Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

tisdag 13 januari 2015

Man


Jag gillade att lära mig saker i skolan men om sanningen ska fram satt jag oftare med Bonniers rocklexikon än skolböckerna. Vad var egentligen det periodiska systemet jämfört med The dark side of the moon? Jag kunde relatera mer till det jag fick fram när vinylen snurrade än det att efter två timmar i en immig skolbuss stå och titta på de bastanta väggarna i Glimmingehus.

När majoriteten av klassen dagen efter melodifestivalen tyckte det var för jävligt att Lasse Holm och Monica Törnell snuvat Style på förstaplatsen gick jag fortfarande i ett lyckorus då jag hört Gilmours solo i ”Comfortably numb” för första gången. Jag var självutnämnd retroman som likt Ferdinand satte sig på sin favoritplats och drömde bort vardagen och började skriva på den Måste-ha-lista som än idag har en tendens att bara bli längre och längre.

Jag kom inte längre än till att läsa om Man. Jag kunde rabbla en hel del skivor de släppt men sen rann det ut i sanden trots att jag med min skrivmaskin skrev Man: Maximum darkness. Deras magnum opus enligt författaren. John Cippolina från Quicksilver Messenger Service medverkade och de var ju ett annat högintressant band jag återkom till  i boken med jämna mellanrum. För cirka fyra år sedan bläddrade jag fram en dubbel-CD i nån reahylla med dem; The dawn of Man som inte gav mig ståpäls direkt. Men så satt jag hemma hos Patric och hinkade öl och framåt småtimmarna blev det dags för Man helt plötsligt. Vi spelade b-sidan tre gånger i följd. Han visste inte att den var bra och jag visste inte att det kunde vara så bra! Väl hemma igen tog det mig mindre än fem minuter innan skivan var beställd.

”Romain” är en smårockig låt med Dead-vibbar runt Workingman’s Dead (också släppt 1970) och även en del Quicksilvertendenser känns igen. Slidegitarren pushar oförtrutet melodin i rätt riktning och med små medel lyckas de få upp pulsen strax innan refrängerna. Små psykedeliska inslag mot slutet tas tacksamt emot.
Inte genreanpassade dyker de rakt ut i en country & western och förvandlar Wales bördiga slätter till ett solblekt prärielandskap. Och de gör det lika bra som New Riders of the Purple Sage hade gjort. Det finns ju de som passionerat lyssnar på doom metal men helt förkastar death metal. Lyckligtvis är jag befriad från sådana begränsningar och studsar glatt med i ”Country girl”. Svänger det så gör det ju!
Den ambitiöst döpta instrumentala 13-minuterslåten ”Would the christians wait five minutes? The lions are having a draw” är proggigast på skivan. I det långsamma tempot slår trummisen runt i princip hela tiden och träffar cymbalen fler gånger än man orkar räkna. Detta är inte till låtens nackdel och att den inte utvecklas särskilt mycket är inte heller det något som stör. Ibland hör man tendenser från tidiga Pink Floyd. Runt åtta minuter in uppenbarar sig en ödesmättad kör som för tankarna till en illavarslande gudstjänst där fokus ligger på skuld och prästen, med saliven sprutande ur munnen, vräker ur sig ord som skärseld, evigt lidande och Guds vrede. A-sidan slutar i moll med andra ord.

Pianot i ”Daughter of the fireplace” är otroligt missvisande för detta är en smått ond låt som med full kraft angriper lyssnaren och skakar om tillvaron. Som en hybrid av Groundhogs och Status Quo. Sångaren låter lite likt Johnny Winter då han grymtar till. 
”Alchemist” med sina stöddiga 21 minuter är med råge mer utflippad än vad något band från den amerikanska västkusten någonsin lyckades med. Den smyger igång och pipiga orgeltoner som från en vettskrämd morsetelegraferare börjar ljuda. Två gånger om kommer sedan ett hjärtskriande gällt skrik som eskalerar i högst fem sekunder vardera. Kavlugnt igen. Trestämmig, långsam sång leder sedan till det tyngsta partiet Black Sabbath aldrig vågade spela in. Men för att göra saker och ting riktigt ordentligt väljer de att återigen tassa fram och det är här de riktigt psykedeliska grejerna börjar hända. Alla dessa småljud som de lägger in! I flera minuter spelar de samma slinga om och om igen som sakta men säkert ökar i intensitet. Det är en mäktig resa. Med dryga två minuter kvar försvinner dock lite av magin då en smått ogenomtänkt dragspelsmelodi drar igång. Men trots detta är det en psychjuvel.

Nu vet jag att jag inom en snar framtid äntligen ska bocka av Maximun darkness från listan. Det är så det fungerar väl? 

Hittade bara detta liveframträdande. Nerbantad version men full av testosteron!                

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar