Admonitions

  

Min Samsung S10 och Spotify har nog något ouppklarat ihop. Jag som själv benämner mig som analog ut i fingerspetsarna har faktiskt förstått idén med att följa en artist. Aha, man får notifikationer när något nytt släpps? Sign me up! Därför blev jag så paff när en kompis tipsade om en låt från Endless Boogies nya LP. Släppt redan i november? Märkligt, mycket mycket märkligt. 

Det var “The offender“, öppningsspåret på Admonitions, som strömmade ut. Tjugo minuter lite drygt och precis det jag behövde där och då. 2021 var inte mitt musikår på långa vägar så det var tack vare detta Messengermeddelande jag äntligen fick beställt denna och två andra starka plattor. 

Endless Boogie jammar, fixar och trixar och har gjort det i snart tjugofem år. Allt har inte hållit världsklass men snudd på. Skillnaden denna gång är att de lyckats hålla allt intressant även om eller kanske på grund av att de valt att slå ner på tempot på hälften av materialet. Sen är det alla detaljer som gör albumet komplett. Alltifrån de suggestiva fotografierna från baksidan, mittuppslaget och innerkonvoluten till texten på klisterlappen med Domusmärket. Sånt som gör ett köp komplett helt enkelt.   

Paul “Top Dollar” Majors New Yorkdialekt är så bred att jag inte ens vågar ta reda på vad han sjunger om ibland och hans grymtande är intakt från tidigare släpp. Det monotona sväng som blivit deras signum är ständigt i rörelse så det är inte svårt att göra kopplingar till Träd Gräs och Stenar.

“The offender” är lite struttig och jammandet känns som en musikalisk dialog med högt och lågt i registret. Ledordet är att de hellre väntar in än tar för sig. Och då händer det grejer. De låter stundtals lite som Cans rytmsektion med två hugade gitarrister som kastar sig ut i nya äventyr. 

Fyra låtar av sju är inspelade i Sverige och tre av dem tar upp hela B-sidan. “Disposable thumbs” låter som om Groundhogs kidnappat Captain Beefheart för att få ihop den ultimata paranoialåten. Rösten är rossligare än någonsin och gitarrtonen biter ifrån direkt. 

Boogierock blir varken stöddigare, skitigare eller mer medryckande än “Bad call”. En riktig no-brainer med en smått fantastisk text. Alla mår bra av denna!

Kurt Vile har jag i princip noll koll på men har ändå förstått att han är en av de stora på den amerikanska alternativa rockscenen. “Counterfeiter” innehåller inte alls särskilt mycket text. Ändå har jag inte uppfattat nånting. Tror knappt det spelar någon roll faktiskt. Det är väldigt små nyanser i jammandet tills de helt plötsligt låter som Neu!. 

Skiva nummer två är betydligt lugnare och precis som den föregående tar nästa låt upp hela C-sidan. “Jim Tully” fick mig att googla. Vem sjunger de om? Tydligen en författare på 20- & 30-talet som skrev lite som han kände för och som fick ta en del stryk för detta. Men vem rår egentligen på en irländare? Här är Endless Boogie lika tålmodiga som International Harvester kunde vara och ekvilibrister undanbedes utan att ens ha fått chansen. Ändå växer det fram en moppemustasch på mig under dessa tjugotre minuter. Kanske för att Bo Anders Persson visat vägen förut? 

“The conversation” är så lågmäld att det nästan gör ont i själen. Till och med Nick Mason hade haft svårt att spela så här sakta och lite. Som Spotifylyssnare och som svensk kan jag nästan påstå att jag hör ett vemod som ingen annan än en nordbo med säkerhet kan placera. På 33,3 varv per minut i köpt version slår dessa övertygelser in. 

I princip sex noter i sex minuter och sen inget annat. “The incompetent villains of 1968” är på pappret en rätt lam historia. Med tonarmen nere och sinnet öppet är det dock en helt annan sak. De variabler som bjuds har nog allt ett lysergiskt sinne är så gott som beredd på och fräscht nog för att tas på största allvar. D-sidan slutar i både monotoni och nytänkande och aldrig förr har väl en distortion låtit så i nuet? 

Endless Boogies senaste skiva är helt klart deras starkaste och mest varierade hittills. Jag skulle ha gått på Copenhagen Psych Fest 2016 men något (vem vet idag?) kom emellan. En massa riffande och hålligång där och då och allt sånt. Hade jag vetat då vad jag vet nu skulle jag aldrig ha missat det.