Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

fredag 9 januari 2015

Rubycon


En andra chans. Jag gav Alpha centauri just en sådan. Jag var på vippen att ge bort mitt ex eftersom det albumet inte passade som bakgrundsmusik till behandlingen min fru gav mig i sin klinik. Jag hade tidigare ägt sex-sju stycken skivor med Tangerine Dream sedan många år men nog aldrig på allvar förstått deras plats i musikhistorien. Känslan man får när man inser att dessa skivor sedan sålts i butiken är inte speciellt rolig. Pengar är verkligen inte allt. Som plåster på såren fanns de för en relativt billig läropeng på eBay. 

Det ramlade in gamla titlar som med nya, fräscha öron fick chansen och tog den. Edgar Froese och kompani hade uppenbarligen förpassats till skamvrån av en ouppmärksam köpare en gång i tiden. 

Hemma i Östra Ljungby på 80-talet hade brorsan en dubbel-LP med dom med titeln Poland - The Warsaw concert. Omslaget hade allt en ung grabb med musikdrömmar kunde önska och nog lät musiken mystisk och samtidigt främmande. Jag lät det bero i sisådär tjugo år. 

I september -01 var jag och Marina i USA samtidigt som Al Qaida kapade fyra flygplan och för evigt ändrade rutinerna för incheckning på världens flygplatser. Alla flygningar ställdes in och jag fick gå loss i skivaffärerna i ännu en vecka. Det var då jag första gången fick syn på Zeit, Exit, Force majeure, Phaedra, Cyclone och Ricochet. Visst var det bra men just då krävde jag mer action och dessa placerades i vad min äldste vän kallar -Det svarta hålet. Väl där fanns det ingen återvändo.

Så till dilemmat som drabbar de flesta skiventusiaster: Jag har inget bra i samlingen. Utan vare sig djupare eftertanke eller mål ger man sig ut på jakt efter nya samlarobjekt. Jag synade refuserade skivor och såg Alpha centauri i högen. Just den CD-skivan såg billig ut, som en dålig best of, fast med endast tre spår. Kollade noga på baksidan och såg 1971. Ett bra musikår indeed! När andra spåret, ”Fly and collision of Comas Sola” var slut hastade jag lyriskt till frun och orerade, säkerligen osammanhängande, hur vansinnigt bra detta faktiskt var. Skivan som inte var den ambientupplevelse jag önskat under bowenterapin var ju mycket mer. Så sagolikt mycket mer. De mest kraftfulla trummorna gjorde att en inre explosion detonerade i min hjärna. Allting sattes ur spel.

Spotify nästa. Polletten ramlade ner. Köpkraften var stor igen! Phaedra var först ut. Musik för det lågmälda sinnet. Poland - The Warsaw concert kom i rätta händer kändes det som, trots partier som framkallade bilder från forna deckarserier. Stratosfear som jag tidigare inte haft visade mig runt i electronicaland på bästa tänkbara sätt. Zeit som ofta saknar både takt och normal låtuppbyggnad visade sig vara det jag saknat mest utan att ha en aning om det. 

Sen kom Rubycon i postlådan. Skivan som sedan dess gått oavbrutet i stereon. Två låtar, vardera sjutton minuter långa. Tänker inte i detalj gå in på hur dessa låter utan mer förklara hur de drabbar lyssnaren. Detta var deras tredje släpp på Virgin. Phaedra sålde otroligt bra och efter liveskivan Ricochet var de hetare än någonsin. De bryter ingen ny mark här och den är egentligen inte bättre än föregångarna men nerven i musiken är total. Det är ingen skiva man sätter på när man ska meditera för spänningen är mer närvarande än lugnet. Alla teman flyter ihop. Bäst beskrivet blir nog en jämförelse med omslaget till Yesskivan  Close to the edge från -72 där det gröna övergår till svart och man vet inte var skiftet tar vid. Men mest grönt är det i ”Rubycon pt 1” och svartast i ”Rubycon pt 2”. 

Jag hoppas att dessa ord kan leda till en nyfikenhet till ett av Tysklands mest spännande band. Denna återupptäckt har lett mig vidare in i krautrockens förlovade värld och detta ska nog få vintern att passera smärtfritt. Cluster, Harmonia, Ash Ra Temple, Klaus Schulze m.fl står för dörren.  


  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar