Snakegrinder... and the shredded field mice

När det gick upp för mig att det inte alltid var själva låtarna med Grateful Dead som var det avgörande utan vad de gjorde med dem live, förstod jag storheten med fenomenet jamband och hade det sedan inte varit för boken Acid archives skulle jag mest troligt ha gått miste om Snakegrinder. Hemska tanke! 

Deras enda LP pressades 1977 upp i 500 exemplar som en sorts avskedspresent till sin trogna fanskara i Delaware med omnejd. Materialet spelades in vid två tillfällen. April 1975 och december 1976. Gruppens gitarrist och sångare, Larry Adams, lämnade gruppen strax därpå. 

Jag har haft skivan i kanske tio år nu och plockar fram den när jag är fullt beredd på att bli fångad av en riktigt skön jamkänsla. Faktiskt helt uppslukad av den sublima sfär de med lätthet skapar. Vanligtvis är låtar uppbyggda på så vis att man förstår var det kan börja hända grejer medan man på Snakegrinder… and the shredded field mice helt plötsligt bara befinner sig i ännu ett improviserat parti. Vid några tillfällen har jag satt på skivan och kommit på mig själv att jag för en stund i princip lurats in i en värld av förföriskt meditativa toner som låtit mig flyta iväg som när man närmar sig gränslandet innan man somnar. 

De spelade tydligen en hel del covers av Little Feat och Grateful Dead och de deadheads som bodde i närheten kom ofta för att lyssna och dansa. Att de var ett utpräglat liveband hörs tydligt. Deras kollektiva sökande genomsyrar plattan från första till sista spår. Absolut ingen medlem får ta ett steg bak för att lämna plats åt någon annan. Det bara blir i största samförstånd. Att låtarna inte direkt har någon distinkt melodi alla gånger är heller inte till någon nackdel. Det bor istället en mystik häri som håller nyfikenheten vid liv.

“Love junkie” är en låt som växer för varje gång. Den inledningsvis lättsmälta melodin smittar av sig likt en barpianist som stjäl showen istället för att hålla sig städat i bakgrunden. George Wolkind som sköter sången har en röst som gränsar till en crooners och de första gångerna hade jag med handen på hjärtat svårt för den. Varför vet jag inte idag. Knappt två minuter in byter den skepnad för att utvecklas till ett hisnande jam. Jämförelser med Grateful Dead är oundvikligt. Det som felas i detta argument är att Brent Mydland ännu inte var medlem. 

En kort jazzfunkig studio outtake bjuds innan delikata “Freedonian hat dance (Jesus was a plumber)” smyger igång. Likt “Eyes of the world” är det öppet fält för utsvävningar där less is more är ledordet. Försiktigt tassar de runt och bjuder på små briseringar som nästan verkar uppstå ur tomma intet. 

“On the road (and off again)” är en tidvis medryckande countrylåt där Larry sjunger som Dylan gör på LPn John Wesley Harding. Tom Eppes pedal steel sveper in melodin till en början och får till sitt solo så man nästan alltid sitter och klappar med i takten. Dave Bennett på piano blixtrar till och ger energi till resten av bandet. Gitarrsolot är kort men väl avvägt.

B-sidan inleds med “Dogland”, skämtsamt komponerad av Fido Dustyaoffsky. Inspelad live som en sologrej på orgel, komplett med medlemmar som skäller och ylar mixas den samman med stundtals “China cat sunflower”-doftande “Better late than frozen”. En instrumental låt som med sitt dynamiska omfång lockar och leder lyssnaren med akustiskt komp och snälla progressiva tendenser. De låter som en grupp med ett stort skivbolag i ryggen.

Tretton minuter långa “Nothing’s very easy when your baby’s in the lake” går från nåt The Band skulle ha kunnat jammat ihop till ett Phishliknande parti. Sämre referenser finns! Steve Roberts stöddiga bas ger låten en trygg grund att vila på och från orgeln hörs det ideligen finurligheter. Avslutar gör minuten långa “Moon over the Delaware” som trots utan någon som helst melodi placerar den i psychfacket.

Hur spännande är det inte när man hittar dessa guldkorn och hur många fler finns det egentligen?