The singles and more 1965-1968

Hade det inte varit för Facebook hade jag gått miste om Mikael Ramels erbjudande att för humana 150 riksdaler plus frakt, få hem Steampackets samlade singlar plus lite annat på slutet. CD on demand. Bättre för miljön och artisten. Mer exklusivt för köparen. 

    Helt ärligt hade jag ingen aning om vad jag gett mig in på när jag visat intresse för en grupp jag inte visste ett dugg om men när han senare skrev att de som fortfarande ville ha skivan kunde sätta in pengar på ett postgironummer tvekade jag inte en enda sekund. Va fan, man är ju här på jorden för att bli överraskad. Pengar är en världslig sak, kultur består!

    Två dagar senare låg ett vadderat kuvert i brevlådan. Trodde det var Tangerine Dream. Men nej, det var en signerad Steampacket-CD jag slet fram. Just nu beter sig spelaren bra märkligt så 06.15 morgonen därpå pluggades den in i bilstereon. Vissa arla morgnar är jag mer radiostyrd än faktiskt levande och då vill jag i regel lyssna på sånt jag redan godkänt. En ny bekantskap kan, hur välvillig den än vill visa sig, sluta i ett totalt ointresse som medför ett antal fler genomlyssningar än vad som faktiskt krävs för att nå ända fram. Och lägg ren okunskap till bilden så kan det sluta vid att jag aldrig mer än ser ryggen på skivan i hyllan. 

    Två och en halv mil enkel resa senare var jag klarvaken. Mina tankar om ännu ett sixties blue eyed soul band var utraderade, i det närmaste förintade. Material från -65 till -68. Var hittade de referenser? Vem fick gitarren att låta så rå på vissa av spåren? Nog är det Per Bruun från ännu inte bildade Fläsket Brinner och hur mycket artificiell prana la de vantarna på egentligen?         

    1965 var Mikael 16 år. Så ung är man alltså när man går i första ring på gymnasiet. Själv kunde jag då med viss möda och utan talang spela ”Oh Carol” på akustisk gitarr. Så är det än idag bör väl påpekas. Men med lite talang och rätt personer i sin närhet i kombination med vad jag vill tro var den kreativaste perioden i musikhistorien bildades Steampacket. Ett av många, i efterhand, obskyra band som av många anledningar försvann ut i periferin.  

    Vad var det då som sköljde morgongruset ur ögonen den morgonen? Det tidlösa soundet? A nej! En 60-talsgrupp låter på ett visst vis, så är det bara. Det faktum att de aldrig släppte en LP utan bara singlar gör ju skivan rätt splittrad. Något jag i vanliga fall har väldigt svårt för. De skivor jag har på vinyl och sedan även köpt på mig på CD som innehåller bonusspår får det att snurra i skallen. Utanför N Varalöv kom jag till insikt med att detta var en singelgrupp och därmed fick jag rätta mig efter det! 

    De bjöd på en härlig blandning av engelsk rock. Tänk The Who, Them, The Beatles och The Pretty Things. Amerikansk västkustrock slängde de in i mixen också. Även svensk popschlager gav de en chans men det som särskiljer dem från många andra band från den tiden är detaljerna i låtbyggandet. En till synes enkel melodi, vers-vers-refräng, lyckas de förgylla med otippade inslag. Av skivans 21 spår är 14 covers. Även detta ett 60-talsfenomen. ”In the midnight hour” har jag hört i otaliga versioner mellan 2.30 minuter och 15+ så när jag såg att de gav sig på den lyftes väl inga ögonbryn. Jag hade ouh så fel! ”Baby you’ve got it”, i original av The Action, är en rejäl adrenalinspruta rakt in i hjärtat på tonårsrebeller. Kastratkörens -Do do do do do do, gör att den aldrig tappar i intensitet. 

    Buffalo Springfields ”Bluebird” blir rejält överkörd. Hör bara solot som vräker ur högtalarna! Donovan skrev ”You just gotta know my mind” till flickvännen Dana Gillespie. En helt igenom fantastisk låt. Steampacket hottar upp den i typisk The Pretty Thingsstil. Det är primitivt, det är rått, det är precis så skitigt att man inte kan undvika att bejaka neandertalaren i sig. The Turtles kassako till singel, ”Happy together”, heter här ”En värld av visioner” och är precis lika bra, rätt och slätt. 1966 hade Manfred Mann släppt otroliga sex album och från As is är ”Trouble and tea” hämtad. Även här blir resultatet något ruffigare även om de inte tar sig några större friheter i framförandet.

    Så till låten som fick mig att börja tvivla på mig själv. ”Take her anytime” hade jag med bestämdhet hört förut. Men var? Läste på baksidan att det var ett Rameloriginal så det kunde kanske vara på samlingsplattan Who will buy these wonderful evils. Men icke. Det visade sig att jag hade den sen innan. Både på Perfumed garden och Chocolate soup for diabetics (sug på den titeln, vetja!). Rod Stewart frontade en grupp med samma namn och det satte ju käppar i hjulen. De döpte helt sonika sig till Steampacket II på hemmaplan. Och The Longboatmen utomlands. Visst är det härligt! Men allt krångel till trots är det mödan värt för det är en riktig pärla till låt. Orgeln är precis så tuff som man inte ens vågar hoppas om ett svenskt rockband och gitarren låter som de sista tonerna från en härjad Stratocaster i nävarna på Pete Townshend. 

    En annan Ramelkomposition som sticker ut är ”She’s down”. I grunden byggd på tidstypisk brittisk rock med en gnutta svenskhet inslängd i mixen. Jag tänker lite på The Blossom Toes när jag hör den. Och mot slutet gör det LSD-frigjorda The Beatles sig påminda. 

    Nu visade sig ju Steampacket vara årets överraskning för mig. The real deal så att säga. Jag hoppas innerligt att någon läsare här på bloggen tar tag i saken och fixar ett eget exemplar. Jag går i god för det som du förstår!

Till dej

Per fick något alldeles lustigt i blicken när han som vanligt serverade mig musik från sin 10000+-samling. Han hade för inte så länge sen styrt min musikaliska resa mot Zappa som ju inte hade svårt för att få till ett helvetes sväng insprängt bland loopar, vansinnesutflykter och gravt seriösa partier. 

    Standardrepliken -Va, har du inte hört dom/honom/henne? Följt av ett - Sitter du ner? Standardsvaret - Nej! Följt av - Jag är beredd! (Ja, jag har suttit här i soffan sen jag kom hade varit lika sant men det hade klingat sämre). Per är nästan tjugo år äldre än mig och han växte upp med musiken som jag sedan dess spenderat en förmögenhet på att få in i samlingen. Att välja Hendrix eller Gentle Giant i skolbussen som tolv-trettonåring sågs inte med blida ögon bland skolkamraterna men det retade alltid nån brukade jag tänka medan jag växlade mellan knätrummor och luftgitarr.

    Just den här kvällen var Per på riktigt gott humör. Nästan exalterad faktiskt. Ibland kom man inte därifrån trots att man sa att det var geografiprov dagen efter men som vanligt visste man att han hade rätt. Amerikas floder ligger såvitt jag vet fortfarande kvar och Ungerns huvudstad heter alltjämt Budapest. Han reste sig och gick mot R-sektionen. Huvudet gick på högvarv. Lou Reed? Rolling Stones? Ram Jam? Kanske Reeperbahn? Nä, han drog fram Mikael Ramels LP Till dej och jag satt sen och studerade omslaget medan han stoppade ner förra skivan i sitt innerfodral. Givetvis kände jag igen efternamnet men sen tog det stopp. Skivnålen landade på knappt elva minuter långa ”Artificiell prana” och så här i efterhand borde jag, trots min ringa ålder, köpt på mig Santanas tidiga plattor för att ens vara i närheten av beredd på det som mötte mig.

    Då, i skarven mellan 80- och -90-talet var en begagnad LP det enda hoppet man levde på om man ville ha lite småobskyr musik och det dröjde faktiskt två år innan jag fiskade upp den på skivmässan i Ängelholm. Då först fick jag höra skivan i sin helhet men den som väntar på nåt gott... För två år sedan såg jag dessutom till att den numera pryder CD-hyllan. Inte ett endaste knaster och att kunna ta med sig musiken ut på vägarna betyder mycket för mig.

    Jag orkar knappt tänka på hur ofta Mikael måste ha fått frågan om hur nära besläktad hans lyrik är med sin fars när han leker med orden och framkallar bilder hos lyssnaren som (då nästan) ingen annan gör och hur viktigt det är att klä ord i toner som gör upplevelsen total. Ett år innan Till dej fann jag 3:dje skivan (i skriven form korrekt för i talspråk blir faktiskt 3:e automatiskt tree skivan) med honom och föll pladask för den. ”Sagodrömmen”, framförd av underbara Monica Zetterlund, var höjdpunkten. Per blev nästan mer exalterad av detta påstående eftersom det sublima i själva artisten blev mer framträdande än just den specifika låt han spelat upp för mig. Lärjungen stod på egna ben!

    Det som slår mig mest är att Mikael har en egen värld som han bjuder in sina vänner till, hur främmande den än kan kännas. Den utopiska kärleken klädd i finurliga ord kan till en början kännas svår att ta till sig men så snart man kommit underfund med storheten i detta kan man i alla fall i en halvtimme eller så drömma sig bort från krig, svält och missunnsamhet. 

    Svensk progg kan så här i backspegeln te sig amatörmässig då rättesnöret var -Alla kan! Förmodligen hur kul som helst på 70-talet men hifi-anläggningen är inte tidsbunden så det som strömmar ur högtalarna kan idag kännas aningen förlegat och smått pinsamt. Det är då skivor som till exempel Till dej kommer till ens undsättning. Och vilka musiker han samlat. Mats Glenngård, Bengt Dahlén, Erik Dahlbäck, Turid, Slim Notini för att nämna några.

    Akustiska ”Hör du på” sveper förbi som en varm sommarbris. Precis så efterlängtad en tidig marsdag som denna det bara är möjligt.

”Nå då så” där Bengt Dahléns bluespsykedeliska elgitarr gör grovjobbet är galet medryckande och när Slim Notini fyller på så VU-mätaren aldrig släpper minst sjuan, är lyckan total. ”Pengar” är lika, om inte mer, aktuell idag nu när vi mött det kontantlösa systemet och hur vi i tysthet knyter näven i fickan när vi tänker på hur bankerna roffar åt sig. Steget till att lämna allt och flytta till en grotta i Magaluf känns både lockande och fjärran. Flöjt och fiol skjutsar upp låten ett par snäpp. Så här låter svensk folkmusik när den befinner sig i toppskiktet.

Vete tusan om inte all lead guitar är baklänges på ”Imorron e en ny dag”. Ledordet här är text, text och åter text och congas. Och vem sitter bakom trumsetet om inte Erik Dahlbäck!

Sicket sväng det blir.

Zappavibbar i instrumentala ”5emtaktarn”. Lekfullt stöddig.

    B-sidan startar med gröna vågenromantik till en bubblande basgång, förförande flöjt och loja congas. Han känner nämligen en kille som bor ”Långt in i naturen” som hör musik i svajande granar och porlande bäckar. Brummande bilar och stressen i stan blev för mycket. När tre minuter återstår tar så naturljuden över. Mikael åkte till Värmland med sin ultrabandspelare och spelade in ljudet från skogsfolket. Ett glatt gäng vars enda fruktan är skogslejonet Leslie som kan äta upp hela verkligheten!

    Så till låten som alltid får mig på gott humör. I ”Artificiell prana” väger han för- och nackdelar med att röka hasch. Melodin är smittande positiv och texten mångbottnad. Det är dock när sju minuter återstår som allt man trodde sig veta om dansanta rytmer bara varit halva sanningen. Det här är ”Soul sacrifice” från 08-området.

Skämtlåten ”Vi må oxå”, framförd av (påhittade?) gruppen Unga Hjärtan med medlemmar i 12-14-årsåldern är på sin höjd rätt kär. Som Zappa på sitt allra mest naiva spelhumör.

    Detta är en skiva där lyriken inte förbigår musiken och tvärtom. Inte en självklarhet i proggsverige. Se nu till att höja volymen när du klickar igång låten nedan! Och du, sitter du ner?