Jakten på den heliga graal fortsätter men för ungefär ett år sedan la jag vantarna på en väldigt spännande platta efter ännu en lusläsning av Acid archives.
Självaste Polydor satsade pengar på en kvintett som gick under namnet Ram.
1971 spelades Where? (in conclusion) in och släpptes året därpå men då var gruppen redan ett minne blott tack vare managementproblem. Eftersom skivbolaget saknade en grupp blev det svårt att promota så skivan sjönk skamset mot botten. Musiken är lika bångstyrig som batikgeten på framsidan utan att för den delen vara alltför svår. Första gången jag hörde den kändes det som ännu en skiva i samlingen där alla i gruppen ska få lika stort utrymme för egna idéer och det brukar inte båda gott. Demokrati är överskattat. Efter ett par genomlyssningar fick jag ge med mig och inse att detta helt enkelt var en skiva med smarta arrangemang och känslan av en lust för att öppna upp för infall, hur märkliga de än må uppfattas. I dagar gick jag omkring och nynnade på fragment från plattan och längtade efter ännu en spelning då arbetsdagen tagit slut.
”The want in you” är en del progressiv rock och en del barband som en bit in i setet trollbundit publiken och höjt ölförsäljningen med 200%. Gitarriffet är som hämtat från den vågade Chicagoplattan som tyvärr aldrig släpptes och orgeln som tar vid spottar ur sig dansanta toner. Ett par mässingblåsare förstärker refrängen långt bak i mixen och trummisen fyller varenda tendens till tomrum. Det är en glad låt som hämtar kraft från bakgaturomantiken som nog finns i varje stor amerikansk stad. Så fort en tvärflöjt dyker upp i rocksammanhang nämns Jethro Tull som referens men sanningen är den att de medvetet väljer ett utraproggigt slut än bygger låten kring instrumentet. Tvivlar på att John DeMartino stod på ett ben i studion! Inhyrda Dennis Carbone attackerar samtidigt pianotangenterna och skapar ett muller i moll.
Som en övertydlig skolpjäs där de goda kläs i ljusa färger och de onda fångas i strålkastarljuset med långa skuggor som följd tar ”Stoned silence” vid. Ett ödesmättat piano sätter stämningen direkt och en försiktigt plockande gitarr ekar trolskt till sångarens sävliga text. Plötsligt släpps ett maffigt gitarriff in i mixen och ett entonigt saxofonblås håller kvar låten på jorden. Kastratsången ger mig lite Hair-vibbar där det ska dansas på borden men solot i slutet suddar effektivt ut alla farhågor. De vänder tillbaka till det enkla pianot. Efter ett unisont -Aaaaaaah ökar intensiteten igen och en doomig funkslinga vecklar ut skuggorna. Michael Rodriguez får mer riv i rösten och de avslutar med ett jazzparti med den vildaste tvärflöjt jag nog någonsin hört. En lugnande kör sjunger -Stoned silence, som i ett mantra och bilden av ett hippiegäng i en lägenhet, alla med trötta ögon fokuserade på stearinljuset mitt på golvet, fladdrar förbi mitt inre.
Instrumentala ”Odyssey” är en fjäderlätt tvärflöjt/pianokomposition som trots lite marschtrummor mot slutet inte tillför något. Det är snällt som en tecknad serie för de allra minsta.
Varenda gång jag kommer till ”The mother´s day song” slås jag av hur likt han sjunger Ian Gillan. Till och med den brittiska accenten stämmer. En långsam bluestolva som med tiden fylls på med arbetarklasstrummor. Partiet därefter är ett skolexempel på hur dåtidens hårdrock lät. Intensiva pukslag till en svårmodig Soft Machinepassage och tolvan är igång igen. Både röst och musik kokar sedan över av (tidiga) Alice Cooper med trumpetstötar och tillhörande Budweiserdimma. Och det blir ännu tyngre med härligt distade gitarrer. De ångar på och slänger in ännu en vansinnesflöjt i röran. Så här borde fler A-sidor avslutas!
Hela B-sidan bygger på en låt. ”Aza”, som är uppdelad i fyra delar. Jag hör släktskap med Agitation Frees debut Malesch trots att den inte släpptes förrän året efter. Fem minuter in tornar en horribel, tillika formidabel basgång upp och river öppna sår i stillheten. I ett fientligt jazzlandskap och med Cream som ledsagare når de avgrunden med improviserad precision. Halvvägs in råder åter lugnet som än en gång får se sig besegrat. Stegringen mynnar ut i en ödesdiger känsla av att stå på ett rimfrostigt slagfält med vetskapen att det kommer att gå åt helvete. Låten fastnar i ett Bitches brewdödläge. Ett Caninspirerat groove med hypnotiskt lysergiska element leker med våra sinnen i två minuter och som avslutning lyckas de fläta samman morgondagens synthesizerljud med en medeltida melodi.
Detta är ett garanterat bra köp om man gillar lite vildare progg. Lita på mina ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar