Split

Groundhogs betydde inget för mig trots att åldern skenat iväg. Det lät konstigt, tyckte jag och såg till att beställa hem tre ex för avlyssning. 

Johan hade med sig traven skivor till butiken och Micke fick syn på Split och halvskrek rakt ut -Cherry red! Det lät så inspirerande att när jag väl hemma igen, nästan knappt fått av sandalerna, skippade de första fyra och vred förstärkarreglaget åt höger. Jag möttes av en stöddig trio som skapade musik som vågade gå sin egen väg. Den nerv och finess som i nästan sex minuter lämnade högtalarna knockade mig i soffan. Det ultratajta kompet som inleder med mycket cymbal i fyrtakten. Det eviga drivet i basgången, stundtals tillsammans med dunkla, tungt vibrerande gitarrtoner från huvudmannen Tony McPhee. De frenetiskt arbetande trumslagen bär släktskap med Mitch Mitchell och Keith Moon och det är dessa som pressar upp låten i hundranittio på raksträckorna. När den återgår till ursprunglig form och man vet att tempot ska upp lika högt igen känns det som att öppna en julklapp om och om igen utan att bli trött på innehållet. 

  

Dagen efter satt jag ner med skivan med ett fokus min fru nog önskar jag skulle ha kring hushållssysslorna. Första sidan är på fyra spår. ”Split 1-4”. En ensam mans tankar och rädslor i gränslandet mellan det normala och det onormala. I första delen börjar han ana att något inte står rätt till med psyket och låtens uppbyggnad går hand i hand med hur paniken får fotfäste. Dubbla gitarrer i första solot ger en schizofren effekt och mitt i det stenhårda kompet svävar melodin in i en österländsk passage. Tänk tung turkisk psykedelia. Basgången i verserna är på pappret desamma men Peter Cruickshank lägger mer tyngd bakom för varje textrad känns det som. Del två har samma komp men är mer progressiv än föregående stycke. Nu vet han definitivt att något har hänt och han vädjar till sig själv att släppa alla hjärnspöken. Inledningen känns olycksbådande och när de möts alla tre igen sugs man in i en psykotisk tornado som återigen speglar känslorna som pågår i honom. Lugnet före solot ger dubbel effekt och som de vräker ur sig! De bakar in små pauser låten igenom som ger texten en viktigare roll. Vid tredje delen har han lyckats somna, ovetande om att kriget pågår utan hans eget deltagande. Den överstyrda gitarren som parallellt med de övriga instrumenten dundrar på som en migränattack mellan de akustiska partierna låter amerikansk östkustpsych i skarven mellan 60 och 70-talet. Slutligen vaknar han och har svårt att greppa att verkligheten ser helt annorlunda ut. Efter lite andrum hängs stålsträngsgitarren om halsen och han bränner av ett otroligt slidesolo. I avslutande delen råder villrådigheten och alla försök till stabilitet går om intet. De låter som tidiga Status Quo med mer skit under naglarna och med halva låten kvar jobbar de upp en frenesi som uttrycker galenskapen och vilsenheten på absolut bästa tänkbara sätt. En helgjuten A-sida är så till ända.

”A year in the life”, B-sidans andra spår, känns sorgsen och vädjande som en långsam begravningsblues. Bilder av nakna träd i ett vindpinat, dimmigt landskap och undvikande blickar från dystert klädda osympatiska människor framträder i mitt inre. Versen i ”Junkman” har likheter med The Kinks om än mer avigt och avståndstagande. Däremellan attackerar de i enad front lyssnaren urskillningslöst med rå progressiv precision. Tony McPhee frambringar sedan högst kusliga ljud med gitarren i drygt två minuter. Deltabluesen i ”Groundhog” med endast stövelstamp i golvet och slirig slide som sällskap är så bra som det låter på pappret. Det enda som verkar saknas är knastret från 78-varvaren.