Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

måndag 4 februari 2019

Dark shadows


Finns det en komplett guide till amerikansk psykedelia och annan märklig musik är det i så fall (i huvudsak) Patrick Lundborgs bok The Acid Archives. Andra utgåvan stinnare än nånsin. När man trott sig veta en del om udda grupper och excentriska artister från over there är det som att sätta sig i skolbänken igen, låt säga årskurs tre och sen bara gilla läget. Inte för att man behöver höra allt, än mindre lägga dyra pengar på originalutgåvor men det man blir nyfiken på efter målande beskrivningar brukar falla i god jord.

 Även om allt går i vågor räknar jag nog ändå 13th Floor Elevators som en av husgudarna. Mycket psykedelisk musik har strömmat genom högtalarna men få är så in i helvete bra som dom. Är man sen funtad som jag nöjer man sig inte med det man redan har utan vill hela tiden hitta nytt. Innan Internet drog igång för egen del förlitade jag mig i synnerhet på böcker i ämnet och på tips från vänner, mer bevandrade än jag själv. Sen slog jag till på nån skivmässa eller från nån postorderfirma med andan i halsen. Detta började långt innan första löningen nått bankkontot mor fixat åt mig.

 Texasbaserade International Artists hade fler intressanta artister än 13th floor Elevators visade det sig. Först ut blev The Red Krayola efter en skönmålning av Richie Unterberg. Total dynga visade det sig trots idoga försök att förlika mig med brölet de lyckades frammana. Två skivor på en disc dessutom. Lost & Founds Everybody´s here stod näst på tur. 10th Floor Elevators för att inte verka nedsättande men ändå hålla sig på rimlig nivå. Bubble Puppy kändes varken varma eller kalla. Flera år senare la jag vantarna på Golden Dawns LP Power plant. Fina grejer må jag lova!

 Sonobeat, ett litet skivbolag beläget i Austin, TX, känns som International Artists lillebror, han som redan innan start målats som familjens svarta får. Ingen genre verkar ha skrämt bort inspelningsteknikerna och det ena singelsläppet efter det andra trycktes upp. Inga större upplagor dock, även om vissa sålde bra i innekretsarna inom delstaten. Fyra LP släpptes, varav en officiellt, de tre andra såldes som demos för vidare äventyr på andra skivbolag.

 Cold Sun klev in i studion och spelade in material mellan 1970 och 1971 som aldrig sett dagens ljus om inte Rockadelic grävt fram den ur gömmorna. 1973 pressade någon i gruppen upp en acetat där endast 2/3 fick plats. Alltså, ett ex fram till 1990. Det är så man ryser. World In Sound släppte Dark shadows, plus en singel med livematerial, 2008 och det är denna utgåva som jag gått igång på.

 Bill Miller sjöng, spelade munspel och trakterade autoharp, ett cittraliknande instrument. Så som 13th Floor Elevators använde sig av ett elektrifierat lerkrus finns här hemligheten i detta udda val. Spöklikt men ändå så rätt skivan igenom. John Ike Walton från just 13th Floor Elevators spelade i en tidig upplaga av gruppen då de hette Amethyst men lämnade gruppen strax innan inspelningarna tog vid.

 I vår källare står ett Görs & Kallmanpiano som under årens lopp stämt om sig och förvridit varje ton på ren jävelskap känns det som och den inledande halvminuten på "South Texas" är som en påminnelse att ringa pianostämmaren. Den kittlande tanken på att samla några vänner runt detta vidunder till instrument och spela in lite ökenrock känns faktiskt lockande med denna låt som referens! Det dissonanta tar mer plats här än på någon skiva jag någonsin hört och jag köper det fullt ut. Den desperata sången och de klassiska trumfillsen ger låten extra karaktär. Gitarrfigurerna slingrar sig som livsfarliga ormar och får västkustbanden att blekna vid jämförelse.

 Basisten Mike Waugh sköter det mesta av sången på "Twisted flower. En tre minuter lång låt som kryper in under skinnet på lyssnaren. Autoharpans obestämda natur bidrar till en märkbar oro i melodin. De ständiga inräkningarna på trummorna gör att man inte vågar sluta lyssna. Knappt nio minuter långa "Here in the year" har ett nästintill popliknande gitarrkomp från Tom McGarrigle. När stämsången visar sig ha två olika texter strax innan det första ordentliga brejket förstår man att det här är på en helt annan nivå än det man är van vid. Det ältande partiet om television växer som en orosklump i magen och vore det inte för det snälla kompet hade nog rundgångarna tagit ut sin rätt.

 "For ever" är, trots sin schizofrena uppbyggnad, en logiskt uttänkt låt. En ihållande frågeställning, förstärkt genom dubbla sånginsatser, den ena desperatare än den andra, är bara början på denna förödande urladdning. Hör hur gitarren fräser runt två minuter och hur detta eskalerar tills Bill återigen ställer sig frågande, nu inte lika ensam som tidigare men ändå lika svarslös.

 B-sidan startar i sann The Velvet Undergroundanda. Tänk "There she goes again" filtrerad genom inmundigandet av märkliga kaktusar och inte utspätt New Yorktjack så är du nära sanningen. Jag tyckte att "See what you cause" var för catchy för att passa in på resten av skivan tills jag på allvar (läs alldeles nyligen) tog den till mig. Andra sidan är i sanning lite bistrare än den första så det kan nog vara det som fått mig att bli osäker helt enkelt. För att fortsätta jämförelsen med VU slänger jag in "Waiting for the man" som ännu en referens. Vansinnesgitarren i slutet kommer plötsligt och hugger direkt mot halsen. Ingen idé att försvara sig mer än med öppna öron.

 "Fall" är det mest desperata jag hört där alla bitar faller på plats. Han sjunger som den föreläsare man helst av allt velat stöta på, strax innan vakterna tillkallats för att avstyra det oundvikliga upploppet. Och gitarristens snirkliga figurer i en gigantisk kaleidoskopisk värld av alla färger utom de ljusa. Urladdningen när en och en halv minut återstår får mig att tänka på Loves "Seven and seven is". Texaspsych har aldrig varit farligare än här.

 Den elva minuter långa "Ra-ma" har alla element som krävs för att både kännas meditativ och påträngande. Autoharpans trolska toner inleder och ett märkligt sångparti tar vid och snart är gruppen helt uppe i sitt. Partierna avlöser varann med någon sorts slumpmässig precision och hur skruvat det här än låter sig beskrivas är den inte svår att ta till sig. Lagd sist på skivan visar de här upp hela registret på ett högst ödmjukt sätt.

 Skivan spelades in medan Sonobeat kämpade i motvind och slutligen förklarades i konkurs. Jag är tämligen övertygad att om den släppts 1971, hade psychscenen i Texas sett annorlunda ut i många år framöver. Bill Miller blev sedermera medlem i Roky Erickson & the Aliens.