Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

tisdag 11 september 2018

Träden

 När jag hörde att Träden skulle bli med platta blev jag givetvis upprymd men någonstans i bakhuvudet låg fortfarande Träd Gräs & Stenars Tack för kaffet och malde i moll. Jag gjorde ett aktivt val att inte höra något förrän jag skulle se dom i Hammenhög.

 Kritiken från vänner lät sig inte vänta. "Hymn" var sömnig och hela skivan andades svårmod. Omslaget var fult till på köpet. Om en av låtarna inte höll måttet så var det väl så och med handen på hjärtat har jag åtskilliga bra skivor i samlingen med sådär omslag. Det var svårmodet som gnagde. Snälla, inte en repris på Tack för kaffet. Dödsfall och pensionering inom bandet genomsyrade skivan från start till mål. Det kändes övermäktigt för egen del att ta sig igenom deras bearbetning. Nu, ett par år efter är den minst lika sorglig att höra men sagolikt vacker i sig.

 Dagen efter konserten stoppade jag in CDn i bilstereon och jag är tämligen säker på att deras nytolkning av 1969 års "När lingonen mognar" fick pågarna i baksätet att behärska sig i vår drygt två timmar långa färd hemåt. 49 år senare (känn på den) är den en suggestiv kraft att räkna med. Jammen mellan verserna i denna stadiga 12-minutersversion är pur perfektion. Harvesters version vill man inte vara förutan men 2018 har lingonen verkligen mognat. Det är som att kastas in i en John Bauertavla.

 Nisse Törnqvist satt bakom trumsetet när jag och frun (ja, hon får vara med om mycket) spelade på Folk i Göteborg. Han finns med på tre av spåren här. Hans svävande rytmer och blixtsnabba infall passar perfekt ihop med friheten i Trädens musik. Som i "Kung Karlsson" där intensiteten ökar allteftersom. Reine Fiske smyger in en orgel som lyfter låten ett par snäpp och hans och Jakobs samspel som gitarrister är en ynnest att få ta del av.

 "Tamburan" är elva minuter lång och tempot är lågt. Med små variabler bjuder de in till en musikalisk upptäcksfärd för den tålmodige. Det låter tidigt 70-tal och ändå modernt. Live brukar "Å nej" vara en uppsluten affär. Med Sigge Krantz bakom mikrofonen med höfterna försiktigt guppande och bandets övriga medlemmar med det ena leendet större än det andra får de publiken att må bra helt enkelt. På skiva är den lite allvarligare känns det som trots att de här blåser i flaskor med rätt mängd vatten i sig. Jag vill inte vara utan någon av versionerna.

 Det ligger nåt hotfullt och lurar genom hela "OTO". Den känns hippietysk och utan att egentligen veta om det är så eller ej är det precis vad jag behöver ibland. Ljudlandskapet är en gedigen mollmatta, vävd av timmar i replokalen som spricker upp och knyts åt än hårdare runt nästa krön i en annan form. Den här kan man stå och vagga till i timmar. My Brother The Wind känns som en bra referens.

 Esraj, stränginstrumentet med inbyggd mysfaktor, trakterat av Reine, sätter stämningen i "Hoppas du förstår". Ja, Träden har en fullständigt lysande ballad bland materialet här. Livet är inte alltid så enkelt och Jakobs text sammanfattar det så här klagande och naturligt. Sällan har väl ångesten och funderingarna man bär med sig tonsatts och framförts så här vackert.

 Sen till "Hymn" som fick jobba i uppförsbacke redan innan start. Till en början kändes den ofokuserad och närapå tafflig i sin bräckliga natur. Efter ett par genomlyssningar är den som att se dem live. Anonyma radioröster får mig att tänka på The dark side of the moon och där jag först tyckte att de tvekade märker jag nu att de väntar in varandra. Hanna Östergrens uppgift att hålla takten till detta nästan smärtsamt långsamma tempo är minst sagt beundransvärt. Ta inte för mycket plats men försvinn inte heller in bakom kulisserna.

 Tio minuter långa "Det finns blått" är skarpladdad psykedelia för vår tids öron. Gitarrtonen är brutalare än någonsin, kanske för att belysa domedagstexten som finns där djupt i mixen. Farligare än så här har de aldrig varit. Tills tre minuter återstår. Tvärt byter den skepnad med akustisk gitarr och ger lyssnaren tid för återhämtning.

 Träden har lyckats väl med detta släpp. Tagit ut svängarna utan att tappa sin identitet någonstans på vägen. Och omslaget, vackert och så svenskt det bara kan bli, är målat av forne Dag Vagmedlemmen Ola Backström.

1 kommentar:

  1. Första gången jag hörde den tŸpen - för 48 år sedan - grät jag av Lycka; " Nu har jag hittat hem ! " NU - 48 år senare - stråLar jag av LŸcka > Jag är fortfarande hemma ! TACK !

    SvaraRadera