Vissa dagar vill jag höra stök och bök högt på stereon. 90-talets indiegrupper gör ofta underverk i de lägena. Ibland går jag längre bakåt i tiden. När attityden vinner över spelskickligheten. Där energin regerar och räcker fulfingret åt hela etablissemanget som ändå varken verkar vilja eller ens kan försöka förstå.
The Deviants var under sin korta tid förmodligen Englands mest anarkistiska grupp som slog hårt underifrån mot alla typer av auktoriteter. Medlemmarna var högst troligt på alla protestmarscher som låg inom bilavstånd, de knarkade så mycket det bara var möjligt och de hann släppa tre album som aldrig strök medhårs.
The Social Deviants bildades 1966 och spelade bland annat på Londons nya inneställen Middle Earth och UFO. Efter några konserter i Holland lämnade två medlemmar gruppen som numera kort och gott hette The Deviants. Trummisen Russell Hunter satt fortfarande bakom trumsetet, Sid Bishop på gitarr och Cord Rees på bas anslöt. Kort därpå äntrade de IBC Studios och spelade in Ptooff! som de beslöt att sälja endast via postorder genom annonser i undergroundtidningarna International Times och Oz. Skivan rörde om tillräckligt i grytan att en uppföljare blev aktuell. Då utan Rees som blivit ersatt av Duncan Sanderson. Disposable är kanske inte lika stark som debuten, men på rätt humör gör den jobbet. Enligt Mick Farren själv borde aldrig The Deviants 3 ha spelats in. Jag håller inte med honom om det. Förutom de uppenbara The Fugs- & Zappainfluenserna låter de, vet vi nu, som The Pink Fairies. Gruppen som reste sig ur askan utan sin frontfigur bakom mikrofonen.
Den påstådda idétorkan från föregående år var som bortblåst på nya kraftsamlingen Mona (The carnivorous circus) där Mick fick hjälp av bland annat trummisen Twink från Tomorrow och The Pretty Things, John Gustafson, Peter Robinson, Paul Buckmaster och Steve Hammond från Quatermass, Victor Brox på keyboard och från Tyrannosaurus Rex nyligen sparkade Steve Peregrine Took.
De stöper nytt liv i Bo Diddleys “Mona”. Något Quicksilver Messenger Service också gjorde runt samma tidpunkt borta i Kalifornien. Deras version från LPn Happy trails ger låten en ny tyngd med sina grooviga trummor och stöddiga sånginsats. Här i “Mona (a fragment)” svänger det precis lika mycket med Steves handtrummor i mixen men det är Paul Buckmasters cello som ger den karaktär. Farren sjunger med sin sedvanliga ligiströst. Med mer än halvminuten kvar ljuder en enda lång ton från orgeln medan tunggunget fortskrider.
“Carnivorous circus part I” har fyra delar i sig. Det börjar med ett “Jailhouse rock”-intro där Mick låter som Eilert Pilarm i högform för att bryskt avbrytas av en intervju där en medlem från Hell’s Angels berättar om när han både gav och fick stryk. Med ett tvärt kast finner man sig i ett långsamt stycke som hämtat från den psykedeliska rännstenen, komplett med falsettsång. I nästa stycke har jag hunnit tänka att Twinks trumstil inte gör så mycket för att driva melodin framåt. Ändå är det precis så jag vill ha det. Wah-wahgitarr, stöddig bas, en bitvis smått enerverande orgel och som sagt enkla fill-ins. Hur slarvigt det än är så svänger det. På Twinks eget soloalbum, Think pink som släpptes samma år medverkar både Mick och Steve så det är egentligen inte så konstigt att man hör vissa likheter. När jammandet börjar tappa fart överlappar de helt sonika med ett spoken word-parti som avslutas med mantrat -Who needs the egg? Helt ologiskt och lika briljant får Steve Hammond stajla ensam med sin elgitarr i en minut innan tonarmen går upp.
Om Blue Cheer körde över Eddie Cochrans “Summertime blues” med en ångvält brakar Mick & co ordentligt berusade rakt över den i en stulen dubbeldäckare. Under devisen hellre än bra får man ta det för vad det är.
“Carnivorous circus part II” är om möjligt mer splittrad än den första. Efter en minut med hårt riffande övergår den i en akustisk melodi med ännu en intervju som sen bara måste in i mixen. Samma riff tar över men överröstas snart av kaosartiga ljud och distade röster. Det är som att fastna i ett vakuum. Man famlar i mörkret men blir till slut räddad av det där riffet igen. Den akustiska melodin börjar igen och de bygger sakta men säkert upp intensiteten med en sällsynt lyhördhet innan resan är slut och “Mona (the whole trip)” tar vid. Där cellon i första versionen gav låten karaktär tar den här helt över. Men innan taglet från stråken får bekänna färg är bandet mer på än tidigare. Det känns direkt farligt på det sätt de behandlar låten. Inte på något sätt respektlöst utan bara så kaxigt de förmår.
Andra skivor tar bara slut. Här blir det dödstyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar