Odelay

1996 års i särklass bästa skivsläpp stod Beck Hansen för. Jag var nästan nitton år då och satt ofta och tittade på David Letterman. En kväll steg en småklurig artist upp på scenen och rev av  "Where it´s at”.

Jag hade helt missat ”Loser” från Mellow gold, hur det nu ens är möjligt, så jag satt oinformerad och bara log brett och skrev en mental note på fyra bokstäver. Det var underhållande, musikaliskt underfundigt och så rätt när man var på peaken av ironins gyllene årtionde. Det var inte långt till min födelsedag så jag önskade mig så snällt plattan med dreadlockhunden som fullkomligt flyger över ett agilityhinder. Den stora dagen kom och efter det var hösten inte sig lik. Skivan gick om och om igen och inte för att jag letade brister eller så men jag förstod verkligen inte hur en skiva med influenser från jordens alla hörn kunde låta så sammanhållande. Den spretade åt alla håll och hölls samman av vad jag tror är nyckelordet för skivan: Energin. 

Den så intressant betitlade ”Devil´s haircut” greppar tag i kragen direkt. Fetaste gitarren inleder och rytmgitarren med sina icke baktaktsreggaelicks bäddar för trubbel. Samtidigt studsar en fjäderlätt bas i bakgrunden. Trummorna i refrängen låter old-school hip hop inspelade i en tom aula bortsett från en handfull vita förortskids som smitit in för att i lugn och ro rulla eftermiddagens jointar. Urladdningen i slutet där han med distad röst skriker -Devil´s haircut in my mind, skulle kunna skrämma vilken Slayeranhängare som helst.

Soul i händerna på herr Hansen varvat med ett Beastie Boysbeat blir ”Hotwax”. En förförisk Curtis Mayfieldgitarr lägger grunden till vad som inte komma skall. Det oantastliga groovet ställs inför prövningar gång på gång. Dragsspelsbreaket och det distade munspelet gör att man stannar upp och undrar vad det egentligen var som hände. Den spanska refrängen lyder på engelska -I´m a broken record/I have bubblegum in my brain. Och när den förtjusande trollkarlen mot slutet förklarar för en flicka att han har kommit för att tala om universums rytm, går det bara inte att värja sig längre. 

”Lord only knows” börjar chockartat som ett gurglande skrik framför toalettspegeln med munnen full av Vademecum munskölj. Sekunderna senare transformeras den till en countrylåt där en släpig fuzzgitarr och en slidegitarr nästan helt logiskt skjutsar låten framåt. Han sjunger med uppgiven röst till det moderna Nashvillesoundet och när breaket kommer med det totalt misslyckade försöket att glänsa som en Steve Vai kan jag än idag bli full i skratt. Trummisen spelar sådär lojt på nåt vis utan några som helst försök att glänsa.

Att ”The new pollution” blev vald till singel kan jag inte förstå. Easy listening med en enerverande takt och en trånande saxofon gör att jag slår dövörat till.

Fokus uppstår direkt i den suggestiva ”Derelict”. Småkusliga slagverk och suckande mekaniska vågljud skickar iväg lyssnaren till en månskensritual uppe i Atlasbergen där byns shaman dansar i ett tilltagande trancetillstånd. Mystiken tätnar av diverse akustiska stränginstrument. Det här är stort.

”Novacane” är en komplex skapelse. Den mjuka bas/trummor/gitarrinledningen körs brutalt över av en maffig gitarr som flyttar all luft i rummet. Beck börjar rappa, självsäkert och övertygande. Tänk Wu-Tang Clan och Fu Manchu live på San Quentin med utskänkningstillstånd. Även om det är hur bra som helst känns det som att han mest tänjer gränserna för att se vad som är okej och inte okej. Låten slutar abrupt med vad som låter som ett solo spelat på en knappsatstelefon. 

Trollbindande ”Jack-ass” står på tur. Lite av en försmak av vad som bjöds på uppföljaren Mutations. Som i sakta mak på en hästrygg med cowboyhatten nonchalant hängande i hakbandet runt halsen känner man solens sista värmande ljus och njuter gott åt dagens glädjeämnen. Ensam. 

Så till låten som en gång fängslade mig. Om man som jag är ägare av CD-varianten kan man ändå glädjas åt vinylknastret innan den helt underbara orgeln sänder iväg sina första änglalika toner. Försiktiga trummor tar vid. Den korta refrängen med bandyklackstendenser är låtens svagaste länk. Det är väldigt jazzigt i grunden och i ivern att fånga dagens sound blir resultatet nåt man inte hört innan. 

”Minus” hinner på två och en halv minut rensa skallen på en ordentligt. Det är collegerock för de missanpassade spelad i ett skyhögt tempo. Dubbla sångpålägg varav den ena i ett distortionbrus. Breaket doftar Built To Spill och ger låten en ny dimension innan larmet är igång igen.

Med en lockande vissling pockar Beck än en gång på ens uppmärksamhet. Framtidscountryn ”Sissyneck” har bara börjat. Trummisen skulle lika gärna kunnat kompa Johnny Cash i ett högoktanigt tv-framträdande men ännu hellre smaskar han trumskinnen bakom Becks stiff upper lip-attityd som i refrängen förstärks med en klockren pedal steel. Den sliriga orgeln mot slutet förtjänar en guldstjärna.

Det är trummorna som avslöjar att det är en nittiotalsproduktion. I övrigt låter ”Readymade” som något en långhårig kvartett spelat in efter en vecka på hawaiianskt gräs runt -68. Basgångarna håller låten flytande. Gitarrtonen är härligt smutsig och passar perfekt till hans smått arroganta spelstil. Detta är skivans mest avskalade låt så alla små detaljer får mer utrymme. 

På ”High 5 (rock the catskills)” bjuds det 100% attityd. Distad rapsång, ett klassiskt parti instoppat för dynamikens skull, en övertänd kör, samma telefonsolo som i ”Novacane” med repliken -Turn that shit off, man! What´s wrong with you, man? Get the other record. Damn! Orgelsolot är suveränt, som Soft Machines Third fast på 45 varv.

”Ramshackle” sänker tempot med besked. Akustiskt återhållsamt som enda naturliga utväg till avslut på den intensiva musikalisk resa man tagit ihop. De ensliga kantslagen ekar låten igenom och i ett parti går den traditionella låtbyggnaden in i en österländsk passage. Så enkelt han får det att låta. Grails kan mycket väl ha hämtat inspiration härifrån till sin fantastiska LP Burning off impurities.

Jag har numera alla Becks skivor och har begripit att detta är en artist som aldrig kommer att stå still. Genom åren har han, mestadels med lyckat resultat, gått från en genre till en annan och gjort den till sin egen. Allt från sleazy lo-firock till modern gitarrbaserad electronica, varvat med funk, nutidsblues och massivt orkestrala verk. Fast det är här man ska börja. Odelay år 2013 är ju minst lika intressant som när den kom om inte mer om man betänker hur nästan slaviskt dagens musikscen plöjer sin egen fåra så djupt att den inte kommer ur den. Han sjunger country, dom spelar rock, hon wailar sin R´n´B. 

Beck var allt det redan för 18 år sedan!