a raft

Pete Brown är nog en ganska okänd figur för allmänheten i stort. Kanske även om du nynnat eller till och med sjungit med i låtar som ”Sunshine of your love” och ”White room”.

Karriären började redan 1958 i ett otal konstellationer då jazzen var det farligaste som fanns. Han träffade Jack Bruce 1966 och skrev texter till Cream, den hetaste rocktrion jämte The Jimi Hendrix Experience. Men att sitta hemma och knåpa ihop rocklyrik räckte inte för honom så 1968 slog han sig ihop med bland annat Chris Spedding och bildade Pete Brown & His Battered Ornaments. Att sedan lyckas bli kickad från sin egen grupp, efter det att den högst besynnerligt betitlade skivan A meal you can shake hands with at night, nått skivdiskarna är väl en bedrift i sig. Mantle-piece som släpptes senare samma år med Chris Spedding på sång är i ärlighetens namn en rätt lam skiva. Istället för att sitta och slicka sina sår tog han tillfället i akt att hitta och döpa sitt nya kompband till Piblokto, en psykisk åkomma i Arktis där brist på A-vitamin i samband med dåligt väder kan få vilken oaktsam eskimå som helst att omotiverat skrika rakt ut eller upprepa en meningslös fras. I värsta fall helt dra sig undan och leva ensam i mörkret och kylan. Med tanke på Petes säregna röst och hans djärva ordlekar passade namnet hur bra som helst. Deras debut, Things may come and things may go, but the art school dance goes on forever, är en oantastlig proggklassiker. Stundom sansad, stundom kaotisk. Senare samma år, 1970, släpptes Thousand on a raft med ett omslag som om man sett det en gång aldrig lär glömma. 

Übercoola riffet på ”Aeroplane head woman” lägger ribban högt på en gång. Och ihop med Hammondorgeln är de lika tuffa som The Groundhogs kunde vara. Spelar man den inte högt på sin stereo går man miste om något unikt vågar jag påstå. Pianostödda ”Station song platform two” härnäst sänker tempot betydligt och hans sorgsna brittiska accent ihop med min livliga fantasi gör att jag ser Procol Harum och Traffic i tätt samarbete. Instrumentala ”Highland song” som pågår i stöddiga sjutton minuter känns aldrig säker för lyssnaren. Ett mer typiskt Harvestsound går knappast att hitta. Mycket känns improviserat i studion och när de hittar groovet bryr jag mig inte om nåt annat som händer runtomkring mig. Om nu någon skulle hålla Emerson Lake & Palmer högst upp bland den engelska proggeliten ber jag denne att lyssna på orgelsolot som bryter ut någonstans i mitten av låten! ”If they could see me now #1-2” doftar i sex minuter Gentle Giant på steroider. Sen bjuds det afrikanska rytmer som sakta men säkert plockar ner låten till scratch. Låten avslutas tunnare då en lite väl snäll pianoslinga kommer och stör. De blir snabbt förlåtna när de ger sig hän i ”Got a letter from a computer”. Han halvviskar fram texten i en congoackompanjerad funkfest med en gudabenådad rytmisk gitarrist som hela tiden ser till att hålla intresset uppe hos lyssnaren. Titelspåret är en låt som växer för varje gång. Den ödesdigra stämning som nog lätt uppstår då tusentals människor måste dela på en flotte ute på ett mörkt hav avspeglas perfekt i musiken. Orgeln både skrämmer och tröstar med sin dystra ton och det korta gitarrsolot kommer precis i rätt läge. Låten tonar ut och klumpen i magen sitter kvar en stund. 

Kristyl

Satt och läste i Acid Archives förra våren och kom till den kristna rockensemblen Kristyl som 1975 släppte sitt enda album. Av texten att döma fastnade jag så pass att jag vid nästa beställningstillfälle såg till att införskaffa deras enda släpp.

Den sommaren körde jag ner till Höör där jag byggde en stenmur så jag hade två timmar i bilen varje dag till att lyssna på skivor. I Kristyls fall tog det tre genomlyssningar innan det gick upp för mig vilken underbar platta jag köpt. Låtarna stack liksom inte ut till en början utan låg där i det melodiösa facket lite anonymt. Sångaren hade en lite mesig röst och lät sådär frikyrklig på nåt vis. När jag ändå lät skivan sitta i spelaren, nyfiken som man är, började bitarna falla på plats och jag insåg till min glädje hur bra det faktiskt var. Det melodiösa var kvar och den snälla känslan de förmedlade och sångaren var inte mesig utan mer ärlig i sitt framförande. Vissa höga stämmor har jag fortfarande lite svårt för men det är som en god väns dåliga sidor; man har en högre tolerans helt enkelt. De sände ut positiv energi och det var bara att suga åt sig. 

Redan i första spåret är pur kärlek ledordet. ”Together” är en låt man vill spela för bråkmakare så de ska börja förstå hur viktigt det är att vara en del av en positiv enhet. Gitarristen vräker ur sig västkustrocknoter som gör det omöjligt att tänka en enda ond tanke.”Deceptions of the mind” är textmässigt lite mer åt det självgranskande hållet. Förvänta dig inte en förändring om du inte är redo att ändra dig själv. Solot i slutet gör att du tror på en förändring, vad den än må vara. ”Like a bird so free” fortsätter i samma anda. På skivans höjdpunkt ”The valley of life” skulle det lika gärna kunnat vara en ren Joe Walsh på gitarr för mer västkust kan det omöjligt bli. Att bandet kom från Kentucky gör det hela ännu mer spännande. Jag blir lika glad varenda gång jag hör den. Skivans tuffaste spår är en bluesboogie vid namn ”Woman”. Den känns som en ”Not now John” på Pink Floyds The final cut. Kristna killar kan vara lika balla som de som hänger utanför köpcentret. Skönt slidegitarrsolo och en avspänd attityd men ändå är det något som fattas. Förmodligen är det deras korgosseröster som sopar undan tuffheten. Den murkna gitarren på ”Blue bird blu´s” gör hela låten. Trummisen ligger på riden i princip hela tiden och den delikat plockande rytmgitarren är precis. Solopartiet i slutet höjer låten tre snäpp. Skivans längsta låt, ”Morning glory”, börjar försiktigt men trummisen lägger ett marschkomp och ändrar riktning. Efter det låter det som the Cures ”Boys don´t cry” i en snällare tappning. Bandet får till ett groove utan dess like och solona är höjdpunkten. 

Är man sugen på positiv rock är Kristyl ett bra alternativ. Det är snällt utan att bli mesigt och melodiöst utan att vara AOR.

Sundance

En skiva man både kan ha och vara förutan är definitivt Mountain Bus Sundance. Men charmen vinner i längden och att den ska stå i samlingen ter sig som en självklarhet efter ett par genomlyssningar.

Tänk dig Grateful Dead runt 1970 om de uteslutande spelat på barer i förorterna i sin icke-psykedeliska period så har du en hum om hur Mountain Bus låter. Det är jammigt och samspelt såsom ett barband från tidigt sjuttiotal ska låta. Spelglädjen visar sig i varje låt. 

I ”Sing a new song” låter de som en skön variant av the Deads ”Truckin´”. Bara det faktum att de använder sig av två trummisar förstärker känslan av nyss nämnda grupp. Det är en mid-tempolåt där gitarristerna får utrymme att sola på så länge det känns rätt. Det är en klämkäck låt som fastnar. ”Rosalie” är baserad på en rätt lös grund som sakta men säkert tar form. Det är en låt på dryga sex minuter som verkligen ger utrymme för snygga smådueller mellan gitarristerna. Det märks att de spelat live många gånger innan de äntrade studion. Ren och skär country bjuds i ”I don´t worry about tomorrow” och det är inte den där man sitter och gråter i sitt ölglas. Bra tempo men alldeles för happy-go-lucky för min smak.

Titelspåret har en vacker ledsam melodi som bara blir bättre med tiden. Trummisarnas hi-hatföring håller tempot uppe och mitt i låten jammar de som om de vore från amerikanska västkusten. Det är dynamiskt och spännande och mot slutet dyker en akustisk gitarr upp och slår an en ton som inte funnits där tidigare. Med knappa minuten kvar tar sången vid igen och avslutar. 10-minutersversionen av ”I know you rider” är bra. Låt mig förklara. De distinkta cymbalslagen för tankarna till en toppad Charlie Watts. Liksom, den här gången ska jag banne mig träffa den här tunna runda metallbiten framför mig! Man vaggas in i ett gott tempo som verkar samla sin kraft ju mindre de spelar. Tre minuter in tar gitarren över med ett ljud som fräser fram varma toner. Versen fortsätter och styrkan ökar något. Solo nummer två börjar försiktigt men tar sig an en mer självsäker roll ju längre det fortskrider. Rytmsektionen lär ha stått i ett glädjerus. Versen tar åter sin plats och leker med dynamiken och så är det dags för det tredje solot som börjar hårt och avslutas försiktigt och den sista minuten är det som om Grateful Dead stått och jammat sig fram till nästa låt på en scen någonstans. ”Apache canyon” börjar lika mystiskt som förra låten slutade med alla sköna ljud som ligger och spökar låten igenom. Akustiska gitarrer tar varsamt hand om dig i denna folkpsykedeliska mysstund. Så var det dags för skivans sista spår, ”Hexahedron”. Det är mystiskt, vackert, trollbindande och det är en fantastisk avslutning som visar ett band med tilltro till musiken de så varsamt spelar upp. Det tar fyra minuter innan de känner sig redo att höja graderna ett par snäpp. Det brakar inte loss men man är redo för vad som helst och de tar en dit man vill. Stegringen är en genial skapelse och när de sedan drar ner tempot igen kan man inte annat än älska gruppen.
Den enda frågan man ställer sig när skivan tagit slut är varför de inte slog igenom. Leslie West ska tydligen ha ett finger med i spelet där.

Anthem of the sun

Grateful Dead är förmodligen den grupp jag lyssnar mest på och då helst i livesammanhang.

De blev tråkigare med åren på sina studioskivor men inför publik var de en solid samling musiker. Köpte Dick´s picks vol 21 för ett tag sen som är en konsertupptagning från 1985 och trots att man hör att det liksom går lite mer på rutin visar sig spelglädjen och experimentlustan.

Tjugo år tidigare bildades The Warlocks och de blev husbandet när Ken Kesey och hans Merry Pranksters åkte kors och tvärs över USA och delade ut LSD till nyfikna hippies. Hans bok Gökboet hade blivit en bästsäljare så det var ordentligt med klirr i kassan. När Neal Cassidy, känd som Dean Moriarty i Jack Kerouacs beatklassiker På drift, drog i handbromsen på den målade skolbussen var det dags för ett nytt acid test. Doserna delades ut, färgerna sprutade och upp på scen gick så The Warlocks och spelade kvällens soundtrack. Det visade sig att det fanns ett annat band med samma namn. Någon läste om det gamla Egypten. När faraon dog skulle givetvis hans tjänare följa med honom i himlen. De dödades rituellt och detta kallades ”En tacksam död”. Med nytt bandnamn flyttade de till Haight/Ashbury och the summer of love var inte långt borta. Deras debut är absolut bra men den har inte alla ingredienser som krävs. Inspelningen tog tre dagar. Den bör ändå stå i skivsamlingen.

Året därpå är det dags för uppföljaren och bandet är förstärkt med ännu en trummis och en experimentell keyboardist. Deras skivbolag, Warner Bros, ger dem i princip fria händer men när Phil Lesh vill ha ljudet av LA-luft på ena sidan och luft från Nevadaöken på andra ser de rött. Just det projektet lades ner för övrigt! Innovativt fogar de samman studioinspelningar med liveupptagningar och resultatet blir enastående. ”That´s it for the other one” är en splittrad låt där de går från en elektrifierad folkformel via ett röstmodifierat parti till ett trumbreak och fantastisk acidgitarr. Ron ”Pigpen” McKernans tjutande orgel skjutsar musiken vidare till det mer energiska sångpartiet. Vid det här laget är de båda trummisarna så pådrivande det bara är möjligt. Mitt i låten blir det samma tema som i inledningen men det dröjer inte länge innan man är inne i ett virrvarr av frenetiska livegrejor och ett ljudcollage som efter en minut eller så avslutar. Mer komplext än så här behöver det inte bli. ”New potato caboose” börjar som en Paul Kantnerskapelse. Försiktig inledning och stämsång till ett sparsmakat komp. Halvvägs in börjar Garcia på ett gitarrsolo som med tiden blir alltmer intensifierat. I slutet stöttas han av orgellicks och en mer framträdande basist. Man hittar hela tiden nåt nytt i andra hälften. Skivans kortaste spår, ”Born cross-eyed”, är enkel i sin uppbyggnad på pappret men alla små finesser gör den till en delikat skapelse. Den mexikanska trumpeten går inte av för hackor. Elva minuter långa ”Alligator” med världens mest avväpnande instrument, kazoo, inleder sida två. En lagom tajt melodi inleder. Live kan vad som helst hända. Abrupt ändrar låten karaktär med slagverk och Bob Weir vädjar att man ska upp och dansa. Efter ett tag med djungeltrummor sjunger en märkbart stenad Jerry Garcia från ett bandat gig och gitarren i hans händer glöder av spelglädje. Pigpen lägger sig i och pumpar ut sina orgeltoner och solot eskalerar. Mickey Hart och Bill Kreutzmann bevisar att två trummisar är minst dubbelt så bra. Låten slutar drömlikt och nästa börjar likadant. Pigpen håller i sångmicken och verkar improvisera som en sann deltabluesman. Ingen vet hur det ska sluta utan de trevar sig försiktigt fram. Sakta men säkert antar låten en säkrare form. Återigen är det Garcia som visar vägen med sin delikata gitarr. Ett friformsparti där allt verkar vara möjligt komplett med undersköna rundgångar rundar av ”Caution (do not stop on tracks)”. Det är sannerligen en djärv avslutning som kräver en hel del av lyssnaren.

Anthem of the sun är Grateful Deads mest vågade platta där upptäckarglädjen och melodisnickrandet går hand i hand. Gränserna för vad som är rätt och fel i musiksammanhang har aldrig raderats så effektivt som här. Det tog sex månader att spela in och klippa ihop och det var mödan värt.

Easter everywhere

13th Floor Elevators andra LP måste nog ses som Texas allra ädlaste psychjuvel.

Ett år efter debuten har de spelat ihop sig till en livsfarlig enhet och trots att singelframgångarna uteblev presenterar de här ett odödligt mästerverk. Det spelades garagerock över hela den amerikanska kontinenten vid det här laget men sällan, om ens någonsin, blir resultatet så här bra. Deras kärlek till LSD är vida känd och det sägs att alla repetitioner, livespelningar och inspelningar gjordes under inverkan på denna hallucinogen. Fyra av medlemmarna åkte dessutom dit för marijuanainnehav, ett brott som i deras hemstat inte sågs med blida ögon. Efter ännu en dom 1969 påstod Roky Erickson att han var mentalt störd, efter sin försvarsadvokats inrådan och dömdes till behandling på mentalsjukhus där elchocker och tung psykofarmaka stod på menyn. Men nu är vi två år fram i tiden. 1967 stegade fem acidheads in i International Artists studio med sin tidigare anlitade producent Lelan Rogers, bror till Kenny, som även varit involverad med Texasgrupperna Lost & Found, The Red Krayola och Children. Nio egna kompositioner och en Dylancover blev resultatet. 

Åtta minuter långa inledande ”Slip inside this house”, komplett med Tommy Halls elektrifierade lerkruka med dess bubblande ljud, är som en vansinnesfärd i baksätet på en psykedeliskt målad Buick. Roky låter lika desperat som mässande. Melodin är enkel och drivet i kompet så fulländat det bara är möjligt. Man kan omöjligt värja sig. ”Slide machine” som följer därpå är en lugn låt med ett gitarrljud som känns så otroligt varmt och tryggt. ”She lives (in a time of her own)” låter lite som om Arthur Lee spelat med Golden Dawn. En spännande konstellation minsann! En upptempolåt med plockande elgitarr, försiktig körsång och även en delikat boogiekänsla här och var. På Stacy Sutherlands ”Nobody to love” följer elgitarren hans röst och i rytmsektionen uppstår en viss latinkänsla. Först tyckte jag detta var den svagaste låten men har nu, tio år senare, konstaterat att en sådan inte existerar.

Bob Dylans ”Baby blue” är en fantastisk tolkning där Rokys gitarrspel är riktigt delikat och dränkt i eko. Trummisen Danny Thomas visar att han inte bara kan ånga på i garagerocktempo utan smeker fram takten som en oerhört lyhörd musiker. Coola ”Earthquake” har väl allt som en domedagsprofetia bör innehålla. Intensivt tempo, i princip oavbruten sång och ylande gitarrbreak. Balladen ”Dust” med akustisk gitarr och Rokys gråtfärdiga röst lämnar ingen med ett hjärta oberörd. Tvära kast, för sen kommer en riktig rökare i form av ”I´ve got levitation”. Här visar de att de trots allt är ett rockband med en intensitet i framförandet som slår de flesta på fingrarna. Tommys fru Clementine hjälper till med sången på vackra ”I had to tell you” som är en mer folkaktig ballad med det ensammaste munspelet i hela vilda västern. Vackert i all sin enkelhet. Avslutande sexminuterslåten ”Postures (leave your body behind)” lunkar fram som ett godståg i sakta mak. Gitarrfigurerna är precisa och kompet så där lagom hackigt. Under resans gång ändras det hela tiden utan att förlora form. Ännu en gång är körsången placerad långt bak i ljudbilden och de hjälper låten bit för bit att ta sig i mål. Det är sparsmakat i all sin förträfflighet. 

Easter everywhere är som ni förstår ett måste i skivhyllan om man har en förkärlek till psykedelisk rock. Debuten, The psychedelic sounds of 13th Floor Elevators likaså. Har man fattat tycke skaffar man även Bull of the woods trots det oförtjänt dåliga ryktet.

Post-war

2006 var jag på jakt efter en skiva till min bror som då var rejält biten av hela americanagrejen. 

Men att köpa en renodlad sådan kändes lite väl idéfattigt. Efter en lovande recension i musikmagasinet Sonic om en skiva av, den då, för mig, okända artisten M Ward, kändes det som ett närbesläktat val och samma vecka satte jag mig i bilen i riktning mot CD & Vi. Utan att ha hört en ton lämnade jag över Post-war, märkligt nöjd med mitt val. Veckorna gick och jag hörde inget utlåtande. 179 sådär spenderade kronor. Å andra sidan sa jag inte så mycket till honom när han köpt Poisons Flesh & blood till mig flera år tidigare! Fem år senare var familjen på väg till Värmland och känslan man får ibland att sin egen skivsamling mest innehåller mög hade smugit sig in. Sex timmar, enkel resa, med P3 som enda sällskap finns inte på kartan. Jag ögnade igenom brorsans CD-hylla och frågade om M Ward var nåt. -Jo, den är bra, sa han. Bilen fylldes en arla morgon med ett otympligt sexmannatält, kläder för fem personer och annat bra-å-ha. När vi passerat Varberg var Dick´s picks vol. 23, disc 1 slut och CD-växlaren matade fram M Wards femte album. Barnen hade fullt upp med att skjuta på omkörande bilar med sina plastgevär men jag och min fru blev hänförda. Vi lyssnade säkert sju gånger på skivan.

Stråkförstärkta ”Poison cup” sög tag i oss då och gör det fortfarande. En enkel akustisk inledning smyger igång låten och när hans mörka röst, som nästan spricker när trummorna tar vid, vet man i ett tidigt skede att detta är en platta som kommer att beröra. Det enda minuset är slutklämmen som skulle kunna vara hämtat från valfritt år i melodifestivalsammanhang. Lite tuffare blir det när Daniel Johnstons ”To go home” tolkas. Trummorna känns som ett oroväckande åskmoln tillsammans med de stöttande anslagen på pianot plus en gästsångerska i refrängerna i ett akustiskt komp som aldrig vill ge vika. ”Right in the head” doftar outlawcountry och smakar no depression. En skönt fuzzad gitarrslinga lyfter den ännu ett snäpp. Innan titelspåret sakta drar igång flyger en fluga förtvivlat mot ett fönster och som om det vore smyginspelat på behörigt avstånd står en plågad själ och gnider försiktiga toner på en billig fiol. ”Post-wars” behagliga orgel och långsamma tempo lugnar och tröstar. Med hjälp av svajarmen på sin 50-talsgitarr sveper han in en ytterligare i ett tillstånd av totalt välbefinnande. ”Requim” börjar som om Hank Williams äntrat studion med magen full av absint. Därefter tar en akustisk gitarr över med ett komp som med mer effekter gjort sig bra på valfritt heavy metalalbum. När så trummorna kommer in i bilden brakar det loss ordentligt och gitarrsolot är ingrediensen som fulländar. 

När man kommit så här långt in i låtordningen kan det kännas svårt att acceptera en låt som ”Chinese translation” som avslutar A-sidan. Hade den däremot varit först ut när man vänt vinylen skulle den satts i ett annat ljus. Lite som ett kameraskyggt barn i familjen Wahlgren. Det är en pigg och glad låt i all sin enkelhet. ”Eyes on the prize” låter som om den vore inspelad på en strand på Hawaii med Honoluluflickor i en förförisk dans i fullt dagsljus. ”Magic trick” är som ett glädjerus man försöker klamra sig fast vid så länge det bara går. Att den knappt är två minuter lång är nästan frustrerande. På instrumentala ”Neptune´s net” är det surfgitarr som gäller. Dick Dale hade varit nöjd om han spelat in den vågar jag påstå. Aningen småfalska ”Rollercoaster” flyter på i sakta mak och är precis den låt man inte vågat drömma om. För att ligga näst sist är ”Today´s undertaking” ett skört litet mästerverk med timpani och fiol som främsta byggstenar. Avslutande ”Afterword/Rag” är en tvådelad sorgsen skapelse med en stundtals kväsande sångare vid mikrofonen komplett med en himlasänd loungefeeling i bandet som backar honom. Andra hälften skulle kunna vara inspelat av Göran Fristorp sittande som sig bör på en barstol med gitarrkroppen i knät, gitarrhalsen i tio över två-position och blicken sänkt. 

Post-war är en skiva i samlingen jag ibland kan längta hem till efter en arbetsdag och magin infinner sig faktiskt varje gång.