The low spark of high heeled boys



Första ring på internat och ny kompis som också gillar skön musik. Nån gång runt november bör det ha varit när jag la vantarna på ännu en platta från -67. Med låst dörr satt vi och hörde ett potpurri av skönt skruvad psychrock. Och flum ville vi ju ha! Fast jag lyssnade på mycket annat också så det fick vara med dom efter det. Det tog mig trettioett år att köpa ytterligare skivor med helt förträffliga Traffic.

Så nu 2024 fick jag för mig att ta reda på hur det stod ställt med resten av deras katalog. Slogs direkt av längden på låtarna, här kan det hända grejer liksom. Tre skivor än så länge och fler kommer det att bli. Tänkte lägga fokus på The low spark of high heeled boys. Egentligen kunde jag slagit tärning om vilken, för de har alla just sin magi.

Steve Winwood var 21 år gammal 1971. Som snart 50-åring förstår jag knappt hur mycket musikalitet det måste innebära. Mina oräkneliga timmar framför stereon med Miles Davis som sällskap måste spela in här för det känns såhär i efterhand att även om jag alltid älskat musik så är man inte beredd på allt som kommer ens väg. Jag i princip tvingade mig in i jazzträsket och till sist ramlade polletten ner. Med det öppnades ännu en dörr till det musikaliska finrummet. 

Redan i slutet på 80-talet hade jag bekantat mig med Steve Winwood via hans LP Roll with it. Habil poprock med mycket fokus på refrängerna som väl ändå var gällande då. Även om Mr Fantasy, 21 år tidigare, var betydligt flippigare så var formeln någorlunda densamma. Därför blev jag helt tagen på sängen hur de nu jammade sig in i mål. Låt efter låt med en sorts eftertanke och med fokus på ett stilla groove som de alltid lyckas hitta. För hur skickliga musiker de än är, är det inte tal om någon ekvilibrism.

Chris Wood sätter stämningen direkt med sin flöjt på “Hidden treasure”. Tempot är lågt och Steves sångmelodi kan liknas vid en vaggvisa. Akustiskt finstämt, ackompanjerad på congas av “Reebop” Kwaku Baah som sedermera ingick i den senare upplagan av Can. En försiktig start som visar sig vara vägledande för hela albumet.

 Knappt tolv minuter långa titelspåret med ett pianokomp i all sin enkelhet har egentligen allt jag suktar efter. Wood, här på saxofon, känns så närvarande att han lika gärna kunde stått mitt på vardagsrumsgolvet och spelat bara för mig. Efter en ganska ordinär poprefräng flyter de in i ett jazzlandskap som gjort för delikata utsvävningar. Man vill aldrig att det ska ta slut. Steves orgel låter som Mike Ratledges överstyrda Hammond i The Soft Machine från Third och framåt. 

Jim Capaldis “Light up or leave me alone” är skivans rockigaste nummer. Hans raspiga röst kommer väl till sin rätt och med Dave Mason ute ur bilden trakterar Winwood elgitarren med funkig precision. Spelglädjen är i det närmaste total och de lyckas mot slutet komma in i ett jam som känns lika nyskapande varje gång.

Relativa nykomlingarna, basisten Rick Grech och trummisen Jim Gordon, skrev “Rock & roll stew” och vilken rytm den har. Capaldi sköter sången även här och han låter som John Lennon när han verkligen menar allvar. Ett stöddigt gitarrkomp håller pulsen uppe och gruppens tre batterister piskar skinnen som gör det omöjligt att sitta still.

Inledningsvis låter “Many a mile to freedom” som en filler. Det är ingen svag melodi vi talar om utan mer att de är så återhållsamma att man hinner börja undra. Men tvivla icke. Dynamik är ledordet och efter flöjtsolot tar så Steve vid med sin elgitarr och alla bitar faller på plats. Ha tålamod och du skall bliva rikligt belönad. 

“Rainmaker” är sist ut. En åtta minuter lång, något suggestiv låt. Engelsmän kan ju det där med regn så man är i trygga händer. Mycket flöjt och stämsång i första halvan. När Rick Grech plockar upp sin fiol för ett kort solo hör jag spår av Caravan innan de går sin helt egna väg igen, för det är i andra halvan saker verkligen börjar hända. Saxofonen puttar resten av bandet i rätt riktning och alla svarar instinktivt med ett jam så rätt, så rätt. 

Många gånger har jag tänkt att -Nu kan det inte bli bättre! Här är det bara att låta skivan gå. Vilken ynnest att få bli så bortskämd ibland.

Rock bottom



 The Soft Machines två första album införskaffades i slutet på 90-talet och som jag njöt av deras psykedelia och småknepiga infall. Ett par år senare såg jag deras fjärde LP och slog till men alltför ung för pretentiös jazzrock fick den inte sin rätta lyssnare. Samma med deras tredje. Fyra låtar fördelade på varsin sida och även om den inte var såå svår hade jag rejäla problem med att förstå storheten. Under inspelningen av Fifth lämnade Robert Wyatt över trumstockarna till Phil Howard och sångmikrofonen tystnade helt i The Soft Machines instrumentala värld.

Robert bildade Matching Mole som släppte två album innan de upplöstes 1972. Året innan solodebuterade han med den jazzigt avantgardiska The end of an ear. Inget man spelar på första dejten vågar jag påstå! Ett fall från fjärde våningen och en bruten ryggrad till följd av detta gjorde Robert lam från midjan och neråt och en fortsatt karriär som trummis var bara att glömma. Rösten var dock intakt och med handen på hjärtat är bara det värt hur mycket som helst. Den där raspiga, vädjande och sökande rösten som på en rätt dag når hela vägen in till själen.

På undergroundklubben UFO i London, hela sju år tidigare, var både Syd Barretts Pink Floyd och The Soft Machine husband. 1973 släpptes The dark side of the moon och resten är som man säger historia. Pink Floyds trummis, Nick Mason, fick frågan om han ville producera nytt material för skivbolaget Virgins rullstolsbundna erövring. Att träda in i Wyatts värld kräver tålamod och ens fulla uppmärksamhet, något som Nick uppenbarligen klarade av galant. 

Det är svårt att jämföra Rock bottom med något annat från samma tidpunkt även om det på pappret står art rock. Likt blyertsteckningen på omslaget, ritad av Roberts fru Alfreda Benge, bor det en innerlighet i musiken som inte ger vika ens när kaoset står för dörren. Oskuldsfull och härligt äventyrlig på samma gång. 

På inledande “Sea song” sköter Richard Sinclair från Caravan basen medan Robert sjunger och spelar synth. En ganska enkel melodi som lyckas slå knut på sig själv utan att för den delen bli för svår. Hans ordlösa sång mot slutet är bland det mest lidelsefulla jag har i samlingen. 

Relativt likt sin föregångare tar “A last straw” vid med Laurie Allan från Gong på trummor och hans gamla vapendragare Hugh Hopper på bas. Dynamiken är kärnan i låtbyggandet som med fördel styrs av klaviaturen. Det ordlösa sångpartiet låter som om sjunget med en plunger framför mikrofonen för maximal effekt. Robert spelar själv gitarr och han gör det bra. Stundtals låter det lite likt ett försiktigt improviserande Pink Floyd.

A-sidan avslutas med “Little red riding hood hit the road” där Mongesi Feza som dog året därpå spelar sin trumpet som i trance. Frenetiskt men aldrig för mycket. Ändå är det lätt att känna av en viss yrsel. Ett ljudkollage som suger tag i lyssnaren för en märklig åktur. Spännande är nog ordet jag söker här.

“Alifib” är mollig, fusionjazzig och precis sådär engelskt svår som det bara är möjligt. Ändå är tempot mycket lågt. Somliga dagar går en låt som denna in genom ena örat och ut genom det andra. Att den sitter ihop med “Alife” gör det hela så intressant. Gary Windos insats kan inte nog understrykas. Detta kan vara det mest kompletta saxofonstycke jag någonsin hört. Det ligger något hotfullt i luften som faktiskt bara tilltar. 

  “Little red Robin Hood hits the road” har skivans mest melodiska förutsättningar. Mike Oldfield lägger lager på lager med sin elgitarr och apokalypsen verkar närma sig. Istället läser den skotske poeten Ivan Cutler en surrealistisk text till tonerna från Fred Friths fiol i en oväntad men skön final. 

Rock bottom är en milstolpe i engelsk musik där det udda möter det vackra och vice versa. En skiva att verkligen sätta sig ner med och så sakteliga försvinna in i. En språngbräda mot djärvare musik helt enkelt.

Monsters eating people eating monsters...

 

Första gången jag hörde Monsters eating people eating monsters… satt jag i skivbutiken och ändå valde jag en annan platta. Nästa gång slog jag till. Efter det spelade jag den säkerligen tjugo gånger på raken. Jag tror inte att det hänt någonsin tidigare i min skivköparkarriär. 

     Allt satte sig i muskelminnet på mig och under dagarna, långt ifrån stereon och fåtöljen, gick skivan på mental repeat. Och då var ändå 2020 ett riktigt bra musikår. Klart jag var nällad att skriva om Frankie & the Witch Fingers men tokhyllningar tenderar att bli smått enerverande läsning med en massa adjektiv som ska överglänsa varandra. 

     Veckorna gick och Miles Davis och Grateful Dead kom in i medvetandet igen. Och lite nya vinyler så småningom. Hux flux stod det 2022 på almanackan och när jag bläddrade i samlingen en kväll stannade jag till och konstaterade att över ett år gått utan en enda lyssning. Att den skulle hålla måttet visste jag men att varenda liten detalj fortfarande satt där kom faktiskt som en överraskning. Jag blev 43 år igen! Härliga tider.

     Som nykomling fick jag reda på att denna numera L.A-baserade grupp släppt en handfull album sedan tidigare och att även dessa höll hög klass. Två av dessa är beställda i detta nu på spräcklig vinyl. Omslagen är för det mesta riktigt ögongodis även om just denna känns lätt epilepsiframkallande. 

     Dylan Sizemore har något som trollbinder mig. Hans säregna röst och närapå nördiga fattning om sin Gibson SG. Och de bitvis riktigt mörka texterna som naglar sig fast. Hur de verkligen skapat ett konceptalbum som nog inte nödvändigtvis måste ses som ett sådant, där partier eller hela låtar mer känns som nödvändiga passager än enskilda spår gör hela skillnaden. För när det smäller till så smäller det utav bara helvete. 

    Åtta minuter långa “Activate” börjar med en hel hop percussioninstrument för att senare bli en storstadsdjungelrytm där ingen i bandet backar för något. När intensiteten lagt sig hör man ännu tydligare hur tajta de är och hur mycket finesser det bjuds på. Som ett längre outro glider de vidare in i “Reaper” som med progressivt tålamod lockar lyssnaren till ett lugn som två gånger om blir brutalt överkört. Kort men intensivt och så befriande när det väl kommer.

     Hårdkokt garagerock med drag av The Soft Machine. Går det ens? “Sweet freak” är så cool det bara går och så välspelat och dynamiskt att det nästan blir för mycket att ta in. “Where's your reality?” höjer om möjligt pulsen till den milda grad att det bara inte går att värja sig. Smattret från virvelkaggen, den pumpande basen och Dylans desperata röst är som en adrenalinspruta rakt in i reptilhjärnan. Passande nog jammar de vidare i “Michaeldose”. Visserligen ganska intensiv den också men ändå som ett avbräck från resten av A-sidan.

     Minuten långa “Can you hear me now?” är en funkigt groovy liten inledare som övergår till “Simulator”, albumets mest statiska melodi. Två minuter in återvänder de till samma groove och då förstår man hur sammanflätad B-sidan redan ter sig. Ett psychstökigt parti och sen tillbaks till det där statiska som tvingar sig in igen. Mäktigt är nog ett passande adjektiv här.

     Passagen “Urge you” är precis lika nödvändig som “Any colour you like” från The dark side of the moon. Småjazzig i sin natur sprider den ett välbehövligt lugn som man instinktivt bara vet att man inom kort måste släppa. “Cavehead” står nämligen på tur. Tänk Sonic Youth på en näst intill ohälsosam diet James Brown och sen att deras egon bara måste göra sin egen grej av det. 

     Avslutande “MEPEM…” pågår i drygt åtta minuter och känslan av en apokalyps har väl aldrig känts så eggande som här. Sjuttiotalstungt med nutidsrundgångar och ren och skär paranoia som de självklaraste ingredienserna. Ingen tillfällighet att den ligger sist placerad på plattan.

     Frankie är för övrigt Dylans katt.

Outlaw R´n´B

2013 släppte Night Beats LPn Sonic bloom. I åtta år var jag helt omedveten om detta. Och när jag väl fick höra ett smakprov därifrån blev det ju så att jag kastade mig över resten av deras diskografi. Och i början av sommaren 2021 släpptes ett helt nytt album. Gud så passande!

    Omslaget var så grällt att jag nästan anade oråd. Och en cowboy med en röd prick i pannan? Inte någon fingervisning på vad som väntade direkt. Eller var det? Efter första genomlyssningen visste jag knappt vad jag tyckte. Det lät fräscht och nytänkande men allt jag läst om gruppens enda stadigvarande medlem fick mig att tvivla lite grann ändå. Var Danny Lee Blackwell så svår att samarbeta med? Har jag som lyssnare ens något att säga till om om nu så är fallet? Absolut inte. Hur som helst stod han ensam kvar när Myth of a man spelades in med Dan Auerbach vid mixerbordet. Garvade Nashvillemusiker gjorde jobbet och det lät väl mer som ett soloprojekt än något annat och samtidigt sketabra. Outlaw R&B var i princip en skiva jag var mer eller mindre tvungen att införskaffa utan att ifrågasätta alltför mycket. 

    Första låten, “Stuck in the morning” är både upptempo och aningen sävlig med ett 60-talssound förankrat i nutiden. Dannys röst låter som de där höga tonerna som Marty Balin i Jefferson Airplane kunde ta.

    “Revolution” är skitig, fuzzig och supertrallvänlig på en och samma gång. En låt som fastnar direkt. Ända sen debuten har gitarrsolona haft sin grund i r´n´b men oftast svämmar psykedelian över och tar lyssnaren lite längre ut på äventyr. Här gnisslar det till med besked i precis rätta proportioner. 

    Skivans mest olycksbådande melodi står “New day” för. Det är inget beckmörkt över den men känslan smyger sig på. Lite som Devendra Banhart utan sina ångestdämpande tabletter.

    Jag hör spår av Johnny Cash och Lee Hazlewood i “Hell in Texas” som med sitt akustiska komp får understöd av en kraftigt vibrerande elgitarr. Mer svartvit cowboyfilm med en huvudkaraktär som bara känns måttligt pålitlig blir det bara inte.

     Som en skön mix av 13th Floor Elevators och någon storhet från skivbolaget Stax sjuder “Thorns” av mystisk spelglädje. Detta är skivans kortaste spår och med tiden har det nästan retat mig. Som tur är kommer “Never look back” för att avsluta A-sidan och vilket skönt retrogroove de får till. Go-go-dansaren i en får bränsle från första stund plektrumet möter strängarna och när kören lägger sig i är allt precis så bra som man nästan bara vågar fantisera om. 

     Nästa LP-sida är psychigare från start med modifierad sång och ormtjusargitarr. “Shadow” låter mer brittiskt svår än något de tidigare gett sig på. Slagverk och synth breddar ljudbilden. 

     Helt klart ruffigare än nåt annat på plattan drar “Crypt” igång. Trummor och bas bestämmer här. Bäst att lyda. Det vilar en desperat känsla över denna. Lite som när Lou Reed visste att John Cales dagar var räknade och samtidigt drog nytta av det uppe på scen.

    Längsta låten är inte helt otippat den flummigaste och redan första gången jag hörde den förstod jag att något mer än de inledande två minuterna stod på tur. Live kan nog vad som helst hända. “Cream Johnny” känns oberäknelig som en Pavementkonsert när det begav sig.

 

     “Ticket” är, och detta beräknar jag enbart på hur hi-haten används, skivans punkigaste alster. Wipers på egenplockade toppslätskivlingar känns som en bra referens. Stökigt, nödvändigt, provocerande för de utanför umgängeskretsen och helt perfekt inför avslutande “Holy roller” som för tankarna till Hawkwind och The Velvet Undergrounds magnifika ljudmattor.  

     Mångfalden i denna produktion gör Outlaw R´n´B till en så mycket större upplevelse. Det känns speciellt och som lyssnare är det en aspekt som är direkt avgörande. Och känn in titeln. Laglös R´n´B. Blir det coolare än så egentligen?

Admonitions

  

Min Samsung S10 och Spotify har nog något ouppklarat ihop. Jag som själv benämner mig som analog ut i fingerspetsarna har faktiskt förstått idén med att följa en artist. Aha, man får notifikationer när något nytt släpps? Sign me up! Därför blev jag så paff när en kompis tipsade om en låt från Endless Boogies nya LP. Släppt redan i november? Märkligt, mycket mycket märkligt. 

    Det var “The offender“, öppningsspåret på Admonitions, som strömmade ut. Tjugo minuter lite drygt och precis det jag behövde där och då. 2021 var inte mitt musikår på långa vägar så det var tack vare detta Messengermeddelande jag äntligen fick beställt denna och två andra starka plattor. 

    Endless Boogie jammar, fixar och trixar och har gjort det i snart tjugofem år. Allt har inte hållit världsklass men snudd på. Skillnaden denna gång är att de lyckats hålla allt intressant även om eller kanske på grund av att de valt att slå ner på tempot på hälften av materialet. Sen är det alla detaljer som gör albumet komplett. Alltifrån de suggestiva fotografierna från baksidan, mittuppslaget och innerkonvoluten till texten på klisterlappen med Domusmärket. Sånt som gör ett köp komplett helt enkelt.   

    Paul “Top Dollar” Majors New Yorkdialekt är så bred att jag inte ens vågar ta reda på vad han sjunger om ibland och hans grymtande är intakt från tidigare släpp. Det monotona sväng som blivit deras signum är ständigt i rörelse så det är inte svårt att göra kopplingar till Träd Gräs och Stenar.

    “The offender” är lite struttig och jammandet känns som en musikalisk dialog med högt och lågt i registret. Ledordet är att de hellre väntar in än tar för sig. Och då händer det grejer. De låter stundtals lite som Cans rytmsektion med två hugade gitarrister som kastar sig ut i nya äventyr. 

    Fyra låtar av sju är inspelade i Sverige och tre av dem tar upp hela B-sidan. “Disposable thumbs” låter som om Groundhogs kidnappat Captain Beefheart för att få ihop den ultimata paranoialåten. Rösten är rossligare än någonsin och gitarrtonen biter ifrån direkt. 

    Boogierock blir varken stöddigare, skitigare eller mer medryckande än “Bad call”. En riktig no-brainer med en smått fantastisk text. Alla mår bra av denna!

    Kurt Vile har jag i princip noll koll på men har ändå förstått att han är en av de stora på den amerikanska alternativa rockscenen. “Counterfeiter” innehåller inte alls särskilt mycket text. Ändå har jag inte uppfattat nånting. Tror knappt det spelar någon roll faktiskt. Det är väldigt små nyanser i jammandet tills de helt plötsligt låter som Neu!. 

    Skiva nummer två är betydligt lugnare och precis som den föregående tar nästa låt upp hela C-sidan. “Jim Tully” fick mig att googla. Vem sjunger de om? Tydligen en författare på 20- & 30-talet som skrev lite som han kände för och som fick ta en del stryk för detta. Men vem rår egentligen på en irländare? Här är Endless Boogie lika tålmodiga som International Harvester kunde vara och ekvilibrister undanbedes utan att ens ha fått chansen. Ändå växer det fram en moppemustasch på mig under dessa tjugotre minuter. Kanske för att Bo Anders Persson visat vägen förut? 

    “The conversation” är så lågmäld att det nästan gör ont i själen. Till och med Nick Mason hade haft svårt att spela så här sakta och lite. Som Spotifylyssnare och som svensk kan jag nästan påstå att jag hör ett vemod som ingen annan än en nordbo med säkerhet kan placera. På 33,3 varv per minut i köpt version slår dessa övertygelser in. 

    I princip sex noter i sex minuter och sen inget annat. “The incompetent villains of 1968” är på pappret en rätt lam historia. Med tonarmen nere och sinnet öppet är det dock en helt annan sak. De variabler som bjuds har nog allt ett lysergiskt sinne är så gott som beredd på och fräscht nog för att tas på största allvar. D-sidan slutar i både monotoni och nytänkande och aldrig förr har väl en distortion låtit så i nuet? 

    Endless Boogies senaste skiva är helt klart deras starkaste och mest varierade hittills. Jag skulle ha gått på Copenhagen Psych Fest 2016 men något (vem vet idag?) kom emellan. En massa riffande och hålligång där och då och allt sånt. Hade jag vetat då vad jag vet nu skulle jag aldrig ha missat det.

Ljungens lag

 I slutet av förra året hörde jag talas om en grupp som döpt sig till Råå för första gången. Min kompis hade av en slump trillat över en EP där det svartvita fotot på Bob Houghton och Egon Jönsson egentligen var det som fick honom att trycka Play. "Samma lika" hade strömmat ut genom hans datorhögtalare och den entusiasm som jag hörde i rösten när han senare lät mig ta del av den slog en helsideannons i vilken musiktidning som helst med råge. Flera månader senare såg jag att Himmelsblå som den heter var en coverplatta. Ändå låter den så egen det bara är möjligt. 

     Jag hade fallit pladask för skånsk electronica. Eller nåt ditåt i alla fall. Vad jag inte hade en susning om var att bakom projektet stod The Cardigans basist, Magnus Sveningsson. När jag även fick reda på att folk från malmöbandet Ved var involverade föll polletten ner. Dessa såg jag som förband till Hallogallo (Neu! i ny skrud) och deras EP Gershwins pipe följde rätt logiskt med hem.

     Jag tror inte ens att Emmerdale var släppt när The Cardigans en solig eftermiddag på musikfesten Tullakrok, inklämda mellan lokala band, ställde sig på scenen och bjöd på sin solskenspop. Det dröjde inte länge innan den stod i skivhyllan heller. Sjutton år gammal kan jag inte påstå att det var basisten som var det avgörande kortet. I storblommig 60-talsklänning stod Nina Persson och sjöng så hormonerna varken visste ut eller in.

     Nu i år släppte Råå en ny fullängdare. 500 ex. The Cardigans sålde förmodligen samma kvantitet enbart i Förslöv när de väl slagit igenom. Ändå hör man att det är hit Magnus alltid velat komma. Slippa spela playback för argentinsk TV och svara på en uppsjö av mer eller mindre dumma frågor under en promotionturné. Att bara hitta lugnet igen.

     Råås musik känns lite som nattåget till Berlin som lunkar på i sin egen takt och sedan står på perrongen vid utsatt tid. Pulssänkande och ändå med den nerv som håller en kvar hela vägen. Där Himmelsblå visat upp en något mer statisk sida kom Ljungens lag med mer organisiskt material instoppat bland beatsen.

     Första låten härifrån, "Allt vi passerar är på väg hem", länkade jag direkt till en kompis som bara hade en sak att klaga på. Den var för kort! Bebe Risenfors basklarinett lugnar varje orolig själ till ett sakta men försiktigt guppande komp. Musiken stannar upp och ett pianoanslag, några påkallande percussionslag eller en rundgång drar igång melodin igen.

     "Ett spänningsmoment senare" är mer upptempo som utan att för den sakens skull får en att leta upp dansskorna. Det låter en del 80-tal här rent produktionsmässigt. The Knife känns som en någorlunda bra jämförelse.

     Titelspåret bär drag av Harmonia toppat med en klarinett i vackraste moll. Tempot är åter lågt. Synthkompet skulle kunnat ha varit början på en låt med ett avslutande crescendo men de tassar på och håller sig till sitt. Återhållsamhet är en dygd.

     Förprogrammerat trumkomp och en snillrik synthslinga är basen i "Bid din tid videung". Förstärkt med piano och lyhörda slagverk visar de vägen till ett stilla äventyr.

     Ljuden hoppar från ena högtalaren till den andra och en minimalistisk elektrisk bastrumma håller takten innan ett afrikanskt anslag ger sig till känna. Tänker lite på Talking Heads när jag är mitt uppe i den. Med sina blott två och en halv minuter är "Improduktion" en ganska udda inledning på b-sidan.

     Gitarristen i The Velvet Underground bemästrade kakafonin i låtar som "The black angel's death song" lika naturligt som skörheten i t.ex "Pale blue eyes". "Sterling Morrison" är en fantastisk hyllningslåt med den största dos pop vi bjuds på detta album. Magnus basspel utgör stommen och de svävande syntharna fyller i.

      "Sofflåst" är electronica i full blom. Det är lika enkelt som det är svårt men aldrig förutsägbart. Har man kommit så här långt in i skivan är det precis det här man vill ha ändå.

     På "Vispen" är det första gången man hör röster. Samplat från Novicat de Soeurs Missionaires LP Lipa Kodi Ya City med en körsång så klagande vacker att man bara måste stanna upp och lyssna.

     Sist på Yo La Tengos album And then nothing turned itself inside-out ligger "Night falls on Hoboken". Sist ut på Ljungens lag ligger "Natt faller på Holma". Låtarna i sig är inte alls lika men precis som när Yo La Tengo fäster blickarna i golvet och blir aningen introverta känns Råå här. Effektiva trummor, basklarinett bara där den behövs och mullrig feedback som letar sig fram.

     Och omslaget är nåt alldeles bara det. Dimhöljda berg med betande får i förgrunden inger ett lugn i mig och att konstnären är okänd spär på mystiken.

Rose City Band

 Instagramkollen med hembryggt Skånerost och under en filt i musikfåtöljen. Moon Duo promotar ett vinylsläpp i vitröd rosprakt och jag liksom bara vet att det här, det är bra grejer det. Innan jag scrollar vidare är "Rip City" igång. Låt på låt tills skivan är slut. Brorsan som passande nog driver skivbutik blir underrättad nånstans halvvägs men han möts bara av NOT IN STOCK...

     Tusen ex, tusen andra ägare. Tradigare än nåt ju. Vi förblir följeslagare lite närhelst via Spotify i alla fall och en lugnande känsla om ett nysläpp i rena rama realtid slår rot. Ett par veckor senare läser jag på Moon Duos Instagramkonto att det faktiskt har tryckts upp fler kopior. Thou shalt believe! Ett datumsläpp är angivet och jag ber brorsan att hålla sig framme. Inte sent därefter är beställningen gjord och tanken på att få höra detta från golvhögtalarna lever jag på än idag. Det är nämligen så att det är första gången jag skriver om en skiva jag ännu inte har i samlingen. Men vetskapen att jag ska hämta hem henne på lördag gör det hela mer legitimt.

     Anledningen till att Moon Duo (och Wooden Shjips) lagt upp info om gruppen är så enkel som att Ripley Johnson spelat in och producerat en alldeles egen skiva. Och det hörs. När Wooden Shjips är som mest monotona och laidback träder man in i deras helt egna värld och trots att det rent genremässigt skiljer sig avsevärt mellan dessa akter känns det igen direkt. Få ackord, full frihet. Rose City Band spelar country, space jam country om man så vill. Det är sävligt och skört och det svänger gott om dom.

     "Rip City", där det startade, är en optimistiskt laidback förstalåt där det tar, vet jag nu, sju sekunder innan man är hemma. Sen följeslagaren trummorna på det. En kort vissling som i -Sätt dig ner och lyssna nu bara! Och den passionerade rösten ovanpå alltihop. En sparsam sologitarr mynnar ut i ett mäkta trolskt solo. Förstärkt med det sorgligaste som finns, långa molldrag på munspelet. Inte konstigt att man lät skivan spela.

     På "Wide roll" är man i mid-tempotakt och möts av ett smittsamt medryckande litet gitarrkomp. Omöjligt att inte smånicka till. Första solot kommer runt två minuter och här håller han igen lite på psychen. På det andra inte. En låt som gör en glad och mer än väl gott.

     Tempot är lågt i "Me and Willie", "Loser"-lågt. Låten där Jerry Garcia kunde få ur sig de där riktigt heta ärliga tonerna. Ripley känns lite som honom här. En sju och en halv minuter lång färd in till drömlandet. Mot nedtoningen glider han in i lite blues. Varför inte liksom? En makalös produktion.

     Som om Torsson klivit in i studion för att bidra med nåt på amerikansk mark drar "Wandering feeling" igång. Riktig lunkarrock som glider in i sitt för att lika lätt bli hämtad på nytt av melodin. Har nog faktiskt inte hört ett enda ord av texten. Körsången bakom gitarrsolot i slutet är så rätt.

     Ett småtrixigt, ständigt i rörelse, bubblande komp inleder i en halv minut. Sen visar sig gitarren genom boxar och pedaler lika länge. Sångmixen, dränkt i eko sätter ett annat ansikte på låten direkt. Till det toppar han med en hawaiigitarr då och då. Solot låter lite som Dead gjorde runt -78. "Rivers of mind" är i sanning ganska psychig och det händer mitt framför öronen till detta föränderliga, bubblande komp. Kul också när trummorna flyttas fram i ljudbilden ett tag. Och den extra akustiska gitarren.

     Jammigast på skivan är utan tvekan "Fear song". Bara drivet från ljudet av plektrumet mot den akustiska gitarren som matar på och matar på är nåt att ta in. Bryggan är jag dock inte så förtjust i men det släpper man ganska fort. Hans dubbla solon i knappt fem minuter i en välproducerad miljö får tja, faktiskt tiden att stå still.

     Det är med avslutande "Fog of love" man känner hur kropp och sinne liksom format sig efter Rose City Band. Hur musiken med lätthet plockat bort allt runtomkring och trots sina utsvävningar fått en att behålla lugnet. Här är tempot lågt igen och gitarrfigurerna inte de mest givna. Det vackra i samklang med det oväntade. Skönt så.

     Ripley Johnson hoppade i bootsen, bröt av ett långt grässtrå och stoppade i munnen och fick till något unikt i sin hemstudio. På lördag sliter jag av plasten och höjer en smula. Rose City Band på 33,3 varv i minuten känns ju redan som besvarad kärlek.