Outlaw R´n´B

2013 släppte Night Beats LPn Sonic bloom. I åtta år var jag helt omedveten om detta. Och när jag väl fick höra ett smakprov därifrån blev det ju så att jag kastade mig över resten av deras diskografi. Och i början av sommaren 2021 släpptes ett helt nytt album. Gud så passande!

Omslaget var så grällt att jag nästan anade oråd. Och en cowboy med en röd prick i pannan? Inte någon fingervisning på vad som väntade direkt. Eller var det? Efter första genomlyssningen visste jag knappt vad jag tyckte. Det lät fräscht och nytänkande men allt jag läst om gruppens enda stadigvarande medlem fick mig att tvivla lite grann ändå. Var Danny Lee Blackwell så svår att samarbeta med? Har jag som lyssnare ens något att säga till om om nu så är fallet? Absolut inte. Hur som helst stod han ensam kvar när Myth of a man spelades in med Dan Auerbach vid mixerbordet. Garvade Nashvillemusiker gjorde jobbet och det lät väl mer som ett soloprojekt än något annat och samtidigt sketabra. Outlaw R&B var i princip en skiva jag var mer eller mindre tvungen att införskaffa utan att ifrågasätta alltför mycket. 

Första låten, “Stuck in the morning” är både upptempo och aningen sävlig med ett 60-talssound förankrat i nutiden. Dannys röst låter som de där höga tonerna som Marty Balin i Jefferson Airplane kunde ta.

“Revolution” är skitig, fuzzig och supertrallvänlig på en och samma gång. En låt som fastnar direkt. Ända sen debuten har gitarrsolona haft sin grund i r´n´b men oftast svämmar psykedelian över och tar lyssnaren lite längre ut på äventyr. Här gnisslar det till med besked i precis rätta proportioner. 

Skivans mest olycksbådande melodi står “New day” för. Det är inget beckmörkt över den men känslan smyger sig på. Lite som Devendra Banhart utan sina ångestdämpande tabletter.

Jag hör spår av Johnny Cash och Lee Hazlewood i “Hell in Texas” som med sitt akustiska komp får understöd av en kraftigt vibrerande elgitarr. Mer svartvit cowboyfilm med en huvudkaraktär som bara känns måttligt pålitlig blir det bara inte.

 Som en skön mix av 13th Floor Elevators och någon storhet från skivbolaget Stax sjuder “Thorns” av mystisk spelglädje. Detta är skivans kortaste spår och med tiden har det nästan retat mig. Som tur är kommer “Never look back” för att avsluta A-sidan och vilket skönt retrogroove de får till. Go-go-dansaren i en får bränsle från första stund plektrumet möter strängarna och när kören lägger sig i är allt precis så bra som man nästan bara vågar fantisera om. 

 Nästa LP-sida är psychigare från start med modifierad sång och ormtjusargitarr. “Shadow” låter mer brittiskt svår än något de tidigare gett sig på. Slagverk och synth breddar ljudbilden. 

 Helt klart ruffigare än nåt annat på plattan drar “Crypt” igång. Trummor och bas bestämmer här. Bäst att lyda. Det vilar en desperat känsla över denna. Lite som när Lou Reed visste att John Cales dagar var räknade och samtidigt drog nytta av det uppe på scen.

Längsta låten är inte helt otippat den flummigaste och redan första gången jag hörde den förstod jag att något mer än de inledande två minuterna stod på tur. Live kan nog vad som helst hända. “Cream Johnny” känns oberäknelig som en Pavementkonsert när det begav sig.

 

 “Ticket” är, och detta beräknar jag enbart på hur hi-haten används, skivans punkigaste alster. Wipers på egenplockade toppslätskivlingar känns som en bra referens. Stökigt, nödvändigt, provocerande för de utanför umgängeskretsen och helt perfekt inför avslutande “Holy roller” som för tankarna till Hawkwind och The Velvet Undergrounds magnifika ljudmattor.  

 Mångfalden i denna produktion gör Outlaw R´n´B till en så mycket större upplevelse. Det känns speciellt och som lyssnare är det en aspekt som är direkt avgörande. Och känn in titeln. Laglös R´n´B. Blir det coolare än så egentligen?