Vissa skivor har en inbyggd mystik. En aura av ouppnåelighet för de som ännu inte förstått storheten och kanske inte ens vetat att de borde ha den i samlingen. I det sistnämnda befann jag mig, oförsiktigt scrollande i musikgruppen på Facebook jag en gång blev medlem i. ”Heavy metal kids” med Kraftwerk? Lät ju kul, tänkte jag och tryckte igång Youtubeklippet.
Det som hände härnäst var ett intensivt sökande på eBay som resulterade i ett överbud för att skaka av mig presumtiva kunder. Därefter tipsade jag en kompis om skivan och han laddade ner den för att höra om det verkligen var så bra som jag gjort gällande. Senare den veckan fick jag ett SMS att han omöjligt kunnat spela något annat. Skickade klippet till ännu en vän som skrev att det var det bästa han hört på minst hundra år! Auktionen hade fem dagar och fjorton timmar kvar när jag först la mitt bud. Fem dagars oroligt väntande helt i onödan. Jag var den ende som la bud på skivan och när jag ringde hem till Marina för att höra om min Tangerine Dreamplatta kommit och hon istället sa att det var ett paket från Grekland, trippade jag på tår resten av eftermiddagen. Inte ens decemberregnet fick mig ur balans!
Såg ett klipp från en Kraftwerkkonsert -70 som Moon Duo lagt upp på sin Facebooksida ett par dagar innan och när Marina halvvägs in i ”Stratovarius” sa att hon ville ta livet av sig förstod jag hur stort detta var. Introt där var lika långt som hela versionen från Bremenkonserten bör väl tilläggas.
Jag hade köpt på mig Kraftwerks tre första album sedan tidigare men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur Michael Rother och Klaus Dinger som senare samma år bildade Neu! kunde våldföra sig så på framtida synthklassiker som de faktiskt gjorde. Florian Schneider hade inte Ralf Hütter vid sin sida då denne för tillfället läste arkitektur.
Aldrig officiellt släppt vräker de ur sig ”Heavy metal kids”. Stonerrocken härstammar visst från Tyskland och inte nån öken i Kalifornien. Ekon från ”Iron man” hörs men gitarrtonen är bra mycket elakare än Toni Iommis.
Avantgardiska utsvävningar leker igång ”Stratovarius”. Denna femtonminutersversion bär ingen likhet med den som återfinns på deras första platta. Inget pling plong här inte. De maler och maler och stämningen känns i det närmaste hotfull. Prick nio minuter in lägger de i en växel till för att två minuter senare dra ner på tempot. En halv minut med allsköns oväsen avslutar snyggt.
Favoriten från deras debut, ”Ruckzuck”, med den smittsamma flöjten känns igen men återigen har den här tuffats till och förlängts med mer än det dubbla. I de försiktigare partierna låter det lite Can om dem. Det är funkigt, återhållsamt, briserande och nyfiket.
”Vom himmel hoch” går till en början i samma trampade spår och man undrar om de fastnat i ett fack men så tar den form och Schneider med sina elektroniska instrument jammar med Rother så det slår gnistor dem emellan. Tempot är lågt och när Dinger slår på cymbalerna fattar man hur förbaskat tungt det är.
Den elektrifierade fiolen i ”Rueckstoss gondliere” för tankarna till The Velvet Underground och deras monotont söndertrasade melodier. Men denna trio nöjer sig inte med att mangla i elva minuter utan plockar ner låten gång på gång och låter den komma tillbaka med full kraft istället.
Nu satt man ju inte på biografen Gondel i Bremen den 25:e juni 1971 och upplevde detta live. Men att sitta med skivan i knäet och med volymen en bra bit upp tar en dit. Om och om igen om man så önskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar