En platta som blev hur bra som helst mot alla odds är Alice Coopers skivsläpp från 1978.
From the inside är som titeln skvallrar, en skildring från insidan av det mentalsjukhus där Alice befann sig efter ett par års alltför häftigt festande.
Varje låt handlar om en eller ett par mer eller mindre sjuka människor. Till sin hjälp med textskrivandet har han på något sätt knutit an Bernie Taupin, Elton Johns högra hand. Medverkar gör dessutom Totos gitarrvirtuos Steve Lukather. Hur han i all denna misär lyckats fånga upp dessa två är lika kul som förbryllande. Dick Wagner är fortfarande med i bilden. Ljudbilden sneglar redan här i en 80-talsanda men det gör faktiskt inget!
Första spåret heter som skivan och det är inget mindre än en rockdiscolåt. Han hymlar inte med något utan förklarar att han festat på tok för länge och på tok för hårt. Att sedan gå cold turkey på en anstalt har sina baksidor det med. Det är en pampig produktion på gränsen till vad jag tåler men i och med att det är Alice Cooper köper man hela paketet. ”Wish I were born in Beverly Hills” handlar om en bortskämd flicka från soliga Kalifornien som varit på kröken än jävligare än Alice själv. Textraden -I swear I couldn´t drink half as much as she spills säger en del. Det är klassisk rock ´n roll och ett riktigt gott tempo låten igenom. Tvillinggitarrer och skön körsång. Hon togs in under tvång bör väl tilläggas.
Syntheffekterna är väl lite sådär i mina öron men när han mitt i låten plockar ner instrumenteringen och sjunger viskande förs man tillbaka till när Alice Cooper som grupp var ute på småpsykedeliska eskapader.
Skivans vackraste ballad är en duett med en sångerska vid namn Marcy Levy. Detta är utan tvekan den mest morbida låten. För till de vackra stråkarrangemangen hör vi hur Millie och Billie planerar och utför ett makabert mord på hennes make Donald. Väl inslagen i små påsar konstaterar de att -Love makes you do funny things. Det är så att man ryser. Stråkarna som avslutar kunde ha varit hämtad från en skräckfilm. Mycket, mycket bra. ”Serious” därefter låter precis som en Cooperlåt ska göra. Det är tufft utan att vara för tufft och med en massa små roligheter instoppade. Doakören är hysteriskt underhållande. I texten förklarar han hur han drack och rökte och svimmade om och om igen.
Jag har spelat ”How you gonna see me now” för en massa kompisar och bett dem säga vem artisten är. Ingen har haft rätt. För Alice Cooper är han som sjöng ”Poison” och ”Bed of nails” och att han skulle vara kapabel till en så här vacker pianoballad är stört omöjligt. Efter en behandling väntar det vardagliga livet och han har tänkt mycket på detta. I nästa låt vädjar en patient till personalen att han måste därifrån för hans hund lätt blir hispig om han inte kommer och släpper ut henne. ”For Veronica´s sake” är en bra upptempolåt med sköna gitarrer och ett allsångsparti.
”Jackknife Johnny” ägs helt och hållet av en fantastisk orgel och ett solo från Lukather som inte är särskilt långt. Körtjejen för tankarna till Roger Waters solo-LP The pros and cons of hitch-hiking. I refrängen kommer hans skräckrockröst fram men det skämmer inte alls. Hade det stått att avslutande ”Inmates (we´re all crazy)” varit producerad av Bob Ezrin hade jag gått på det. Det känns som en miniopera med toppar och dalar i ljudbilden och en massa teman som bryter in. Oskyldiga flickröster sticker in med texten -Lizzy Borden took an axe and gave her mother forty whacks. Woooh...En mäktig avslutning där en hel kör sjunger -We´re all crazy och man tvivlar inte på dem för ett ögonblick. Spöklika fioler bygger upp stämningen.
Jag har säkerligen haft skivan i mina ägor i över tjugo år och ännu inte tröttnat på den så även om den inte är en Killer eller Love it to death så har den fastnat rejält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar