Ljungens lag

 I slutet av förra året hörde jag talas om en grupp som döpt sig till Råå för första gången. Min kompis hade av en slump trillat över en EP där det svartvita fotot på Bob Houghton och Egon Jönsson egentligen var det som fick honom att trycka Play. "Samma lika" hade strömmat ut genom hans datorhögtalare och den entusiasm som jag hörde i rösten när han senare lät mig ta del av den slog en helsideannons i vilken musiktidning som helst med råge. Flera månader senare såg jag att Himmelsblå som den heter var en coverplatta. Ändå låter den så egen det bara är möjligt. 

 Jag hade fallit pladask för skånsk electronica. Eller nåt ditåt i alla fall. Vad jag inte hade en susning om var att bakom projektet stod The Cardigans basist, Magnus Sveningsson. När jag även fick reda på att folk från malmöbandet Ved var involverade föll polletten ner. Dessa såg jag som förband till Hallogallo (Neu! i ny skrud) och deras EP Gershwins pipe följde rätt logiskt med hem.

 Jag tror inte ens att Emmerdale var släppt när The Cardigans en solig eftermiddag på musikfesten Tullakrok, inklämda mellan lokala band, ställde sig på scenen och bjöd på sin solskenspop. Det dröjde inte länge innan den stod i skivhyllan heller. Sjutton år gammal kan jag inte påstå att det var basisten som var det avgörande kortet. I storblommig 60-talsklänning stod Nina Persson och sjöng så hormonerna varken visste ut eller in.

 Nu i år släppte Råå en ny fullängdare. 500 ex. The Cardigans sålde förmodligen samma kvantitet enbart i Förslöv när de väl slagit igenom. Ändå hör man att det är hit Magnus alltid velat komma. Slippa spela playback för argentinsk TV och svara på en uppsjö av mer eller mindre dumma frågor under en promotionturné. Att bara hitta lugnet igen.

 Råås musik känns lite som nattåget till Berlin som lunkar på i sin egen takt och sedan står på perrongen vid utsatt tid. Pulssänkande och ändå med den nerv som håller en kvar hela vägen. Där Himmelsblå visat upp en något mer statisk sida kom Ljungens lag med mer organisiskt material instoppat bland beatsen.

 Första låten härifrån, "Allt vi passerar är på väg hem", länkade jag direkt till en kompis som bara hade en sak att klaga på. Den var för kort! Bebe Risenfors basklarinett lugnar varje orolig själ till ett sakta men försiktigt guppande komp. Musiken stannar upp och ett pianoanslag, några påkallande percussionslag eller en rundgång drar igång melodin igen.

 "Ett spänningsmoment senare" är mer upptempo som utan att för den sakens skull får en att leta upp dansskorna. Det låter en del 80-tal här rent produktionsmässigt. The Knife känns som en någorlunda bra jämförelse.

 Titelspåret bär drag av Harmonia toppat med en klarinett i vackraste moll. Tempot är åter lågt. Synthkompet skulle kunnat ha varit början på en låt med ett avslutande crescendo men de tassar på och håller sig till sitt. Återhållsamhet är en dygd.

 Förprogrammerat trumkomp och en snillrik synthslinga är basen i "Bid din tid videung". Förstärkt med piano och lyhörda slagverk visar de vägen till ett stilla äventyr.

 Ljuden hoppar från ena högtalaren till den andra och en minimalistisk elektrisk bastrumma håller takten innan ett afrikanskt anslag ger sig till känna. Tänker lite på Talking Heads när jag är mitt uppe i den. Med sina blott två och en halv minuter är "Improduktion" en ganska udda inledning på b-sidan.

 Gitarristen i The Velvet Underground bemästrade kakafonin i låtar som "The black angel's death song" lika naturligt som skörheten i t.ex "Pale blue eyes". "Sterling Morrison" är en fantastisk hyllningslåt med den största dos pop vi bjuds på detta album. Magnus basspel utgör stommen och de svävande syntharna fyller i.

  "Sofflåst" är electronica i full blom. Det är lika enkelt som det är svårt men aldrig förutsägbart. Har man kommit så här långt in i skivan är det precis det här man vill ha ändå.

 På "Vispen" är det första gången man hör röster. Samplat från Novicat de Soeurs Missionaires LP Lipa Kodi Ya City med en körsång så klagande vacker att man bara måste stanna upp och lyssna.

 Sist på Yo La Tengos album And then nothing turned itself inside-out ligger "Night falls on Hoboken". Sist ut på Ljungens lag ligger "Natt faller på Holma". Låtarna i sig är inte alls lika men precis som när Yo La Tengo fäster blickarna i golvet och blir aningen introverta känns Råå här. Effektiva trummor, basklarinett bara där den behövs och mullrig feedback som letar sig fram.

 Och omslaget är nåt alldeles bara det. Dimhöljda berg med betande får i förgrunden inger ett lugn i mig och att konstnären är okänd spär på mystiken.

https://open.spotify.com/track/508QFxsUjH2EQzLx3T30Cs?si=51whz7jeRGeEZvsBEC9cmw