Get yer ya ya´s out

Jag har läst fem biografier om Rolling Stones härjningar och gärningar. Allt som allt står det elva skivor i samlingen av deras cirka trettio originalsläpp. Jag tycker ingen är komplett och i vissa fall är de oroväckande fantasirisiga. De är ett bra band och de är ett tråkigt band helt enkelt.

Så när jag ögnade igenom vinylerna på jakt efter halv sex-skivan och bromsade för Get yer ya-ya´s out som jag aldrig hört trots att den stått där i minst ett halvår for tanken att -ja ja, man ska väl ha hört den, igenom skallen. Skivan som säkerligen är minst lika känd för sitt omslag som musiken som ristades in från två spelningar på Madison Square Garden. Charlie Watts iförd en t-shirt med en svartvit bild på ett par bröst och en fullpackad turnéåsna är om inte vackert, åtminstone rätt charmigt lökigt. Nålen landade och nästan omedelbart träffades jag av nerven från ett garvat gäng som verkade ha så roligt uppe på scen. Kvällarna till ära satt sjätte medlemmen Ian Stewart in på piano. Förvisad en plats bort från scenljuset för sin kraftiga haka och sin dirigentkropp fungerade han som bollplank på repetitionerna och var den som höll hårdast i bluestömmarna. Han håller en låg profil men bara närvaron verkar sporra. Nyaste medlemmen, Mick Taylor, är en sju gånger mer kompetent gitarrist än Keith Richards. Han spelade ju med John Mayall, för Guds skull! Med endast Let it bleed i bagaget är han rookien i bandet som mer definitivt än någonsin tagit över sedan Brian Jones så mystiskt drunknat i poolen på A A Milnes tidigare residens. Han levererar verkligen och ihop med Keiths Chuck Berrysväng får de repertoaren att glöda. 

Det första Charlie Watts hinner göra är att komma in fel i ”Jumpin´ Jack Flash”! En version som inte ligger långt efter den från The Rolling Stones Rock & Roll Circus. Bra tempo och ett ruggigt ljud hos gitarristerna. Bill Wymans basgångar osar testosteron långa vägar och när låten är en klassiker i sig och de spelar så här och eldar igång publiken verkar Jagger mer motiverad än annars. Den här låten och ”You can´t always get what you want” tycker jag delar förstaplatsen när det kommer till hans cockneydialekt. Ett säkert kort i det stora landet i väst är att riva av en och annan Chuck Berrylåt. Med ”Carol” bryter de ingen ny mark men de förvaltar rock ´n rollarvet i all sin enkelhet. ”Stray cat blues” från Beggars banquet som släpptes två år tidigare går in i ena örat och ut genom andra. Här har den fått mer tyngd. De har Mick Taylor att tacka för det. Han attackerar strängarna i sina partier som om det var förutbestämt att han skulle ta plats i bandet. Dynamiken slår hårt på lyssnaren och Jagger håller inte igen när bandet bakom honom öser på för allt vad de är värda. Någorlunda städade ”Love in vain” sänker tempot betydligt. Micks slidegitarr gråter guld och Charlies trumföring är oklanderlig. ”Midnight rambler” blir här två minuter längre än i originalversionen. Den något kontroversiella texten bakas in i ett sjuhelvetes gung, komplett med Jaggers coola munspel och när låten ändrar form från det lättsamma till essensen av vad som var så farligt med rock kan jag inte annat än maniskt stampa foten i golvet. 

B-sidan startar med ”Symphaty for the devil”. Jagger iklädd rollen som Djävulen själv plockar fram det bästa hos sångaren och Keiths sologitarr som startar lite trevande växer sig starkare och starkare. Till sist har han hela konsertsalen i sin hand. Den otypiska Stonestakten är här på gränsen till kriminellt medryckande. Charlie i en tvåtakt och en ondskefull gitarrslinga gör ”Live with me” till en vinnare. Och Bill levererar en stadig grund att falla tillbaka på. Skivans andra Berrylåt är ”Little Queenie” men här faller de hårt mot marken. Fyra och en halv minut av mitt liv försvinner, mer är det inte. Annat är det när de ger sig på ”Honky tonk women”. Denna långsamma blues med sina efterhängsna gitarrer och här strör Ian Stewart barpianolicks i refrängerna och fulländar en redan perfekt låt. På ”Street fighting man” hörs Keiths ljusa röst nästan lika högt som Micks. Han är verkligen på gång i den här härligt knaggliga versionen. Ingen större finess men det är råbarkat på ett sätt jag aldrig hört förr.