Maria's hunt

En riktigt mäktig känsla hos mig är när jag hittar en ny grupp där allt bara stämmer. Ännu bättre och mer speciellt känns det om de är relativt okända. Att vara först på bollen och stolt kunna säga att jag minsann köpte deras skivor innan de blev uppköpta av Sony Music. Sen är det ju så att vissa grupper aldrig blir stora hur bra de än är. Jag ligger inte sömnlös och grubblar om nätterna men nog är det ändå ibland lite märkligt det hela. Glyders är just en sån grupp. Inte för att deras musik skulle göra sig på ett utsålt Madison Square Garden, det är inte det, men knökfulla klubbspelningar är väl inte att ta i?  

Jag köpte Silver Synthetics ännu enda LP 2021 och för att hålla mig ajour la jag till dem på Instagram. En dag i början av 2023 tipsade de om Glyders och givetvis drog jag igång Spotify. Efter första genomlyssningen visste jag att jag hade sprungit på något väldigt unikt och samma vecka beställdes Maria’s hunt. Den höll måttet och hamnade överst på prispallen på min hemmasnickrade årsbästalista.

Gruppen består av Joshua Condon, Eliza Weber och Nick Usalis och de bildades 2014 i Chicago. Precis som många andra indieband har de gett ut musik på kassettband som ju inte når den stora massan. Även om jag själv inte längre äger ett kassettdäck kan jag se storheten i att en liten klick dedikerade fans får chansen att ta del av något nytt och spännande. Via Bandcamp har jag smyglyssnat och konstaterat att de utvecklats i sin takt. Maria’s hunt är beviset att de var redo för vinyl. Någon CD är det inte tal om. Snacka om sell-out!

Av albumets tio låtar börjar de med den svagaste men det säger inte så mycket mer än att klassen på materialet som följer är väldigt starkt. Redan i de första takterna hör man likheterna med Silver Synthetic och med ens är stämningen satt. “High time” är både medryckande och loj. Trummorna håller tempot uppe medan ett Rhodes elpiano håller pulsen nere. Att de låter som Yo La Tengo när det svänger gör inte saken sämre.

“Wrong sometimes right” är en själfull countryballad komplett med pedal steel och ett stilla gitarrkomp a la Johnny Cash. Ett behagligt lunkande som mot slutet hittar sin väg in i bluesen med munspel och väl överlagd elgitarr. Chicago som ändå är USAs tredje största stad känns missvisande. En ensam cowboy på sin häst någonstans på prärien ger en tydligare bild av låten.

Otroligt försiktiga punktendenser i “Geneva strangemod” står på tur. Tänk tidiga The Velvet Underground och Joy Division i en skön symbios och glöm för allt i världen inte att snöra på dig dansskorna. Här gästas de av Ryan Rader som jag, om jag förstått det rätt, är en trumlärare från hemstaden. Han bjuder inte på några extravaganser utan håller sig till beatet. Allt annat vore konstigt.

Programmerade trummor sätter tempot till titelspåret och det är inte högt. Kompet är okomplicerat och Nicks pedal steel förvandlar ljudbilden till något drömskt. Det är en sån låt man önskar uppleva live fast då minst tre gånger längre än de 3.40 minuter som bjuds här. 

Efter ett tips om skivan till en kompis sa denne att “Shoreline” var århundradets bästa låt. Riktigt där är inte jag men nog har den nåt. Den akustiska gitarren ser till att melodin förblir släpande och munspelet som dyker upp förstärker melankolin. Skivans mest shoegazande spår.

Efter introt som påminner om 13th Floor Elevators största hit, “You’re gonna miss me” låter det fortfarande mycket 60-talsgaragerock om “Golden hour”. Trummisen från Carbon Tigers gästspelar men han håller sig påpassligt i bakgrunden och låter hellre medlemmarna göra sin grej. Lite småruffigt är det allt men minimalismen har ändå övertaget.

Det statiska gitarrkompet till verserna som inte verkar ta slut bygger upp en stämning man måste vara redo för. Visst hörs en tamburin då och då men det är inte förrän vid två minuter som ett släpigt solo bryter ny mark för att sedan återgå till det enkla igen. När Joshua tar fram flöjten växer “Smooth walker” än mer och ett lika släpigt solo avslutar. 

Två lite skitigare låtar inleder B-sidan så “Can’t beat the heat” plockar effektivt ner tempot igen. De första gångerna jag lyssnade på skivan tyckte jag att detta var snudd på en utfyllnadslåt. Numera är den helt perfekt. Trumkompet består av hi-hat och kantslag och det är bra så. Pedal steelen fyller ut och smeker medhårs och vips är den slut.

 

Mer upptempo blir det på “Inbound/outbound”, återigen med trumkomp från Ryan Rader, som tar sig aningen större friheter här. Med den här melodin i händerna på något mer adrenalinstint band skulle detta kunna sluta hur som helst men Joshuas något sävliga sångstil gör så att det inte spårar ur.

"Shoreline (reprise)” saknar pedal steel och får mig att tänka på Becks skiva Mutations från 1998. Droneliknande toner från synthen ger en känsla av moll och jag ska ärligt säga att jag föredrar denna mer avskalade version. 

På bandcamp.com läser jag att de ordnat en fast trummis och planerar att släppa ett nytt album. Det köper jag utan att ens provlyssna!