Thousands on a raft

Pete Brown är nog en ganska okänd figur för allmänheten i stort. Kanske även om du nynnat eller till och med sjungit med i låtar som ”Sunshine of your love” och ”White room”.

Karriären började redan 1958 i ett otal konstellationer då jazzen var det farligaste som fanns. Han träffade Jack Bruce 1966 och skrev texter till Cream, den hetaste rocktrion jämte The Jimi Hendrix Experience. Men att sitta hemma och knåpa ihop rocklyrik räckte inte för honom så 1968 slog han sig ihop med bland annat Chris Spedding och bildade Pete Brown & His Battered Ornaments. Att sedan lyckas bli kickad från sin egen grupp, efter det att den högst besynnerligt betitlade skivan A meal you can shake hands with at night, nått skivdiskarna är väl en bedrift i sig. Mantle-piece som släpptes senare samma år med Chris Spedding på sång är i ärlighetens namn en rätt lam skiva. Istället för att sitta och slicka sina sår tog han tillfället i akt att hitta och döpa sitt nya kompband till Piblokto, en psykisk åkomma i Arktis där brist på A-vitamin i samband med dåligt väder kan få vilken oaktsam eskimå som helst att omotiverat skrika rakt ut eller upprepa en meningslös fras. I värsta fall helt dra sig undan och leva ensam i mörkret och kylan. Med tanke på Petes säregna röst och hans djärva ordlekar passade namnet hur bra som helst. Deras debut, Things may come and things may go, but the art school dance goes on forever, är en oantastlig proggklassiker. Stundom sansad, stundom kaotisk. Senare samma år, 1970, släpptes Thousand on a raft med ett omslag som om man sett det en gång aldrig lär glömma. 

Übercoola riffet på ”Aeroplane head woman” lägger ribban högt på en gång. Och ihop med Hammondorgeln är de lika tuffa som The Groundhogs kunde vara. Spelar man den inte högt på sin stereo går man miste om något unikt vågar jag påstå. Pianostödda ”Station song platform two” härnäst sänker tempot betydligt och hans sorgsna brittiska accent ihop med min livliga fantasi gör att jag ser Procol Harum och Traffic i tätt samarbete. Instrumentala ”Highland song” som pågår i stöddiga sjutton minuter känns aldrig säker för lyssnaren. Ett mer typiskt Harvestsound går knappast att hitta. Mycket känns improviserat i studion och när de hittar groovet bryr jag mig inte om nåt annat som händer runtomkring mig. Om nu någon skulle hålla Emerson Lake & Palmer högst upp bland den engelska proggeliten ber jag denne att lyssna på orgelsolot som bryter ut någonstans i mitten av låten! ”If they could see me now #1-2” doftar i sex minuter Gentle Giant på steroider. Sen bjuds det afrikanska rytmer som sakta men säkert plockar ner låten till scratch. Låten avslutas tunnare då en lite väl snäll pianoslinga kommer och stör. De blir snabbt förlåtna när de ger sig hän i ”Got a letter from a computer”. Han halvviskar fram texten i en congoackompanjerad funkfest med en gudabenådad rytmisk gitarrist som hela tiden ser till att hålla intresset uppe hos lyssnaren. Titelspåret är en låt som växer för varje gång. Den ödesdigra stämning som nog lätt uppstår då tusentals människor måste dela på en flotte ute på ett mörkt hav avspeglas perfekt i musiken. Orgeln både skrämmer och tröstar med sin dystra ton och det korta gitarrsolot kommer precis i rätt läge. Låten tonar ut och klumpen i magen sitter kvar en stund.