Kristyl

Satt och läste i Acid Archives förra våren och kom till den kristna rockensemblen Kristyl som 1975 släppte sitt enda album. Av texten att döma fastnade jag så pass att jag vid nästa beställningstillfälle såg till att införskaffa deras enda släpp.

Den sommaren körde jag ner till Höör där jag byggde en stenmur så jag hade två timmar i bilen varje dag till att lyssna på skivor. I Kristyls fall tog det tre genomlyssningar innan det gick upp för mig vilken underbar platta jag köpt. Låtarna stack liksom inte ut till en början utan låg där i det melodiösa facket lite anonymt. Sångaren hade en lite mesig röst och lät sådär frikyrklig på nåt vis. När jag ändå lät skivan sitta i spelaren, nyfiken som man är, började bitarna falla på plats och jag insåg till min glädje hur bra det faktiskt var. Det melodiösa var kvar och den snälla känslan de förmedlade och sångaren var inte mesig utan mer ärlig i sitt framförande. Vissa höga stämmor har jag fortfarande lite svårt för men det är som en god väns dåliga sidor; man har en högre tolerans helt enkelt. De sände ut positiv energi och det var bara att suga åt sig. 

Redan i första spåret är pur kärlek ledordet. ”Together” är en låt man vill spela för bråkmakare så de ska börja förstå hur viktigt det är att vara en del av en positiv enhet. Gitarristen vräker ur sig västkustrocknoter som gör det omöjligt att tänka en enda ond tanke.”Deceptions of the mind” är textmässigt lite mer åt det självgranskande hållet. Förvänta dig inte en förändring om du inte är redo att ändra dig själv. Solot i slutet gör att du tror på en förändring, vad den än må vara. ”Like a bird so free” fortsätter i samma anda. På skivans höjdpunkt ”The valley of life” skulle det lika gärna kunnat vara en ren Joe Walsh på gitarr för mer västkust kan det omöjligt bli. Att bandet kom från Kentucky gör det hela ännu mer spännande. Jag blir lika glad varenda gång jag hör den. Skivans tuffaste spår är en bluesboogie vid namn ”Woman”. Den känns som en ”Not now John” på Pink Floyds The final cut. Kristna killar kan vara lika balla som de som hänger utanför köpcentret. Skönt slidegitarrsolo och en avspänd attityd men ändå är det något som fattas. Förmodligen är det deras korgosseröster som sopar undan tuffheten. Den murkna gitarren på ”Blue bird blu´s” gör hela låten. Trummisen ligger på riden i princip hela tiden och den delikat plockande rytmgitarren är precis. Solopartiet i slutet höjer låten tre snäpp. Skivans längsta låt, ”Morning glory”, börjar försiktigt men trummisen lägger ett marschkomp och ändrar riktning. Efter det låter det som the Cures ”Boys don´t cry” i en snällare tappning. Bandet får till ett groove utan dess like och solona är höjdpunkten. 

Är man sugen på positiv rock är Kristyl ett bra alternativ. Det är snällt utan att bli mesigt och melodiöst utan att vara AOR.