Electrical youth

Baby Grandmothers. Namnet som får det att vattnas i munnen på en liten skara fans hade out of the blue äntrat studion för att spela in nytt material. 1968 släppte de en singel som kräver ett nytt topplån på huset för att bli stolt ägare till. Femtio år senare kände de sig alltså manade igen! Nu med en färsk fullängdare dessutom. En sparsam turné blev spikad och ett av spelställena var Folk Å Rock i Malmö.

  Ingen diskussion. Dit skulle man även om datumet visade på en söndag. Vid en närmare granskning av den utskrivna biljetten såg jag att arrangören lyckats pressa in ett förband.
-Helt briljant, utbrast jag ironiskt för mig själv och kunde nästan se mig själv, kämpande för överlevnad måndag morgon. Veckorna gick och någonting fick mig att gå in på Spotify för att kolla upp om de hade nåt att erbjuda mer än blåa ringar under ögonen.

 Dream, släppt 2016, hade ett omslag som direkt gjorde mig nyfiken. Det bar nästan lite släktskap med Träd Gräs & Stenars livealbum Djungelns lag. Ett dubbelklick senare drog den igång. Saken med mig och Spotify är att vi aldrig riktigt möts. Ett halvt öra för att känna in blir det i regel. Att stå i ett skivbås och lyssna igenom en platta innan ett eventuellt köp är inte heller det min grej. Att chansa är halva nöjet. Det första jag hörde var en sitar och en atmosfär som tilltalade. Detta var ju nutidsflum för både övervintrade och purfärska hippies. Vilken kväll det kunde bli!

 På utsatt tid steg en hel hop ynglingar upp på scen och drog igång ett set som nästan med ens fick oss i publiken att fokusera på inget annat än deras musik och spelglädje. Jag satt långt bak i lokalen och såg hur huvudena nickade unisont i takt. Applåderna blev intensivare allteftersom och när någon viskade nåt i örat på sin kompis visste jag  att det var lovord och absolut inget annat som yppades.

 Efteråt bildades en lång kö vid merchen. Jag hade ställt in mig på Dreams för att vid ett senare tillfälle skaffa Electrical youth. Den moderna människan i mig fick sig en rejäl törn då det visade sig att Dreams endast fanns tillgänglig på kassettband. Förband alltså... Senare fick vi reda på att den fanns som digital download. 150 kronor senare stod jag däremot som stolt ägare till deras uppföljare på det mer lättsmälta alternativet vinyl.

 Hålögd eller inte slet jag plasten av mitt köp efter arbetsdagen och ett rejält uppsnack fick frun att sätta sig i fåtöljen bredvid. Den hade nåt, konstaterade vi båda, rätt och slätt. Jag flippade vinylen ett par gånger under kvällen, något jag vanligtvis inte gör och återkom till den dagen därpå igen. En vän kom på besök under helgen och när han nästan vädjade att få höra b-sidan förstod jag att den visst hade nåt.

 "French kiss" har drag av Woods "Out of the eye" i sin monotona natur. Basslingan luktar Wooden Shjips på långa vägar och trummisen följer mästerligt de små stegringar som bjuds. Gitarrslingan efter refrängen fastnar i huvudet på en timmar efter. Efter några drag på harpan startar de om på nytt och det är här nåt händer inom mig. Sfäriskt flyter de omkring och tassar runt i ett till synes oändligt ljudlandskap man helst önskar aldrig ska ta slut. 

 Instrumentala "Riverbed/Slowdry" i förförisk valstakt tar slutligen ändå vid. Tvärflöjt i "Riverbed" och saxofon i "Slowdry". "You and me" vandrar mellan högtalarna i vågskvalp och fadade instrument blir som en avslappningsövning för stressade själar. En perfekt avslutning på A-sidan i all sin enkelhet. Även denna helt utan någon sånginsats.

 Den akustiskt drivna "Fantasy" med sina synthmattor och härligt sävliga sång verkar rymma så mycket mer än den kanske egentligen gör. Det är med små medel de låter lyssnaren hamna i detta tillstånd. "Corsica/Heatwave", skivans längsta spår mäter lite drygt åtta minuter och inledningsvis är det basen som bestämmer. Tvärflöjten smyger sig in och smeker medhårs. När fem minuter återstår bryter de tvärt med en tempohöjning. Ändå känner man sig kavlugn. Den avslutande en och en halv minuten känns lite 90-talsindiecool. Som en väldigt viktig parantes på nåt vis. Sjätte och sista låten har drag av Beck när han menar allvar. "Air balloon" är snyggt inramad indicapop med en gitarrfigur i andra hälften som dröjer sig kvar.

 För egen del återstår bara att gå in på iTunes och ladda ner debuten, kanske kalkylera av omslagsbilden och bränna på skiva. Och vänta på nytt material!