Så nu 2024 fick jag för mig att ta reda på hur det stod ställt med resten av deras katalog. Slogs direkt av längden på låtarna, här kan det hända grejer liksom. Tre skivor än så länge och fler kommer det att bli. Tänkte lägga fokus på The low spark of high heeled boys. Egentligen kunde jag slagit tärning om vilken, för de har alla just sin magi.
Steve Winwood var 21 år gammal 1971. Som snart 50-åring förstår jag knappt hur mycket musikalitet det måste innebära. Mina oräkneliga timmar framför stereon med Miles Davis som sällskap måste spela in här för det känns såhär i efterhand att även om jag alltid älskat musik så är man inte beredd på allt som kommer ens väg. Jag i princip tvingade mig in i jazzträsket och till sist ramlade polletten ner. Med det öppnades ännu en dörr till det musikaliska finrummet.
Redan i slutet på 80-talet hade jag bekantat mig med Steve Winwood via hans LP Roll with it. Habil poprock med mycket fokus på refrängerna som väl ändå var gällande då. Även om Mr Fantasy, 21 år tidigare, var betydligt flippigare så var formeln någorlunda densamma. Därför blev jag helt tagen på sängen hur de nu jammade sig in i mål. Låt efter låt med en sorts eftertanke och med fokus på ett stilla groove som de alltid lyckas hitta. För hur skickliga musiker de än är, är det inte tal om någon ekvilibrism.
Chris Wood sätter stämningen direkt med sin flöjt på “Hidden treasure”. Tempot är lågt och Steves sångmelodi kan liknas vid en vaggvisa. Akustiskt finstämt, ackompanjerad på congas av “Reebop” Kwaku Baah som sedermera ingick i den senare upplagan av Can. En försiktig start som visar sig vara vägledande för hela albumet.
Knappt tolv minuter långa titelspåret med ett pianokomp i all sin enkelhet har egentligen allt jag suktar efter. Wood, här på saxofon, känns så närvarande att han lika gärna kunde stått mitt på vardagsrumsgolvet och spelat bara för mig. Efter en ganska ordinär poprefräng flyter de in i ett jazzlandskap som gjort för delikata utsvävningar. Man vill aldrig att det ska ta slut. Steves orgel låter som Mike Ratledges överstyrda Hammond i The Soft Machine från Third och framåt.
Jim Capaldis “Light up or leave me alone” är skivans rockigaste nummer. Hans raspiga röst kommer väl till sin rätt och med Dave Mason ute ur bilden trakterar Winwood elgitarren med funkig precision. Spelglädjen är i det närmaste total och de lyckas mot slutet komma in i ett jam som känns lika nyskapande varje gång.
Relativa nykomlingarna, basisten Rick Grech och trummisen Jim Gordon, skrev “Rock & roll stew” och vilken rytm den har. Capaldi sköter sången även här och han låter som John Lennon när han verkligen menar allvar. Ett stöddigt gitarrkomp håller pulsen uppe och gruppens tre batterister piskar skinnen som gör det omöjligt att sitta still.
Inledningsvis låter “Many a mile to freedom” som en filler. Det är ingen svag melodi vi talar om utan mer att de är så återhållsamma att man hinner börja undra. Men tvivla icke. Dynamik är ledordet och efter flöjtsolot tar så Steve vid med sin elgitarr och alla bitar faller på plats. Ha tålamod och du skall bliva rikligt belönad.
“Rainmaker” är sist ut. En åtta minuter lång, något suggestiv låt. Engelsmän kan ju det där med regn så man är i trygga händer. Mycket flöjt och stämsång i första halvan. När Rick Grech plockar upp sin fiol för ett kort solo hör jag spår av Caravan innan de går sin helt egna väg igen, för det är i andra halvan saker verkligen börjar hända. Saxofonen puttar resten av bandet i rätt riktning och alla svarar instinktivt med ett jam så rätt, så rätt.
Många gånger har jag tänkt att -Nu kan det inte bli bättre! Här är det bara att låta skivan gå. Vilken ynnest att få bli så bortskämd ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar