Made in England

När det kommer till musik kan ju ett skivsläpp vara så i ropet, recensenter slår upp fiffiga adjektiv ur ordlistan och om albumet syns på reklam i TV4 vet man att succén inte är långt borta. Att lyckas utan facit är guld värt. Man får en känsla, går all in och träffar jackpott. I varje fall ibland. Här slog det in. Tack gode Gud för manlig intuition.

Min relation till Made In Sweden var lika med noll när jag för ett par månader sen helt plötsligt överraskade mig själv och beställde hem tre plattor med dem. Nog för att jag gnolat med i Jojje Wadenius ”Kalles klätterträd” och blivit trollbunden av Pughs två första skivor där även Janne ”Loffe” Carlsson satt in men inte visste väl jag att svensk jazzrock var något bland det coolaste som fanns. I ärlighetens namn visste jag inte ens att det var det de spelade.

Hur som helst började jag med Snakes in a hole men stök och bök från barnen gjorde upplevelsen till en njaha-upplevelse. Nästa försök slutade på samma sätt. Made in England följde säkrast med ut i bilen och då först kunde jag bli ett med musiken. Så fort den tog slut väntade Live at the Golden Circle i CD-växlaren och när dessa snurrat ett par rundor matade jag in Snakes in a hole också. Vissa morgnar längtade jag till jobbet, förlåt, bilen och volymen skruvades upp till då lösa delar började skorra och omkörande bilister på motorvägen vred på huvudena. Fy fan vad de lirade helt enkelt. Starkt som svagt var de lika intressanta och trollbindande.

Ett par månader efter att Made in England släpptes gick medlemmarna skilda vägar. Musikaliska meningsskiljaktigheter och det uteblivna genombrottet i samband med ett evigt turnerande på gudsförgätna spelhak tog till slut ut sin rätt. Inte ens turnén i England där de spelade som förband till Colosseum fick bollen i rullning. Dock erbjöd sig gruppens basist, Tony Reeves, att producera deras kommande platta. Vilken ynnest att få sitta vid det mixerbordet!  

I ”Winter´s a bummer” hör man naiviteten som genomsyrar Jojjes bästsäljare Goda´ goda´. Skillnaden är bara att det glöder, sprakar och till sist exploderar här. Bo Häggströms innovativa basspel ger låten pondus och volym. Tvillinggitarrer kan vara hur rätt som helst men när han och Jojje gör samma sak på varsitt instrument händer det grejer i mig. Tommy Borgudds friskt vevande trumstockar i jazztakter man inte trodde var möjliga höjer temperaturen betydligt. Partiet med mellotron banar väg för ett av de mest makalösa gitarrsolon i min samling. 

”You can´t go home” bjuder på högenergisk instrumenthantering trots att melodin är rätt snäll egentligen. Det bubblande småpsykedeliska solot mitt i fångar uppmärksamheten och gör versen därefter mer angelägen.

Drömska ”Mad river” vävs samman av ömt arrangerade stråkinstrument. Det är storslaget utan att bli överdådigt. Refrängen kommer lika otippat som välkommet med sitt långsamt stöddiga groove. Och vilken orgel de stoppar in där!

Så osvenskt eklektiska som det bara är möjligt drar de igång ”Roundabout” i japansk stil för att senare låta Bosses bas få igång gunget. Den enkla melodin från pianot gör versen levande och Jojjes akustiska sologitarr ger låten ännu en dimension. 

Hur många gånger jag än har lyssnat på ”Chicago, mon amour” kan jag inte förlika mig med den. Det är så snällt att jag får plitor och texten så pubertalt lidelsefull att det gör ont att lyssna. 

Som tur är står ”Love samba” på tur. En fascinerande resa i rytmer och precis så galen en jazzig samba kan låta. Det är full gas och kontrollerad inbromsning om vartannat. Låten innehåller även det förhatliga trumsolot. Skillnaden är dock stor på Tommy Borgudd och Peter Criss. Här liras det så det står härliga till. En låt att älska.

Först tog jag ”Blind Willie” för en lättviktare, baserat på den glada melodin. Dessutom är den förstärkt med ett Las Vegassound från blåssektionen men jag har lagt märke till att huvudet guppar med numera.

”Little cloud” återfanns redan på Snakes in a hole och är aningen skitigare där. Här stöper de om den till en funkig vinnare med ett sagolikt gitarrsolo och ett studsigare trumbeat. Det är här man inser vilken tjänst man gjorde sig själv när man valde att spela skivan på hög volym.

Nu blev det väldigt många adjektiv härifrån också. Jag blev helt enkelt så begeistrad i Made In Sweden att jag inte hade något val. Det finns även ett annat omslag som du ser på Youtubeklippet nedan.