Till dej

Per fick något alldeles lustigt i blicken när han som vanligt serverade mig musik från sin 10000+-samling. Han hade för inte så länge sen styrt min musikaliska resa mot Zappa som ju inte hade svårt för att få till ett helvetes sväng insprängt bland loopar, vansinnesutflykter och gravt seriösa partier. 

    Standardrepliken -Va, har du inte hört dom/honom/henne? Följt av ett - Sitter du ner? Standardsvaret - Nej! Följt av - Jag är beredd! (Ja, jag har suttit här i soffan sen jag kom hade varit lika sant men det hade klingat sämre). Per är nästan tjugo år äldre än mig och han växte upp med musiken som jag sedan dess spenderat en förmögenhet på att få in i samlingen. Att välja Hendrix eller Gentle Giant i skolbussen som tolv-trettonåring sågs inte med blida ögon bland skolkamraterna men det retade alltid nån brukade jag tänka medan jag växlade mellan knätrummor och luftgitarr.

    Just den här kvällen var Per på riktigt gott humör. Nästan exalterad faktiskt. Ibland kom man inte därifrån trots att man sa att det var geografiprov dagen efter men som vanligt visste man att han hade rätt. Amerikas floder ligger såvitt jag vet fortfarande kvar och Ungerns huvudstad heter alltjämt Budapest. Han reste sig och gick mot R-sektionen. Huvudet gick på högvarv. Lou Reed? Rolling Stones? Ram Jam? Kanske Reeperbahn? Nä, han drog fram Mikael Ramels LP Till dej och jag satt sen och studerade omslaget medan han stoppade ner förra skivan i sitt innerfodral. Givetvis kände jag igen efternamnet men sen tog det stopp. Skivnålen landade på knappt elva minuter långa ”Artificiell prana” och så här i efterhand borde jag, trots min ringa ålder, köpt på mig Santanas tidiga plattor för att ens vara i närheten av beredd på det som mötte mig.

    Då, i skarven mellan 80- och -90-talet var en begagnad LP det enda hoppet man levde på om man ville ha lite småobskyr musik och det dröjde faktiskt två år innan jag fiskade upp den på skivmässan i Ängelholm. Då först fick jag höra skivan i sin helhet men den som väntar på nåt gott... För två år sedan såg jag dessutom till att den numera pryder CD-hyllan. Inte ett endaste knaster och att kunna ta med sig musiken ut på vägarna betyder mycket för mig.

    Jag orkar knappt tänka på hur ofta Mikael måste ha fått frågan om hur nära besläktad hans lyrik är med sin fars när han leker med orden och framkallar bilder hos lyssnaren som (då nästan) ingen annan gör och hur viktigt det är att klä ord i toner som gör upplevelsen total. Ett år innan Till dej fann jag 3:dje skivan (i skriven form korrekt för i talspråk blir faktiskt 3:e automatiskt tree skivan) med honom och föll pladask för den. ”Sagodrömmen”, framförd av underbara Monica Zetterlund, var höjdpunkten. Per blev nästan mer exalterad av detta påstående eftersom det sublima i själva artisten blev mer framträdande än just den specifika låt han spelat upp för mig. Lärjungen stod på egna ben!

    Det som slår mig mest är att Mikael har en egen värld som han bjuder in sina vänner till, hur främmande den än kan kännas. Den utopiska kärleken klädd i finurliga ord kan till en början kännas svår att ta till sig men så snart man kommit underfund med storheten i detta kan man i alla fall i en halvtimme eller så drömma sig bort från krig, svält och missunnsamhet. 

    Svensk progg kan så här i backspegeln te sig amatörmässig då rättesnöret var -Alla kan! Förmodligen hur kul som helst på 70-talet men hifi-anläggningen är inte tidsbunden så det som strömmar ur högtalarna kan idag kännas aningen förlegat och smått pinsamt. Det är då skivor som till exempel Till dej kommer till ens undsättning. Och vilka musiker han samlat. Mats Glenngård, Bengt Dahlén, Erik Dahlbäck, Turid, Slim Notini för att nämna några.

    Akustiska ”Hör du på” sveper förbi som en varm sommarbris. Precis så efterlängtad en tidig marsdag som denna det bara är möjligt.

”Nå då så” där Bengt Dahléns bluespsykedeliska elgitarr gör grovjobbet är galet medryckande och när Slim Notini fyller på så VU-mätaren aldrig släpper minst sjuan, är lyckan total. ”Pengar” är lika, om inte mer, aktuell idag nu när vi mött det kontantlösa systemet och hur vi i tysthet knyter näven i fickan när vi tänker på hur bankerna roffar åt sig. Steget till att lämna allt och flytta till en grotta i Magaluf känns både lockande och fjärran. Flöjt och fiol skjutsar upp låten ett par snäpp. Så här låter svensk folkmusik när den befinner sig i toppskiktet.

Vete tusan om inte all lead guitar är baklänges på ”Imorron e en ny dag”. Ledordet här är text, text och åter text och congas. Och vem sitter bakom trumsetet om inte Erik Dahlbäck!

Sicket sväng det blir.

Zappavibbar i instrumentala ”5emtaktarn”. Lekfullt stöddig.

    B-sidan startar med gröna vågenromantik till en bubblande basgång, förförande flöjt och loja congas. Han känner nämligen en kille som bor ”Långt in i naturen” som hör musik i svajande granar och porlande bäckar. Brummande bilar och stressen i stan blev för mycket. När tre minuter återstår tar så naturljuden över. Mikael åkte till Värmland med sin ultrabandspelare och spelade in ljudet från skogsfolket. Ett glatt gäng vars enda fruktan är skogslejonet Leslie som kan äta upp hela verkligheten!

    Så till låten som alltid får mig på gott humör. I ”Artificiell prana” väger han för- och nackdelar med att röka hasch. Melodin är smittande positiv och texten mångbottnad. Det är dock när sju minuter återstår som allt man trodde sig veta om dansanta rytmer bara varit halva sanningen. Det här är ”Soul sacrifice” från 08-området.

Skämtlåten ”Vi må oxå”, framförd av (påhittade?) gruppen Unga Hjärtan med medlemmar i 12-14-årsåldern är på sin höjd rätt kär. Som Zappa på sitt allra mest naiva spelhumör.

    Detta är en skiva där lyriken inte förbigår musiken och tvärtom. Inte en självklarhet i proggsverige. Se nu till att höja volymen när du klickar igång låten nedan! Och du, sitter du ner?

Fanfare

Första gången jag hörde Jonathan Wilson var på en skivspelarkväll i Klippan. Promillehalten var långt ifrån körduglig och då är det lätt att omfamna all musik som kommer ens väg. Det lät mystiskt som en gömd pärla från -69 och tidlöst på samma gång. Innerligheten i den sköra rösten talade till mig och den bad mig att lyssna. Jag lyssnade och försvann lite där och då. Dagen efter tyckte jag enbart synd om mig själv men så är det ju när spriten går ur kroppen. Framåt eftermiddagen började hjärnan koppla igen och den låt som stuckit ut kvällen innan var just Jonathans. Jag vet än idag inte vilken som spelades men Gentle spirit betades av på Spotify. 

    Ändå dröjde det tills uppföljaren släpptes som jag aktivt tog tag i saken. När jag så satt med skivan i knäet och läste alla gästartister han lyckats samla ihop och med vetskapen att han är blott två år äldre än mig själv förstod jag att han gjort i princip allt rätt. Trots att en del är artister som bara andra lyckats förstå storheten med. Jackson Browne till exempel. Jag borde inte på pappret tycka så här bra om skivan men att vara öppen för nya infallsvinklar har liksom blivit en del av min personlighet. 

    Han förvaltar en tidigare musikgeneration som andades frihet och såg förbi nästa krön på ett högst eget sätt. Fanfare är en smältdegel av stämsång, progressiva undertoner, psykedeliska färder, fullskaliga kompositioner och intima verk. Så snyggt sammanflätat att man efter dessa åttio minuter inser att man lyssnat på ett album och inte tretton låtar. ”Love to love” är enda undantaget. En mycket medryckande melodi som jag ofta spelade i butiken för potentiella kunder. Så här i efterhand känns den nästan lite glättig jämfört med albumets övriga material. Ändå är den den givna singeln. 

    Den pompösa inledningen i titellåten övergår tre minuter senare i en försiktig pianomelodi där hans rökiga röst försiktigt förmedlar en känslofull kärlekstext. Stråkar förstärker attraktionen och ökar spänningen och när det korta saxofonsolot bryter ut förstår man att romansen inte är en dans på rosor. 

Valstakten i ”Dear friend” är ett rätt udda val men när den övergår i en flummig gitarrfigur a la Neil Young faller alla bitar på plats. Det är dock jazzpartiet med orgel, trummor och gitarr som gör låten till ett unikum. Jag hör tydliga ekon av Grateful Dead runt -77 -78 då ett jamparti kunde låta så här svävande och medryckande.

    Det är i stillheten som ”Her hair is growing long” hämtar sin kraft. Ackompanjerad av en akustisk gitarr som bildar mönster kring den svävande sångslingan lockas man in i ett mystiskt tillstånd. Tills allt släpper i en refräng som mer kan ses som ett mantra. Stort låtsnickeri här.

I ”Love to love” gör han en Magnus Uggla. -La da da da da da da da da. Fast mitt i euforin luras man in i ett parti som effektivt får tankarna på annat. Precis då drar refrängen igång igen och då sitter man ju där och sjunger med.

”Future vision” osar Lennon/McCartney långa vägar då två musikaliska teman utan egentlig samhörighet smälter samman. Det svårmodiga möter det gränslöst positiva med hjälp av en riktigt funkig Stevie Wonderorgel.

    Som en skönsjungande Bob Dylan i en nutida folkhymn visar han americanan från den soligaste sidan. ”Moses pain” avslutas på pappret rätt intetsägande med texten -Keep on ridin´, men ju längre den fortskrider desto fler poäng samlar han.

Stämsångens omistliga konungar är väl ändå Crosby Stills & Nash och här fattas bara Stills. Detta kunde enkelt ha passat in på Deja vu dessutom. Jag och texter hör inte ihop men döper man en låt till ”Cecil Taylor” tror jag i alla fall att den handlar om jazzmusikern. Jag kan ha väldigt fel här! En bångstyrig, om än reducerad, elgitarr bryter av när det börjar bli för bekvämt.

De som hört ”April” med Eleventh Dream Day vet varför jag refererar till den. Ni andra får helt enkelt tro mig. Den släpiga gitarren är mer indierock än man egentligen har bruk för. ”Illumination” försvinner dock i detta gedigna låtmaterial. Inte förrän i slutet händer det grejer med spännande slagverk och en överstyrd elgitarr.

    Med en fingerplockande gitarr och en soft orgelmatta som enda ressällskap tar Jonathan oss med på en ”Desert trip”. Precis som när solen går upp och man överlevt den fuktiga kylan under en väl tilltagen filt känner man att hoppet och tvåsamheten är faktorer som aldrig kan förvisas ut i periferin. När Yo La Tengo väljer att stryka medhårs blir det lika vackert som här.

Ska man spela in en cover gör man rätt i att välja en obskyr grupp och en ännu mer obskyr låt ur deras diskografi. ”Fazon”, hämtad från Sopwith Camels andra LP, känns med facit i hand som en match made in heaven. Saxofonen virvlar snällt omkring och skivans mest rytmiska låt tar vid. En gardsänkande basslinga uppmanar till ensamdans i ett hav av likasinnade och drömmen om ett friare liv tar vid. 

    Att Roy Harper skulle medverka på Fanfare känns logiskt med tanke på delade spelningar och att Jonathan producerade dennes skiva Man and myth. Folkpsykedelia med tillhörande flöjt och ett upptempoparti som sänt från ovan. Mycket i ens skivsamling bleknar vid blotta jämförelsen.

Stämningen i ”Lovestrong” har allt Coldplay verkar sakna. Lägg därtill en fet Gilmoursk gitarr och resultatet blir detta. Att det bitvis dessutom låter ”Echoes” om den gör väl ingen människa ont! 

Näst på tur står ”All the way down”. En melankolisk avslutare med molliga stråkar som trots sin avskalade uppbyggnad står stadigt på egna ben. Emellanåt hör jag spår av Sparklehorse. 

    Så fort Fanfare gjort avtryck i mig såg jag till att införskaffa Gentle spirit. Jag vet ganska säkert att jag inte kommer att köpa på mig en massa skivor med Jackson Browne bara för det men Jonathan Wilsons klarsyn har i alla fall ställt andra dörrar på glänt.   

Made in England

När det kommer till musik kan ju ett skivsläpp vara så i ropet, recensenter slår upp fiffiga adjektiv ur ordlistan och om albumet syns på reklam i TV4 vet man att succén inte är långt borta. Att lyckas utan facit är guld värt. Man får en känsla, går all in och träffar jackpott. I varje fall ibland. Här slog det in. Tack gode Gud för manlig intuition.

    Min relation till Made In Sweden var lika med noll när jag för ett par månader sen helt plötsligt överraskade mig själv och beställde hem tre plattor med dem. Nog för att jag gnolat med i Jojje Wadenius ”Kalles klätterträd” och blivit trollbunden av Pughs två första skivor där även Janne ”Loffe” Carlsson satt in men inte visste väl jag att svensk jazzrock var något bland det coolaste som fanns. I ärlighetens namn visste jag inte ens att det var det de spelade.

    Hur som helst började jag med Snakes in a hole men stök och bök från barnen gjorde upplevelsen till en njaha-upplevelse. Nästa försök slutade på samma sätt. Made in England följde säkrast med ut i bilen och då först kunde jag bli ett med musiken. Så fort den tog slut väntade Live at the Golden Circle i CD-växlaren och när dessa snurrat ett par rundor matade jag in Snakes in a hole också. Vissa morgnar längtade jag till jobbet, förlåt, bilen och volymen skruvades upp till då lösa delar började skorra och omkörande bilister på motorvägen vred på huvudena. Fy fan vad de lirade helt enkelt. Starkt som svagt var de lika intressanta och trollbindande.

    Ett par månader efter att Made in England släpptes gick medlemmarna skilda vägar. Musikaliska meningsskiljaktigheter och det uteblivna genombrottet i samband med ett evigt turnerande på gudsförgätna spelhak tog till slut ut sin rätt. Inte ens turnén i England där de spelade som förband till Colosseum fick bollen i rullning. Dock erbjöd sig gruppens basist, Tony Reeves, att producera deras kommande platta. Vilken ynnest att få sitta vid det mixerbordet!  

    I ”Winter´s a bummer” hör man naiviteten som genomsyrar Jojjes bästsäljare Goda´ goda´. Skillnaden är bara att det glöder, sprakar och till sist exploderar här. Bo Häggströms innovativa basspel ger låten pondus och volym. Tvillinggitarrer kan vara hur rätt som helst men när han och Jojje gör samma sak på varsitt instrument händer det grejer i mig. Tommy Borgudds friskt vevande trumstockar i jazztakter man inte trodde var möjliga höjer temperaturen betydligt. Partiet med mellotron banar väg för ett av de mest makalösa gitarrsolon i min samling. 

    ”You can´t go home” bjuder på högenergisk instrumenthantering trots att melodin är rätt snäll egentligen. Det bubblande småpsykedeliska solot mitt i fångar uppmärksamheten och gör versen därefter mer angelägen.

Drömska ”Mad river” vävs samman av ömt arrangerade stråkinstrument. Det är storslaget utan att bli överdådigt. Refrängen kommer lika otippat som välkommet med sitt långsamt stöddiga groove. Och vilken orgel de stoppar in där!

Så osvenskt eklektiska som det bara är möjligt drar de igång ”Roundabout” i japansk stil för att senare låta Bosses bas få igång gunget. Den enkla melodin från pianot gör versen levande och Jojjes akustiska sologitarr ger låten ännu en dimension. 

    Hur många gånger jag än har lyssnat på ”Chicago, mon amour” kan jag inte förlika mig med den. Det är så snällt att jag får plitor och texten så pubertalt lidelsefull att det gör ont att lyssna. 

Som tur är står ”Love samba” på tur. En fascinerande resa i rytmer och precis så galen en jazzig samba kan låta. Det är full gas och kontrollerad inbromsning om vartannat. Låten innehåller även det förhatliga trumsolot. Skillnaden är dock stor på Tommy Borgudd och Peter Criss. Här liras det så det står härliga till. En låt att älska.

    Först tog jag ”Blind Willie” för en lättviktare, baserat på den glada melodin. Dessutom är den förstärkt med ett Las Vegassound från blåssektionen men jag har lagt märke till att huvudet guppar med numera.

”Little cloud” återfanns redan på Snakes in a hole och är aningen skitigare där. Här stöper de om den till en funkig vinnare med ett sagolikt gitarrsolo och ett studsigare trumbeat. Det är här man inser vilken tjänst man gjorde sig själv när man valde att spela skivan på hög volym.

    Nu blev det väldigt många adjektiv härifrån också. Jag blev helt enkelt så begeistrad i Made In Sweden att jag inte hade något val. 

Ash Ra Tempel

Ash Ra Tempel visade sig vara mitt årgångsvin. Jag visste att när väl stunden var inne skulle njutningen vara fulländad. 

    Jag gick i första ring när Seven up damp ner genom brevinkastet. Skivan där Timothy Leary, som då flytt USA, gästade. Den var i ärlighetens namn rätt sunkig trots flera helhjärtade försök att ta den till sig. Skam den som ger sig, tänkte jag och köpte New age of Earth med gruppen som då endast hette Ash Ra. Inte alls vad jag förväntat mig men det har under årens lopp visat sig ha ringa betydelse. Mycket synthar och så svävande att den varken hade någon övre gräns eller botten. Vissa dagar var den genialisk, andra gick den en förbi. 

    Ibland är jag bra glöttig måste väl påpekas, för jag har inte känt mig mogen eller ens värdig att köpa ”de viktiga” Ash Ra Tempelplattorna. Hur kommer det att låta? Jag var helt novis tills för ett par dagar sedan.  

Nu hade jag gjort slag i saken och beställt två, enligt kritiker och fans, tungviktare i genren och för varje dag som gick och dessa inte var komna kändes som de längsta i mitt liv. Lite som att som havande kvinna gå över utsatt datum kan jag tro! 

    Fem låtar fördelade på två skivor. Kan det egentligen bli fel? Manuel Göttsching, gruppens enda stadigvarande medlem hade dessutom remastrat. Klaus Schulze som på allvar slog igenom som soloartist hade varit med i originaluppsättningen av Tangerine Dream men redan efter första plattan lämnade han gruppen för att istället vara med i denna nybildade trio. Rastlös eller nåt lämnade han efter ännu en debut och blev trummisen som bytte till synthesizer. Ett inhopp på Join inn från -73 blev det dock. Den något mer anonyma Harmut Enke var med tills gruppen mer eller mindre blev Manuel Göttschings soloprojekt. Tysklands meste producent, Conny Plank, står krediterad som toningenjör på debuten som jag tänkte sätta i fokus nu.

    Tjugo minuter långa ”Amboss” smyger igång med varma synthljud som avslöjar dunkla musikaliska motiv. Tre minuter in hörs Schulzes domedagstrummor. Lager på lager byggs på och ljuden studsar mellan högtalarna. Manuel jobbar frenetiskt upp och ner på gitarrhalsen och känslan av att väggarna krymper infinner sig ganska så snart. Lugn, det är inte så jobbigt som det låter! Men att solot aldrig verkar sluta är ett faktum. Nya infallsvinklar dyker upp hela tiden och ändrar kursen. Första genomlyssningen var det runt tio minuter in som jag förstod att detta var en skiva som verkligen krävde full uppmärksamhet och helst avsatt tid för maximal njutning. När Manuel står ensam i en strid ström av rundgångar och bara fortsätter och fortsätter tror man att galenskapen satt honom i sina klor. Klaus och Harmut dundrar på för allt vad de är värda efter detta och tillsammans avslutar de i ännu en smärre kaosartad stil. I 3/4 av låten hinner man knappt andas. Man behöver bli rejält överkörd då och då.

    Inledningsvis låter ”Traummaschine” som Tangerine Dream med långa svävande ljud som både känns välkomnande och ödsligt kalla. Som om små väsen pockar på uppmärksamheten och trots dimman och mörkret låter man sig luras med dem. Man vet om det men kan inte hålla emot. Åtta minuter in hörs för första gången en gitarr med de sprödaste toner, så ekodränkta, i ett härligt lömskt strummande. Klaus handtrummor bygger på stämningen och elgitarren som letar sig fram signalerar röd flagg. Basgången runt fjorton minuter låter som ”Careful with that axe, Eugene” och plockar effektivt ner låten och en av de skönaste gitarrsounden uppenbarar sig. Lugnet är totalt och närvaron likaså i ett par minuter innan de återigen sakta låter saker att hända. Men det blir inga explosioner. Dörren till kaos är stängd. När skivan är slut inser man vilken resa man varit ute på.

    Fyra album återstår att införskaffas. Nu är jag redo för mer och beredd på allt de har att erbjuda, vare sig de heter Ash Ra Tempel eller Ash Ra. Detta instrumentala mästerverk kom precis när jag behövde det och Schwingungen, kryddad med sång, som kom året efter är precis lika bra det. 

Man

Jag gillade att lära mig saker i skolan men om sanningen ska fram satt jag oftare med Bonniers rocklexikon än skolböckerna. Vad var egentligen det periodiska systemet jämfört med The dark side of the moon? Jag kunde relatera mer till det jag fick fram när vinylen snurrade än det att efter två timmar i en immig skolbuss stå och titta på de bastanta väggarna i Glimmingehus.

    När majoriteten av klassen dagen efter melodifestivalen tyckte det var för jävligt att Lasse Holm och Monica Törnell snuvat Style på förstaplatsen gick jag fortfarande i ett lyckorus då jag hört Gilmours solo i ”Comfortably numb” för första gången. Jag var självutnämnd retroman som likt Ferdinand satte sig på sin favoritplats och drömde bort vardagen och började skriva på den Måste-ha-lista som än idag har en tendens att bara bli längre och längre.

    Jag kom inte längre än till att läsa om Man. Jag kunde rabbla en hel del skivor de släppt men sen rann det ut i sanden trots att jag med min skrivmaskin skrev Man: Maximum darkness. Deras magnum opus enligt författaren. John Cippolina från Quicksilver Messenger Service medverkade och de var ju ett annat högintressant band jag återkom till  i boken med jämna mellanrum. För cirka fyra år sedan bläddrade jag fram en dubbel-CD i nån reahylla med dem; The dawn of Man som inte gav mig ståpäls direkt. Men så satt jag hemma hos Patric och hinkade öl och framåt småtimmarna blev det dags för Man helt plötsligt. Vi spelade b-sidan tre gånger i följd. Han visste inte att den var så bra och jag visste inte att det kunde vara så bra! Väl hemma igen tog det mig mindre än fem minuter innan skivan var beställd.

    ”Romain” är en smårockig låt med Dead-vibbar runt Workingman’s Dead (också släppt 1970) och även en del Quicksilvertendenser känns igen. Slidegitarren pushar oförtrutet melodin i rätt riktning och med små medel lyckas de få upp pulsen strax innan refrängerna. Små psykedeliska inslag mot slutet tas tacksamt emot.

Inte genreanpassade dyker de rakt ut i en country & western och förvandlar Wales bördiga slätter till ett solblekt prärielandskap. Och de gör det lika bra som New Riders of the Purple Sage hade gjort. Det finns ju de som passionerat lyssnar på doom metal men helt förkastar death metal. Lyckligtvis är jag befriad från sådana begränsningar och studsar glatt med i ”Country girl”. Svänger det så gör det ju!

    Den ambitiöst döpta instrumentala 13-minuterslåten ”Would the christians wait five minutes? The lions are having a draw” är proggigast på skivan. I det långsamma tempot slår trummisen runt i princip hela tiden och träffar cymbalen fler gånger än man orkar räkna. Detta är inte till låtens nackdel och att den inte utvecklas särskilt mycket är inte heller det något som stör. Ibland hör man tendenser från tidiga Pink Floyd. Runt åtta minuter in uppenbarar sig en ödesmättad kör som för tankarna till en illavarslande gudstjänst där fokus ligger på skuld och prästen, med saliven sprutande ur munnen, vräker ur sig ord som skärseld, evigt lidande och Guds vrede. A-sidan slutar i moll med andra ord.

    Pianot i ”Daughter of the fireplace” är otroligt missvisande för detta är en smått ond låt som med full kraft angriper lyssnaren och skakar om rätt rejält. Som en hybrid av Groundhogs och Status Quo. Sångaren låter lite likt Johnny Winter då han grymtar till. 

”Alchemist” med sina stöddiga 21 minuter är med råge mer utflippad än vad något band från den amerikanska västkusten någonsin lyckades med. Den smyger igång och pipiga orgeltoner som från en vettskrämd morsetelegraferare börjar ljuda. Två gånger om kommer sedan ett hjärtskriande gällt skrik som eskalerar i högst fem sekunder vardera. Kavlugnt igen. Trestämmig, långsam sång leder sedan till det tyngsta partiet Black Sabbath aldrig vågade spela in. Men för att göra saker och ting riktigt ordentligt väljer de att återigen tassa fram och det är här de riktigt psykedeliska grejerna börjar hända. Alla dessa småljud som de lägger in! I flera minuter spelar de samma slinga om och om igen som sakta men säkert ökar i intensitet. Det är en mäktig resa. Med dryga två minuter kvar drar en dragspelsmelodi drar igång. Pigg och alert. Och detta skruvar de till med största lysergisk precision. 

    Nu vet jag att jag inom en snar framtid äntligen ska bocka av Maximum darkness från listan. Det är så det fungerar väl?

Rubycon

En andra chans. Jag gav Alpha centauri just en sådan. Jag var på vippen att ge bort mitt ex eftersom det albumet inte passade som bakgrundsmusik till behandlingen min fru gav mig i sin klinik. Jag hade tidigare ägt sex-sju stycken skivor med Tangerine Dream men nog aldrig på allvar förstått deras plats i musikhistorien. Känslan man får när man inser att dessa skivor sedan sålts i butiken är inte speciellt rolig. Pengar är verkligen inte allt. Som plåster på såren fanns de för en relativt billig läropeng på eBay. 

    Det ramlade in gamla titlar som med nya, fräscha öron fick chansen och tog den. Edgar Froese och kompani hade uppenbarligen förpassats till skamvrån av en ouppmärksam köpare en gång i tiden. 

    Hemma i Östra Ljungby på 80-talet hade brorsan en dubbel-LP med dom med titeln Poland - The Warsaw concert. Omslaget hade allt en ung grabb med musikdrömmar kunde önska och nog lät musiken mystisk och samtidigt främmande. Jag lät det bero i sisådär tjugo år. 

    I september -01 var jag och Marina i USA samtidigt som Al Qaida kapade fyra flygplan och för evigt ändrade rutinerna för incheckning på världens flygplatser. Alla flygningar ställdes in och jag fick gå loss i skivaffärerna i ännu en vecka. Det var då jag första gången fick syn på Zeit, Exit, Force majeure, Phaedra, Cyclone och Ricochet. Visst var det bra men just då krävde jag mer action och dessa placerades i vad min äldste vän kallar -Det svarta hålet. Väl där fanns det ingen återvändo.

    Så till dilemmat som drabbar de flesta skiventusiaster: Jag har inget bra i samlingen. Utan vare sig djupare eftertanke eller mål ger man sig ut på jakt efter nya samlarobjekt. Jag synade refuserade skivor och såg Alpha centauri i högen. Just den CD-skivan såg billig ut, som en dålig best of, fast med endast tre spår. Kollade noga på baksidan och såg 1971. Ett bra musikår indeed! När andra spåret, ”Fly and collision of Comas Sola” var slut hastade jag lyriskt till frun och orerade, säkerligen osammanhängande, hur vansinnigt bra detta faktiskt var. Skivan som inte var den ambientupplevelse jag önskat under bowenterapin var ju nåt helt annat. De mest kraftfulla trummorna gjorde att en inre explosion detonerade i min hjärna. Allting sattes ur spel.

    Spotify nästa. Polletten ramlade ner. Köpkraften var stor igen! Phaedra var först ut. Musik för det lågmälda sinnet. Poland - The Warsaw concert kom i rätta händer kändes det som, trots partier som framkallade bilder från forna deckarserier. Stratosfear som jag tidigare inte haft visade mig runt i electronicaland på bästa tänkbara sätt. Zeit som ofta saknar både takt och normal låtuppbyggnad visade sig vara det jag saknat mest utan att ha en aning om det. 

    Sen kom Rubycon i postlådan. Skivan som sedan dess gått oavbrutet i stereon. Två låtar, vardera sjutton minuter långa. Tänker inte i detalj gå in på hur dessa låter utan mer förklara hur de drabbar lyssnaren. Detta var deras tredje släpp på Virgin. Phaedra sålde otroligt bra och efter liveskivan Ricochet var de hetare än någonsin. De bryter ingen ny mark här och den är egentligen inte bättre än föregångarna men nerven i musiken är total. Det är ingen skiva man sätter på när man ska meditera för spänningen är mer närvarande än lugnet. Alla teman flyter ihop. Bäst beskrivet blir nog en jämförelse med omslaget till Yesskivan  Close to the edge från -72 där det gröna övergår till svart och man vet inte var skiftet tar vid. Men mest grönt är det i ”Rubycon pt 1” och svartast i ”Rubycon pt 2”. 

     Denna återupptäckt har lett mig vidare in i krautrockens förlovade värld och detta ska nog få vintern att passera smärtfritt. Cluster, Harmonia, Ash Ra Temple, Klaus Schulze m.fl står för dörren.  

Live on Radio Bremen

Vissa skivor har en inbyggd mystik. En aura av ouppnåelighet för de som ännu inte förstått storheten och kanske inte ens vetat att de borde ha den i samlingen. I det sistnämnda befann jag mig, oförsiktigt scrollande i musikgruppen på Facebook jag en gång blev medlem i. ”Heavy metal kids” med Kraftwerk? Lät ju kul, tänkte jag och tryckte igång Youtubeklippet. 

    Det som hände härnäst var ett intensivt sökande på eBay som resulterade i ett överbud för att skaka av mig presumtiva kunder. Därefter tipsade jag en kompis om skivan och han laddade ner den för att höra om det verkligen var så bra som jag gjort gällande. Senare den veckan fick jag ett SMS att han omöjligt kunnat spela något annat. Skickade klippet till ännu en vän som skrev att det var det bästa han hört på minst hundra år! Auktionen hade fem dagar och fjorton timmar kvar när jag först la mitt bud. Fem dagars oroligt väntande helt i onödan. Jag var den ende som la bud på skivan och när jag ringde hem till Marina för att höra om min Tangerine Dreamplatta kommit och hon istället sa att det var ett paket från Grekland, trippade jag på tår resten av eftermiddagen. Inte ens decemberregnet fick mig ur balans!

    Såg ett klipp från en Kraftwerkkonsert -70 som Moon Duo lagt upp på sin Facebooksida ett par dagar innan och när Marina halvvägs in i ”Stratovarius” sa att hon ville ta livet av sig förstod jag hur stort detta var. Introt där var lika långt som hela versionen från Bremenkonserten bör väl tilläggas. 

    Jag hade köpt på mig Kraftwerks tre första album sedan tidigare men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur Michael Rother och Klaus Dinger som senare samma år bildade Neu! kunde våldföra sig så på framtida synthklassiker som de faktiskt gjorde. Florian Schneider hade inte Ralf Hütter vid sin sida då denne för tillfället läste arkitektur. 

    Aldrig officiellt släppt vräker de ur sig ”Heavy metal kids”. Stonerrocken härstammar visst från Tyskland och inte nån öken i Kalifornien. Ekon från ”Iron man” hörs men gitarrtonen är bra mycket elakare än Toni Iommis. 

Avantgardiska utsvävningar leker igång ”Stratovarius”. Denna femtonminutersversion bär ingen likhet med den som återfinns på deras första platta. Inget pling plong här inte. De maler och maler och stämningen känns i det närmaste hotfull. Prick nio minuter in lägger de i en växel till för att två minuter senare dra ner på tempot. En halv minut med allsköns oväsen avslutar snyggt.

Favoriten från deras debut, ”Ruckzuck”, med den smittsamma flöjten känns igen men återigen har den här tuffats till och förlängts med mer än det dubbla. I de försiktigare partierna låter det lite Can om dem. Det är funkigt, återhållsamt, briserande och nyfiket.

    ”Vom himmel hoch” går till en början i samma trampade spår och man undrar om de fastnat i ett fack men så tar den form och Schneider med sina elektroniska instrument jammar med Rother så det slår gnistor dem emellan. Tempot är lågt och när Dinger slår på cymbalerna fattar man hur förbaskat tungt det är. 

Den elektrifierade fiolen i ”Rueckstoss gondliere” för tankarna till The Velvet Underground och deras monotont söndertrasade melodier. Men denna trio nöjer sig inte med att mangla i elva minuter utan plockar ner låten gång på gång och låter den komma tillbaka med full kraft istället.

    Nu satt man ju inte på biografen Gondel i Bremen den 25:e juni 1971 och upplevde detta live. Men att sitta med skivan i knäet och med volymen en bra bit upp tar en dit. Om och om igen om man så önskar.