Ash Ra Tempel visade sig vara mitt årgångsvin. Jag visste att när väl stunden var inne skulle njutningen vara fulländad.
Jag gick i första ring när Seven up damp ner genom brevinkastet. Skivan där Timothy Leary, som då flytt USA, gästade. Den var i ärlighetens namn rätt sunkig trots flera helhjärtade försök att ta den till sig. Skam den som ger sig, tänkte jag och köpte New age of Earth med gruppen som då endast hette Ash Ra. Inte alls vad jag förväntat mig men det har under årens lopp visat sig ha ringa betydelse. Mycket synthar och så svävande att den varken hade någon övre gräns eller botten. Vissa dagar var den genialisk, andra gick den en förbi.
Ibland är jag bra glöttig måste väl påpekas, för jag har inte känt mig mogen eller ens värdig att köpa ”de viktiga” Ash Ra Tempelplattorna. Hur kommer det att låta? Jag var helt novis tills för ett par dagar sedan.
Nu hade jag gjort slag i saken och beställt två, enligt kritiker och fans, tungviktare i genren och för varje dag som gick och dessa inte var komna kändes som de längsta i mitt liv. Lite som att som havande kvinna gå över utsatt datum kan jag tro!
Fem låtar fördelade på två skivor. Kan det egentligen bli fel? Manuel Göttsching, gruppens enda stadigvarande medlem hade dessutom remastrat. Klaus Schulze som på allvar slog igenom som soloartist hade varit med i originaluppsättningen av Tangerine Dream men redan efter första plattan lämnade han gruppen för att istället vara med i denna nybildade trio. Rastlös eller nåt lämnade han efter ännu en debut och blev trummisen som bytte till synthesizer. Ett inhopp på Join inn från -73 blev det dock. Den något mer anonyma Harmut Enke var med tills gruppen mer eller mindre blev Manuel Göttschings soloprojekt. Tysklands meste producent, Conny Plank, står krediterad som toningenjör på debuten som jag tänkte sätta i fokus nu.
Tjugo minuter långa ”Amboss” smyger igång med varma synthljud som avslöjar dunkla musikaliska motiv. Tre minuter in hörs Schulzes domedagstrummor. Lager på lager byggs på och ljuden studsar mellan högtalarna. Manuel jobbar frenetiskt upp och ner på gitarrhalsen och känslan av att väggarna krymper infinner sig ganska så snart. Lugn, det är inte så jobbigt som det låter! Men att solot aldrig verkar sluta är ett faktum. Nya infallsvinklar dyker upp hela tiden och ändrar kursen. Första genomlyssningen var det runt tio minuter in som jag förstod att detta var en skiva som verkligen krävde full uppmärksamhet och helst avsatt tid för maximal njutning. När Manuel står ensam i en strid ström av rundgångar och bara fortsätter och fortsätter tror man att galenskapen satt honom i sina klor. Klaus och Harmut dundrar på för allt vad de är värda efter detta och tillsammans avslutar de i ännu en smärre kaosartad stil. I 3/4 av låten hinner man knappt andas. Man behöver bli rejält överkörd då och då.
Inledningsvis låter ”Traummaschine” som Tangerine Dream med långa svävande ljud som både känns välkomnande och ödsligt kalla. Som om små väsen pockar på uppmärksamheten och trots dimman och mörkret låter man sig luras med dem. Man vet om det men kan inte hålla emot. Åtta minuter in hörs för första gången en gitarr med de sprödaste toner, så ekodränkta, i ett härligt lömskt strummande. Klaus handtrummor bygger på stämningen och elgitarren som letar sig fram signalerar röd flagg. Basgången runt fjorton minuter låter som ”Careful with that axe, Eugene” och plockar effektivt ner låten och en av de skönaste gitarrsounden uppenbarar sig. Lugnet är totalt och närvaron likaså i ett par minuter innan de återigen sakta låter saker att hända. Men det blir inga explosioner. Dörren till kaos är stängd. När skivan är slut inser man vilken resa man varit ute på.
Fyra album återstår att införskaffas. Nu är jag redo för mer och beredd på allt de har att erbjuda, vare sig de heter Ash Ra Tempel eller Ash Ra. Detta instrumentala mästerverk kom precis när jag behövde det och Schwingungen, kryddad med sång, som kom året efter är precis lika bra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar