For your pleasure

Senast Brian Eno och Bryan Ferry samarbetade var på Ferrys album Olympia som kom i år. Dessförinnan var det på Roxy Musics andra LP For your pleasure. 38 år sedan!

Om de varit i luven på varandra under alla dessa år vet jag inget om men redan 1973 låter det som att bubblan är på väg att brista. Som det går att utläsa på skivkonvolutet är all text och musik skriven av Ferry och för en nyckelfigur som Eno var det säkerligen ingen trevlig läsning. Dessa två motpoler bidrar med största säkerhet till att For your pleasure sticker iväg och sticker ut och gör att den än idag känns ända in i märgen. Skivan pendlar oroligt mellan poprock och avantgarde och hamnar lätt i artrockfacket. Trots uppenbara melodier blir resultatet så mycket mer. Mycket tack vare Phil Manzaneras orädda position i ingenmansland. Faktum är ju att, samtidigt som han var fast medlem i bandet, även spelade på Enos soloplattor. Andy Mackay blåser troget sin saxofon och oboe och överraskar gång på gång med sin sensitiva och aggressiva sida. 

När jag efter alla år köpt skivor med de stora namnen och börjat inrikta mig på de mer obskyra i hopp om gömda guldkorn, kom Roxy Music som en skänk från ovan. Här fanns originalitet och melodi i ett enda slag. Ett hyfsat stort band med i princip noll referens inom min radar. Johan hade, redan när vi bodde i Östra Ljungby, en samling med Bryan Ferry som jag faktiskt gillade och genom Bonniers rocklexikon visste jag att han var med i en grupp som hette Roxy Music. Sen tog okunskapen vid. 

När jag la vantarna på For your pleasure trodde jag inte att min värld skulle rämna men något hände och det är jag glad för idag. Åtta låtar av helt olika slag drabbade mig när jag som mest behövde det. ”Do the strand” kopplar greppet om lyssnaren direkt med sin tvåtakt. Saxofonen i denna halsbrytande inledning och det hamrande pianot gör att man knappt hinner andas. Tempot sänks betydligt i ”Beauty queen”. Den ekande keyboarden inger ett lugn med sin varma ton. Inhyrda John Porter lägger en högst effektiv basgång. Sen höjs temperaturen betydligt för att halvminuten senare landa i samma lugn som rådde förut. En viktig detalj i låtbygget. I ”Strictly confidential” kommer Ferrys vibrato till sin fulla rätt. Mot slutet sjunger han en rad och svarar själv. Det är en småkuslig stämning som byggs upp med dova pukor och Manzaneras alltmer plågade gitarrfigurer. Den småpunkiga ”Editions of you” följer därefter. Bryans fraseringar känns lika prövande som roande och om det finns någon som tror att en saxofonist alltid måste låta som Kenny G är det bara att tänka om. Brian Eno ställer till en ordentlig scen med sin vildsinthet och Manzanera är snabb att haka på. Sist på A-sidan ligger ”In every dream home a heartache” som känns som en nyårsraket som aldrig bränner av. Sången är stakande och verkar hålla på för evigt tills -But you blew my mind, då allt briserar i sann Pink Floydanda. Det tonas ner och kommer igen. Just det känns lite daterat. Min absoluta favorit på skivan inleder andra sidan. Den spöklika ”The bogus man” där man nästan känner sig iakttagen. Lager på lager av ljud gör den så unik. Hur en småfunkig gitarr mitt i allt kan kännas så rätt är enastående. Näst på tur ligger ”Grey lagoons” som inledningsvis låter som skön britsoul. Ännu en gång väntar en tempoväxling. Frågan är hur stora lungor Andy Mackay har egentligen? Ett distat munspel tar över och sist ett rivigt gitarrsolo innan man är tillbaka i lugnet igen. Avlutar gör ”For your pleasure”, en annan all-time favorite. En ekodränkt låt, fylld till brädden med mystik och egensinnighet.