Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

tisdag 11 september 2018

Träden

 När jag hörde att Träden skulle bli med platta blev jag givetvis upprymd men någonstans i bakhuvudet låg fortfarande Träd Gräs & Stenars Tack för kaffet och malde i moll. Jag gjorde ett aktivt val att inte höra något förrän jag skulle se dom i Hammenhög.

 Kritiken från vänner lät sig inte vänta. "Hymn" var sömnig och hela skivan andades svårmod. Omslaget var fult till på köpet. Om en av låtarna inte höll måttet så var det väl så och med handen på hjärtat har jag åtskilliga bra skivor i samlingen med sådär omslag. Det var svårmodet som gnagde. Snälla, inte en repris på Tack för kaffet. Vill jag deppa ner mig vänder jag mig till Nick Drake.

 Dagen efter konserten stoppade jag in CDn i bilstereon och jag är tämligen säker på att deras nytolkning av 1969 års "När lingonen mognar" fick pågarna i baksätet att behärska sig i vår drygt två timmar långa färd hemåt. 49 år senare (känn på den) är den en suggestiv kraft att räkna med. Jammen mellan verserna i denna stadiga 12-minutersversion är pur perfektion. Harvesters version vill man inte vara förutan men 2018 har lingonen verkligen mognat. Det är som att kastas in i en John Bauertavla.

 Nisse Törnqvist satt bakom trumsetet när jag och frun (ja, hon får vara med om mycket) spelade på Folk i Göteborg. Han finns med på tre av spåren här. Hans svävande rytmer och blixtsnabba infall passar perfekt ihop med friheten i Trädens musik. Som i "Kung Karlsson" där intensiteten ökar allteftersom. Reine Fiske smyger in en orgel som lyfter låten ett par snäpp och hans och Jakobs samspel som gitarrister är en ynnest att få ta del av.

 "Tamburan" är elva minuter lång och tempot är lågt. Med små variabler bjuder de in till en musikalisk upptäcksfärd för den tålmodige. Det låter tidigt 70-tal och ändå modernt. Live brukar "Å nej" vara en uppsluten affär. Med Sigge Krantz bakom mikrofonen med höfterna  försiktigt guppande och bandets övriga medlemmar med det ena leendet större än det andra får de publiken att må bra helt enkelt. På skiva är den lite allvarligare känns det som trots att de här blåser i flaskor med rätt mängd vatten i sig. Jag vill inte vara utan någon av versionerna.

 Det ligger nåt hotfullt och lurar genom hela "OTO". Den känns hippietysk och utan att egentligen veta om det är så eller ej är det precis vad jag behöver ibland. Ljudlandskapet är en gedigen mollmatta, vävd av timmar i replokalen som spricker upp och knyts åt än hårdare runt nästa krön i en annan form. Den här kan man stå och vagga till i timmar. My Brother The Wind känns som en bra referens.

 Esraj, stränginstrumentet med inbyggd mysfaktor, trakterat av Reine, sätter stämningen i "Hoppas du förstår". Ja, Träden har en fullständigt lysande ballad bland materialet här. Livet är inte alltid så enkelt och Jakobs text sammanfattar det så här klagande och naturligt. Sällan har väl ångesten och funderingarna man bär med sig tonsatts och framförts så här vackert.

 Sen till "Hymn" som fick jobba i uppförsbacke redan innan start. Till en början kändes den ofokuserad och närapå tafflig i sin bräckliga natur. Efter ett par genomlyssningar är den som att se dem live. Anonyma radioröster får mig att tänka på The dark side of the moon och där jag först tyckte att de tvekade märker jag nu att de väntar in varandra. Hanna Östergrens uppgift att hålla takten till detta nästan smärtsamt långsamma tempo är minst sagt beundransvärt. Ta inte för mycket plats men försvinn inte heller in bakom kulisserna.

 Tio minuter långa "Det finns blått" är skarpladdad psykedelia för vår tids öron. Gitarrtonen är brutalare än någonsin, kanske för att belysa domedagstexten som finns där djupt i mixen. Farligare än så här har de aldrig varit. Tills tre minuter återstår. Tvärt byter den skepnad med akustisk gitarr och ger lyssnaren tid för återhämtning.

 Träden har lyckats väl med detta släpp. Tagit ut svängarna utan att tappa sin identitet någonstans på vägen. Och omslaget, vackert och så svenskt det bara kan bli, är målat av forne Dag Vagmedlemmen Ola Backström.

onsdag 31 januari 2018

Blue moods

 Jazz at the Plaza, Vol 1 rakt framför mig. En två år gammal tidning innehållandes bland annat en recension om just denna färskt i minne. Fick en fyra ju, tänkte jag, som inte skulle hinna passera tjugoett utan minst en jazzplatta i samlingen. 79:- och sen hem och digga.

 Ägde den gjorde jag ju men det var nog lite för trivsamt. Nog för att jag behövde nåt bort ifrån de ostämda gitarrer och kaffeburksinspelningar jag av någon märklig anledning la så mycket tid och pengar på men det strikta upplägget angående soloföljd var ett lite odjärvt steg att ta. Jag gillade trummisen och det fria i utförandet men det fanns tydligen en singel med en b-sida där Stephen Malkmus sjöng ännu falskare än vanligt när han tog i. Eller nåt.

 Efter ett tips nåt år senare köpte jag In a silent way från 1969. Här stämde det hela vägen. Vande mig snabbt vid gitarren. Och efter A tribute to Jack Johnson var jag övertygad. Att jag gillade jazzgitarr. Här blir det svårt, sett ur detta perspektiv, att vidga sin Milessamling. En beställning på fyra skivor gjordes och de enda strängar som användes var basisternas. Stopp igen.

 Sen blev jag skivaffärsinnehavare. Listor från återförsäljare betades av och eftersom man är lite nyfiken på sånt man egentligen bara gett en chans vid fel tillfälle kanske, kände jag på pulsen på dessa fyra ett par gånger tillräckligt för att få blodad tand och började komplettera. Märkvärdig som jag nog är tittade jag inte ens åt Kind of blue. För vanlig, som vi indiefolk alltid kunde kontra med. Till sist stod den ändå i ett CD-ställ och jag kunde/ville nog nästan se hur stöket från antihjältarna gradvis skulle komma att ersättas av bland annat Miles. 20 sekunder in.

 Sessionernas session. 1959. Min första 50-talsskiva dessutom. Lyssnade mig fördärvad och höll på att gå hårt in i jazzväggen. Det var skivorna jag borde gilla som fällde mig. Bitches brew och Agharta är på pappret min inkörspunkt och även om jag idag kan förstå vikten av att hela tiden röra sig framåt, märkte jag att det var bakåt i den digra katalogen jag sökte. Som jazz ska låta om någon frågar mig. Något Miles var väl medveten om. Från slutet av 40-talet till precis in i 90-talet såg han till att spela med de musiker han ansåg passa för just den där kvintetten, kvartetten eller hela orkestern för den delen.

 Jag äger kanske fyra jazzplattor, högt räknat, som inte står signerade Davis. Och jag tror inte att jag behöver fler än på ett tag. Meditations med John Coltrane stod för musikhistoriens grövsta titelmissvisning. Läste ett nummer av Sonic med jazz som stort tema. Denna snackades upp. Lagom en vardag dimper den ner. Halvsliten efter jobb lägger jag mig tillrätta. Det de inte lyckades förmedla i texten var att det var kaos från första till sista nödgade STOP-tryck. När han verkligen menade allvar blåste han sin saxofon så hårt att ett ännu värre missljud uppstod, ibland som om i ett separat rum från de andra. Jazzens Yoko. Så Miles får det bli.

 I fyra månader har jag mer eller mindre längtat hem för att få skicka in nån av skivorna i discmaskinen. Redan efter en vecka eller så hördes fruns -Hör jag en trumpet till, går jag lös på nåt! Jag lät det bero med en tveksam volymsänkning. För tre veckor sedan önskade hon en bland-CD med honom. Lugna favoriter. Visst är det kluriga melodier och hur kan inte ett solo låta, men det bor så mycket kreativitet häri att man träffar på nya saker mest hela tiden. Speciellt när trummisen pangar på, mitt i bara, som förstärkning till beatet. Då går jag igång! Småsaker!

Blue moods hamnade på efterkälken i högen av skivor från semestern. Kanske det anspråkslösa omslaget spelade in eller så är det väl helt enkelt bara så att nån ska bli sist? Fyra låtar med en snittlängd på 6.30. Lite i tunnaste laget kände jag först men nu har jag inga synpunkter om det.

 "Nature boy" smyger igång. Visparna mot virvelkaggen känns som det fina, fina regn man låter vara kvar på bilrutan. Vibrafonens mäktiga eko till den sorgeskrudsframförda trombonen och Charles Mingus stråkförda bas är vackert så det förslår. Miles lägger sig jämsides och genast händer det saker. Melodin går nästan till ett avslut. Basen plockar upp och låter Miles presentera sig själv. Vars instrument i ärlighetens namn kan ge ifrån sig rätt skarpa toner. Här är han följsam och välkomnande i sitt två minuter långa parti. Lunket i bakgrunden fortskrider. Mingus slinker in i sitt bassolo på ett sätt som känns farligt nära kanten till brisering men reder givetvis ut det hela storartat. Melodin hämtar upp igen och han stöper nytt liv i den med ett par nyckfulla rörelser över strängarna. Hålla handen-jazz.

 Britt Woodmans trombon i inledningen känns som instrumentens Rolls Royce till denna defensiva och försiktigt backande, dryga minuten långa inledning. Som en fylleserenad till sin tänkta, högt så alla hör. Teddy Charles vibrafon stretchar ut "Alone together" med en högst oberäknelig slagserie, ändå hela tiden i fas. Tempot hittar upp en smula och fastnar i trombonens nyckiga slinga igen. Vibrafonens svängningar når en resonans som kan sända välbehagsilningar genom hela kroppen vid rätt tillfällen. Elvin Jones ligger där hela tiden och styr. Fjäderlätt och betraktande. Efter ett kraftfullt solo från Teddy tar Mingus vid. Han liksom stannar upp och börjar försiktigt nysta upp slingan han hade i huvudet. Upphämtningen från de övriga är som hämtad från en jazzens manual. En sorts undermelodi till inledningen och Miles lockande trumpet på det. Trombonen, nu både burdusare och mer vimmelkantig i karaktär ser till att det slutar som det gör.

 Spår av Duke Ellington och dess likar i stilrena underhållningen "There´s no you". Inte en musiksal i världen hade mått dåligt av detta samlade hålligång. Tänk cigarillrök och galanta servitriser. Smilgroparna är framme och trots vimlet förstår artisterna att de är en hit! Det finns så mycket bonuspoäng att hämta så att säga. Miles, Charles, Mingus, Woodman och slutligen Elvin tar varsitt steg fram på givet kommando. Med halvminuten kvar kommer så den stiliga melodin i fokus igen. Elegant hela vägen.

 "Easy living" är så romantisk att trots att det gått tjugo år sen jag såg min fru för första gången kan jag ändå känna mig lite småkär igen. Visparna flyter omkring och Miles låter som en sagosvan i krankaste mån. Här är det han i fokus. Trots öppningsmöjligheten innan tre minuter fortgår melodin i ett skimmer av rosenröda blad och vibrafonen som enda andra soloinstrument tar sig inte an några större utsvävningar. Mingus kontrar några gånger men håller sig annars i bakgrunden. Sen väljer de att avsluta. Trombontonen är den som släpper ridån.

 Jag hade Jazz at the Plaza, Vol 1 rakt framför mig. Framme vid S hade jag lagt vantarna på Sebadohs Bubble and scrape också. Detta missljud vilseledde mig nästan till fel hamn. Såhär drygt tjugo år senare kan jag inte för mitt liv förstå mig på indiens gärningar i 90 % av fallen. Lite så i siffror är nog Miles & Co för mig nu. Men istället för Lou Barlows sävliga röst till en nylonsträngad gitarr spelar dessa gentlemän i figurer jag känner mig mer och mer manad att förstå mig på. Att spela en skiva och inse att kanske 15 % satt sig och resten svävat förbi men ändå gjort avtryck är faktiskt ganska unikt. Det mesta satt live i studion dessutom. Känn ingen press!


torsdag 21 december 2017

Volunteers

 SAAB 98. 29000 nästintill problemfria mil, turbo och sköna säten. Känns rätt  betydelse-löst nu när CD-växlaren kämpar i vår stränga årstid. Och den som redan börjat strula. 62 försök innan den är full till sist eller 7-8 tappra försök med en ynka skiva... Just nu vågar jag inte byta så Caravan, Miles Davis, The Feelies och Jefferson Airplane har hängt med mig på många vändor nu. 
4:an och 5:an har inte funkat alls.

 Jag och frun var i San Fransisco för att fira våra 20 första år ihop i stor stil. Vi strosade omkring i en småstadslik atmosfär och betade av gamla konserthallar, parker och givetvis The Haight. En kontorist tyckte nog det var märkligt att se frugan backa tio steg och knäppa en bild på mig med V-tecken. Hade vi lyckats med en kupp och hånade dom lite extra med en bild, eller?!

 På  2400 Fulton Street bodde Jefferson Airplane ett tag. Där kändes det lite extra. Med sina sjutton rum kändes Grateful Deads gamla bostad någon kilometer bort rätt futtig. 50 år efter Summer of love var det som om jag ändå kunde känna in stämningen. För att bibehålla känslan stegade vi in på Amoeba records där jag köpte på mig de jag fattades med dem på CD. Det blev några andra också. Stört omöjligt att hålla igen på ett så gigantiskt ställe när man har pengar på fickan! Och frun fick vila!

 Väl hemma igen valde jag ut ett par skivor ur stapeln som skulle med ut i bilen. De flesta spottades ut med det numera fruktansvärt irriterande INGA LÄSBARA FILER i displayen. Volunteers accepterades och från att ha varit en riktigt bra skiva på vinyl klättrar den gång för gång upp ett litet  snäpp nu på CDn. Att nöta in en skiva kan vara så positivt ibland. Känslan man får ibland, liksom.

 Airplane och Dead, som väl bäst representerar San Francisco på 60-talet skiljer sig markant från varandra. Där Dead kände in och försiktigt utforskade känns Airplane som en briserande bomb. -Jaså, du väljer att ta plats här? Jag ska nog fan överrösta dig. Och dig. Och dig. Till sist är hela bandet så fulla av adrenalin att allt kan hända. Volunteers spelades in live i studion och det är nog det som fått mig att gå igång på materialet än mer nu.
 Utgiven i november -69, strax innan Altamontfestivalen där Marty Balin knockades på scen av en medlem ur Hell´s Angels och än mer tragiskt då en besökare fick sätta livet till från knivhugg från de vaktansvariga (!) änglarna. Så här i efterhand kan man känna att något var på väg att rinna ut i sanden. Spencer lämnade kort därefter för att sedan spela i countrycombon The New Riders Of Purple Sage fram till -78. Den känns mer politiskt medveten än något de gjort tidigare. Smaka bara på titeln. Volontärerna var där men de satte inga blommor i håret, det är en sak som är säker.

 Nicky Hopkins på piano känns som en sjunde medlem. Anlitas av Airplane. Check. Woodstock. Check. Då de spelade sin "morning maniac  music". Psykedelisk rock med piano är ingen dum idé alls nämligen. Hippiedrömmen "We can be together" vilar tryggt i hans händer. Jormas gitarr är överstyrd i vanlig ordning och dynamiken från den råhet de bemästrade till de nästintill popliknande refrängerna här slår en med full kraft. Sex minuter att längta till. Varje gång.

 Den i grunden akustiska "Good shepherd" har följt med mig i minst 25 år. Spelade in den på oräkneliga blandband innan jag gick över till CD-bränning. Ett mer typiskt 60-talssound får man leta efter. Här håller de igen för maximal utdelning när det väl gäller. På "The farm" gästar Jerry Garcia på pedal steel. Den utopiska tanken på att dessa utpräglade stadsbor skulle trivas på en gård på landet är faktiskt rätt roande. Däremot försvinner trovärdigheten så det är "Hey Fredric" man väntar på. Grace Slicks drygt åtta minuter långa komposition som pendlar mellan sökande melodier och total frenesi. Hennes wailande har drag av opera i sig när hon tar i. Halvvägs in släpper alla hämningar. Fuzzgitarren, egentligen ondare än vad man har bruk för, får rummet att vibrera. När de i detta instrumentala parti plockar ner för att med full kraft återgå till urladdningen känns de faktiskt farliga som ett bombplan. Precis så som man vill ha det. Jorma Kaukonens "Turn my life down" lever och frodas i en mäktig orgelmatta och Martys distinkta höga ton gör den till en vinnare. Det staccatoliknande kompet är olikt något de tidigare gjort. Perfekt placerad sist på A-sidan.

 På Crown of creation, från året innan, sjöng Grace förföriskt om älskog mellan tre eller fler inblandade. David Crosby låg bakom "Triad" och här på Volunteers tolkar de hans och Stephen Stills "Wooden ships". Som tredje kompositör står Paul Kantner. Som ett brev på posten når harmonierna nya höjder. Gruppens tre huvudsakliga sångare turas om verserna. Dramatiken tar ett stadigt grepp om lyssnaren. Spencer Dryden styr stegrande på trumskinnen. Man förstår att de definitivt menar allvar.
 På "Eskimo blue day" får Jack Casady fritt spelrum och med sina fyra strängar och effektpedaler lyfter han låten som i princip redan är fulländad. Graces andrastämma som överlappar sin egen är ett genialiskt drag. Mer Airplane än så här blir det nog bara inte. "A song for all seasons" känns däremot som en matinéföreställning. En albumfiller som får mig att sträcka mig mot SKIP-knappen. Country var inte deras starka sida...

 Minuten långa "Meadowlands" känns däremot nödvändig. En domedagsorgel, inspelad så lågt det bara går och en krigshärjad radioröst, hörd i höger högtalare, välter inga berg precis men den behövs för att få oss att aldrig sänka garden. Nickys pianorullningar på titelspåret är nämligen bara början på denna sista kraftsamling. Med rätt publik kunde den säkert bli så samhällsomstörtande Balin önskade  sig från första början. Han tar i så rösten ger vika och bandet spelar med så mycket inspiration emellan sig att de nästan tvingar ut oss på gatorna. Där Laila Freivalds manade till allsång med "We shall overcome" hade jag valt denna istället. Lätt. De avslutar på topp och skrev säkert in sig på CIAs svarta lista i och med det.

 Från att inte ha spelat Jefferson Airplane på flera år har jag nu inte nöjt mig med en skiva som jag inte vågar plocka ut, utan spelat allt de gett ut, även de ett par gånger. Hade för mig att deras debut var alldeles för mycket folk och för lite rock. Det är härligt att kunna sätta gamla skivor i gott ljus på äldre dar..

söndag 22 oktober 2017

III

Woodstock. Där och då spelade fyra akter vars låt/låtar är pur kärlek. Pur energi. Pur lycka. Jag menar då Joe Cocker, Ten Years After, Sly & The Family Stone och Santana. Och denne mexikanskättlade gitarrist som spelat in högt och lågt under sin långa karriär var 1971 på sin tredje platta i ordningen. 

 Är det nåt med latinorytmer så är det alla små slagverk de hittar användning för. Plus att Carlos mött Mescalito ett par gånger och vet hur man peakar ett solo för likasinnade musikälskare. Det vävs in i beatet och sen tar det ny form och ibland tar det över helt. Eller, jag vet inte, han gör det bra i alla fall! Och en av de riktigt vassa bakom trumsetet: Michael Shrieve. Fyra slag extra för det är kul, en basists drömpartner.

 Första gången jag hörde "Batuka" var jag runt trettio år. Då satt jag med ett medplockat ex från the golden age of en hederlig SÖKES-annons i tidningen och en turné i närområdet där förväntningarna alltid var höga. Gud vet hur många Flamingokvartetten och Pelle Karlsson mina ögon skådat men ville de prompt bli av med dom slägde vi de gärna åt dem! Jag tror vi hade minst fem ex av alla hans plattor. Ändå satt jag fortfarande och begränsade mig själv ner till en endaste låt. "Soul sacrifice" från Woodstockplattan. Kort därefter ville en kund att jag skulle få en timme på Radio Höganäs. "Batuka" inledde!

 Man stannar upp direkt av den gungiga basgången och när Carlos och Neal möter upp med ömsom stöddig ömsom flyhänt gitarr börjar det hända grejer direkt. Orgelsoundet är tjockt som stenväggarna i Glimmingehus och när man precis vant sig startar det som till sist tvingas avslutas och övergå i särledes överraskande "No one to depend on". Rocksamban som tar sig tvära kast. Avgrundsgitarren efter sången, med handklapp och allt, börjar spricka i sömmarna runt tre minuter. All den energi de frambringar gör nuet till det mest värdefulla man vill vara i. De hämtar upp med ursprungsmelodin precis i tid.

 "Taboo" är låten som mitt i all cornyhet riktigt andas den slutliga rytmen av en vaggande melodi som sen sakta byggs upp till nåt oerhört dramatiskt. Efter en riktigt lovande inledning träder smörsångaren fram och bandet spelar för livet likt ett collageband vid sista dansen. Men det är ju ändå Santana som bestämmer här och när han leker med dynamiken så enkelt som det verkar för honom skickas man iväg till platser som bäst representeras från omslaget.

 Att "Toussaint L'Overture" är ett sexminuterspass på golvet så gott som en plats på spinningstolen på Friskis & Svettis är både befriande och bra för hjärtat. Tempot är uppskruvat och intrycken många. Spansk sång är ingen favorit men man hinner inte ens bry sig. Skinnflagorna flyger från alla sköna handtrummor och klickedicket från små koklockor och rör är uppförsbacken om man nu ändå väljer cykeln. Själv försöker jag sätta ner foten vartannat slag i den vildaste latinodansen jag lyckas frambringa! Carlos förmåga att sätta ytterligare ett solo så rätt, så rätt, är å andra sidan värt att bara sitta ner och känna in också. Inte illa för en låt jag inte ens vet om jag uttalar rätt.

 Tower Of Power tar täten direkt i "Everybody´s everything" och sången är stark. Lyxfunk hela vägen och när Gregg Rolie får studiotid får han sina solon att sitta. Carlos är mer straight shoot rock'n'roll i sitt. Hade jag zappat förbi "Guajira" om det var ett gäng spanska farbröder som stod och spelade på en varanda? Ja. Som tur är köper jag ju min musik i fast form så jag kan ju inte komma undan. Att melodin inte ger mig särskilt mycket ska jag inte hymla med. Dessutom en spansk text som bara handlar om att dansa. Mario Ochoa vänder i alla fall tvärt med en vilseledande jazzfrihet och ger kören en tuff match när de ger sig in i leken igen. Pianotangenterna följer, bryter, klingar av och återuppstår för att senare ligga och småoroa in till sista trumslaget.

 Sjunde spåret, "Jungle strut" låter i tio sekunder som "Balladen om björnbär och nätmelon". Sen hör jag likheter med Allman Brothers Band. Bra drag rakt igenom. Orgeln står ut. Egentligen är det bara kastratsången på "Everything's coming our way" som inte faller mig i smaken. Det är lättsmält och smålalligt. Neal Schon verkar trivas med den positiva melodin och refrängerna är vältajmade. Ändå känns den som en nästsistalåt. "Para los rumberos" är som en slagverkstävling. Korta stötande ljud från orgeln och en loopartad sånginsats, också den med fart i, tills refrängen kommer med en pampig trumpetfanfar på slutet. Så från frenesi till Ivanhoe och sen rätt in i hetsen igen. Shrieve stortrivs. Skivan slutar här. Bra så.

 Gruppens fyra första LP håller absolut toppklass. A-sidan på Caravanserai från året efter trean är mystisk och stundtals hypnotiserande. De två tidigare bär mer släktskap med denna. Alla med iögonfallande omslag. Trots att musiken blev lamare vill man nästan äga några ex ändå bara för att man blir visuellt tillfredsställd. 

lördag 14 oktober 2017

Paradise and lunch


Runt tio var jag nog ändå uppe. 40-årsfesten gjorde sig påmind i samma stund ögonen segade sig upp. Kaffe och nåt lättsmält från Spotify. Funktionen Relaterade artister är perfekt i sådana tillstånd. Ry Cooder kom upp och tja, varför inte?

 Scrollade mig ner till de tidiga plattorna och fastnade för det banala omslaget på Paradise and lunch". Småkul titel dessutom. Blir inte klok på den än tror jag! 
Kröp ner i sängen med kaffemuggen och all skörhet jag än kände började sakta bara försvinna. Inte många knapptryck senare var den beställd.

 När emballaget väl var borta, volymen höjd för att nå ut till altanen, AW-ölen i solen med min fru, gav den mig inte ett skit. 79 spänn i sjön. Plus frakt. Så skulle det ju absolut inte kännas så den fick följa med ut i bilen. Sakta men säkert plockade den poäng. Det är småslarvigt mest hela tiden, som en gatuhörnsspelning deluxe. Det brukar vara rösten som skämmer när det kommer till direktkritik från mig och då var Ry nära att få sig en känga. För att vara 27 år låter han minst 40 år till. Ibland. 

 Det är så lantligt att man närapå kan se röken som stiger från gödselhögen och med lite gospel och soul får lyssnaren i princip lite av allt från den stora kontinenten i väst.. Det här visade sig vara en skiva som inte självmant visade sina starka sidor. Man tvingas nästan till att sluta ögonen och försvinna in i hans värld för att inte gå miste om svänget. Neil Young förklarade storheten med Danny Whitten i kölvattnet efter hans bortgång där han menade att det var de toner han inte spelade som utgjorde Crazy Horses speciella sound. Jag tycker mig höra liknande tendenser här. 

  "Tamp 'em up solid" är en akustisk fotstamparlåt som inte nödvändigtvis hade behövt inleda. En sån som utan någon större ansträngning sätter sig i huvudet.
Jag har egentligen inte tillräckligt på fötterna när jag tycker mig höra viss likhet med Jackson Browne när "Tattler" smyger igång. Här med baryton/baskör och en liten stråkensemble som spelar som en sommarvind. Lite kul från Jim Keltner då och då för att röra om i grytan. Rys gäng spelar väl skitigt om dom vill.
"Married man's a fool" är albumets absolut mest glädjebringande spår. Och då håller de ändå igen så länge de kan mellan refrängerna! De prånglar sin väg in i den och här fick han verkligen valuta för sitt beslut att det nog vore på plats med åtta man i kören på skivan. Skulle inte bli förvånad om alla sjunger rätt in i micken här. Slidesolot ovanpå rytmgitarren skingrar dessutom alla eventuella orosmoln man har för stunden. Och Jims detaljrikedom med stockarnas hjälp ger ju låten den där extra skjutsen fram.

 Vid första spelningen gillade jag "Jesus on the mainline" mest. Kanske mest för att det var så kul att det var en gospel. Den har svalnat lite men det är alltid lika kul att höra upphämtningen lite innan tvåminuterstrecket. Blåset är nog det som drar ner det för mig. Inte så det stör men lite gnällig får man vara!
Bobby Womacks klassiska "It´s all over now" står näst på tur. Den är classy men ändå lite bonnarå på nåt vis. Musikerna verkar nästan spreta iväg på pin kiv från varandra och man kan bara föreställa sig hur kul den sessionen måste ha varit. Altstämman som ospecifikt dyker upp och som fan inte heller den ska följa nån annan är ännu en härlig detalj under albumets gång.

 En smygare för mig var "Medley: Fool for a cigarette/Feelin´ godo". Som stigen till nåt man ska till man bara hört om. Vacker den med. Här gäckar rösten ibland men håll ut. Inte ens när det bara blir den akustiska gitarren kvar ger de upp på melodin.  Denna på ett dunkelt ställe i LA vore nåt! Övergången känns naturlig och här glider han runt på strängarna med sin mandolin med sin naturliga exklusivitet.
Det behövs inte många BPM för att ändå få igång höfterna när man t.ex står med disken när det övergår i "If walls could talk". -Ain´t you glad, hey hey hey? Basgången är snäll som ett barnprogram på alla tänkbara bra vis.

 Avslutar gör skivans svagaste spår. "Mexican divorce" och "Ditty wah ditty". Skilsmässolåten med sina karibiska trumverk och smäktande gitarr, tänk Lady och Lufsen och sen ett saxofonsolo på det mot slutet gör inte låten till nåt att vänta på. Den goda tanken med att avsluta med nåt glatt, tycker jag går om intet när det blir för mycket kabaret över det. Earl Hines jazzar på ordentligt och den akustiska gitarren är klanderfri och sprudlande på alla vis men nej, inte mer än så.


 Nu har ju karln släppt så mycket filmmusik att det hade ruinerat en trogen samlare men några tidiga till får det bli. Just hans jordnära spelstil och rootsigheten i det jag hört vidare än så länge på Spotify, vibrerar stundtals av spelglädje som inte kan fås på annat sätt än från en verklig lirare med ett inrepeterat gäng för låtarna vid sin sida. Det känns nästan lite skabbigt framfört på ett underbart smittande sätt ibland. Ingen idé att idka perfektion när det är mycket roligare att göra nåt skönt otippat.

söndag 4 december 2016

Bare trees


Fleetwood Mac hör väl hemma bland de brittiska öarnas storheter och ändå har jag fram till nu lyckats missa denna pärla från 1972. I kölvattnet efter Peter Greens avhopp och fem år innan dundersuccén Rumours skedde en förvandling olik de flesta gruppers. Från att ha spelat blues på svettiga klubbar gick de mot radiopop och de stora arenorna. Fast -72 var de mitt i en prövotid inte helt olik den Pink Floyd kände av efter Syd Barretts mentala förfall fram till The dark side of the moon. 

Jeremy Spencer hade redan på förra plattan, Future games, blivit ersatt av Bob Welch som fick ta över när han försvann till den kristna sekten Children of God. Christine McVie var vid det här laget fullvärdig medlem i bandet och skrev, liksom Welch, två låtar som hamnade på skivan. Danny Kirwans insats på Bare trees kan inte nog understrykas med sina fem kompositioner. Däremot visade det sig på den efterföljande turnén att hans alkoholkonsumtion och lynniga temperament inte föll i god jord hos de övriga medlemmarna. Efter att ha slagit sönder sin gitarr före en konsert och sedan vägrat gå upp på scen fick han kicken. 

Skivan börjar med hans ”Child of mine”, en upptempolåt med en refräng som inte riktigt passar in mellan verserna. Det tog ett par genomlyssningar innan jag ändå till slut, nästan motvilligt, tyckte om den. Mick Fleetwoods idoga trumspel driver på och den förnämliga orgeln som ligger och puttrar i bakgrunden är faktiskt smått fantastisk. Den lätt psykedeliska ”The ghost”, komplett med flöjt och en gudabenådad refräng kryper sakta men säkert in under skinnet. John McVies spelglädje smittar lätt av sig. En av få låtar som inte mår dåligt av ett tonat slut. I ”Homeward bound” längtar Christine efter ett normalt liv långt bort från anonyma hotellrum. Det gick väl lite si och så med det... Hennes orgelsolo är långt ifrån tamt. 

Instrumentala ”Sunny side of heaven” låter precis som titeln antyder. Som en poppigare version av ”Albatross” i mina öron med mer toppar och dalar. Skivans absoluta höjdpunkt har en så medryckande gitarr att det är omöjligt att inte må bra av den. Hade ”Bare trees” varit gruppens första singel hade de för evigt blivit förknippade med den. Basgången som kryper fram i slutet på inledningen höjer temperaturen ännu lite till. Lite som i inledande ”Child of mine” verkar låten vara ett hopkok av idéer som nötts in till perfektion i replokalen med spelglädjen intakt. Nästa låt är en myspysballad med en trestegsraket inbakad i refrängen. ”Sentimental lady” med sin enkla akustiska utformning borde ha blivit en hit och blev det också men då på Welchs soloplatta. 

Jag kan riktigt känna den glädje Kirwan måste ha upplevt när han fått fram ljudet i gitarren som inleder ”Danny´s chant”. Det är rått och fuzzigt och slår de tuffaste garagerockbanden på fingrarna. Rytmsektionen därefter tar över och det låter som The West Coast Pop Art Experimental Bands ”Smell of incense” utan att för den sakens skull kan räknas som låtstöld. Denna ordlösa men än dock sjungna låt växer hela tiden. ”Spare me a little of your love” har det karaktäristiska Fleetwood Mac-soundet man är van vid att höra. Christine McVies kärleksförklaring till livet självt passar som handen i handsken till melodin. Den härliga gospelkänslan förstärks ytterligare av tvåtakten mot slutet. ”Dust” skulle kunna vara ett samarbete mellan Cat Stevens och Peter, Paul & Mary och försvinner obemärkt förbi. ”Thoughts on a grey day” är en historia som läses av mrs Scarrot, en gammal tant. Vad är vitsen med det, hinner jag tänka. 

Nåväl, trots de två sista spåren är Bare trees en underhållande platta som lär gå fortsatt varm på stereon i vinter.

torsdag 17 november 2016

The second

I min samling stod två skivor med Steppenwolf. At your birthday party och en halvobskyr liveskiva vid namn Early Steppenwolf. Och så hade jag ”Born to be wild” på en 60-talssamling. Rock & roll rebels från -87 hade jag kastat ut för länge sedan. En kväll la någon i en musikgrupp på Facebook upp en låt med dem och jag valde att starta Youtubeklippet. Det var ”Don’t step on the grass, Sam”. En halvtimme senare var deras två första skivor beställda. 

Mina förutfattade meningar om John Kay & co som ett låt-oss-verka-tuffare-än-vi-kan-leva-upp-till-band fick sig en rejäl näsbränna. Båda skivorna var en salig blandning av hård rock, psych, folk och blues utan att för den sakens skull kännas splittrade. Gruppen bildades i Los Angeles och bara det faktum att de lyckats ducka för min radar, då både The Doors och Love kom från samma stad, är bra märkligt.

The second inleds med den mjuktuffa ”Faster than the speed of life”. Den känns som en välpolerad garagerockdänga. Den skitiga gitarrtonen och den medryckande pianoslingan får den att lyfta efter ett par genomlyssningar. 
När John Kay sjunger som allra coolast låter det som om han sjunger genom en gammal kaffeburk. Och när resten av bandet spelar som ett elektrifierat deltabluesband svänger det ordentligt vill jag lova. Det är i klass med John Mayall & The Bluesbreakers när de spelade så rått de bara kunde. ”Tighten up your wig” är precis så skitig man vill ha den. 
Först när ”None of your doing” drar igång tvekar man om detta kan leda till något gott. Den übersnälla orgeln får The Mamas & The Papas att likna läderrockare och John sjunger så innerligt att det söker mig. Men det tar bara en halv minut innan de tuffar till sig med trummor och ett par skeva gitarrtoner. Så pendlar de låten igenom och dynamiken vinner över tvivlet.

”Spiritual fantasy” däremot kan jag inte förlika mig med. Akustisk gitarr, stråkar och ett försök att låta pretentiöst engelska funkar inte helt enkelt. Synd på en sån titel.
Annat är det med ”Don’t step on the grass, Sam”. Man sugs in i det långsamma tempot med detsamma. Basgången pockar på ens uppmärksamhet och gitarrerna slingrar sig som livsfarliga ormar. När sen orgeln fyller på är den komplett. Man hör att de menar allvar att lagens långa arm ska ge fan i deras gräs. 
Skivans mest tidstypiska låt ligger sist på första sidan. ”28” är bra men inte exceptionell då hundratals andra grupper gjorde liknande låtar över hela den amerikanska kontinenten. 

Klassikern ”Magic carpet ride” är det däremot klös i från början till slut. Den hypnotiska gitarren i det överväldigande psychpartiet som varar i halva låten är briljant, orgeln magnifik och de spöklika gitarrtonerna som sticker fram här och var skickar lyssnaren in i en annan dimension. Återstoden av plattan är i det närmaste ett bluesmedley där ”Disappointment number (unknown)” i början känns som en morgon på tuggtobak och ett konstaterande efter en snabb koll under stråhatten att det lär bli varmt idag med. Det är en ledig melodi som sakta men säkert tar sig. 

”Lost and found by trial and error” känns som ett helhjärtat försök av Procol Harum att lira country. Men halvvägs in i låten känner man igen svänget och de slänger in ett munspel i mixen som är helrätt. Utan någon förvarning är de framme vid ”Hodge, podge, strained through a Leslie” där Goldy McJohn spelar sin orgel med en entusiasm som går rakt in i hjärtat. Resten av bandet hakar på och det är först då man inser att de inte sjungit ett enda ord. Lika glädjefylld är ”Resurrection” med sina call and responsekörer och bluesiga finesser. Tänk Creedence och Bob Seger på samma scen och du är rätt nära sanningen.
Med ”Reflections”, knappa minuten lång, bryter de sångcykeln med svårmodig cembalo och en psalmliknande sånginsats.


När jag gör upptäckter som dessa med ändå relativt stora band hemsöks jag av tanken på hur mycket bra musik man egentligen missar. Lite som jag ryser när någon frågar vad jag gillar och nämner Pink Floyd. -Jaja, det är dom med ”Another brick in the wall”. Steppenwolf hade mer än ”Born to be wild”, det vet jag med säkerhet nu!