tag:blogger.com,1999:blog-70845473745124493462024-03-04T23:02:06.738-08:00Ulmes MusikbloggTobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.comBlogger73125tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-91101917447905955942022-01-26T09:20:00.001-08:002022-02-20T13:33:55.531-08:00Monsters eating people eating monsters...<p> </p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEh9Ct1bfzXsQEn93AGqPUVIuVbMVY2YcIfFC9p-lSajdJeNh02DndsJcfOV78CNmaV1Tcm24rSPU81YyLaF9tsDmgcQdwUdevuAzz9u1M2Ebb85kdrQgRz6I6ftjCWGLBuDCg3bqm1DMzPkA7aO3nvHpxuAIB3J7G8iI93llxUhICZTLw5rr7R5M9hIpg=s600" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="600" data-original-width="600" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEh9Ct1bfzXsQEn93AGqPUVIuVbMVY2YcIfFC9p-lSajdJeNh02DndsJcfOV78CNmaV1Tcm24rSPU81YyLaF9tsDmgcQdwUdevuAzz9u1M2Ebb85kdrQgRz6I6ftjCWGLBuDCg3bqm1DMzPkA7aO3nvHpxuAIB3J7G8iI93llxUhICZTLw5rr7R5M9hIpg=s320" width="320" /></a></div><br /><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-weight: 700; white-space: pre-wrap;"> Första gången jag hörde Monsters eating people eating monsters… satt jag i skivbutiken och ändå valde jag en annan platta. Nästa gång slog jag till. Efter det spelade jag den säkerligen tjugo gånger på raken. Jag tror inte att det hänt någonsin tidigare i min skivköparkarriär. </span><p></p><span id="docs-internal-guid-4b7e31db-7fff-08de-40ce-60827bd3a26c"><br /><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Allt satte sig i muskelminnet</span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> på mig och under dagarna, långt ifrån stereon och fåtöljen, gick skivan på mental repeat. Och då var ändå 2020 ett riktigt bra musikår. Klart jag var nällad att skriva om Frankie & the Witch Fingers men tokhyllningar tenderar att bli smått enerverande läsning med en massa adjektiv som ska överglänsa varandra. </span></p><br /><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> Veckorna gick</span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> och Miles Davis och Grateful Dead kom in i medvetandet igen. Och lite nya vinyler så småningom. Hux flux stod det 2022 på almanackan och när jag bläddrade i samlingen en kväll stannade jag till och konstaterade att över ett år gått utan en enda lyssning. Att den skulle hålla måttet visste jag men att varenda liten detalj fortfarande satt där kom faktiskt som en överraskning. Jag blev 43 år igen! Härliga tider.</span></p><br /><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Som nykomling fick</span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> jag reda på att denna numera L.A-baserade grupp släppt en handfull album sedan tidigare och att även dessa höll hög klass. Två av dessa är beställda i detta nu på spräcklig vinyl. Omslagen är för det mesta riktigt ögongodis även om just denna känns lätt epilepsiframkallande. </span></p><br /><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Dylan Sizemore har</span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> något som trollbinder mig. Hans säregna röst och närapå nördiga fattning om sin Gibson SG. Och de bitvis riktigt mörka texterna som naglar sig fast. Hur de verkligen skapat ett konceptalbum som nog inte nödvändigtvis måste ses som ett sådant, där partier eller hela låtar mer känns som nödvändiga passager än enskilda spår gör hela skillnaden. För när det smäller till så smäller det utav bara helvete. </span></p><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"><br /></span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> Åtta minuter långa</span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> “Activate” börjar med en hel hop percussioninstrument för att senare bli en storstadsdjungelrytm där ingen i bandet backar för något. När intensiteten lagt sig hör man ännu tydligare hur tajta de är och hur mycket finesser det bjuds på. Som ett längre outro glider de vidare in i “Reaper” som med progressivt tålamod lockar lyssnaren till ett lugn som två gånger om blir brutalt överkört. Kort men intensivt och så befriande när det väl kommer.</span></p><br /><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Hårdkokt garagerock </span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">med drag av The Soft Machine. Går det ens? “Sweet freak” är så cool det bara går och så välspelat och dynamiskt att det nästan blir för mycket att ta in. “Where's your reality?” höjer om möjligt pulsen till den milda grad att det bara inte går att värja sig. Smattret från virvelkaggen, den pumpande basen och Dylans desperata röst är som en adrenalinspruta rakt in i reptilhjärnan. Passande nog jammar de vidare i “Michaeldose”. Visserligen ganska intensiv den också men ändå som ett avbräck från resten av A-sidan.</span></p><br /><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Minuten långa </span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">“Can you hear me now?” är en funkigt groovy liten inledare som övergår till “Simulator”, albumets mest statiska melodi. Två minuter in återvänder de till samma groove och då förstår man hur sammanflätad B-sidan redan ter sig. Ett psychstökigt parti och sen tillbaks till det där statiska som tvingar sig in igen. Mäktigt är nog ett passande adjektiv här.</span></p><br /><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> Passagen “Urge you”</span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> är precis lika nödvändig som “Any colour you like” från The dark side of the moon. Småjazzig i sin natur sprider den ett välbehövligt lugn som man instinktivt bara vet att man inom kort måste släppa. “Cavehead” står nämligen på tur. Tänk Sonic Youth på en näst intill ohälsosam diet James Brown och sen att deras egon bara måste göra sin egen grej av det. </span></p><br /><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> Avslutande “MEPEM…” pågår</span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> i drygt åtta minuter och känslan av en apokalyps har väl aldrig känts så eggande som här. Sjuttiotalstungt med nutidsrundgångar och ren och skär paranoia som de självklaraste ingredienserna. Ingen tillfällighet att den ligger sist placerad på plattan.</span></p><br /><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Frankie är för övrigt Dylans katt.</span></span><div><span><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"><br /></span></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><iframe allowfullscreen="" class="BLOG_video_class" height="292" src="https://www.youtube.com/embed/hB304RJYQ7k" width="563" youtube-src-id="hB304RJYQ7k"></iframe></div><br /><div><br /></div>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-76105222988074932872022-01-18T12:02:00.008-08:002022-01-18T22:49:44.713-08:00Outlaw R´n´B<div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-weight: 700; white-space: pre-wrap;"><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt;"><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt;"><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEhEEEPVqXZR_J20ZtZ_7d3GYSeVAlSvDTVLSbrigyDLRil0yEe6Y656DRMMX9aZcREEgKajv9trq6f0bB-68IcKApJKavZTlAw-uorUFyWqLjfUUO66cPnPITmc-a8IvY-cFjhizS8C650XRzv3j66Dip_FG9kQdsGFr4gYlraV9LNO970QDzXbHMGAJQ=s700" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="700" data-original-width="700" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEhEEEPVqXZR_J20ZtZ_7d3GYSeVAlSvDTVLSbrigyDLRil0yEe6Y656DRMMX9aZcREEgKajv9trq6f0bB-68IcKApJKavZTlAw-uorUFyWqLjfUUO66cPnPITmc-a8IvY-cFjhizS8C650XRzv3j66Dip_FG9kQdsGFr4gYlraV9LNO970QDzXbHMGAJQ=s320" width="320" /></a></div>2013 släppte Night Beats LPn Sonic bloom. I åtta år var jag helt </span><span style="font-size: 14pt;">omedveten om detta. Och när jag väl fick höra ett smakprov därifrån blev det </span><span style="font-size: 14pt;">ju så att jag kastade mig över resten av deras diskografi. Och i början av </span><span style="font-size: 14pt;">sommaren 2021 släpptes ett helt nytt album. Gud så passande!</span></div></span></div></span></div><p></p>
<span id="docs-internal-guid-69d12d91-7fff-d4a1-d4c3-67e908a88e98"><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-weight: 700; white-space: pre-wrap;">Omslaget var så grällt </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">att jag nästan anade oråd. Och en cowboy med en röd prick i pannan? Inte </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">någon fingervisning på vad som väntade direkt. Eller var det? Efter första </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">genomlyssningen visste jag knappt vad jag tyckte. Det lät fräscht och </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">nytänkande men allt jag läst om gruppens enda stadigvarande medlem fick </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">mig att tvivla lite grann ändå. Var Danny Lee Blackwell så svår att </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">samarbeta med? Har jag som lyssnare ens något att säga till om om nu så är </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">fallet? Absolut inte. Hur som helst stod han ensam kvar när Myth of a man </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">spelades in med Dan Auerbach vid mixerbordet. Garvade Nashvillemusiker </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">gjorde jobbet och det lät väl mer som ett soloprojekt än något annat och </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">samtidigt sketabra. Outlaw R&B var i princip en skiva jag var mer </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">eller mindre tvungen att införskaffa utan att ifrågasätta alltför </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">mycket. </span></div><p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"><br /></span>
</p>
<p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"></p><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> Första låten</span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">, “Stuck in the morning” är både upptempo och aningen sävlig med ett </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">60-talssound förankrat i nutiden. Dannys röst låter som de där höga </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">tonerna som Marty Balin i Jefferson Airplane kunde ta.</span></div><p></p>
<div style="text-align: left;"><br /></div>
<p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"></p><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> “Revolution” är skitig</span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">, fuzzig och supertrallvänlig på en och samma gång. En låt som fastnar </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">direkt. Ända sen debuten har gitarrsolona haft sin grund i r´n´b men </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">oftast svämmar psykedelian över och tar lyssnaren lite längre ut på </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">äventyr. Här gnisslar det till med besked i precis rätta </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">proportioner. </span></div><p></p>
<div style="text-align: left;"><br /></div>
<p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"></p><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> Skivans mest olycksbådande </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">melodi står “New day” för. Det är inget beckmörkt över den men känslan </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">smyger sig på. Lite som Devendra Banhart utan sina ångestdämpande </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">tabletter.</span></div><p></p>
<div style="text-align: left;"><br /></div>
<p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"></p><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> Jag hör spår av </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">Johnny Cash och Lee Hazlewood i “Hell in Texas” som med sitt akustiska </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">komp får understöd av en kraftigt vibrerande elgitarr. Mer svartvit </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">cowboyfilm med en huvudkaraktär som bara känns måttligt pålitlig blir det </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">bara inte.</span></div><p></p>
<p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"></p><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Som en skön mix</span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;"> av 13th Floor Elevators och någon storhet från skivbolaget Stax sjuder </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">“Thorns” av mystisk spelglädje. Detta är skivans kortaste spår och med </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">tiden har det nästan retat mig. Som tur är kommer “Never look back” för </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">att avsluta A-sidan och vilket skönt retrogroove de får till. </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">Go-go-dansaren i en får bränsle från första stund plektrumet möter </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">strängarna och när kören lägger sig i är allt precis så bra som man nästan </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">bara vågar fantisera om. </span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;"><br /></span></div>
<p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"></p><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Nästa LP-sida </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">är psychigare från start med modifierad sång och ormtjusargitarr. “Shadow” </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">låter mer brittiskt svår än något de tidigare gett sig på. Slagverk och </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">synth breddar ljudbilden. </span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;"><br /></span></div>
<p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"></p><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Helt klart ruffigare </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">än nåt annat på plattan drar “Crypt” igång. Trummor och bas bestämmer här. </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">Bäst att lyda. Det vilar en desperat känsla över denna. Lite som när Lou </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">Reed visste att John Cales dagar var räknade och samtidigt drog nytta av </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">det uppe på scen.</span></div><p></p>
<div style="text-align: left;"><br /></div>
<p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"></p><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> Längsta låten är inte helt </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">otippat den flummigaste och redan första gången jag hörde den förstod jag </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">att något mer än de inledande två minuterna stod på tur. Live kan nog vad </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">som helst hända. “Cream Johnny” känns oberäknelig som en Pavementkonsert </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">när det begav sig.</span></div><p></p>
<p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt; text-align: left;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span>
</p>
<p dir="ltr" style="line-height: 1.38; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;"></p><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">“Ticket” är, och detta beräknar jag </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">enbart på hur hi-haten används, skivans punkigaste alster. Wipers på </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">egenplockade toppslätskivlingar känns som en bra referens. Stökigt, </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">nödvändigt, provocerande för de utanför umgängeskretsen och helt perfekt </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">inför avslutande “Holy roller” som för tankarna till Hawkwind och The </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;">Velvet Undergrounds magnifika ljudmattor. </span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; white-space: pre-wrap;"><br /></span></div><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"><div style="text-align: left;"><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline;"> </span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; font-weight: 700; vertical-align: baseline;">Mångfalden </span><span style="font-size: 14pt;">i denna produktion gör Outlaw R´n´B till en så mycket större upplevelse. Det </span><span style="font-size: 14pt;">känns speciellt och som lyssnare är det en aspekt som är direkt av</span><span style="font-size: 14pt;">görande. </span><span style="font-size: 14pt;">Och känn in titeln. Laglös R´n´B. Blir det coolare än så egentligen?</span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-size: 14pt;"><br /></span></div><div style="text-align: left;"><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><iframe allowfullscreen="" class="BLOG_video_class" height="295" src="https://www.youtube.com/embed/UVL8W82FFt4" width="564" youtube-src-id="UVL8W82FFt4"></iframe></div><br /><span style="font-size: 14pt;"><br /></span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-size: 14pt;"> </span></div></span><span style="font-family: Arial; font-size: 14pt; font-variant-east-asian: normal; font-variant-numeric: normal; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;"><div style="text-align: left;"></div></span></span>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-68003874357695985022022-01-11T12:49:00.010-08:002022-01-20T23:44:55.885-08:00Admonitions<p> <span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; white-space: pre-wrap;"> </span></p><blockquote style="border: none; margin: 0px 0px 0px 40px; padding: 0px; text-align: left;"><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYGTbdfCdy4BvdXjaQZtpwiUQIjQISuX4xAnQaDCt5ow6n4YcLMI4Lrc1wQ19LNgqbTu8nbUeySkcBAuQ5mUvG74bE0Uh6y9zDI1RWhv7Xo9orWJ0WZIGQReYrCM1TK_sfmsV-cnePkDno/" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img alt="" data-original-height="1200" data-original-width="1200" height="309" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYGTbdfCdy4BvdXjaQZtpwiUQIjQISuX4xAnQaDCt5ow6n4YcLMI4Lrc1wQ19LNgqbTu8nbUeySkcBAuQ5mUvG74bE0Uh6y9zDI1RWhv7Xo9orWJ0WZIGQReYrCM1TK_sfmsV-cnePkDno/w309-h309/image.png" width="309" /></a><b><span style="font-size: medium;"><span style="text-align: center;">Mi</span><span style="text-align: center;">n Samsung S10 och Spotify har nog något ouppklarat ihop. Jag som själv benämner mig som analog ut i fingerspetsarna har faktiskt förstått idén med att följa en artist. Aha, man får notifikationer när något nytt släpps? Sign me up! Därför blev jag så paff när en kompis tipsade om en låt från Endless Boogies nya LP. Släppt redan i november? Märkligt, mycket mycket märkligt. </span></span></b></div></blockquote><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">Det var “The offender“,</b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;"> öppningsspåret på Admonitions, som strömmade ut. Tjugo minuter lite drygt och precis det jag behövde där och då. 2021 var inte mitt musikår på långa vägar så det var tack vare detta Messengermeddelande jag äntligen fick beställt denna och två andra starka plattor. </span></p><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">Endless Boogie</b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;"> jammar, fixar och trixar och har gjort det i snart tjugofem år. Allt har inte hållit världsklass men snudd på. Skillnaden denna gång är att de lyckats hålla allt intressant även om eller kanske på grund av att de valt att slå ner på tempot på hälften av materialet. Sen är det alla detaljer som gör albumet komplett. Alltifrån de suggestiva fotografierna från baksidan, mittuppslaget och innerkonvoluten till texten på klisterlappen med Domusmärket. Sånt som gör ett köp komplett helt enkelt. </span><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;"> </b></p><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">Paul “Top Dollar” Majors</b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;"> New Yorkdialekt är så bred att jag inte ens vågar ta reda på vad han sjunger om ibland och hans grymtande är intakt från tidigare släpp. Det monotona sväng som blivit deras signum är ständigt i rörelse så det är inte svårt att göra kopplingar till Träd Gräs och Stenar.</span></p><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">“The offender” är lite struttig</b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;"> och jammandet känns som en musikalisk dialog med högt och lågt i registret. Ledordet är att de hellre väntar in än tar för sig. Och då händer det grejer. De låter stundtals lite som Cans rytmsektion med två hugade gitarrister som kastar sig ut i nya äventyr. </span></p><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">Fyra låtar av sju </b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">är inspelade i Sverige och tre av dem tar upp hela B-sidan. “Disposable thumbs” låter som om Groundhogs kidnappat Captain Beefheart för att få ihop den ultimata paranoialåten. Rösten är rossligare än någonsin och gitarrtonen biter ifrån direkt. </span></p><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">Boogierock blir varken stöddigare</b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">, skitigare eller mer medryckande än “Bad call”. En riktig no-brainer med en smått fantastisk text. Alla mår bra av denna!</span></p><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">Kurt Vile har jag i princip noll koll på</b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;"> men har ändå förstått att han är en av de stora på den amerikanska alternativa rockscenen. “Counterfeiter” innehåller inte alls särskilt mycket text. Ändå har jag inte uppfattat nånting. Tror knappt det spelar någon roll faktiskt. Det är väldigt små nyanser i jammandet tills de helt plötsligt låter som Neu!. </span></p><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">Skiva nummer två </b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">är betydligt lugnare och precis som den föregående tar nästa låt upp hela C-sidan. “Jim Tully” fick mig att googla. Vem sjunger de om? Tydligen en författare på 20- & 30-talet som skrev lite som han kände för och som fick ta en del stryk för detta. Men vem rår egentligen på en irländare? Här är Endless Boogie lika tålmodiga som International Harvester kunde vara och ekvilibrister undanbedes utan att ens ha fått chansen. Ändå växer det fram en moppemustasch på mig under dessa tjugotre minuter. Kanske för att Bo Anders Persson visat vägen förut? </span></p><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">“The conversation”</b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;"> är så lågmäld att det nästan gör ont i själen. Till och med Nick Mason hade haft svårt att spela så här sakta och lite. Som Spotifylyssnare och som svensk kan jag nästan påstå att jag hör ett vemod som ingen annan än en nordbo med säkerhet kan placera. På 33,3 varv per minut i köpt version slår dessa övertygelser in. </span></p><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">I princip sex noter i sex minuter</b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;"> och sen inget annat. “The incompetent villains of 1968” är på pappret en rätt lam historia. Med tonarmen nere och sinnet öppet är det dock en helt annan sak. De variabler som bjuds har nog allt ett lysergiskt sinne är så gott som beredd på och fräscht nog för att tas på största allvar. D-sidan slutar i både monotoni och nytänkande och aldrig förr har väl en distortion låtit så i nuet? </span></p><p><b style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">Endless Boogies senaste skiva </b><span style="font-family: Arial; font-size: 11pt; text-align: center; white-space: pre-wrap;">är helt klart deras starkaste och mest varierade hittills. Jag skulle ha gått på Copenhagen Psych Fest 2016 men något (vem vet idag?) kom emellan. En massa riffande och hålligång där och då och allt sånt. Hade jag vetat då vad jag vet nu skulle jag aldrig ha missat det.</span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><iframe allowfullscreen="" class="BLOG_video_class" height="293" src="https://www.youtube.com/embed/MNOKPOQQtGU" width="480" youtube-src-id="MNOKPOQQtGU"></iframe></div><br /><p style="text-align: center;"><br /></p><a href="https://www.youtube.com/watch?v=MNOKPOQQtGU"></a>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-62541932568491825462020-05-24T12:30:00.003-07:002020-09-21T09:20:44.334-07:00Ljungens lag<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiugRt8I5ydkz7NuW_PqxCpaCSsEhOnNdzzu6fGM5JiGNFUCz66GYf1kZrO12rCO-I8tymZ9aPwC4dkl1-iJZdlCDZTMY69ZCppul753yYU1vG8yWWe1zUOtcZR1qFeW8dCgCirQNsBstr-/s1600/r%25C3%25A5%25C3%25A5+ljungens+lag+bild.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="1000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiugRt8I5ydkz7NuW_PqxCpaCSsEhOnNdzzu6fGM5JiGNFUCz66GYf1kZrO12rCO-I8tymZ9aPwC4dkl1-iJZdlCDZTMY69ZCppul753yYU1vG8yWWe1zUOtcZR1qFeW8dCgCirQNsBstr-/s320/r%25C3%25A5%25C3%25A5+ljungens+lag+bild.jpg" width="320" /></a></div>
<b> I slutet av förra året hörde jag talas om en grupp som döpt sig till Råå för första gången. Min kompis hade av en slump trillat över en EP där det svartvita fotot på Bob Houghton och Egon Jönsson egentligen var det som fick honom att trycka Play. "Samma lika" hade strömmat ut genom hans datorhögtalare och den entusiasm som jag hörde i rösten när han senare lät mig ta del av den slog en helsideannons i vilken musiktidning som helst med råge. Flera månader senare såg jag att Himmelsblå som den heter var en coverplatta. Ändå låter den så egen det bara är möjligt. </b><br />
<br />
<b>Jag hade fallit</b> pladask för skånsk electronica. Eller nåt ditåt i alla fall. Vad jag inte hade en susning om var att bakom projektet stod The Cardigans basist, Magnus Sveningsson. När jag även fick reda på att folk från malmöbandet Ved var involverade föll polletten ner. Dessa såg jag som förband till Hallogallo (Neu! i ny skrud) och deras EP Gershwins pipe följde rätt logiskt med hem.<br />
<br />
<b>Jag tror inte ens</b> att Emmerdale var släppt när The Cardigans en solig eftermiddag på musikfesten Tullakrok, inklämda mellan lokala band, ställde sig på scenen och bjöd på sin solskenspop. Det dröjde inte länge innan den stod i skivhyllan heller. Sjutton år gammal kan jag inte påstå att det var basisten som var det avgörande kortet. I storblommig 60-talsklänning stod Nina Persson och sjöng så hormonerna varken visste ut eller in.<br />
<br />
<b>Nu i år </b>släppte Råå en ny fullängdare. 500 ex. The Cardigans sålde förmodligen samma kvantitet enbart i Förslöv när de väl slagit igenom. Ändå hör man att det är hit Magnus alltid velat komma. Slippa spela playback för argentinsk TV och svara på en uppsjö av mer eller mindre dumma frågor under en promotionturné. Att bara hitta lugnet igen.<br />
<br />
<b>Råås musik känns</b> lite som nattåget till Berlin som lunkar på i sin egen takt och sedan står på perrongen vid utsatt tid. Pulssänkande och ändå med den nerv som håller en kvar hela vägen. Där Himmelsblå visat upp en något mer statisk sida kom Ljungens lag med mer organisiskt material instoppat bland beatsen.<br />
<br />
<b>Första låten härifrån</b>, "Allt vi passerar är på väg hem", länkade jag direkt till en kompis som bara hade en sak att klaga på. Den var för kort! Bebe Risenfors basklarinett lugnar varje orolig själ till ett sakta men försiktigt guppande komp. Musiken stannar upp och ett pianoanslag, några påkallande percussionslag eller en rundgång drar igång melodin igen.<br />
<br />
<b> "Ett spänningsmoment senare"</b> är mer upptempo som utan att för den sakens skull får en att leta upp dansskorna. Det låter en del 80-tal här rent produktionsmässigt. The Knife känns som en någorlunda bra jämförelse.<br />
<br />
<b>Titelspåret bär drag</b> av Harmonia toppat med en klarinett i vackraste moll. Tempot är åter lågt. Synthkompet skulle kunnat ha varit början på en låt med ett avslutande crescendo men de tassar på och håller sig till sitt. Återhållsamhet är en dygd.<br />
<br />
<b>Förprogrammerat</b> trumkomp och en snillrik synthslinga är basen i "Bid din tid videung". Förstärkt med piano och lyhörda slagverk visar de vägen till ett stilla äventyr.<br />
<br />
<b>Ljuden hoppar</b> från ena högtalaren till den andra och en minimalistisk elektrisk bastrumma håller takten innan ett afrikanskt anslag ger sig till känna. Tänker lite på Talking Heads när jag är mitt uppe i den. Med sina blott två och en halv minuter är "Improduktion" en ganska udda inledning på b-sidan.<br />
<br />
<b>Gitarristen i The Velvet Underground</b> bemästrade kakafonin i låtar som "The black angel's death song" lika naturligt som skörheten i t.ex "Pale blue eyes". "Sterling Morrison" är en fantastisk hyllningslåt med den största dos pop vi bjuds på detta album. Magnus basspel utgör stommen och de svävande syntharna fyller i.<br />
<br />
<b>"Sofflåst"</b> är electronica i full blom. Det är lika enkelt som det är svårt men aldrig förutsägbart. Har man kommit så här långt in i skivan är det precis det här man vill ha ändå.<br />
<br />
<b> På "Vispen" är det</b> första gången man hör röster. Samplat från Novicat de Soeurs Missionaires LP Lipa Kodi Ya City med en körsång så klagande vacker att man bara måste stanna upp och lyssna.<br />
<br />
<b>Sist på Yo La Tengos album </b>And then nothing turned itself inside-out ligger "Night falls on Hoboken". Sist ut på Ljungens lag ligger "Natt faller på Holma". Låtarna i sig är inte alls lika men precis som när Yo La Tengo fäster blickarna i golvet och blir aningen introverta känns Råå här. Effektiva trummor, basklarinett bara där den behövs och mullrig feedback som letar sig fram.<br />
<br />
<b> Och omslaget är</b> nåt alldeles bara det. Dimhöljda berg med betande får i förgrunden inger ett lugn i mig och att konstnären är okänd spär på mystiken.<br />
<br />
<a href="https://open.spotify.com/track/508QFxsUjH2EQzLx3T30Cs?si=51whz7jeRGeEZvsBEC9cmw">https://open.spotify.com/track/508QFxsUjH2EQzLx3T30Cs?si=51whz7jeRGeEZvsBEC9cmw</a><br />
<br />
<br />Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-57812095692061645412020-03-05T03:10:00.001-08:002020-03-21T05:03:15.323-07:00Rose City Band<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgKkw16ZWbi89fswKPyaUXfrT7ckYDvY4Bq20gPF-mPGU7VVZ97KN_06GqLD1K2v7BJ3cNyb57RrAxGNkBmPMe4Ik5uONID9xIBazgXZcuYeOrMiXF3JwJqCcxkVOxmbTVaNCYqNX9cOAmA/s1600/Rose+c+b.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="400" data-original-width="400" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgKkw16ZWbi89fswKPyaUXfrT7ckYDvY4Bq20gPF-mPGU7VVZ97KN_06GqLD1K2v7BJ3cNyb57RrAxGNkBmPMe4Ik5uONID9xIBazgXZcuYeOrMiXF3JwJqCcxkVOxmbTVaNCYqNX9cOAmA/s320/Rose+c+b.jpg" width="320" /></a></div>
<b> Instagramkollen med hembryggt Skånerost och under en filt i musikfåtöljen. Moon Duo promotar ett vinylsläpp i vitröd rosprakt och jag liksom bara vet att det här, det är bra grejer det. Innan jag scrollar vidare är "Rip City" igång. Låt på låt tills skivan är slut. Brorsan som passande nog driver skivbutik blir underrättad nånstans halvvägs men han möts bara av NOT IN STOCK...</b><br />
<br />
<b>Tusen ex, tusen andra ägare.</b> Tradigare än nåt ju. Vi förblir följeslagare lite närhelst via Spotify i alla fall och en lugnande känsla om ett nysläpp i rena rama realtid slår rot. Ett par veckor senare läser jag på Moon Duos Instagramkonto att det faktiskt <i>har</i> tryckts upp fler kopior. Thou shalt believe! Ett datumsläpp är angivet och jag ber brorsan att hålla sig framme. Inte sent därefter är beställningen gjord och tanken på att få höra detta från golvhögtalarna lever jag på än idag. Det är nämligen så att det är första gången jag skriver om en skiva jag ännu inte har i samlingen. Men vetskapen att jag ska hämta hem henne på lördag gör det hela mer legitimt.<br />
<br />
<b>Anledningen till att</b> Moon Duo (och Wooden Shjips) lagt upp info om gruppen är så enkel som att Ripley Johnson spelat in och producerat en alldeles egen skiva. Och det hörs. När Wooden Shjips är som mest monotona och laidback träder man in i deras helt egna värld och trots att det rent genremässigt skiljer sig avsevärt mellan dessa akter känns det igen direkt. Få ackord, full frihet. Rose City Band spelar country, space jam country om man så vill. Det är sävligt och skört och det svänger gott om dom.<br />
<br />
<b>"Rip City"</b>, där det startade, är en optimistiskt laidback förstalåt där det tar, vet jag nu, sju sekunder innan man är hemma. Sen följeslagaren trummorna på det. En kort vissling som i -Sätt dig ner och lyssna nu bara! Och den passionerade rösten ovanpå alltihop. En sparsam sologitarr mynnar ut i ett mäkta trolskt solo. Förstärkt med det sorgligaste som finns, långa molldrag på munspelet. Inte konstigt att man lät skivan spela.<br />
<br />
<b> På "Wide roll"</b> är man i mid-tempotakt och möts av ett smittsamt medryckande litet gitarrkomp. Omöjligt att inte smånicka till. Första solot kommer runt två minuter och här håller han igen lite på psychen. På det andra inte. En låt som gör en glad och mer än väl gott.<br />
<br />
<b> Tempot är lågt</b> i "Me and Willie", "Loser"-lågt. Låten där Jerry Garcia kunde få ur sig de där riktigt heta ärliga tonerna. Ripley känns lite som honom här. En sju och en halv minuter lång färd in till drömlandet. Mot nedtoningen glider han in i lite blues. Varför inte liksom? En makalös produktion.<br />
<br />
<b>Som om Torsson</b> klivit in i studion för att bidra med nåt på amerikansk mark drar "Wandering feeling" igång. Riktig lunkarrock som glider in i sitt för att lika lätt bli hämtad på nytt av melodin. Har nog faktiskt inte hört ett enda ord av texten. Körsången bakom gitarrsolot i slutet är <i>så </i>rätt.<br />
<br />
<b>Ett småtrixigt,</b> ständigt i rörelse, bubblande komp inleder i en halv minut. Sen visar sig gitarren genom boxar och pedaler lika länge. Sångmixen, dränkt i eko sätter ett annat ansikte på låten direkt. Till det toppar han med en hawaiigitarr då och då. Solot låter lite som Dead gjorde runt -78. "Rivers of mind" är i sanning ganska psychig och det händer mitt framför öronen till detta föränderliga, bubblande komp. Kul också när trummorna flyttas fram i ljudbilden ett tag. Och den extra akustiska gitarren.<br />
<br />
<b>Jammigast på skivan är</b> utan tvekan "Fear song". Bara drivet från ljudet av plektrumet mot den akustiska gitarren som matar på och matar på är nåt att ta in. Bryggan är jag dock inte så förtjust i men det släpper man ganska fort. Hans dubbla solon i knappt fem minuter i en välproducerad miljö får tja, faktiskt tiden att stå still.<br />
<b><br /></b>
<b> Det är med avslutande</b> "Fog of love" man känner hur kropp och sinne liksom format sig efter Rose City Band. Hur musiken med lätthet plockat bort allt runtomkring och trots sina utsvävningar fått en att behålla lugnet. Här är tempot lågt igen och gitarrfigurerna inte de mest givna. Det vackra i samklang med det oväntade. Skönt så.<br />
<br />
<b>Ripley Johnson hoppade i bootsen</b>, bröt av ett långt grässtrå och stoppade i munnen och fick till något unikt i sin hemstudio. På lördag sliter jag av plasten och höjer en smula. Rose City Band på 33,3 varv i minuten känns ju redan som besvarad kärlek.<br />
<br />
<br />
<div>
<br /></div>
<iframe allow="accelerometer; autoplay; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/dP3MK0vqg3w" width="585"></iframe>
Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-51295373521757124262019-06-03T13:31:00.001-07:002020-09-07T13:16:52.329-07:00Under Diana & Untamed<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjxSskplaUcjTGevPZe5VxYixSMt6OLv55iFschYOF16D60FG8a3rxVEZhRGTdyTMOTZiXN7w6GNKpqG7SETMtBkj3X-K4NypUkidOfrfQBAUKMqnjjKTjAFpHa9zcPoUKre8_Ij2EnS0dg/s1600/under+biana.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="700" data-original-width="700" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjxSskplaUcjTGevPZe5VxYixSMt6OLv55iFschYOF16D60FG8a3rxVEZhRGTdyTMOTZiXN7w6GNKpqG7SETMtBkj3X-K4NypUkidOfrfQBAUKMqnjjKTjAFpHa9zcPoUKre8_Ij2EnS0dg/s320/under+biana.jpg" width="320" /></a></div>
<b> Det var en disig höstmorgon, året var 2014 och jag gick igenom ett av alla nyhetsbrev från leverantören i Holland. Sökte upp ett band som döpt sig till Ill Wicker och bländades av ett riktigt vackert omslag. Drog igång deras debut Under Diana och småhoppade in i låtarna och konstaterarade besviket att konstverket runt dessa strikt limiterade skivor kom från ett gäng medeltidsgycklare.</b><br />
<br />
<b>Folkmusiken fick sig</b> en rejäl törn när jag först läst om The Incredible String Band och sen hörde deras första LP på CD. Tröstade mig med att The 5000 spirits or the layers of the onion (känn in titeln bara) med det smått fantastiska omslaget var från det beryktade flumåret 1967. Samma skit. Denna musikform har via TV och film gestaltats av ständigt klämkäcka dvärgar med varsitt redan då antikt stränginstrument i händerna, som glatt tar emot en välriktad spottloska någonstans kring torget vid folkfesten som lockar med ljummen mjöd och ett par välriktade bödelsvep. Ibland blir det ett fritagande, ibland dör de dömda schemaenligt men en sak är säker och det är att dessa lovsånger i dur med darrig ton om rimfrost på insidan av fönstret (Åh, den som ändå hade ett) eller den om hur farmors ben först blev blått och sen bara föll av och kom att nära gårdens get i ett par dagar framöver, inte känns relevanta i min tid.<br />
<br />
<b> Jag beställde en </b>skiva nyligen och inuti kartongen låg även några häftade A4-ark med målande beskrivningar om bolagets egna släpp och ett par till. Välspelad folkmusik stod det bland annat. Med ett klick startade Spotifyappen och visst kände jag igen omslaget. "Fret" drog igång med den där verbala jojken och jag visste egentligen att jag begett mig alltför långt ut på en toleranskrävande musikalisk tidsresa. Ändå lät jag den spela. Det var en sån morgon. När de åter nådde sången mot slutet på spår nr 2, "Vassal of the sun", hade de i ett flera minuter långt instrumentalt parti dessförinnan med små medel och stor musikalitet, fått mig att sitta blickstill och bara känna in. Jag gav mig fan på att förlika mig med sångspråket där och då.<br />
<br />
<b>Skivan spelade vidare</b> och jag skrev ett mejl och hoppades dessutom på ett Tjärnen-ex. Tio stycken gjorda. Den brutala sanningen var att häftet mest kommit med som en diskografi i print. Mycket var slutsålt sedan länge. Hittade ett ex i Frankrike och för att vara på den säkra sidan beställde jag via postorder även deras senaste släpp, Untamed. Den skummade jag faktiskt bara igenom på Spotify för att på allvar få sitta ner i fåtöljen och ta del av. Fransosen cyklade förmodligen inte ner till byn med skivan förrän alla hans baguetter var slut så uppföljaren fick min fulla uppmärksamhet i ett par dagar.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiwGksaGEaNS270n6P9pNiSxtKUQizbinDKHsbVTrshhYc1LnDR-WEDx_MX2J0jE9KRJfGtelReCGObIyqBBiOsUoae6HZA4Jd676DlU8R9rKuazJG4TzRK6_omQXLQjcNCbHW4vsVqk3mn/s1600/antamed.jpg" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1200" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiwGksaGEaNS270n6P9pNiSxtKUQizbinDKHsbVTrshhYc1LnDR-WEDx_MX2J0jE9KRJfGtelReCGObIyqBBiOsUoae6HZA4Jd676DlU8R9rKuazJG4TzRK6_omQXLQjcNCbHW4vsVqk3mn/s320/antamed.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
<b>Det luktade fortfarande</b> grillad hare långa vägar, tro inget annat, även om öppningsspåret vittnade om en tanke bortom tid och rum. Fiolerna och handtrummorna i "I was here when the sea was young" eldade på varandra. Som en scen från Braveheart utan en enda engelsk soldat i bild. Sjöng dom inte bättre nu till och med? Undersköna "The charm on your chest" med sin fem minuter långa instrumentala passage förde tankarna till vad som hände när jag försvann in i "Vassal of the sun".<br />
<br />
<b>Vanligtvis spelar jag inte</b> skivor jag äger i fast form på Spotify men jag gick ju ändå i timmar varje dag på jobbet och fixade med det sista. Solen sken nästan konstant och ur fickan strömmade i alla fall en gång mellan dessa åtta timmar något av albumen. Kanske var det pröjset under tiden som fick klagovisan "Iblissa" att lossna. Nu känns den på allvar puritansk. Fanny och Alexander-mood. Press play.<br />
<br />
<b>"The trials of madame Dillner"</b> bär även den på ett vemod som spelats i generationer. Engelsk folkton möter svensk och övergången blir smärtfri därefter på Untamed avslutande "Min levnads afton/Twelve men". Tänk klassisk gitarrduo i den lokala kyrkan och du är den som till slut höjer tändaren. När Emma och Thea börjar sjunga kommer jag att tänka på hawaiianska duon These Trails och fiolstycket som följer skulle kunna stå signerat Mats Glenngård. Glockenspiel används med fördel under båda albumen och här förgyller det ända in i slutet.<br />
<br />
<b>Frisinnade "Nicor"</b> på sina stadiga tio minuter känns obestämd i sin natur och i allra högsta grad levande. Då de plockar upp melodin mot slutet kan jag med säkerhet säga att -Den känner jag i alla fall igen! Man känner sig inte obekväm däremellan men inte heller helt trygg. Där "Nicor" saknar skärpan tar "Silent impulse" vid med bibehållen glöd två år senare. När halva låten återstår tar rytmerna över. Två lika envisa violinister piskar på stämningen och Ebba bakom percussionsetet slår handflatorna vita. Shamanerna dansar framför elden.<br />
<br />
<b>7:25 långa "Darkling woods"</b>, sist placerad på debuten, går från Skörbjugg 2.0 till ett ödesmättat fylleslag, för grovt för historieböckerna att återge. Här i händerna på sex folkmusiker från Göteborg. "Earth child" låter faktiskt stundtals som Amon Düül II med sin drivande akustiska gitarr och Emil och tjejernas enastående sånginsatser. Med en och en halv minut kvar stillar sig musiken i en skönt avig avslutning.<br />
<br />
<b>"Untamed" är skivans</b> lättillgägligaste spår med en enkel melodi att komma in i. Adams jazzlika cellosolo är både befriande och modigt. Stråkarna ligger där och småpyr och tar bestämt täten i ett till sist omkullkastande parti. Sen stiligt tillbaka till melodin igen i knappa två minuter. "Under Diana" smyger igång med en tramporgel och genast är man fast. Stränginstrument fyller sparsmakat i under den tre minuter långa färden mot körsången som efter säkert tjugo genomlyssningar fortfarande ger mig gåshud.<br />
<br />
<b>Ill Wickers två album</b> blev 2019 det vitalaste jag hört på länge. Välspelad folk, stod det i det där bladet. Så var det sannerligen.<br />
<br />
<iframe allow="encrypted-media" allowtransparency="true" frameborder="0" height="380" src="https://open.spotify.com/embed/track/7pvZMKGARUAbvw7cLMjNDk" width="300"></iframe>
<iframe allow="encrypted-media" allowtransparency="true" frameborder="0" height="380" src="https://open.spotify.com/embed/track/21tPuD5pjnnyHuYvQNv64V" width="300"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-21294043021929930592019-02-04T12:23:00.002-08:002022-01-19T10:24:01.086-08:00Dark shadows<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<b><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYVBDHevjd__ZfPlGvw9yqzkKLnaO2mVWH3S_l5cs5OGj39q8LdsviCnSCOpxBJm29wFzUlzyqYJ0hHDVrcIKvz6f8kyRWjcYautXA3Pp9taC6vRaPNKb7-EPq4duawLYEluXbe04xDjGq/s1600/colder+sun.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="800" data-original-width="800" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYVBDHevjd__ZfPlGvw9yqzkKLnaO2mVWH3S_l5cs5OGj39q8LdsviCnSCOpxBJm29wFzUlzyqYJ0hHDVrcIKvz6f8kyRWjcYautXA3Pp9taC6vRaPNKb7-EPq4duawLYEluXbe04xDjGq/s320/colder+sun.jpg" width="320" /></a></b></div>
<b>Finns det en komplett guide till amerikansk psykedelia och annan märklig musik är det i så fall (i huvudsak) Patrick Lundborgs bok The Acid Archives. Andra utgåvan stinnare än nånsin. När man trott sig veta en del om udda grupper och excentriska artister från over there är det som att sätta sig i skolbänken igen, låt säga årskurs tre och sen bara gilla läget. Inte för att man behöver höra allt, än mindre lägga dyra pengar på originalutgåvor men det man blir nyfiken på efter målande beskrivningar brukar falla i god jord.</b><br />
<b><br /></b>
<b>Även om allt</b> går i vågor räknar jag nog ändå 13th Floor Elevators som en av husgudarna. Mycket psykedelisk musik har strömmat genom högtalarna men få är så in i helvete bra som dom. Är man sen funtad som jag nöjer man sig inte med det man redan har utan vill hela tiden hitta nytt. Innan Internet drog igång för egen del förlitade jag mig i synnerhet på böcker i ämnet och på tips från vänner, mer bevandrade än jag själv. Sen slog jag till på nån skivmässa eller från nån postorderfirma med andan i halsen. Detta började långt innan första löningen nått bankkontot mor fixat åt mig.<br />
<br />
<b>Texasbaserade International Artists</b> hade fler intressanta artister än 13th floor Elevators visade det sig. Först ut blev The Red Krayola efter en skönmålning av Richie Unterberg. Total dynga visade det sig trots idoga försök att förlika mig med brölet de lyckades frammana. Två skivor på en disc dessutom. Lost & Founds Everybody´s here stod näst på tur. 10th Floor Elevators för att inte verka nedsättande men ändå hålla sig på rimlig nivå. Bubble Puppy kändes varken varma eller kalla. Flera år senare la jag vantarna på Golden Dawns LP Power plant. Fina grejer må jag lova!<br />
<br />
<b>Sonobeat, ett litet skivbolag</b> beläget i Austin, TX, känns som International Artists lillebror, han som redan innan start målats som familjens svarta får. Ingen genre verkar ha skrämt bort inspelningsteknikerna och det ena singelsläppet efter det andra trycktes upp. Inga större upplagor dock, även om vissa sålde bra i innekretsarna inom delstaten. Fyra LP släpptes, varav en officiellt, de tre andra såldes som demos för vidare äventyr på andra skivbolag.<br />
<br />
<b>Cold Sun</b> klev in i studion och spelade in material mellan 1970 och 1971 som aldrig sett dagens ljus om inte Rockadelic grävt fram den ur gömmorna. 1973 pressade någon i gruppen upp en acetat där endast 2/3 fick plats. Alltså, ett ex fram till 1990. Det är så man ryser. World In Sound släppte Dark shadows, plus en singel med livematerial, 2008 och det är denna utgåva som jag gått igång på.<br />
<br />
<b>Bill Miller sjöng,</b> spelade munspel och trakterade autoharp, ett cittraliknande instrument. Så som 13th Floor Elevators använde sig av ett elektrifierat lerkrus finns här hemligheten i detta udda val. Spöklikt men ändå så rätt skivan igenom. John Ike Walton från just 13th Floor Elevators spelade i en tidig upplaga av gruppen då de hette Amethyst men lämnade gruppen strax innan inspelningarna tog vid.<br />
<br />
<b> I vår källare står</b> ett Görs & Kallmanpiano som under årens lopp stämt om sig och förvridit varje ton på ren jävelskap känns det som och den inledande halvminuten på "South Texas" är som en påminnelse att ringa pianostämmaren. Den kittlande tanken på att samla några vänner runt detta vidunder till instrument och spela in lite ökenrock känns faktiskt lockande med denna låt som referens! Det dissonanta tar mer plats här än på någon skiva jag någonsin hört och jag köper det fullt ut. Den desperata sången och de klassiska trumfillsen ger låten extra karaktär. Gitarrfigurerna slingrar sig som livsfarliga ormar och får västkustbanden att blekna vid jämförelse.<br />
<br />
<b>Basisten Mike Waugh</b> sköter det mesta av sången på "Twisted flower. En tre minuter lång låt som kryper in under skinnet på lyssnaren. Autoharpans obestämda natur bidrar till en märkbar oro i melodin. De ständiga inräkningarna på trummorna gör att man inte vågar sluta lyssna. Knappt nio minuter långa "Here in the year" har ett nästintill popliknande gitarrkomp från Tom McGarrigle. När stämsången visar sig ha två olika texter strax innan det första ordentliga brejket förstår man att det här är på en helt annan nivå än det man är van vid. Det ältande partiet om television växer som en orosklump i magen och vore det inte för det snälla kompet hade nog rundgångarna tagit ut sin rätt.<br />
<br />
<b>"For ever" är,</b> trots sin schizofrena uppbyggnad, en logiskt uttänkt låt. En ihållande frågeställning, förstärkt genom dubbla sånginsatser, den ena desperatare än den andra, är bara början på denna förödande urladdning. Hör hur gitarren fräser runt två minuter och hur detta eskalerar tills Bill återigen ställer sig frågande, nu inte lika ensam som tidigare men ändå lika svarslös.<br />
<br />
<b>B-sidan startar</b> i sann The Velvet Undergroundanda. Tänk "There she goes again" filtrerad genom inmundigandet av märkliga kaktusar och inte utspätt New Yorktjack så är du nära sanningen. Jag tyckte att "See what you cause" var för catchy för att passa in på resten av skivan tills jag på allvar (läs alldeles nyligen) tog den till mig. Andra sidan är i sanning lite bistrare än den första så det kan nog vara det som fått mig att bli osäker helt enkelt. För att fortsätta jämförelsen med VU slänger jag in "Waiting for the man" som ännu en referens. Vansinnesgitarren i slutet kommer plötsligt och hugger direkt mot halsen. Ingen idé att försvara sig mer än med öppna öron.<br />
<br />
<b>"Fall" är det mest desperata </b>jag hört där alla bitar faller på plats. Han sjunger som den föreläsare man helst av allt velat stöta på, strax innan vakterna tillkallats för att avstyra det oundvikliga upploppet. Och gitarristens snirkliga figurer i en gigantisk kaleidoskopisk värld av alla färger utom de ljusa. Urladdningen när en och en halv minut återstår får mig att tänka på Loves "Seven and seven is". Texaspsych har aldrig varit farligare än här.<br />
<br />
<b> Den elva minuter långa</b> "Ra-ma" har alla element som krävs för att både kännas meditativ och påträngande. Autoharpans trolska toner inleder och ett märkligt sångparti tar vid och snart är gruppen helt uppe i sitt. Partierna avlöser varann med någon sorts slumpmässig precision och hur skruvat det här än låter sig beskrivas är den inte svår att ta till sig. Lagd sist på skivan visar de här upp hela registret på ett högst ödmjukt sätt.<br />
<br />
<b> Skivan spelades in</b> medan Sonobeat kämpade i motvind och slutligen förklarades i konkurs. Jag är tämligen övertygad att om den släppts 1971, hade psychscenen i Texas sett annorlunda ut i många år framöver. Bill Miller blev sedermera medlem i Roky Erickson & the Aliens.<br />
<br />
<br />
<iframe allow="accelerometer; autoplay; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/tuMGo0pojzc" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-70041849549052332222019-01-16T09:41:00.002-08:002020-09-07T13:25:48.945-07:00Electrical youth<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhTCL1SVd1bfofdjGiEno6iJWfY9u66M6R6oXHxwDdCI2-SXL8y5Pcx2kuLsmwKK4T7CwOpGktqdhqeQIgLMHSdHPm279It5zjOCjd9x6-xpVsi9pEahmfGsw-OUzLBB2k6_qOVq1q0UbDE/s1600/Cult+of+B.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="500" data-original-width="500" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhTCL1SVd1bfofdjGiEno6iJWfY9u66M6R6oXHxwDdCI2-SXL8y5Pcx2kuLsmwKK4T7CwOpGktqdhqeQIgLMHSdHPm279It5zjOCjd9x6-xpVsi9pEahmfGsw-OUzLBB2k6_qOVq1q0UbDE/s320/Cult+of+B.jpg" width="320" /></a></div>
<b>Baby Grandmothers. Namnet som får det att vattnas i munnen på en liten skara fans hade out of the blue äntrat studion för att spela in nytt material. 1968 släppte de en singel som kräver ett nytt topplån på huset för att bli stolt ägare till. Femtio år senare kände de sig alltså manade igen! Nu med en färsk fullängdare dessutom. En sparsam turné blev spikad och ett av spelställena var Folk Å Rock i Malmö.</b><br />
<br />
<b> Ingen diskussion</b>. Dit skulle man även om datumet visade på en söndag. Vid en närmare granskning av den utskrivna biljetten såg jag att arrangören lyckats pressa in ett förband.<br />
-Helt briljant, utbrast jag ironiskt för mig själv och kunde nästan se mig själv, kämpande för överlevnad måndag morgon. Veckorna gick och någonting fick mig att gå in på Spotify för att kolla upp om de hade nåt att erbjuda mer än blåa ringar under ögonen.<br />
<br />
<b> Dream, släppt 2016</b>, hade ett omslag som direkt gjorde mig nyfiken. Det bar nästan lite släktskap med Träd Gräs & Stenars livealbum Djungelns lag. Ett dubbelklick senare drog den igång. Saken med mig och Spotify är att vi aldrig riktigt möts. Ett halvt öra för att känna in blir det i regel. Att stå i ett skivbås och lyssna igenom en platta innan ett eventuellt köp är inte heller det min grej. Att chansa är halva nöjet. Det första jag hörde var en sitar och en atmosfär som tilltalade. Detta var ju nutidsflum för både övervintrade och purfärska hippies. Vilken kväll det kunde bli!<br />
<br />
<b>På utsatt tid</b> steg en hel hop ynglingar upp på scen och drog igång ett set som nästan med ens fick oss i publiken att fokusera på inget annat än deras musik och spelglädje. Jag satt långt bak i lokalen och såg hur huvudena nickade unisont i takt. Applåderna blev intensivare allteftersom och när någon viskade nåt i örat på sin kompis visste jag att det var lovord och absolut inget annat som yppades.<br />
<br />
<b> Efteråt bildades</b> en lång kö vid merchen. Jag hade ställt in mig på Dreams för att vid ett senare tillfälle skaffa Electrical youth. Den moderna människan i mig fick sig en rejäl törn då det visade sig att Dreams endast fanns tillgänglig på kassettband. Förband alltså... Senare fick vi reda på att den fanns som digital download. 150 kronor senare stod jag däremot som stolt ägare till deras uppföljare på det mer lättsmälta alternativet vinyl.<br />
<br />
<b>Hålögd eller inte</b> slet jag plasten av mitt köp efter arbetsdagen och ett rejält uppsnack fick frun att sätta sig i fåtöljen bredvid. Den hade nåt, konstaterade vi båda, rätt och slätt. Jag flippade vinylen ett par gånger under kvällen, något jag vanligtvis inte gör och återkom till den dagen därpå igen. En vän kom på besök under helgen och när han nästan vädjade att få höra b-sidan förstod jag att den visst hade nåt.<br />
<br />
<b> "French kiss" har drag av</b> Woods "Out of the eye" i sin monotona natur. Basslingan luktar Wooden Shjips på långa vägar och trummisen följer mästerligt de små stegringar som bjuds. Gitarrslingan efter refrängen fastnar i huvudet på en timmar efter. Efter några drag på harpan startar de om på nytt och det är här nåt händer inom mig. Sfäriskt flyter de omkring och tassar runt i ett till synes oändligt ljudlandskap man helst önskar aldrig ska ta slut. <div><br /><div> <b>Instrumentala</b> "Riverbed/Slowdry" i förförisk valstakt tar slutligen ändå vid. Tvärflöjt i "Riverbed" och saxofon i "Slowdry". "You and me" vandrar mellan högtalarna i vågskvalp och fadade instrument blir som en avslappningsövning för stressade själar. En perfekt avslutning på A-sidan i all sin enkelhet. Även denna helt utan någon sånginsats.<br />
<br />
<b> Den akustiskt drivna</b> "Fantasy" med sina synthmattor och härligt sävliga sång verkar rymma så mycket mer än den kanske egentligen gör. Det är med små medel de låter lyssnaren hamna i detta tillstånd. "Corsica/Heatwave", skivans längsta spår mäter lite drygt åtta minuter och inledningsvis är det basen som bestämmer. Tvärflöjten smyger sig in och smeker medhårs. När fem minuter återstår bryter de tvärt med en tempohöjning. Ändå känner man sig kavlugn. Den avslutande en och en halv minuten känns lite 90-talsindiecool. Som en väldigt viktig parantes på nåt vis. Sjätte och sista låten har drag av Beck när han menar allvar. "Air balloon" är snyggt inramad indicapop med en gitarrfigur i andra hälften som dröjer sig kvar.<br />
<b><br /></b>
<b> För egen del</b> återstår bara att gå in på iTunes och ladda ner debuten, kanske kalkylera av omslagsbilden och bränna på skiva. Och vänta på nytt material!
<iframe allow="accelerometer; autoplay; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube-nocookie.com/embed/d7PsTzNZfVk" width="585"></iframe></div></div>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-24137331790345995192019-01-13T14:29:00.000-08:002019-01-13T14:29:24.806-08:00Idioten<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjIHkSvQ7gsnUsmCVAJJpfO0DAJ6UFysnQpDtkgExdSiLGfPUjzrwJG0kTgfZEWoBoaYarKgrhfwR7SbJTYRnttZmF1jDd8ukFSyk1RNCCTKv3LQ1T5y49CelOGFHc2BK1DzJgPIwIEvPCu/s1600/Idioten.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1013" data-original-width="1000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjIHkSvQ7gsnUsmCVAJJpfO0DAJ6UFysnQpDtkgExdSiLGfPUjzrwJG0kTgfZEWoBoaYarKgrhfwR7SbJTYRnttZmF1jDd8ukFSyk1RNCCTKv3LQ1T5y49CelOGFHc2BK1DzJgPIwIEvPCu/s320/Idioten.jpg" width="316" /></a></div>
<b> Hur kom det sig egentligen att jag kände till men inte tog tag i Kebnekajses 2000-talsplattor? Hade det att göra med alla de grupper som gav sig ut på vägarna med kanske en originalbasist och ändå stegade upp på scen där de blev presenterade som det gamla dragplåster de en gång varit och försökte leva upp till gamla bravader? Även om de levererade var det ju inte samma sak nu. </b><br />
<br />
<b>Vissa saker vill man</b> ha ett bra avslut på, så att lägga pengarna på en skiva som spelats in för att hålla kronofogden borta skulle kunna ta eggen av forna alster för gott. Nu blev det i alla fall så att jag fick hem deras självbetitlade, Idioten och Aventure. En lördagsmorgon steg jag upp och kokade kaffe åt mig och frun. Det visade sig att hon var betydligt tröttare än mig så hennes två koppar blev mina dom med. Fyra koppar, Words of wonder på mobilen och elektrisk folkmusik. Hjärtat slog dubbelslag av all koffein och hjärnan gick på högvarv av deras polskor, brudmarscher och skänklåtar. Hur kunde de låta så här nyfikna, på, nyretro och nästintill farliga på äldre dar?<br />
<br />
<b>Nog har även jag</b> hyllat en skiva som ett mästerverk vid första genomlyssningen för att senare krypa till korset och hoppas att ingen hört mina lovord men här kändes det rätt hela vägen. Samma känsla infann sig dagen därpå. Så här mycket folkmusik hade jag aldrig spelat i sträck. Kebnekajse från 2009 fick dessutom följa med ut i bilen. Idioten skiljer sig lite från de två övriga med en mer rockbetonad produktion. Man hör ändå att det är Kebnekajse. Soundet intakt efter alla år!<br />
<br />
<b>"Barfota", en titel som</b> på pappret andas frihet, vårkänslor och fjäriljakt känns istället kuslig. Som en mors påpekande att gärna springa ut i naturen men att även se upp för huggormens bett. Mats fiol lockar, Kennys gitarr och Görans och Thomas basar varnar. Skivans längsta spår för övrigt. Efter en basinräkning tar Mats och Kenny tag i melodin till "Fäbodpsalm". En jämtländskt lågmäld kreation i ny skrud. I bryggan blir fiolen både klagande och småpsykedelisk. Tempot är lågt.<br />
<br />
<b> Det är det inte</b> i "From-Olle". Fiolgnisslet vet ingen hejd även om det är långt ifrån stökigt. Kenny spelar i samma figurer. Är det nåt jag förknippar Kebnekajse med är det Pelles trumföring. Här känns han igen! Att få en hi-hat och virvelkagge att låta som ingen annan är banne mig stort. Titellåten pendlar mellan traditionell folk och rock från den hårdare skolan. Det ryms mycket dramatik i dessa fyra minuter och gitarrsolot mot slutet håller världsklass.<br />
<br />
<b> Norr om Guinea</b> där slagverkaren Hassan Bah föddes ligger Senegal. På "Senegal beat" är det handtrummorna som har huvudrollen. Smattret från skinnen är det enda som håller tempot uppe. Plockande, svajande gitarrer i lager på lager kommer och går. Mystiskt svävande ljud gör den till en sinneshöjande upplevelse. En sån låt man kan höra nya grejer i efter hur många gånger som helst.<br />
<br />
<b>När jag läste</b> "Tax free" på baksidan hoppades jag faktiskt att det var en slump att de valt samma titel som Hansson & Karlsson och inte mer. Vid en närmare granskning visade det sig att de visst valt att tolka just deras nummer från magnifika Monument, släppt 1967. Detta kunde inte sluta väl var min enda tanke. Det lossnade inte direkt måste jag säga. Pelles och "Loffes" trumstil skiljer sig markant och Bosses orgel försvann och förvandlades till något helt annat. Tyngden i låten är intakt, det är i flumpartierna det händer saker. Tredje gången lossnade det helt. Stegringen i slutet med den ettriga fiolen är en djärv bearbetning som lyckas fånga essensen i låten fullt ut. Jag kunde inte bara andas ut utan se fram emot att få höra den igen.<br />
<br />
<b> Traditionell folkmusik</b> återigen med "Hans & Greta". Kan vara låten innan som tog på krafterna som gör att denna inte riktigt lossnat för mig. Annat är det med "Senpolska". Där David Gilmour hissats upp på muren för sitt kanske mest klassiska solo i "Comfortably numb" har Mats klättrat upp på en bergsknalle vid Höga kusten och tonerna han frammanar sprider ett töcken över hela Ångermanland. Lägg därtill Pelles kompande kantslag som om vore inspelade i en tom 50-metersbassäng så är ödesmättnadskänslan inte långt borta.<br />
<br />
<b> Lika fartfylld </b>som "S:t John" från III är "Stockholmspolska" här. För att sitta still till denna borde det krävas ett läkarintyg! "Sangenuten", hämtad från Norge och omstöpt i Sverige, avslutar Idioten. Smått suggestiv i sin karaktär sticker den ändå ut hakan och ruskar om rejält. De maler oförtrutet på och halva låten är ett enda jamparti där det ena leder till det andra. Svensk psykedelia för den garvade.<br />
<br />
<b>Åtta år gammal</b> hann den bli innan jag tog tag i det hela. Lite onödigt såhär i efterhand.<br />
<iframe allow="accelerometer; autoplay; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/ja4gHfq9hJo" width="585"></iframe>
Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-10941331613001375962018-09-11T13:50:00.001-07:002020-09-21T10:25:53.224-07:00Träden<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgFt0W8kzcxRdNWGIKkcAWcct2vAjJitpSLnYiAbL5ImZWlhoCqmjkHfKch3nVWJikYCuxi8J7pu3_WnvZK5YgPQUcTvoeG_gG_ZI-0DWZXIoC9q7WlpYb7zxyp1NZGZ3YH8gCfIIXNFvw_/s1600/Tr%25C3%25A4%25C3%25A4den.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="640" data-original-width="640" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgFt0W8kzcxRdNWGIKkcAWcct2vAjJitpSLnYiAbL5ImZWlhoCqmjkHfKch3nVWJikYCuxi8J7pu3_WnvZK5YgPQUcTvoeG_gG_ZI-0DWZXIoC9q7WlpYb7zxyp1NZGZ3YH8gCfIIXNFvw_/s320/Tr%25C3%25A4%25C3%25A4den.jpg" width="320" /></a></div>
<b> När jag hörde att Träden skulle bli med platta blev jag givetvis upprymd men någonstans i bakhuvudet låg fortfarande Träd Gräs & Stenars Tack för kaffet och malde i moll. Jag gjorde ett aktivt val att inte höra något förrän jag skulle se dom i Hammenhög.</b><br />
<br />
<b>Kritiken från vänner</b> lät sig inte vänta. "Hymn" var sömnig och hela skivan andades svårmod. Omslaget var fult till på köpet. Om en av låtarna inte höll måttet så var det väl så och med handen på hjärtat har jag åtskilliga bra skivor i samlingen med sådär omslag. Det var svårmodet som gnagde. Snälla, inte en repris på Tack för kaffet. Dödsfall och pensionering inom bandet genomsyrade skivan från start till mål. Det kändes övermäktigt för egen del att ta sig igenom deras bearbetning. Nu, ett par år efter är den minst lika sorglig att höra men sagolikt vacker i sig.<br />
<br />
<b>Dagen efter konserten</b> stoppade jag in CDn i bilstereon och jag är tämligen säker på att deras nytolkning av 1969 års "När lingonen mognar" fick pågarna i baksätet att behärska sig i vår drygt två timmar långa färd hemåt. 49 år senare (känn på den) är den en suggestiv kraft att räkna med. Jammen mellan verserna i denna stadiga 12-minutersversion är pur perfektion. Harvesters version vill man inte vara förutan men 2018 <i>har</i> lingonen verkligen mognat. Det är som att kastas in i en John Bauertavla.<br />
<br />
<b>Nisse Törnqvist </b>satt bakom trumsetet när jag och frun (ja, hon får vara med om mycket) spelade på Folk i Göteborg. Han finns med på tre av spåren här. Hans svävande rytmer och blixtsnabba infall passar perfekt ihop med friheten i Trädens musik. Som i "Kung Karlsson" där intensiteten ökar allteftersom. Reine Fiske smyger in en orgel som lyfter låten ett par snäpp och hans och Jakobs samspel som gitarrister är en ynnest att få ta del av.<br />
<br />
<b>"Tamburan"</b> är elva minuter lång och tempot är lågt. Med små variabler bjuder de in till en musikalisk upptäcksfärd för den tålmodige. Det låter tidigt 70-tal och ändå modernt. Live brukar "Å nej" vara en uppsluten affär. Med Sigge Krantz bakom mikrofonen med höfterna försiktigt guppande och bandets övriga medlemmar med det ena leendet större än det andra får de publiken att må bra helt enkelt. På skiva är den lite allvarligare känns det som trots att de här blåser i flaskor med rätt mängd vatten i sig. Jag vill inte vara utan någon av versionerna.<br />
<br />
<b>Det ligger nåt</b> hotfullt och lurar genom hela "OTO". Den känns hippietysk och utan att egentligen veta om det är så eller ej är det precis vad jag behöver ibland. Ljudlandskapet är en gedigen mollmatta, vävd av timmar i replokalen som spricker upp och knyts åt än hårdare runt nästa krön i en annan form. Den här kan man stå och vagga till i timmar. My Brother The Wind känns som en bra referens.<br />
<br />
<b> Esraj</b>, stränginstrumentet med inbyggd mysfaktor, trakterat av Reine, sätter stämningen i "Hoppas du förstår". Ja, Träden har en fullständigt lysande ballad bland materialet här. Livet är inte alltid så enkelt och Jakobs text sammanfattar det så här klagande och naturligt. Sällan har väl ångesten och funderingarna man bär med sig tonsatts och framförts så här vackert.<br />
<br />
<b>Sen till "Hymn"</b> som fick jobba i uppförsbacke redan innan start. Till en början kändes den ofokuserad och närapå tafflig i sin bräckliga natur. Efter ett par genomlyssningar är den som att se dem live. Anonyma radioröster får mig att tänka på The dark side of the moon och där jag först tyckte att de tvekade märker jag nu att de mer väntar in varandra. Hanna Östergrens uppgift att hålla takten till detta nästan smärtsamt långsamma tempo är minst sagt beundransvärt. Ta inte för mycket plats men försvinn inte heller in bakom kulisserna.<br />
<br />
<b>Tio minuter långa</b> "Det finns blått" är skarpladdad psykedelia för vår tids öron. Gitarrtonen är brutalare än någonsin, kanske för att belysa domedagstexten som finns där djupt i mixen. Farligare än så här har de aldrig varit. Tills tre minuter återstår. Tvärt byter den skepnad med akustisk gitarr och ger lyssnaren tid för återhämtning.<br />
<br />
<b> Träden har lyckats</b> väl med detta släpp. Tagit ut svängarna utan att tappa sin identitet någonstans på vägen. Och omslaget, vackert och så svenskt det bara kan bli, är målat av forne Dag Vagmedlemmen Ola Backström.<br />
<iframe allow="autoplay; encrypted-media" allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/e4VnlUEuoPE" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-38912466538942425552018-01-31T03:05:00.006-08:002022-08-05T16:39:03.761-07:00Blue moods<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjOUjCZdDyo_JJEscqO1dSWCNtmDtWE18E1ZK5b7flM7JH4TDuPawE4VX1Q54gdPM3nzt687xAI0UwC4_cRRfbUJiJsi56gLu9f5tlt-YXufUp1QO3M1BQk_NeiXBCOwL7JWkji1MaQy86v/s1600/wiki+moods.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="240" data-original-width="240" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjOUjCZdDyo_JJEscqO1dSWCNtmDtWE18E1ZK5b7flM7JH4TDuPawE4VX1Q54gdPM3nzt687xAI0UwC4_cRRfbUJiJsi56gLu9f5tlt-YXufUp1QO3M1BQk_NeiXBCOwL7JWkji1MaQy86v/s320/wiki+moods.jpg" width="320" /></a></div>
<b> Jazz at the Plaza, Vol 1 rakt framför mig. En två år gammal tidning innehållandes bland annat en recension om just denna färskt i minne. Fick en fyra ju, tänkte jag, som inte skulle hinna passera tjugoett utan minst en jazzplatta i samlingen. 79:- och sen hem och digga.</b><br />
<br />
<b>Ägde den gjorde jag</b> <b>ju</b> men var det inte lite väl trivsamt? Nog för att jag behövde nåt bort ifrån de ostämda gitarrer och kaffeburksinspelningar jag av någon märklig anledning la så mycket tid och pengar på men det strikta upplägget angående soloföljd var ett lite odjärvt steg att ta. Jag gillade trummisen och det fria i utförandet men det fanns tydligen en singel med en b-sida där Stephen Malkmus sjöng ännu falskare än vanligt när han tog i. Eller nåt.<br />
<br />
<b>Efter ett tips</b> nåt år senare köpte jag In a silent way från 1969. Här stämde det hela vägen. Vande mig snabbt vid gitarren. Och efter A tribute to Jack Johnson var jag övertygad. Att jag gillade jazzgitarr. Här blir det svårt, sett ur detta perspektiv, att vidga sin Milessamling. En beställning på fyra skivor gjordes och de enda strängar som användes var basisternas. Stopp igen.<br />
<br />
<b>Sen blev jag</b> skivaffärsinnehavare. Listor från återförsäljare betades av och eftersom man är lite nyfiken på sånt man egentligen kanske bara gett en chans vid fel tillfälle började jag känna på pulsen på dessa fyra igen med ett par vändor i bilen. Fick blodad tand och började givetvis komplettera. Nog svängde det om jazzen. Men Kind of blue. För vanlig, som vi indiefolk alltid kunde kontra med.<div>Men sen fick det bli så ändå. </div><div><br /></div><div><b> Sessionernas session.</b> 1959. Min första 50-talsskiva dessutom. Lyssnade mig fördärvad och höll på att gå hårt in i jazzväggen. Det var skivorna jag borde gilla som fällde mig. Bitches brew och Agharta är på pappret min inkörspunkt och även om jag idag kan förstå vikten av att hela tiden röra sig framåt, märkte jag att det var bakåt i den digra katalogen jag sökte. Som jazz ska låta om någon frågar mig. Något Miles var väl medveten om. Och från slutet av 40-talet till lite precis in i 90-talet såg han till att spela med de musiker han ansåg passa för just den där kvintetten, kvartetten eller hela orkestern för den delen.<div><div><div>
<br />
<b>I fyra månader </b>har jag mer eller mindre längtat hem för att få skicka in nån av skivorna i discmaskinen. Redan efter en vecka eller så hördes fruns -Hör jag en trumpet till går jag lös på nåt! Jag lät det bero med en tveksam volymsänkning. För tre veckor sedan önskade hon en bland-CD med honom. Lugna favoriter. </div><div> <b>Visst är det</b> kluriga melodier och hur kan inte ett solo låta? Det bor så mycket kreativitet häri att man träffar på nya saker mest hela tiden. Speciellt när trummisen pangar på, mitt i bara, som förstärkning till beatet. Då går jag igång!<br />
<br />
<b> Blue moods hamnade</b> på efterkälken i högen av skivor från semestern. Kanske det anspråkslösa omslaget spelade in eller så är det väl helt enkelt bara så att nån ska bli sist? Fyra låtar med en snittlängd på 6.30. Lite i tunnaste laget kände jag först men nu har jag inga synpunkter om det.<br />
<br />
<b>"Nature boy"</b> smyger igång. Visparna mot virvelkaggen känns som det fina, fina regn man låter vara kvar på bilrutan. Vibrafonens mäktiga eko till den sorgeskrudsframförda trombonen och Charles Mingus stråkförda bas är vackert så det förslår. Miles lägger sig jämsides och genast händer det saker. Melodin går nästan till ett avslut. Basen plockar upp och låter Miles presentera sig själv. Vars instrument i ärlighetens namn kan ge ifrån sig rätt skarpa toner. Här är han följsam och välkomnande i sitt två minuter långa parti. Lunket i bakgrunden fortskrider. Mingus slinker in i sitt bassolo på ett sätt som känns farligt nära kanten till brisering men reder givetvis ut det hela storartat. Melodin hämtar upp igen och han stöper nytt liv i den med ett par nyckfulla rörelser över strängarna. Hålla handen-jazz.<br />
<br />
</div><div><b> Ren Rolls Royce cabrioletlyx</b> ur Britt Woodmans trombon i denna defensiva och försiktigt backande, dryga minuten långa inledning. Som en fylleserenad till sin tänkta, högt så alla hör. Teddy Charles vibrafon stretchar ut "Alone together" med en högst oberäknelig slagserie, ändå hela tiden i fas. Tempot hittar upp en smula och fastnar i trombonens nyckiga slinga igen. Vibrafonens svängningar når en resonans som kan sända välbehagsilningar genom hela kroppen vid rätt tillfällen. Elvin Jones ligger där hela tiden och styr. Fjäderlätt och betraktande. Efter ett kraftfullt solo från Teddy tar Mingus vid. Han liksom stannar upp och börjar försiktigt nysta upp slingan han hade i huvudet. Upphämtningen från de övriga är som hämtad från en jazzens manual. En sorts undermelodi till inledningen och Miles lockande trumpet på det. Trombonen, nu både burdusare och mer vimmelkantig i karaktär ser till att det slutar som det gör.<br />
<br />
<b>Spår av Duke Ellington</b> och dess likar i stilrena underhållningen "There's no you". Inte en musiksal i världen hade mått dåligt av detta samlade hålligång. Tänk cigarillrök och galanta servitriser. Smilgroparna är framme och trots vimlet förstår artisterna att de är en hit! Det finns så mycket bonuspoäng att hämta så att säga. Miles, Charles, Mingus, Woodman och slutligen Elvin tar varsitt steg fram på givet kommando. Med halvminuten kvar kommer så den stiliga melodin i fokus igen. Elegant hela vägen.<br />
<br />
<b> "Easy living"</b> är så romantisk att trots det gått över tjugo år sen jag såg min fru första gången kan jag ändå känna mig lite som småkär. Visparna mot virvelkaggen gnider fram tempot och Miles låter som en sagosvan i krankaste mån. Här är det han i fokus. Trots öppningsmöjligheten innan tre minuter fortgår melodin i ett skimmer av rosenröda blad och vibrafonen som enda andra soloinstrument tar sig inte an några större utsvävningar. Mingus kontrar några gånger men håller sig annars i bakgrunden. Sen väljer de att avsluta. Trombonen släpper ridån.<br />
<br />
<br />
<iframe allow="autoplay; encrypted-media" allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/19Mzkjmew7k" width="585"></iframe></div></div></div></div>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-41466309862088524082017-12-21T07:56:00.000-08:002020-03-07T08:04:23.878-08:00Volunteers<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj4FKqumw6Kor4UgwJzdayOYXvxwBF8mxqyoJlH2tMjHn8opq8IfqsRhD4mDeWo9ozkKTNx6QnMbYdyMS2ApQMktKz4tiHsixmTc4OOFeCBNNyZGX9lUg0VsxT5OxjAp5_kiBTb5FGeKvcn/s1600/Airplane+Vol.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1587" data-original-width="1587" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj4FKqumw6Kor4UgwJzdayOYXvxwBF8mxqyoJlH2tMjHn8opq8IfqsRhD4mDeWo9ozkKTNx6QnMbYdyMS2ApQMktKz4tiHsixmTc4OOFeCBNNyZGX9lUg0VsxT5OxjAp5_kiBTb5FGeKvcn/s320/Airplane+Vol.jpg" width="320" /></a></div>
<b> SAAB 98. 29000 nästintill problemfria mil, turbo och sköna säten. Känns rätt betydelselöst nu när CD-växlaren kämpar i vår stränga årstid. Och den som redan börjat strula. 62 försök innan den är full till sist eller 7-8 tappra försök med en ynka skiva... Just nu vågar jag inte byta så Caravan, Miles Davis, The Feelies och Jefferson Airplane har hängt med mig på många vändor nu. </b><br />
<b>4:an och 5:an har inte funkat alls.</b><br />
<b><br /></b>
<b>Jag och frun</b> var i San Fransisco för att fira våra 20 första år ihop i stor stil. Vi strosade omkring i en småstadslik atmosfär och betade av gamla konserthallar, parker och givetvis The Haight. En kontorist tyckte nog det var märkligt att se frugan backa tio steg och knäppa en bild på mig med V-tecken. Hade vi lyckats med en kupp och hånade dom lite extra med en bild, eller?!<br />
<br />
<b>På 2400 Fulton Street</b> bodde Jefferson Airplane ett tag. Där kändes det lite extra. Med sina sjutton rum kändes Grateful Deads gamla bostad någon kilometer bort rätt futtig. 50 år efter Summer of love var det som om jag ändå kunde känna in stämningen. För att bibehålla känslan stegade vi in på Amoeba records där jag köpte på mig de jag fattades med dem på CD. Det blev några andra också. Stört omöjligt att hålla igen på ett så gigantiskt ställe när man har pengar på fickan! Och frun fick vila!<br />
<br />
<b>Väl hemma igen</b> valde jag ut ett par skivor ur stapeln som skulle med ut i bilen. De flesta spottades ut med det numera fruktansvärt irriterande INGA LÄSBARA FILER i displayen. Volunteers accepterades och från att ha varit en riktigt bra skiva på vinyl klättrar den gång för gång upp ett litet snäpp nu på CDn. Att nöta in en skiva kan vara positivt ibland.<br />
<br />
<b> Airplane och Dead</b>, som väl bäst representerar San Francisco på 60-talet skiljer sig markant från varandra. Där Dead kände in och försiktigt utforskade känns Airplane som en briserande bomb. -Jaså, du väljer att ta plats här? Jag ska nog fan överrösta dig. Och dig. Och dig. Till sist är hela bandet så fulla av adrenalin att allt kan hända. Volunteers spelades in live i studion och det är nog det som fått mig att gå igång på materialet än mer nu.<br />
Utgiven i november -69, strax innan Altamontfestivalen där Marty Balin knockades på scen av en medlem ur Hell´s Angels och än mer tragiskt då en besökare fick sätta livet till från knivhugg från de vaktansvariga (!) änglarna. Så här i efterhand kan man känna att något var på väg att rinna ut i sanden. Spencer lämnade kort därefter för att sedan spela i countrycombon The New Riders Of Purple Sage fram till -78. Den känns mer politiskt medveten än något de gjort tidigare. Smaka bara på titeln. Volontärerna var där men de satte inga blommor i håret, det är en sak som är säker.<br />
<br />
<b>Nicky Hopkins på piano</b> känns som en sjunde medlem. Anlitas av Airplane. Check. Woodstock. Check. Då de spelade sin "morning maniac music". Psykedelisk rock med piano är ingen dum idé alls nämligen. Hippiedrömmen "We can be together" vilar tryggt i hans händer. Jormas gitarr är överstyrd i vanlig ordning och dynamiken från den råhet de bemästrade till de nästintill popliknande refrängerna här slår en med full kraft. Sex minuter att längta till. Varje gång.<br />
<br />
<b>Den i grunden akustiska</b> "Good shepherd" har följt med mig i minst 25 år. Spelade in den på oräkneliga blandband innan jag gick över till CD-bränning. Ett mer typiskt 60-talssound får man leta efter. Här håller de igen för maximal utdelning när det väl gäller. På "The farm" gästar Jerry Garcia på pedal steel. Den utopiska tanken på att dessa utpräglade stadsbor skulle trivas på en gård på landet är faktiskt rätt roande. Däremot försvinner trovärdigheten så det är väl egentligen "Hey Fredric" man väntar på. Grace Slicks drygt åtta minuter långa komposition som pendlar mellan sökande melodier och total frenesi. Hennes wailande har drag av opera i sig när hon tar i. Halvvägs in släpper alla hämningar. Fuzzgitarren, egentligen ondare än vad man har bruk för, får rummet att vibrera. När de i detta instrumentala parti plockar ner för att med full kraft återgå till urladdningen känns de faktiskt farliga som ett bombplan. Precis så som man vill ha det. Jorma Kaukonens "Turn my life down" lever och frodas i en mäktig orgelmatta och Martys distinkta höga ton gör den till en vinnare. Det staccatoliknande kompet är olikt något de tidigare gjort. Perfekt placerad sist på A-sidan.<br />
<br />
<b>På Crown of creation</b>, från året innan, sjöng Grace förföriskt om älskog mellan tre eller fler inblandade. David Crosby låg bakom "Triad" och här på Volunteers tolkar de hans och Stephen Stills "Wooden ships". Som tredje kompositör står Paul Kantner. Som ett brev på posten når harmonierna nya höjder. Gruppens tre huvudsakliga sångare turas om verserna. Dramatiken tar ett stadigt grepp om lyssnaren. Spencer Dryden styr stegrande på trumskinnen. Man förstår att de definitivt menar allvar.<br />
På "Eskimo blue day" får Jack Casady fritt spelrum och med sina fyra strängar och effektpedaler lyfter han låten som i princip redan är fulländad. Graces andrastämma som överlappar sin egen är ett genialiskt drag. Mer Airplane än så här blir det nog bara inte. "A song for all seasons" känns däremot som en matinéföreställning. En albumfiller som får mig att sträcka mig mot SKIP-knappen. Country var inte deras starka sida...<br />
<br />
<b>Minuten långa</b> "Meadowlands" känns däremot nödvändig. En domedagsorgel, inspelad så lågt det bara går och en krigshärjad radioröst, hörd i höger högtalare, välter inga berg precis men den behövs för att få oss att aldrig sänka garden. Nickys pianorullningar på titelspåret är nämligen bara början på denna sista kraftsamling. Med rätt publik kunde den säkert bli så samhällsomstörtande Balin önskade sig från första början. Han tar i så rösten ger vika och bandet spelar med så mycket inspiration emellan sig att de nästan tvingar ut oss på gatorna. Där Laila Freivalds manade till allsång med "We shall overcome" hade jag valt denna istället. Lätt. De avslutar på topp och skrev säkert in sig på CIAs svarta lista i och med det.<br />
<br />
<b>Från att inte ha</b> spelat Jefferson Airplane på flera år har jag nu inte nöjt mig med en skiva som jag inte vågar plocka ut, utan spelat allt de gett ut, även de ett par gånger. Hade för mig att deras debut var alldeles för mycket folk och för lite rock. Det är härligt att kunna sätta gamla skivor i gott ljus på äldre dar..<br />
<div>
<br /></div>
<iframe allow="encrypted-media" allowfullscreen="" frameborder="0" gesture="media" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/w25xghugIdg" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-21538684279341884922017-10-22T02:23:00.000-07:002017-12-13T12:41:35.926-08:00III<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgbDsfyr5TmtYm8yMOjhwlLmVr-d0B7r1C2v0wBxVnz_x8tfdL-X_bJvMZqZowfUnItCVpKToDv6ik61JlZKM-cG9GHIJ6HwLiH5QIrUqhcPeQrRQqiGF-8I9ZakXVz-zUAajLeHhPUr9Sr/s1600/santana+III.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="500" data-original-width="500" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgbDsfyr5TmtYm8yMOjhwlLmVr-d0B7r1C2v0wBxVnz_x8tfdL-X_bJvMZqZowfUnItCVpKToDv6ik61JlZKM-cG9GHIJ6HwLiH5QIrUqhcPeQrRQqiGF-8I9ZakXVz-zUAajLeHhPUr9Sr/s320/santana+III.jpg" width="320" /></a></div>
<b>Woodstock. Där och då spelade fyra akter vars låt/låtar är pur kärlek. Pur energi. Pur lycka. Jag menar då Joe Cocker, Ten Years After, Sly & The Family Stone och Santana. Och denne mexikanskättlade gitarrist som spelat in högt och lågt under sin långa karriär var 1971 på sin tredje platta i ordningen. </b><br />
<br />
<b> Är det nåt med</b> latinorytmer så är det alla små slagverk de hittar användning för. Plus att Carlos mött Mescalito ett par gånger och vet hur man peakar ett solo för likasinnade musikälskare. Det vävs in i beatet och sen tar det ny form och ibland tar det över helt. Eller, jag vet inte, han gör det bra i alla fall! Och en av de riktigt vassa bakom trumsetet: Michael Shrieve. Fyra slag extra för det är kul, en basists drömpartner.<br />
<br />
<b> Första gången jag</b> hörde "Batuka" var jag runt trettio år. Då satt jag med ett medplockat ex från the golden age of en hederlig SÖKES-annons i tidningen och en turné i närområdet där förväntningarna alltid var höga. Gud vet hur många Flamingokvartetten och Pelle Karlsson mina ögon skådat men ville de prompt bli av med dom slägde vi de gärna åt dem! Jag tror vi hade minst fem ex av alla hans plattor. Ändå satt jag fortfarande och begränsade mig själv ner till en endaste låt. "Soul sacrifice" från Woodstockplattan. Kort därefter ville en kund att jag skulle få en timme på Radio Höganäs. "Batuka" inledde!<br />
<br />
<b> Man stannar upp</b> direkt av den gungiga basgången och när Carlos och Neal möter upp med ömsom stöddig ömsom flyhänt gitarr börjar det hända grejer direkt. Orgelsoundet är tjockt som stenväggarna i Glimmingehus och när man precis vant sig startar det som till sist tvingas avslutas och övergå i särledes överraskande "No one to depend on". Rocksamban som tar sig tvära kast. Avgrundsgitarren efter sången, med handklapp och allt, börjar spricka i sömmarna runt tre minuter. All den energi de frambringar gör nuet till det mest värdefulla man vill vara i. De hämtar upp med ursprungsmelodin precis i tid.<br />
<br />
<b>"Taboo" är låten som</b> mitt i all cornyhet riktigt andas den slutliga rytmen av en vaggande melodi som sen sakta byggs upp till nåt oerhört dramatiskt. Efter en riktigt lovande inledning träder smörsångaren fram och bandet spelar för livet likt ett collageband vid sista dansen. Men det är ju ändå Santana som bestämmer här och när han leker med dynamiken så enkelt som det verkar för honom skickas man iväg till platser som bäst representeras från omslaget.<br />
<br />
<b>Att "Toussaint L'Overture"</b> är ett sexminuterspass på golvet så gott som en plats på spinningstolen på Friskis & Svettis är både befriande och bra för hjärtat. Tempot är uppskruvat och intrycken många. Spansk sång är ingen favorit men man hinner inte ens bry sig. Skinnflagorna flyger från alla sköna handtrummor och klickedicket från små koklockor och rör är uppförsbacken om man nu ändå väljer cykeln. Själv försöker jag sätta ner foten vartannat slag i den vildaste latinodansen jag lyckas frambringa! Carlos förmåga att sätta ytterligare ett solo så rätt, så rätt, är å andra sidan värt att bara sitta ner och känna in också. Inte illa för en låt jag inte ens vet om jag uttalar rätt.<br />
<br />
<b>Tower Of Power</b> tar täten direkt i "Everybody´s everything" och sången är stark. Lyxfunk hela vägen och när Gregg Rolie får studiotid får han sina solon att sitta. Carlos är mer straight shoot rock'n'roll i sitt. Hade jag zappat förbi "Guajira" om det var ett gäng spanska farbröder som stod och spelade på en varanda? Ja. Som tur är köper jag ju min musik i fast form så jag kan ju inte komma undan. Att melodin inte ger mig särskilt mycket ska jag inte hymla med. Dessutom en spansk text som bara handlar om att dansa. Mario Ochoa vänder i alla fall tvärt med en vilseledande jazzfrihet och ger kören en tuff match när de ger sig in i leken igen. Pianotangenterna följer, bryter, klingar av och återuppstår för att senare ligga och småoroa in till sista trumslaget.<br />
<br />
<b> Sjunde spåret</b>, "Jungle strut" låter i tio sekunder som "Balladen om björnbär och nätmelon". Sen hör jag likheter med Allman Brothers Band. Bra drag rakt igenom. Orgeln står ut. Egentligen är det bara kastratsången på "Everything's coming our way" som inte faller mig i smaken. Det är lättsmält och smålalligt. Neal Schon verkar trivas med den positiva melodin och refrängerna är vältajmade. Ändå känns den som en nästsistalåt. "Para los rumberos" är som en slagverkstävling. Korta stötande ljud från orgeln och en loopartad sånginsats, också den med fart i, tills refrängen kommer med en pampig trumpetfanfar på slutet. Så från frenesi till Ivanhoe och sen rätt in i hetsen igen. Shrieve stortrivs. Skivan slutar här. Bra så.<br />
<br />
<b> Gruppens fyra första LP</b> håller absolut toppklass. A-sidan på Caravanserai från året efter trean är mystisk och stundtals hypnotiserande. De två tidigare bär mer släktskap med denna. Alla med iögonfallande omslag. Trots att musiken blev lamare vill man nästan äga några ex ändå bara för att man blir visuellt tillfredsställd. <br />
<div>
<br /></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/bGO7tuCauw0" width="585"></iframe>
Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-56500121947748528022017-10-14T01:43:00.003-07:002022-01-20T10:09:41.860-08:00Paradise and lunch<div class="p1">
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<b><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjyI-TqYtL4rlhI30iE8HQcawaYM_mIghJbJgovUlLM9TMmngVqIKsLq6FC9jvnA-SUhG6o1OpJHr5beyiWu57xF0aOR_zb7XnJ9WrSWDWVs8GljvZ8124q-t4tVuZN8jdSXOXwo65VkoZp/s1600/honey.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1425" data-original-width="1425" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjyI-TqYtL4rlhI30iE8HQcawaYM_mIghJbJgovUlLM9TMmngVqIKsLq6FC9jvnA-SUhG6o1OpJHr5beyiWu57xF0aOR_zb7XnJ9WrSWDWVs8GljvZ8124q-t4tVuZN8jdSXOXwo65VkoZp/s320/honey.jpg" width="320" /></a></b></div>
<b>Runt tio var jag nog ändå uppe. 40-årsfesten gjorde sig påmind i samma stund ögonen segade sig upp. Kaffe och nåt lättsmält från Spotify. Funktionen Relaterade artister är perfekt i sådana tillstånd. Ry Cooder kom upp och tja, varför inte?</b></div>
<div class="p2">
<b><br /></b></div>
<div class="p1">
<b> Scrollade mig ner</b> till de tidiga plattorna och fastnade för det banala omslaget på Paradise and lunch". Småkul titel dessutom. Blir inte klok på den än tror jag! </div>
<div class="p1">
Kröp ner i sängen med kaffemuggen och all skörhet jag än kände började sakta bara försvinna. Inte många knapptryck senare var den beställd.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b> När emballaget väl </b>var borta, volymen höjd för att nå ut till altanen, AW-ölen i solen med min fru, gav den mig inte ett skit. 79 spänn i sjön. Plus frakt. Så skulle det ju absolut inte kännas så den fick följa med ut i bilen. Sakta men säkert plockade den poäng. Det är småslarvigt mest hela tiden, som en gatuhörnsspelning deluxe. Det brukar vara rösten som skämmer när det kommer till direktkritik från mig och då var Ry nära att få sig en känga. För att vara 27 år låter han minst 40 år till. Ibland. </div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b>Det är så lantligt</b> att man närapå kan se röken som stiger från gödselhögen och med lite gospel och soul får lyssnaren i princip lite av allt från den stora kontinenten i väst.. Det här visade sig vara en skiva som inte självmant visade sina starka sidor. Man tvingas nästan till att sluta ögonen och försvinna in i hans värld för att inte gå miste om svänget. Neil Young förklarade storheten med Danny Whitten i kölvattnet efter hans bortgång där han menade att det var de toner han inte spelade som utgjorde Crazy Horses speciella sound. Jag tycker mig höra liknande tendenser här. </div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b> "Tamp 'em up solid" </b>är en akustisk fotstamparlåt som inte nödvändigtvis hade behövt inleda. En sån som utan någon större ansträngning sätter sig i huvudet.</div>
<div class="p1">
Jag har egentligen inte tillräckligt på fötterna när jag tycker mig höra viss likhet med Jackson Browne när "Tattler" smyger igång. Här med baryton/baskör och en liten stråkensemble som spelar som en sommarvind. Lite kul från Jim Keltner då och då för att röra om i grytan. Rys gäng spelar väl skitigt om dom vill.</div>
<div class="p1">
"Married man's a fool" är albumets absolut mest glädjebringande spår. Och då håller de ändå igen så länge de kan mellan refrängerna! De prånglar sin väg in i den och här fick han verkligen valuta för sitt beslut att det nog vore på plats med åtta man i kören på skivan. Skulle inte bli förvånad om alla sjunger rätt in i micken här. Slidesolot ovanpå rytmgitarren skingrar dessutom alla eventuella orosmoln man har för stunden. Och Jims detaljrikedom med stockarnas hjälp ger ju låten den där extra skjutsen fram.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b>Vid första spelningen</b> gillade jag "Jesus on the mainline" mest. Kanske mest för att det var så kul att det var en gospel. Den har svalnat lite men det är alltid lika kul att höra upphämtningen lite innan tvåminuterstrecket. Blåset är nog det som drar ner det för mig. Inte så det stör men lite gnällig får man vara!</div>
<div class="p1">
Bobby Womacks klassiska "It´s all over now" står näst på tur. Den är classy men ändå lite bonnarå på nåt vis. Musikerna verkar nästan spreta iväg på pin kiv från varandra och man kan bara föreställa sig hur kul den sessionen måste ha varit. Altstämman som ospecifikt dyker upp och som fan inte heller den ska följa nån annan är ännu en härlig detalj under albumets gång.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b> En smygare</b> för mig var "Medley: Fool for a cigarette/Feelin´good". Som stigen till nåt man ska till man bara hört om. Vacker den med. Här gäckar rösten ibland men håll ut. Inte ens när det bara blir den akustiska gitarren kvar ger de upp på melodin. Denna på ett dunkelt ställe i LA vore nåt! Övergången känns naturlig och här glider han runt på strängarna med sin mandolin med sin naturliga exklusivitet.</div>
<div class="p1">
Det behövs inte många BPM för att ändå få igång höfterna när man t.ex står med disken när det övergår i "If walls could talk". -Ain´t you glad, hey hey hey? Basgången är snäll som ett barnprogram på alla tänkbara bra vis.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b>Avslutar gör skivans</b> svagaste spår. "Mexican divorce" och "Ditty wah ditty". Skilsmässolåten med sina karibiska trumverk och smäktande gitarr, tänk Lady och Lufsen och sen ett saxofonsolo på det mot slutet gör inte låten till nåt att vänta på. Den goda tanken med att avsluta med nåt glatt, tycker jag går om intet när det blir för mycket kabaret över det. Earl Hines jazzar på ordentligt och den akustiska gitarren är klanderfri och sprudlande på alla vis men nej, inte mer än så.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<br />
<div class="p1">
<b> Nu har ju karln</b> släppt så mycket filmmusik att det hade ruinerat en trogen samlare men några tidiga till får det bli. Just hans jordnära spelstil och rootsigheten i det jag hört vidare än så länge på Spotify, vibrerar stundtals av spelglädje som inte kan fås på annat sätt än från en verklig lirare med ett inrepeterat gäng för låtarna vid sin sida. Det känns nästan lite skabbigt framfört på ett underbart smittande sätt ibland. Ingen idé att idka perfektion när det är mycket roligare att göra nåt skönt otippat.
</div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/NXjmkTuYPZU" width="585"></iframe>
Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-27677977688460440672017-10-14T01:43:00.001-07:002020-02-26T01:26:19.799-08:00Paradise and lunch<div class="p1">
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<b><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjyI-TqYtL4rlhI30iE8HQcawaYM_mIghJbJgovUlLM9TMmngVqIKsLq6FC9jvnA-SUhG6o1OpJHr5beyiWu57xF0aOR_zb7XnJ9WrSWDWVs8GljvZ8124q-t4tVuZN8jdSXOXwo65VkoZp/s1600/honey.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1425" data-original-width="1425" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjyI-TqYtL4rlhI30iE8HQcawaYM_mIghJbJgovUlLM9TMmngVqIKsLq6FC9jvnA-SUhG6o1OpJHr5beyiWu57xF0aOR_zb7XnJ9WrSWDWVs8GljvZ8124q-t4tVuZN8jdSXOXwo65VkoZp/s320/honey.jpg" width="320" /></a></b></div>
<b>Runt tio var jag nog ändå uppe. 40-årsfesten gjorde sig påmind i samma stund ögonen segade sig upp. Kaffe och nåt lättsmält från Spotify. Funktionen Relaterade artister är perfekt i sådana tillstånd. Ry Cooder kom upp och tja, varför inte?</b></div>
<div class="p2">
<b><br /></b></div>
<div class="p1">
<b> Scrollade mig ner</b> till de tidiga plattorna och fastnade för det banala omslaget på Paradise and lunch". Småkul titel dessutom. Blir inte klok på den än tror jag! </div>
<div class="p1">
Kröp ner i sängen med kaffemuggen och all skörhet jag än kände började sakta bara försvinna. Inte många knapptryck senare var den beställd.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b> När emballaget väl </b>var borta, volymen höjd för att nå ut till altanen, AW-ölen i solen med min fru, gav den mig inte ett skit. 79 spänn i sjön. Plus frakt. Så skulle det ju absolut inte kännas så den fick följa med ut i bilen. Sakta men säkert plockade den poäng. Det är småslarvigt mest hela tiden, som en gatuhörnsspelning deluxe. Det brukar vara rösten som skämmer när det kommer till direktkritik från mig och då var Ry nära att få sig en känga. För att vara 27 år låter han minst 40 år till. Ibland. </div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b>Det är så lantligt</b> att man närapå kan se röken som stiger från gödselhögen och med lite gospel och soul får lyssnaren i princip lite av allt från den stora kontinenten i väst.. Det här visade sig vara en skiva som inte självmant visade sina starka sidor. Man tvingas nästan till att sluta ögonen och försvinna in i hans värld för att inte gå miste om svänget. Neil Young förklarade storheten med Danny Whitten i kölvattnet efter hans bortgång där han menade att det var de toner han inte spelade som utgjorde Crazy Horses speciella sound. Jag tycker mig höra liknande tendenser här. </div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b> "Tamp 'em up solid" </b>är en akustisk fotstamparlåt som inte nödvändigtvis hade behövt inleda. En sån som utan någon större ansträngning sätter sig i huvudet.</div>
<div class="p1">
Jag har egentligen inte tillräckligt på fötterna när jag tycker mig höra viss likhet med Jackson Browne när "Tattler" smyger igång. Här med baryton/baskör och en liten stråkensemble som spelar som en sommarvind. Lite kul från Jim Keltner då och då för att röra om i grytan. Rys gäng spelar väl skitigt om dom vill.</div>
<div class="p1">
"Married man's a fool" är albumets absolut mest glädjebringande spår. Och då håller de ändå igen så länge de kan mellan refrängerna! De prånglar sin väg in i den och här fick han verkligen valuta för sitt beslut att det nog vore på plats med åtta man i kören på skivan. Skulle inte bli förvånad om alla sjunger rätt in i micken här. Slidesolot ovanpå rytmgitarren skingrar dessutom alla eventuella orosmoln man har för stunden. Och Jims detaljrikedom med stockarnas hjälp ger ju låten den där extra skjutsen fram.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b>Vid första spelningen</b> gillade jag "Jesus on the mainline" mest. Kanske mest för att det var så kul att det var en gospel. Den har svalnat lite men det är alltid lika kul att höra upphämtningen lite innan tvåminuterstrecket. Blåset är nog det som drar ner det för mig. Inte så det stör men lite gnällig får man vara!</div>
<div class="p1">
Bobby Womacks klassiska "It´s all over now" står näst på tur. Den är classy men ändå lite bonnarå på nåt vis. Musikerna verkar nästan spreta iväg på pin kiv från varandra och man kan bara föreställa sig hur kul den sessionen måste ha varit. Altstämman som ospecifikt dyker upp och som fan inte heller den ska följa nån annan är ännu en härlig detalj under albumets gång.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b> En smygare</b> för mig var "Medley: Fool for a cigarette/Feelin´good". Som stigen till nåt man ska till man bara hört om. Vacker den med. Här gäckar rösten ibland men håll ut. Inte ens när det bara blir den akustiska gitarren kvar ger de upp på melodin. Denna på ett dunkelt ställe i LA vore nåt! Övergången känns naturlig och här glider han runt på strängarna med sin mandolin med sin naturliga exklusivitet.</div>
<div class="p1">
Det behövs inte många BPM för att ändå få igång höfterna när man t.ex står med disken när det övergår i "If walls could talk". -Ain´t you glad, hey hey hey? Basgången är snäll som ett barnprogram på alla tänkbara bra vis.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<b>Avslutar gör skivans</b> svagaste spår. "Mexican divorce" och "Ditty wah ditty". Skilsmässolåten med sina karibiska trumverk och smäktande gitarr, tänk Lady och Lufsen och sen ett saxofonsolo på det mot slutet gör inte låten till nåt att vänta på. Den goda tanken med att avsluta med nåt glatt, tycker jag går om intet när det blir för mycket kabaret över det. Earl Hines jazzar på ordentligt och den akustiska gitarren är klanderfri och sprudlande på alla vis men nej, inte mer än så.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<br />
<div class="p1">
<b> Nu har ju karln</b> släppt så mycket filmmusik att det hade ruinerat en trogen samlare men några tidiga till får det bli. Just hans jordnära spelstil och rootsigheten i det jag hört vidare än så länge på Spotify, vibrerar stundtals av spelglädje som inte kan fås på annat sätt än från en verklig lirare med ett inrepeterat gäng för låtarna vid sin sida. Det känns nästan lite skabbigt framfört på ett underbart smittande sätt ibland. Ingen idé att idka perfektion när det är mycket roligare att göra nåt skönt otippat.
</div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/NXjmkTuYPZU" width="585"></iframe>
Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-6252997756521795992016-12-04T04:39:00.000-08:002016-12-04T04:39:48.142-08:00Bare trees<br />
<div class="p1">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgKujFXwNq1-LLqxC5Co7kKMEyYkcNQ3LnED_6iDijjIKr_PDK5U5r4Vi9sDpDAo8vpYqW_Jk3THp7YvEbw35YWu2jVC9BCBx9LLUvTcL9SGyzKkNEgawq8HpzfST5fs4KDvnrd609T6qO5/s1600/baretrees.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgKujFXwNq1-LLqxC5Co7kKMEyYkcNQ3LnED_6iDijjIKr_PDK5U5r4Vi9sDpDAo8vpYqW_Jk3THp7YvEbw35YWu2jVC9BCBx9LLUvTcL9SGyzKkNEgawq8HpzfST5fs4KDvnrd609T6qO5/s320/baretrees.jpg" width="315" /></a></div>
<span class="s1"><b>Fleetwood Mac hör väl hemma bland de brittiska öarnas storheter och ändå har jag fram till nu lyckats missa denna pärla från 1972. I kölvattnet efter Peter Greens avhopp och fem år innan dundersuccén Rumours skedde en förvandling olik de flesta gruppers. Från att ha spelat blues på svettiga klubbar gick de mot radiopop och de stora arenorna. Fast -72 var de mitt i en prövotid inte helt olik den Pink Floyd kände av efter Syd Barretts mentala förfall fram till The dark side of the moon. </b></span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><br /></span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Jeremy Spencer hade </b>redan på förra plattan, Future games, blivit ersatt av Bob Welch som fick ta över när han försvann till den kristna sekten Children of God. Christine McVie var vid det här laget fullvärdig medlem i bandet och skrev, liksom Welch, två låtar som hamnade på skivan. Danny Kirwans insats på Bare trees kan inte nog understrykas med sina fem kompositioner. Däremot visade det sig på den efterföljande turnén att hans alkoholkonsumtion och lynniga temperament inte föll i god jord hos de övriga medlemmarna. Efter att ha slagit sönder sin gitarr före en konsert och sedan vägrat gå upp på scen fick han kicken. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><br /></span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Skivan börjar med</b> hans ”Child of mine”, en upptempolåt med en refräng som inte riktigt passar in mellan verserna. Det tog ett par genomlyssningar innan jag ändå till slut, nästan motvilligt, tyckte om den. Mick Fleetwoods idoga trumspel driver på och den förnämliga orgeln som ligger och puttrar i bakgrunden är faktiskt smått fantastisk. Den lätt psykedeliska ”The ghost”, komplett med flöjt och en gudabenådad refräng kryper sakta men säkert in under skinnet. John McVies spelglädje smittar lätt av sig. En av få låtar som inte mår dåligt av ett tonat slut. I ”Homeward bound” längtar Christine efter ett normalt liv långt bort från anonyma hotellrum. Det gick väl lite si och så med det... Hennes orgelsolo är långt ifrån tamt. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><br /></span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Instrumentala</b> ”Sunny side of heaven” låter precis som titeln antyder. Som en poppigare version av ”Albatross” i mina öron med mer toppar och dalar. Skivans absoluta höjdpunkt har en så medryckande gitarr att det är omöjligt att inte må bra av den. Hade ”Bare trees” varit gruppens första singel hade de för evigt blivit förknippade med den. Basgången som kryper fram i slutet på inledningen höjer temperaturen ännu lite till. Lite som i inledande ”Child of mine” verkar låten vara ett hopkok av idéer som nötts in till perfektion i replokalen med spelglädjen intakt. Nästa låt är en myspysballad med en trestegsraket inbakad i refrängen. ”Sentimental lady” med sin enkla akustiska utformning borde ha blivit en hit och blev det också men då på Welchs soloplatta. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><br /></span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Jag kan riktigt </b>känna den glädje Kirwan måste ha upplevt när han fått fram ljudet i gitarren som inleder ”Danny´s chant”. Det är rått och fuzzigt och slår de tuffaste garagerockbanden på fingrarna. Rytmsektionen därefter tar över och det låter som The West Coast Pop Art Experimental Bands ”Smell of incense” utan att för den sakens skull kan räknas som låtstöld. Denna ordlösa men än dock sjungna låt växer hela tiden. ”Spare me a little of your love” har det karaktäristiska Fleetwood Mac-soundet man är van vid att höra. Christine McVies kärleksförklaring till livet självt passar som handen i handsken till melodin. Den härliga gospelkänslan förstärks ytterligare av tvåtakten mot slutet. ”Dust” skulle kunna vara ett samarbete mellan Cat Stevens och Peter, Paul & Mary och försvinner obemärkt förbi. ”Thoughts on a grey day” är en historia som läses av mrs Scarrot, en gammal tant. Vad är vitsen med det, hinner jag tänka. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><br /></span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Nåväl, trots de</b> två sista spåren är Bare trees en underhållande platta som lär gå fortsatt varm på stereon i vinter.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><br /></span></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/H2GI0PhRjD8" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-57646013323047795772016-11-17T13:29:00.001-08:002020-11-22T06:10:52.915-08:00The second<div class="p1">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgBx2XbtCBMTaTDcYD-VdTdcaPD7AHk271umiWF1EcrZabMKr-CJUeUbLAP-U1A-G8pDLw5tCNsFmSPjz2Z1zR7rZSx-0QStN7BFvo_UCJV9s-bv0zKTRyVF1cOmZyEYm_by9RDFcyGOerK/s1600/Der+second.jpg" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgBx2XbtCBMTaTDcYD-VdTdcaPD7AHk271umiWF1EcrZabMKr-CJUeUbLAP-U1A-G8pDLw5tCNsFmSPjz2Z1zR7rZSx-0QStN7BFvo_UCJV9s-bv0zKTRyVF1cOmZyEYm_by9RDFcyGOerK/s320/Der+second.jpg" width="320" /></a></div>
<span class="s1"><b> I min samling stod två skivor med Steppenwolf. At your birthday party och en halvobskyr liveskiva vid namn Early Steppenwolf. Och så hade jag ”Born to be wild” på en 60-talssamling. Rock & roll rebels från -87 hade jag kastat ut för länge sedan. En kväll la någon i en musikgrupp på Facebook upp en låt med dem och jag valde att starta Youtubeklippet. Det var ”Don’t step on the grass, Sam”. En halvtimme senare var deras två första skivor beställda. </b></span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b> Mina förutfattade meningar</b> om John Kay & co som ett låt-oss-verka-tuffare-än-vi-kan-leva-upp-till-band fick sig en rejäl näsbränna. Båda skivorna var en salig blandning av hård rock, psych, folk och blues utan att för den sakens skull kännas splittrade.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b> The second inleds</b> med den mjuktuffa ”Faster than the speed of life”. Den känns som en välpolerad garagerockdänga. Den skitiga gitarrtonen och den medryckande pianoslingan får den att lyfta efter ett par genomlyssningar. </span></div><div class="p1"><span class="s1"><br /></span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b> När John Kay</b> sjunger som allra coolast låter det som om han sjunger genom en gammal kaffeburk. Och när resten av bandet spelar som ett elektrifierat deltabluesband svänger det ordentligt vill jag lova. Det är i klass med John Mayall & The Bluesbreakers när de spelade så rått de bara kunde. ”Tighten up your wig” är precis så skitig man vill ha den. </span></div><div class="p1"><span class="s1"><br /></span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"> <b>Först</b> <b>när</b> ”None of your doing” drar igång tvekar man om detta kan leda till något gott. Den übersnälla orgeln får The Mamas & The Papas att likna läderrockare och John sjunger så innerligt att det söker mig. Men det tar bara en halv minut innan de tuffar till sig med trummor och ett par skeva gitarrtoner. Så pendlar de låten igenom och dynamiken vinner över tvivlet.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b> ”Spiritual fantasy” </b>däremot kan jag inte förlika mig med. Akustisk gitarr, stråkar och ett försök att låta pretentiöst engelska funkar inte helt enkelt. Synd på en sån titel.</span></div><div class="p1"><span class="s1"><br /></span></div>
<div class="p1"><span class="s1"> <b> ”Don’t step on the grass, Sam”</b>. Man sugs in i det långsamma tempot med detsamma. Basgången pockar på ens uppmärksamhet och gitarrerna slingrar sig som livsfarliga ormar. När sen orgeln fyller på är den komplett. Man hör att de menar allvar att lagens långa arm ska ge fan i deras gräs. </span></div><div class="p1"><span class="s1"><br /></span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"> <b> Skivans mest</b> tidstypiska låt ligger sist på första sidan. ”28” är bra men inte exceptionell då hundratals andra grupper gjorde liknande låtar över hela den amerikanska kontinenten. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Klassikern ”Magic carpet ride”</b> är det däremot klös i från början till slut. Den hypnotiska gitarren i det överväldigande psychpartiet som varar i halva låten är briljant, orgeln magnifik och de spöklika gitarrtonerna som sticker fram här och var skickar lyssnaren in i en annan dimension. </span></div><div class="p1"><span class="s1"><br /></span></div><div class="p1"><span class="s1"> <b>Återstoden</b> av plattan är i det närmaste ett bluesmedley där ”Disappointment number (unknown)” i början känns som en morgon på tuggtobak och ett konstaterande efter en snabb koll under stråhatten att det lär bli varmt idag med. Det är en ledig melodi som sakta men säkert tar sig. </span></div>
<div class="p2">
<b><span class="s1"></span><br /></b></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>”Lost and found by trial and error”</b> känns som ett helhjärtat försök av Procol Harum att lira country. Men halvvägs in i låten känner man igen svänget och de slänger in ett munspel i mixen som är helrätt. Utan någon förvarning är de framme vid ”Hodge, podge, strained through a Leslie” där Goldy McJohn spelar sin orgel med en entusiasm som går rakt in i hjärtat. Resten av bandet hakar på och det är först då man inser att de inte sjungit ett enda ord. Lika glädjefylld är ”Resurrection” med sina call and responsekörer och bluesiga finesser. Tänk Creedence och Bob Seger på samma scen och du är rätt nära sanningen.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Med ”Reflections”, knappa minuten lång, bryter de sångcykeln med svårmodig cembalo och en psalmliknande sånginsats.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<br />
<div class="p1">
<span class="s1"><b> När jag gör upptäckter </b>som dessa med ändå relativt stora band hemsöks jag av tanken på hur mycket bra musik man egentligen missar. Lite som jag ryser när någon frågar vad jag gillar och nämner Pink Floyd. -Jaja, det är dom med ”Another brick in the wall”. Steppenwolf hade mer än ”Born to be wild”, det vet jag mer med säkerhet nu!</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><br /></span></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/j2k_gKyv8XM" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-25431042267170233502016-11-15T09:54:00.000-08:002016-11-15T09:54:27.180-08:00Interludes for the Dead<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhlo1xPfrPIYwWW6S7MpnngJmF1sgTRjDVtjqg62-HgED0swjXYdbbrqFAJcIJcCS44hCDrdGHb5kDX-pJFiXQNlKrvmzFExEdizsYMfnJf2In_vUkQUFqiNEbf3XbN3DWdwTqIyzXQ_RLJ/s1600/circles-around-the-sun.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhlo1xPfrPIYwWW6S7MpnngJmF1sgTRjDVtjqg62-HgED0swjXYdbbrqFAJcIJcCS44hCDrdGHb5kDX-pJFiXQNlKrvmzFExEdizsYMfnJf2In_vUkQUFqiNEbf3XbN3DWdwTqIyzXQ_RLJ/s320/circles-around-the-sun.jpg" width="320" /></a></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>En kväll gick jag in på Grateful Deads hemsida för att förvissa mig om att jag inte missat nåt skivsläpp. Allt såg ut som vanligt förutom en som i och för sig såg rätt förförisk ut men alla vanliga utgåvor, deluxevarianter och superdeluxeboxar från deras 50-årsjubileum gjorde att jag drog i handbromsen. Circles Around The Sun, en grupp skapad för att höras i pauserna, inte live utan som förinspelad musik, kändes så mycket överkurs det bara var möjligt. Det tog säkert mer än en månad innan jag ens kollade upp vad detta rörde sig om.</b></span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Huvudpersonen i projektet</b> var Neal Casal som jag utan att veta faktiskt hört på plattor med Ryan Adams och The Chris Robinson Brotherhood. Han spelar dessutom i Phil Lesh & Friends och det var den forne Grateful Deadbasisten i samråd med Justin Kreutzmann, Deadtrummisens son, som övertalade Neal att samla ihop ett gäng musiker. På pappret en rätt lam deal skulle jag vilja påstå. I pauserna köper fansen t-shirts och varmkorv, tömmer blåsorna och lägger fokus på att rulla jointar. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Skeptisk som jag var</b> gick jag ändå in på Spotify och tryckte igång Interludes for the Dead. Min idé om hissmusik gick om intet redan efter ett par minuter. Visst var det bakgrundsmusik men det fanns en nerv som gjorde det ohyggligt spännande att lyssna på. Det mest spännande är att de gick in i studion tomhänta och jammade ihop ett par timmars pausmusik. Inga pålägg efteråt. Det du hör är det de spelade där och då. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Första CDn </b>innehåller fyra spår. Två sträcker sig över lite drygt tjugo minuter, de två andra snittar en kvart. Rix FM hade varit tvungna att avbryta för reklam ett par gånger mitt i! ”Hallucinate a solution”, Phils svar på hur projektet skulle ros i hamn, inleder som en själslig smekning. Lite upptakt i farten men så försiktig att man tror att melodin ska kapsejsa efter nästa krök. Då och då fräser det till och hela rummet gungar i takt för att sedan återigen tassa försiktigt fram och det är däri storheten ligger. Precis som huvudakten runt -77 glider de in i passager utan slutmål.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Undersköna ”Gilbert’s groove”</b> är en funkigt laidback låt där rytmen står i centrum. Stevie Wonder ombord på Ken Keseys gamla skolbuss Furthur på väg mot evigheten. Gitarren bubblar över av behärskad spelglädje och orgeln är så rätt hela tiden. De snubblar in i Deadland och tar sig därifrån med förnyad energi.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Min favorit hittills är ”Kasey’s bones” som med sin snärtighet vägrar släppa taget. Med en enkel melodi i bagaget får de till ett sväng utan dess like. Det är Neals bandkamrat från The Chris Robinson Brotherhood, Adam MacDougall, som håller glöden vid liv med sin orgel. Låtens uppbyggnad landar i jazzterritorium och ändå är det mer funksoul. Det finns element som, för att återknyta det till Grateful Dead, låter Brent Mydland över det hela. De når klimax runt fjorton minuter och då är man för inne i det för att inse hur de minuten senare plockar ner den till ett utforskande jam som får tiden att i princip stå still. Här är det bara Garcia som saknas. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>”Space wheel” </b>har i sin början tagit melodin från ”The wheel” från Jerry Garcias debutalbum men där han och Donna Jean brukade ta låten vidare håller de sig i kosmos ett bra tag framöver. Som ett helande mantra för en hippie ”på väg ner” går de omvägen bara för att vara på den säkra sidan. All oro försvinner när det inte finns några måsten.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>På CD 2 börjar det</b> återhållsamma ta plats. Tro för den sakens skull inte att musiken känns grådaskig för det. Det bor så mycket kärlek i varenda ton som bara vill väl. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Neals gitarr på ”Ginger says” känns igen från Garcia runt -78 och precis som hans forna bandmedlemmar lutar de tryggt på hans förmåga att hitta rätt. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Skivans längsta spår, ”Farewell Franklins” med sina stadiga tjugofem minuter, plockar fram det bästa ur Neal & co. Med en diffus melodi som bas drar de iväg på upptäckarfärd där Merl Saunders lika gärna kunnat vara kapellmästare. Med små medel ser de till att inte mycket händer förrän de når femtonminutersgränsen. Och då kryper melodin sig sakta på. Inga briseringar eller se-på-mig-tendenser. Man känner att nåt är på väg och det lutar åt en psykedelisk frigörelse. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Den funkigaste hissmusiken</b> följer med ”Saturday’s children”. I nio minuter låter de som musikerna i Miles Davis band runt -75 innan huvudattraktionen äntrar scenen. De provar sig fram, blir varma i kläderna och njuter av vad de åstadkommer. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Den återhållsamma känslan dröjer sig kvar med ”Scarlotta’s magnolias”. Halvvägs in går Adam loss och skickar melodin ut på ett äventyr som Neal med varm hand för vidare. Unisont bestämmer de sig för att plana ut dessa eskapader genom att hitta tillbaka till ursprungsgroovet.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>”Hat and cane” tar</b> avstamp i ”Dark star” när allt hänger på en lös tråd innan allt faller på plats. Här bjuds det inte på några extravaganser mer än ett försiktigt närmande mot kärnan. Det är bluesigare än någonstans annars på skivan och mer edgy än väntat, ändå så lounge att jag knappt vågar skriva det.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">På sista spåret ger de sig på ”Mountain of the moon”, även detta instrumentalt, och med en nutidsstämpel som heter duga. Tom Constantens ande känns närvarande. Akustisk gitarr och vackert svävande synth får 1969 att kännas aktuellt igen. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<br />
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Trollbindande vackert </b>och sävligt medryckande är nog rätt talande för Circle Around The Suns prestation som pausmusik. Med drag av Grateful Dead i sig spelar de ändå i sin egen liga och de gör det så eget att ingen ifrågasätter deras intentioner. Musik skapad för ett fåtal tillfällen och med så mycket egenvärde att det lever vidare långt därefter. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><br /></span></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><br /></span></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/8RNC9AZX1pI" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-83486053990129729762016-07-11T07:07:00.000-07:002016-07-11T07:07:03.598-07:00Once there was a time when time and space were one<div class="p1">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi-jItYYjFGQHqifxMgW4XQcE3pt71IxvnvCpqqgpWMKwA8w2BqIzXuY6xN3woi7jrMBZKXaoFxBSXImA_adfEluHu5ajsPjDoJqgktL4hcx9gELDzAmUtkYbwEQIEdiy-oxHSwti95MDMp/s1600/my-brother-the-wind-once-there-was-a-time-when-time-and-space-were-one.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi-jItYYjFGQHqifxMgW4XQcE3pt71IxvnvCpqqgpWMKwA8w2BqIzXuY6xN3woi7jrMBZKXaoFxBSXImA_adfEluHu5ajsPjDoJqgktL4hcx9gELDzAmUtkYbwEQIEdiy-oxHSwti95MDMp/s320/my-brother-the-wind-once-there-was-a-time-when-time-and-space-were-one.jpg" width="318" /></a></div>
<span class="s1"><b>Ett band jag missade att se med min elvaåring, hopkrupen under en tröja i knät på festivalgräset intill skivbackarna med Danne nu för snart två år sen var My Brother The Wind. Vi var nog rätt tunga i huvudet av både värmen och all öl så vi satt där så gott och bara lyssnade och snusade. Helt ovetande att det var våra svenska musikanter som var uppe och förgyllde kvällen med ett finhamrat gig. Dynamiskt och spännande sökande. </b></span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Jag fick ju ha</b> skivan, så deras LP med en smidig download blev min av nån i bandet i merchen. Sen var det bara att lägga den vid reservdäcket för att undslippa den stekande värmen och hoppas. Vi toppade 45 grader på väg hem. När festivaltröttheten övergått till min plats mitt mellan högtalarna, mitt i soffan och med lite fokus, la jag Once there was a time when time and space were one på tallriken och lät den snurra. När trekvart känns så bra som det gjorde då får man en speciell känsla i kroppen och man inser att oj, här har vi en liten pärla minsann! Och sen spelar man den ett par rundor och hittar mer som vävts in i ljudlandskapet och nöjt konstaterar man att det var ju så här det skulle låta. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Spacejams är att gå </b>nära kanten, om så längst ut i vår galax, och de passar sig noga för att trilla dit för det är det som händer när nerven försvinner helt enkelt. Vissa skivor har alla de rätta elementen men så drar de ut på det bara för att, liksom. Gränsen är ibland hårfin men når det inte hela vägen så är det bara så. En av mina favoritskivor är debuten med Neu! där ljudbilden är så torr att man tror att membranen i högtalarna ska förtvina. Det händer inte särskilt mycket men det man ändå upplever känns på ett djupare plan. Rytmen är allt.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p3">
<span class="s2"><b>My Brother The Winds</b> tredje fullängdare har både lugnet och mullret men framförallt rytmen. Den som gör det intressant. Ibland svävar tonerna förbi som i ”Prologue” och landar i ”Song of innocence part 1”. </span><span class="s1">Ronny Erikssons </span><span class="s2">mjukt rullande basgång utgör stommen och </span><span class="s1">Daniel Fridlund Brandt bakom </span><span class="s2">trumsetet ger melodin en rejäl knuff framåt. </span><span class="s1">Mathias Danielsson och Nicklas Barker med varsin gitarr i händerna skapar ren och skär magi. Peter Green, när han spelade så lidelsefullt han bara kunde, känns som en bra referens här. Låten glider in i del 2 med rundgångar och de bara bygger på. Här och i nästa låt, ”Into the cosmic halo” är de lika farliga som Hawkwind. Tvära kast med ”Misty mountainside”. Här ligger rökelsen tung. Congas och fingercymbaler i en raga likt en nattvisa för både gamla och unga hippies.</span></div>
<div class="p4">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p3">
<span class="s1"><b>B-sidan börjar mystiskt</b> och härligt trevande. ”Garden of delights” är en mäktig skapelse på tolv minuter och skulle jag förklara för någon hur svensk psykedelia låter nuförtiden hade jag nog valt denna. Sologitarren är så mycket Bo Anders Persson från Träd Gräs & Stenar det bara är möjligt. Och på tal om Träd Gräs & Stenar är nästa låt tillägnad och döpt efter deras trummis Thomas Mera Gartz. En lågmäld och stundtals dissonant hyllning. Titelspåret därpå är också den laidback. Småjazzig utan någon direkt form men ändå direktverkande. Avslutande ”Epilogue”, komplett med atmosfärisk mellotron och en högst livfull basslinga håller nerven vid liv. Daniels trumspel lämnar inget att önska.</span></div>
<div class="p4">
<span class="s1"></span><br /></div>
<br />
<div class="p3">
<span class="s1"><b>Nästa gång</b> de spelar live lovar jag att vara uppe på fötterna! </span><br />
<span class="s1"><br /></span>
<span class="s1"><br /></span></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/GHXgmjaZDmo" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-86450725545295485602016-04-03T13:57:00.000-07:002016-04-03T13:57:02.782-07:00Billy breathes<div class="p1">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg3E2r4-No-3rYrnbV6SY8ZAzputna8H8zJEbwfCssvWxrMTKBWA2RMQECs6sdu3IgIKMOhJk2Z6WHZfjsPYQ-g2jk2j_cimqYwiFeX37Yp3eUJ5aoJJ3ntyuaZF8Z0wqM0kRBy8fXIdtdN/s1600/Billy+andas.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg3E2r4-No-3rYrnbV6SY8ZAzputna8H8zJEbwfCssvWxrMTKBWA2RMQECs6sdu3IgIKMOhJk2Z6WHZfjsPYQ-g2jk2j_cimqYwiFeX37Yp3eUJ5aoJJ3ntyuaZF8Z0wqM0kRBy8fXIdtdN/s320/Billy+andas.jpg" width="320" /></a></div>
<span class="s1"><b>Jag satt hemma i lägenheten och läste Guitar Player. Detta nummer hade ett stort reportage om då nyligen avlidna sångaren och gitarristen i Grateful Dead, Jerry Garcia. Som en liten bonus handlade några sidor om andra jamband och ett av dessa var en grupp vid namn Phish. Då fanns ju inte internet att falla tillbaka på, så jag satte mig på bussen in till Söder-CD i Helsingborg och hoppades på det bästa. </b></span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>På P stod </b>deras senaste skiva och för att göra resan mer prisvärd bad jag Jörgen att plocka fram nåt han visste jag skulle gilla. In hearing of Atomic Rooster, sa han och gick in i rummet bakom disken. Det kändes alltid lite exklusivare att få skivor som inte stod i facken! </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Billy breathes</b> från 1996 var bandets sjätte studioalbum och det dröjde inte länge innan jag hade fyra till. Skivan innehöll några omedelbara favoriter så varför chansa att inte köpa fler? Sen dröjde det fram till nu innan jag på riktigt förstod vilken miss det varit att inte fortsätta utöka samlingen. Detta tack vare en vän på Facebook som berättade att han t.o.m åkt till USA för att se dem live. Våra samtal via Messenger övertygade mig att byta ut skivorna i bilen mot mina, då hårt spelade, nu dammiga, Phishskivor. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Till min förvåning</b> kom jag ihåg många av texterna och delar av mer eller mindre komplicerade partier. Ungarna älskar dom numera, kanske tack vare min totala inlevelse med rattbankande och knästyrning som ju krävs för att få till det perfekta luftgitarrsolot. Men jag tror och hoppas att det är mer än så. Deras musik är full av finesser och oväntade inslag som gör det intressant hela tiden. </span></div>
<div class="p2">
<b><span class="s1"></span><br /></b></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>1997 köpte jag</b> liveskivan som följde. Då fattades jag två skivor. När jag gick in för att kolla deras diskografi nuförtiden hittade jag säkert femtio nya. Avskräckande för många, sporrande för mig! Det är många konsertupptagningar och det är där de blommar ut. Paralleller med Grateful Dead går inte att undgå. Vissa låtar blir halvtimmen lång och vem vill gå miste om det egentligen?! Men än så länge känner jag mig rätt grön på den biten så det får bli extra fokus på studioalbumet Billy breathes nu istället.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>”Free” låter collegerock</b> för en sofistikerad tie-dyepublik. Stämmorna sitter i refrängerna och tyngden från rytmsektionen är minst sagt påtaglig. Trey Anastasio visar redan på första spåret att han är en gudabenådad gitarrist med kontrollerad rundgång, baklängespartier och två små delikata solon. Men det är nog mest Page McConnells anslag på pianotangenterna som gör låten till vad den är.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">”Character zero” går från stillsam akustisk inledning till en elektriskt vibrerande urladdning som håller i tills sista tonen dött ut. Live sparar de inte på krutet vill jag lova!</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">En låt som fångade mig direkt var balladen ”Waste”. Treys röst kan låta så oerhört skör ibland och med denna enkla låtuppbyggnad i ryggen berör dom nio av tio lyssnare. Två minuter in smyger Jon Fishman in på trummor och förstärker melodin. Pianopartiet lyfter den ännu ett snäpp och när gitarrsolot som utvecklar sig mot slutet övergår i en försiktigt plockande banjo är det bara så vackert.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">”Taste” är en rytmiskt krävande låt. I solopartiet är det mycket att ta in. Men hur komplicerad den än kan kännas är det bara att inse hur tajta de är ihop. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Instrumentala</b> ”Cars trucks buses” låter som en demo skickad till Stax som refuserades eftersom den var för skitig och elek för distribution. Den är stundtals riktigt psykedelisk. Mike Gordons bas är stöttepelaren och orgeln så medryckande att det är stört omöjligt att värja sig.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Med akustisk gitarr, piano, ihärdig bas och smygande cymbaler vaggas man till ro i ”Talk”. Trey låter väldigt likt Nick Drake här. Visst är detta en mellanlåt men så väl placerad att man inte vill ha nåt annat.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Ah, ”Theme from the bottom” tar vid! Verserna är suggestiva, refrängerna korta och upplyftande. Detaljrikedomen stor och efter ett stegrande solo står de tätt ihop i ett a cappellaparti som det mest naturliga här i världen. Urladdningen därefter känns i hela kroppen vid rätt volym.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">”Train song” låter som en inspelning under depressionen. Hängselbyxor med gödselfläckar och ett långt grässtrå i mungipan verkar passande här. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Nästa passage heter ”Bliss” som stryker medhårs i sann 60-talsanda. Basen genom ett par rejäla högtalare går inte av för hackor.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Titelspåret är även den</b> en stillsam skapelse med vacker stämsång och banjo. Då två minuter återstår byter den skepnad och de laddar för en grandios final.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Treys sköra röst spricker nästan i ”Swept away” men bandkamraternas änglalika körsång stöttar honom hela vägen i mål. Lite drygt en minut lång.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Något lite längre ”Steep” låter som en Gentle Giantlåt med illavarslande munksång. Det är mörkt och aningen kusligt tills gitarren i ”Prince Caspian” försiktigt bryter in. Samspelet med pianot är bedövande vackert. Rock’n’rollsoundet på Treys gitarr när de höjer temperaturen gör mig lika glad varje gång och texten som sjungs om och om igen förstärks återigen av stämsång. Efter en raspig sånginsats plockar de ner låten till i princip ingenting. Skivans avslutande tjugofem sekunder är nog allt utom ingenting och då väljer de ändå att tona ner. Ingen idébrist direkt.</span></div>
<div class="p2">
<b><span class="s1"></span><br /></b></div>
<br />
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Skivan är nu</b> tjugo år men absolut lika bra. Då var den deras kronjuvel enligt mig. Nu saknar jag så många att jag inte är säker på att det stämmer längre men den är en bra startpunkt för den ännu oinvigde.</span><br />
<span class="s1"><br /></span>
<span class="s1"><br /></span></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/JXLm5GgKIZg" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-20623574426613243712016-01-22T13:30:00.000-08:002016-01-22T13:30:45.014-08:00Klossa knapitatet<div class="p1">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhd9aJ02pC5oc3iQAd6Caz34b_1HPMDM6tYCCq97-q60r1KGlokVpXOv-JjGuoumJtrk0eNHTV_gEaSYujxq9-gPFBgM3P0TUG3BuvCEmHJ5dsSyTiBQKrU59RL71OtQIIm8uaPMh8MdSal/s1600/Samla-Mammas-Manna_Klossa-K-SRSCD-3617.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhd9aJ02pC5oc3iQAd6Caz34b_1HPMDM6tYCCq97-q60r1KGlokVpXOv-JjGuoumJtrk0eNHTV_gEaSYujxq9-gPFBgM3P0TUG3BuvCEmHJ5dsSyTiBQKrU59RL71OtQIIm8uaPMh8MdSal/s320/Samla-Mammas-Manna_Klossa-K-SRSCD-3617.jpg" width="308" /></a></div>
<span class="s1"><b>Jag kände äventyrslustan härförleden när jag städade. Grabben hade precis spelat Kiss första och jag kontrade med Samla Mammas Mannas Måltid. Omslaget skvallrar inte ett dugg om hur musiken låter. Snarare tvärtom. Jag fick ju spela i alla fall halvhögt eftersom jag for omkring i huset och frun min satt och knåpade på datorn i vardagsrummet. Jag stod i köket när jag hörde -Nu stänger du av detta innan jag får spel! Våra arton år ihop hängde på en skör tråd så det enda jag kunde göra i det läget var att dansa loss utav bara helvete mitt framför henne. Ett leende smög sig fram och när jag febrilt lät fingrarna jobba på luftgitarren bad hon mig att åtminstone sänka lite. </b></span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Dessa ekvilibrister </b>till bandmedlemmar är nästan för bra för sitt eget bästa med komplicerade arrangemang och furiös instrumenthantering. Glimten i ögat intakt. De ger järnet, tvärbromsar och byter riktning som det mest naturliga här i världen. Efter ett par genomlyssningar känns det som att man förstår vad de vill ha sagt. Detta till trots att musiken saknar text. Och nog för att det är jazzigt men det lyser igenom en hel massa andra influenser som omsorgsfullt stoppas in i mixen.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>När Miles Davis</b> lät John McLaughlin sköta gitarren kunde de låta precist stökiga med många bollar i luften men inte ens det blir en rättvis jämförelse. Detta är ett otämjt svenskt vidunder med internationell glans som gör sin sak, vad än det är, och de gör det fullt ut. Men där Måltid tänjer på varenda påhittad musikalisk gräns har de på plattan efter sansat sig något. Det är ett myller av taktbyten och härligt knasiga idéer på Klossa knapitatet, tro inget annat, men det känns mer genomtänkt och logiskt.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Hade jag,</b> Gud förbjude, spelat i ett instrumentalband skulle jag förmodligen lagt lika mycket tid på att hitta på låttitlar. Samla verkar tycka det är lika skoj då de bjuder på titlar som ”Oförutsedd förlossning”, ”Uvertyr till snäll häst” och ”Även oss får tiden åldras Spamodskij Engelbert Humperdinck blues”. Favoriten här är väl ändå ”Musmjölkningsmaskinen”. Den och ”Liten dialekt” är skivans mest progressiva med spår av Zappa, King Crimson och finsk jazz. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Skivan drar igång</b> med ”Ingenting”. En naivt medryckande folkvisa där Lasse Hollmer först tar kommandot vid pianot. Coste Apetréa smyger snart jämsides upp och innan man vet ordet av är man i Samlaland. Tre låtar är bara dryga minuten lång och ”Sucken” låter faktiskt lite svårmodig, ”Kom lite närmare” får mig att tänka på tjeckoslovakisk tecknad kortfilm visad på SVT runt -82 och sen har vi titelmelodin där Brynn Settels spelar fingrarna varma på sitt dragspel i en klagande, rysk ton. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>”Långt ner i ett kaninhål” </b>känns som självaste kärnan i deras musik. Det är dramatiskt, eggande och spontant. ”Influenser” startar som ett friformsjam men med suggestiv kraft naglar den sig fast. Den känns på sina ställen passivt aggressiv med sin lockande ton, likt en ångerfull näck i grunden och korta explosionsartade utflykter som avledande manövrer. Avslutande ”Ramlösa kvällar” är nog ingen hyllning till det kolsyrade vattnet på ett sent AA-möte utan en påminnelse om att man är fri att göra vad man vill så länge det inte skadar någon annan eller att man begränsar sig själv. Det är svårsmält som livet självt kan te sig emellanåt och bör ses som belöning för den modige.</span></div>
<br />
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Jag la Creedence</b> i CD-spelaren och såg hur Marina på en gång blev sig själv igen. Jag hade varit modig där en stund men det var dags att ge och inte bara ta. Samla Mammas Manna i all ära men ett rent hus och en nöjd fru slår det mesta!</span><br />
<span class="s1"><br /></span>
<span class="s1"><br /></span>
<span class="s1"><<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/FhDbgp1RX4M" width="585"></iframe>span></span></div>
Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-38595015831009125022016-01-09T07:05:00.000-08:002016-01-09T07:05:20.055-08:00Set the twilight reeling<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhotnVkcgRHyk7EXURJuvBrwTyCAjDHhE4pxtWNeeCF7YdgTwXr2wIUzVeycZNcVQie_5auOGRfHqMPqfdXrlECv_wwvZ4VPSKfAfMM7vJe-lUqVt0uQ_ROfudX22ou1Zdk4NXUEJJ7AhsU/s1600/set+their.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="310" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhotnVkcgRHyk7EXURJuvBrwTyCAjDHhE4pxtWNeeCF7YdgTwXr2wIUzVeycZNcVQie_5auOGRfHqMPqfdXrlECv_wwvZ4VPSKfAfMM7vJe-lUqVt0uQ_ROfudX22ou1Zdk4NXUEJJ7AhsU/s320/set+their.jpg" width="320" /></a></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Jag gick in i en bokaffär för att köpa en trilogi till min fru och väl framme vid kassan säger den trevliga expediten att det är fyra för tre. Jag valde i all hast Lou Reed - Ett liv, av Mick Wall och ställde mig återigen sist i kön. Det var väl ingen djuplodande läsning men bra att ta fram för en stunds avkoppling. En söndagseftermiddag var boken utläst och sugen som jag var på att höra han och John Cales album Songs for Drella vandrade jag ändå förbi en centimeter och kom på att jag inte spelat Set the twilight reeling på säkert tio år.</b></span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"><b></b></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Lysdioden på förstärkaren </b>stod sen innan på elva, halv tolv så när rundgången i ”Egg cream” drog igång visste jag med en gång att detta skulle bli en omtumlande upplevelse. Jag hade glömt hur brutal elgitarren lät och hur skitigt han fick den att bete sig. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">-Pappa! Sänk!, rusade barnen in och skrek i kör men det var redan för sent. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Min nuvarande stereo presterar mycket bättre än den jag hade senast skivan låg i så det blev en rejäl skjuts framåt samtidigt som jag pressades bakåt ner i soffan omgiven av detta mäktiga sorl. Produktionen är genomgående lysande för övrigt.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Lou var en ganska</b> märklig filur egentligen. Han ville toppa listorna men fick egentligen bara en hit i form av ” Walk on the wild side”. Alla Velvet Undergroundalbum ignorerades och hans första soloplatta sjönk som en gråsten i Finjasjön. Med David Bowies hjälp kom mästerverket Transformer och liksom för att stoppa sin framfart på listorna valde han att ge ut Berlin. Ett album så dystert både i text och musik att man nästan inte står ut. Att det precis som med Velvet Undergrounds katalog numera räknas som en milstolpe gjorde inte saken lättare för hans redan kantstötta förhållande med skivbolagsbossar. Spiken i kistan slog han i två år senare med Metal machine music. Fyra dissonanta ”låtar” fördelade på två vinyler. Hade inte Charles Manson redan suttit inne på livstid för mord hade det kunnat sluta riktigt mycket värre. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>För att hårdra det</b> blev han inte särskilt intressant igen då 1989 års New York släpptes. Därefter kom Songs for Drella och Magic and loss, båda födda ur sorg och saknad och obligatoriska i samlingen. Efter Set the twilight reeling tappade jag intresset för honom och gjorde mig till och med av med ett par intetsägande skivor. Ut med skit, in med nytt!</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>1996 känns</b>, när man skriver det, inte särskilt långt bak i tiden men det har alltså gått tjugo år sen dess. Då var den helt okej, nu är den faktiskt riktigt bra. Då kändes bookleten för mycket gubb-Pavement, nu, ja det gör den än idag. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Vidare då?</b> Jo, de feta gitarrerna återkommer i ”Sex with your parents (Motherfucker) #2”, där han för första gången i sitt liv tog gitarrlektioner för att få fram rätta groovet. ”Riptide” varar i knappt åtta minuter och här låter han som en källar-Hendrix i ett sakta malande jam. ”Finish line” låter som hämtad från Songs for Drella med en akustisk dramatik som till sin fördel aldrig utvecklas vidare. ”Trade in” går i samma spår tills en minut återstår och han med sin kaxiga New Yorkattityd slänger ur sig ett -Huh och drar plektrumet över strängarna i en kraftigt distad ton.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>90-talet representeras</b> bäst på låtar som ”The proposition” och ”Adventurer” där känslan av klubbspelning är ledordet. Det är proffsigt och slafsigt på en och samma gång.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">”Hookywooky” är mycket bättre än titeln kanske vill påskina. Den smått hysteriska körsången i slutet är ett riktigt glädjeämne. Här tittade för övrigt Marina in i rummet och sa att det var en bra skiva!</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">På ”NYC man”, ”Hang on to your emotions” och avslutande ”Set the twilight reeling” spelar Lous gamla vapendragare Fernando Saunders bandlös bas och det gör nåt alldeles speciellt med låtarna. Tempoväxlingen i sista låten kan kännas onödig men nej, det är bra precis som det är.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<br />
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Enligt mig klarar</b> man sig med åtta av hans soloplattor och de fyra studioalbum han gjorde tillsammans med Velvet Underground. Han har sparkat upp dörrar för mig och gjort att jag bläddrat fram skivor jag förmodligen aldrig känt till annars. När vi var i New York i september 2001 hade jag en känsla av att träffa honom på gatan och granskade varenda krullhårig lite extra noga. Jag fick nöja mig med att skaka Ice T´s hand och passade på att fråga -Any sight of Lou Reed? Naw, man!</span><br />
<span class="s1"><br /></span>
<span class="s1"><br /></span></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/JoHW-Tk-d-k" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-25348594763422093392015-12-13T07:54:00.000-08:002015-12-13T07:54:15.014-08:00Ingica<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjX5lKZNtYSHYs2h5n4_2dJM4yvN4hQAhOWS6ea4wdWAAblCcMfzMNcEQVpx_fykbhdOtCapKoDzvhNFIIcZB3kHWyNdpYhOYJlZacLT_XMMdtNtjrAWICDH6U9598l-7qvU-l7cKMfM9MX/s1600/INGICA.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjX5lKZNtYSHYs2h5n4_2dJM4yvN4hQAhOWS6ea4wdWAAblCcMfzMNcEQVpx_fykbhdOtCapKoDzvhNFIIcZB3kHWyNdpYhOYJlZacLT_XMMdtNtjrAWICDH6U9598l-7qvU-l7cKMfM9MX/s1600/INGICA.jpg" /></a></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Hade jag vuxit upp på 50-talet skulle jag nog lärt mig att tycka om singlar då det var det som gällde på skivfronten. 2.30 minuter var standard och b-sidan var (och är) väl i ärlighetens namn inte mycket till glädjeämne. Varför tänker jag så här? Jo, det blev så att jag hörde ”När jag var ung”, placerad sist på Monica Törnells LP Ingica, hemma hos Per och det som sedan hände var att skivnålen för evigt verkade hoppa över alla andra spår på skivan. </b></span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>På baksidan stod</b> det felaktigt att Jan Anderson skrivit den i original och han skrattade åt det samtidigt som han tände ännu en cigarett. Och hur roligt var det, tänkte jag när han sekunden senare med en viss magisterton i stämman frågade vem det kunde vara. Han bodde i England. Slut på ledtrådar. Jon Anderson från Yes drog jag till med och han skrattade samtidigt som det måste ha knutit sig i magen på honom av min okunskap. Vad kan jag ha varit, 15 år kanske? Ian sa han sen och manade istället till koncentrerat lyssnande på sitt subtila sätt. </span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Jag köpte </b>skivan för en låt. Och i flera år var jag nöjd så. Sen en dag när jag kom hem från jobb och helt nollställd satte mig för att bläddra fram en skiva stannade jag vid det disiga höstfotografiet på Monica med svampkorgen där mellan henne och sjön. I femton år hade jag behandlat Ingica som en singel men redan när det var dags att vända vinylen insåg jag att det var ett tarvligt beslut.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>1972 var hon </b>arton år, nyligen upptäckt av Cornelis Vreeswijk, uppbackad i studion av finfina musiker med ett knippe udda vispärlor som hon sätter sin prägel på. Hon viskar hest, ryter till och med sin sensualitet fångar hon den som verkligen vill lyssna. Man blir lika berörd av Bellman som av en nyskriven låt.</span></div>
<div class="p2">
<span class="s1"></span><br /></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>”Faster Fantasis visa” </b>är en rytmisk folkvisa med moog istället för fiol och en smått suggestiv elgitarr som känns farligt lockande. Texten väller över av en naivitet som omfamnar fritänkandet och gör flykten så enkel.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Näst på tur är en låt av Melanie med svensk text av Vreeswijk. De förvandlar det akustiska originalet från -68 till en ödesmättad skapelse i perfekt harmoni med den självkritiska texten. Vilken röstnärvaro hon har.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">”15:e november” har ett skönt groove mellan orgeln och basen men sen tar det slut. 2015 känns alldeles för sent för denna. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Carl Michael Bellmans ”Lille Carl (en vaggvisa)” framförs traditionsenligt med Cornelis på sin akustiska gitarr som enda sällskap. Tänk att få uppleva det live på en intim scen!</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Det bor ett vemod i ”Var nära mig” som tilltalar mig. I ett stillsamt jazztempo där Monica både smeker fram orden och med kraft klär innebörden i sorgeskrud. </span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Jag som trodde att Kebnekajse tolkade en gammal folksång hade svaret mitt bland mina vinyler. Och text har den också. Skriven av Cornelis dessutom. Att få in det svårfraserade Arbetsmarknadsstyrelsen däri känns rätt coolt faktiskt. ”Barkbrödslåten” har med andra ord en fot i dåtid och en i nutid. Både -72 och -15.</span></div>
<div class="p2">
<b><span class="s1"></span><br /></b></div>
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Återigen blir ett </b>akustiskt original rejält genomarbetat. Björn J:son Lindh inleder med flöjt och pukslagen innan -Jag har levt mitt liv, är magiskt bra. Men ändå är det hennes röst som lyfter Bernt Stafs ”Avstånd till min käraste” till en helt ny nivå. Gåshudsvarning!</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">”Näckaspel” med fiol och sitt taktfasta knackande är förföriskt vacker. Tonsatt poesi är vad det är. Först gick den mig förbi men nu har jag kapitulerat för den inneboende stillheten.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Arrangemanget i ”Vardag” låter som en svensk version av en oskriven Procol Harumlåt. Monicas text synkar så otroligt bra med musikens toppar och dalar. Ett hantverk mina damer och herrar.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Jag tycker att ”Kom slå dig ner” bär viss likhet med Ulf Dagebys Dylantolkning ”Men bara om min älskade väntar”. Jag vågar även påstå att sångerskor som Melissa Horn och Lisa Ekdahl spelat denna om och om igen på sina flickrum.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Jazzig ståbas i ”Telegram för en bombad by” och en lika aktuell text. En minut lång.</span></div>
<div class="p1">
<span class="s1">Sist på plattan ligger, ja det har jag ju redan skvallrat om, ”När jag var ung”. Det börjar akustiskt med pianoanslag som ökar allteftersom och som sen får ytterligare stöd av trummor. Urladdningen kommer med de tyngsta gitarrerna spelade av Janne Schaffer och Hawkey Franzén. Här blir det som Cornelis skriver på baksidan av konvolutet: Hon sjunger med hela kroppen och samtliga dess organ. Låten återgår i sin ursprungliga form men nerven dröjer sig kvar. </span></div>
<br />
<div class="p1">
<span class="s1"><b>Direkt efter Pers</b> obligatoriska luftgitarrsolo plockade han fram Jethro Tulls Aqualung för att spela låten som den lät först men då hade jag redan hört världens bästa svenska cover och slog dövörat till. Det dröjde länge innan även den skivan lossnade. Konstigt va?</span><br />
<span class="s1"><br /></span>
<span class="s1"><br /></span></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/0CwFCW4nGlA" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-80024254494199028642015-10-13T13:17:00.000-07:002019-06-11T14:16:52.677-07:00Warren Zevon<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj-qSGbgksm2wS03pr1C1UMiFTiamAQ6A_iM2Py_dTn4kw6TuBZt9_nZ0XeBv5kyWF-VTOtBDc_kTqARBenszJiWfksCZabUy5L_MIiYoc8HMDJcUF39svKv6P3mlnK42Y3QB8KUAz_Q9Io/s1600/zevon+zevon.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="286" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj-qSGbgksm2wS03pr1C1UMiFTiamAQ6A_iM2Py_dTn4kw6TuBZt9_nZ0XeBv5kyWF-VTOtBDc_kTqARBenszJiWfksCZabUy5L_MIiYoc8HMDJcUF39svKv6P3mlnK42Y3QB8KUAz_Q9Io/s320/zevon+zevon.jpg" width="320" /></a></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>Det är alltså tolv år sedan Warren Zevon gick bort i cancer. När jag skickade in CDn i bilstereon kvart över sex en morgon tänkte jag inte på det men just ikväll letade jag upp ett par fantastiska Youtubeklipp från Late show with David Letterman. Från hans första framträdande 1982 till hans sista medverkan där han och David pratar om livet och döden, karriären och allt däremellan genom hela programmet. David Letterman var stilbildande i sitt yrke och att ge en artist vars senaste skiva som bäst nådde en 173:e plats på Billboardlistan en hel timme är inget annat än beundransvärt. Och väldigt, väldigt sevärt. </b></span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>Hans självbetitlade skiva</b> från 1976 har jag varit stolt ägare till i drygt tjugo år. Jackson Browne satt i producentstolen och studion fylldes av eminenta musiker. Låtarna skrevs i Spanien, där han fick jobb på en irländsk pub för att spela country & westernlåtar. Han sa aldrig nej till ett glas så det är ganska uppenbart att historierna som målas upp är tagna från ett rännstensperspektiv, ofta med en bakfylleskärpa vassare än nåt annat från, låt säga, Laurel Canyon. </span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>Många av de musiker</b> han lyckats samla ihop är inte direkt några som ger mig gåshud men de är ju faktiskt verkliga äss på det de gör. Det är slickt utan att bli Steely Dan, country utan Merle Haggard på poster i pojkrummet, rock utan rökmaskiner och popen verkar sakna den giriga baktanken. Warren gör sin egen grej av allt det där och slutprodukten är rätt och slätt en solid samling låtar.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>Pianolåten</b> ”Frank and Jesse James” är skivans genomsnittslåt på nåt vis. Det som skiljer den och de andra åt är texten som håller sig till dåtid. Att de råkar vara laglösa och därmed utanför samhället är den röda tråden. Om Townes van Zandt kontaktat Billy Joel skulle resultatet kunnat bli nåt hitåt.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">Nästa låt, ”Mama couldn’t be persuaded”, är mer upptempo med en halvskitig gitarr i ryggen. Refrängen sitter som en smäck och när fiolen, spelad av David Lindley, dyker upp känner man kärleken till musiken han skrev.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">Det var inte förrän jag satt med skivan i bilen som jag på allvar reagerade på det tajta arrangemanget till ”Backs turned looking down the path”. Fleetwood Macs nyrekryterade medlem, Lindsay Buckingham, hade redan året innan fått känna av ett rejält genombrott med deras självbetitlade LP och än väntade Rumours och Tusk runt hörnet. Hans precisa fingerföring driver säkert fram melodin tillsammans med den oerhört medryckande basgången. Jackson Browne spelar själv slidegitarr. En låt att må väldigt bra av.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">Det fanns en tid då Alice Cooper var underhållande och där för att riva barriärer. ”Hasten down the wind” låter som en pianoballad som tagen från From the inside eller Lace and whiskey. Warrens text om förlorad kärlek är en mångbottnad historia som när det framförs så här graciöst går rakt till hjärtat.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">Countryrock med betoning på rock välter allt i sin väg när ”Poor poor pitiful me” drar igång. Lägg därtill en fyndig text och lyckan är gjord. Saxofonen, spelad av Keith Richards äldsta vän, Bobby Keys, är så cool det bara är möjligt och även här briljerar Lindley med sin fiol. </span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">”The French inhaler” som börjar som en typisk utfyllnadslåt fyller till sist hela rummet med storslagenhet. Don Henley och Glenn Frey från The Eagles lägger sina änglalika harmonier och för att göra bilden komplett har han lagt till stråkar. Lägg därtill en enastående sånginsats och det är läge att trycka in repeat, alternativt lyfta tillbaka tonarmen.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>Paret Lindsay Buckingham</b> och Stevie Nicks delade ett tag lägenhet med Warren så det föll sig naturligt att de möttes upp i studion. Framförallt Stevies lidelsefulla röst ger ”Mohammed’s radio” den intimitet man ibland så gärna vill åt. Versen känns lika genomarbetad som refrängen.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">”I’ll sleep when I’m dead” stoppade jag i många år i samma fack som Pink Floyds ”Not now John” men har sedan lika länge förstått att den måste vara med. Och inte nog med det, jag ser fram emot när den kommer hur malplacerad den än kan kännas. Pukslagen i versen och de piskande cymbalerna i refrängen, mollet i pianokompet och det retliga munspelet till den maniska texten har helt enkelt gjort låten till en vinnare.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">”Carmelita” är egentligen lite för sockersöt för mig men ändå är den riktigt bra. Han får lyssnaren att skymta Rio Grande ända från Nashville med akustisk finstämdhet. En innerlig berättelse om en pundare som ändå hoppas på en värdigare morgondag. Den hamnade på en bland-CD till en arbetskamrat vars medarbetare på kontoret tittade konstigt när hon gick och sjöng -And I’m all strung out on heroin on the outskirts of town! </span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">Den enda låten som jag inte kan med är ”Join me in L.A”. Den är varken varm eller kall trots en strålande sånginsats från Bonnie Raitt. Loungefunk har och kommer aldrig att bli en favoritgenre hemmavid. </span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">Vackra stråkar smeker igång ”Desperados under the eaves” och en försiktig Motowngitarr tar vid. En alkoholists bekännelser och självömkan har väl aldrig framförts vackrare än här. </span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"> Istället för att riktigt njuta smörgåsen när dödsdomen väl är satt är det väl sundare att ta tillvara på livet så länge det nu varar och leva det fullt ut. Är musik en del av detta är Warren Zevons platta från -76 en varmt rekommenderad skiva.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><br /></span></div>
<div>
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><br /></span></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/z0J3ossUzhU" width="585"></iframe>
Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7084547374512449346.post-8631111186176600852015-09-20T13:33:00.000-07:002017-06-20T10:28:31.679-07:00Frid<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiSgP-HZrsgufE7Dgzw1__nxGohYC78vUh0CxrbPK4J8_UySeWFFV_DKY43Pp1BSkZkt9qSwgiysdZapH2uChvmpgoeUMGn2VNjB2nibT6sU3VMa6eKrcKhryM58EvOBHleMgoZy2eJn-U9/s1600/Frid+hills.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiSgP-HZrsgufE7Dgzw1__nxGohYC78vUh0CxrbPK4J8_UySeWFFV_DKY43Pp1BSkZkt9qSwgiysdZapH2uChvmpgoeUMGn2VNjB2nibT6sU3VMa6eKrcKhryM58EvOBHleMgoZy2eJn-U9/s320/Frid+hills.jpg" width="320" /></a></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>Jag och frun satte oss i bilen en kymig marsdag och tog E6:an norrut. På Folk i Göteborg skulle nämligen Träd Gräs & Stenar spela och förbandet var inget mindre än Hills. Efter en trevlig middag med små vegetariska rätter tog vi plats i spellokalen där läktaren var en liten trappa och precis framför stod instrumenten uppradade. Att säga att det var intimt hade varit en underdrift. Hills gjorde sig snabbt i ordning och drog igång ett set jag sent, förmodligen aldrig, kommer att glömma. Deras repetitiva rockmusik försatte genast publiken i trance. De som kommit för Träd Gräs & Stenar (vilka, såg man direkt) stod storögda och kippade efter andan. </b></span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>Caravan spelade</b> i Helsingborg samma kväll och ett tag grämde jag mig att det krockade. Det gjorde jag inte ens en halv minut in i konserten. Här skulle man vara om man ville bli berörd helt enkelt.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>Ett par veckor</b> senare kunde man förbeställa deras kommande skiva. Och det är ju inget att diskutera. De var ute i god tid. När paketet väl kom hade jag glömt det hela. Den strida strömmen av nya skivor verkar aldrig sina! Redan samma kväll fick jag rätt sinnesstämning och matade in skivan. Den kraft som slog emot mig var skoningslös. Jag kunde faktiskt inte lämna soffan. Och högt spelade jag. Nästan så högt som jag spelar Pärson Sound när jag är helt själv i huset och vill blåsa bort all skit jag samlat på mig. Dagen därpå höjde jag volymen ännu något och sen visste jag att detta var en platta utöver det vanliga. Hade Frid släppts tidigt sjuttiotal skulle den hyllas på varenda albumlista. Simple as that. Debuten var magisk, Master sleeps en fullträff, liveskivan gav mersmak och nu det här. Svensk retrorock kan väl omöjligt bli bättre?</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>Det är mörkare</b>, tyngre, skitigare och mer edgy här. Melodierna dryper av replokalssvett och kollektiv skaparglädje. Varenda låt låter som essensen från timslånga jam. Alla bakgrundsljud är valda med stor omsorg och gitarristen tar sig större friheter än på tidigare alster. Där de drog mot Hawkwind på Master sleeps har de här landat i sin egen vision. </span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"> <b>”Kollektiv” väver en</b> stormaskig krautmatta, väljer den smala, mörka och dimmiga stigen framför alla andra och blickar aldrig någonsin bakåt. Partiet med sitar mot slutet känns som en avlösning. Vältajmad och direktverkande.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">En mer suggestiv känsla tar vid på ”National drone”. Tempot är lågt och slagverk och trummor väcker shamanen i en till liv. Mässande sång blandas med en känsligt hanterad överstyrd gitarr. Knappt åtta minuter lång står det i displayen. Gud så missvisande!</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">Kompet på ”Anukhtal is here” är akustisk gitarr, handtrummor och en mystisk förprogrammerad synthmatta. Det toppar de med en slingrande elgitarr som färgar musikvågorna i ett orientaliskt skimmer så sprött, så sprött. En ekodränkt kvinnoröst tar låten till nästa nivå där rytmen betyder allt. Att de sen snubblar in i ett folkmusikparti a la Kebnekajse visar på stor talang. </span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>”Milarepa” </b>hade varit kul att få uppleva live. Fast då i en stadig tjugomintersversion. Under dessa tre minuter förflyttas jag till Thomas Tidholms tid med de andra i Träd Gräs & Stenar. Och precis som när Black Sabbath är som allra farligast spelar de inte fort utan med en oerhörd tyngd. Flöjten är pricken över i:et i denna rundgångsbenägna lilla svarta pärla.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">Plattans krautigaste spår heter ”Och solen sänkte sig röd”. Reverb är ledordet och kompet från rytmsektionen dess trogna följeslagare. I elva minuter maler de oförtrutet på och de tar låten från A till B med en flumprecision så unik i detta århundrade att man först kanske går miste om det.</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;">Sjätte och sista låten har, hör och häpna, en smittande sång trots sin illavarslande domedagskänsla. ”Death will find a way” frambringar bilder av kåpor, stearinljus och kalla stenväggar. </span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"><b>Hills är bandet</b> för dig som tror på en svensk välmående undergroundscen. Spela skivorna högt och öppna fönstren!</span></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span style="letter-spacing: 0.0px;"></span><br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/ZeJjVxdfjPk" width="585"></iframe>Tobiashttp://www.blogger.com/profile/04649939291752984580noreply@blogger.com4