The singles and more 1965-1968

Hade det inte varit för Facebook hade jag gått miste om Mikael Ramels erbjudande att för humana 150 riksdaler plus frakt, få hem Steampackets samlade singlar plus lite annat på slutet. CD on demand. Bättre för miljön och artisten. Mer exklusivt för köparen. 

    Helt ärligt hade jag ingen aning om vad jag gett mig in på när jag visat intresse för en grupp jag inte visste ett dugg om men när han senare skrev att de som fortfarande ville ha skivan kunde sätta in pengar på ett postgironummer tvekade jag inte en enda sekund. Va fan, man är ju här på jorden för att bli överraskad. Pengar är en världslig sak, kultur består!

    Två dagar senare låg ett vadderat kuvert i brevlådan. Trodde det var Tangerine Dream. Men nej, det var en signerad Steampacket-CD jag slet fram. Just nu beter sig spelaren bra märkligt så 06.15 morgonen därpå pluggades den in i bilstereon. Vissa arla morgnar är jag mer radiostyrd än faktiskt levande och då vill jag i regel lyssna på sånt jag redan godkänt. En ny bekantskap kan, hur välvillig den än vill visa sig, sluta i ett totalt ointresse som medför ett antal fler genomlyssningar än vad som faktiskt krävs för att nå ända fram. Och lägg ren okunskap till bilden så kan det sluta vid att jag aldrig mer än ser ryggen på skivan i hyllan. 

    Två och en halv mil enkel resa senare var jag klarvaken. Mina tankar om ännu ett sixties blue eyed soul band var utraderade, i det närmaste förintade. Material från -65 till -68. Var hittade de referenser? Vem fick gitarren att låta så rå på vissa av spåren? Nog är det Per Bruun från ännu inte bildade Fläsket Brinner och hur mycket artificiell prana la de vantarna på egentligen?         

    1965 var Mikael 16 år. Så ung är man alltså när man går i första ring på gymnasiet. Själv kunde jag då med viss möda och utan talang spela ”Oh Carol” på akustisk gitarr. Så är det än idag bör väl påpekas. Men med lite talang och rätt personer i sin närhet i kombination med vad jag vill tro var den kreativaste perioden i musikhistorien bildades Steampacket. Ett av många, i efterhand, obskyra band som av många anledningar försvann ut i periferin.  

    Vad var det då som sköljde morgongruset ur ögonen den morgonen? Det tidlösa soundet? A nej! En 60-talsgrupp låter på ett visst vis, så är det bara. Det faktum att de aldrig släppte en LP utan bara singlar gör ju skivan rätt splittrad. Något jag i vanliga fall har väldigt svårt för. De skivor jag har på vinyl och sedan även köpt på mig på CD som innehåller bonusspår får det att snurra i skallen. Utanför N Varalöv kom jag till insikt med att detta var en singelgrupp och därmed fick jag rätta mig efter det! 

    De bjöd på en härlig blandning av engelsk rock. Tänk The Who, Them, The Beatles och The Pretty Things. Amerikansk västkustrock slängde de in i mixen också. Även svensk popschlager gav de en chans men det som särskiljer dem från många andra band från den tiden är detaljerna i låtbyggandet. En till synes enkel melodi, vers-vers-refräng, lyckas de förgylla med otippade inslag. Av skivans 21 spår är 14 covers. Även detta ett 60-talsfenomen. ”In the midnight hour” har jag hört i otaliga versioner mellan 2.30 minuter och 15+ så när jag såg att de gav sig på den lyftes väl inga ögonbryn. Jag hade ouh så fel! ”Baby you’ve got it”, i original av The Action, är en rejäl adrenalinspruta rakt in i hjärtat på tonårsrebeller. Kastratkörens -Do do do do do do, gör att den aldrig tappar i intensitet. 

    Buffalo Springfields ”Bluebird” blir rejält överkörd. Hör bara solot som vräker ur högtalarna! Donovan skrev ”You just gotta know my mind” till flickvännen Dana Gillespie. En helt igenom fantastisk låt. Steampacket hottar upp den i typisk The Pretty Thingsstil. Det är primitivt, det är rått, det är precis så skitigt att man inte kan undvika att bejaka neandertalaren i sig. The Turtles kassako till singel, ”Happy together”, heter här ”En värld av visioner” och är precis lika bra, rätt och slätt. 1966 hade Manfred Mann släppt otroliga sex album och från As is är ”Trouble and tea” hämtad. Även här blir resultatet något ruffigare även om de inte tar sig några större friheter i framförandet.

    Så till låten som fick mig att börja tvivla på mig själv. ”Take her anytime” hade jag med bestämdhet hört förut. Men var? Läste på baksidan att det var ett Rameloriginal så det kunde kanske vara på samlingsplattan Who will buy these wonderful evils. Men icke. Det visade sig att jag hade den sen innan. Både på Perfumed garden och Chocolate soup for diabetics (sug på den titeln, vetja!). Rod Stewart frontade en grupp med samma namn och det satte ju käppar i hjulen. De döpte helt sonika sig till Steampacket II på hemmaplan. Och The Longboatmen utomlands. Visst är det härligt! Men allt krångel till trots är det mödan värt för det är en riktig pärla till låt. Orgeln är precis så tuff som man inte ens vågar hoppas om ett svenskt rockband och gitarren låter som de sista tonerna från en härjad Stratocaster i nävarna på Pete Townshend. 

    En annan Ramelkomposition som sticker ut är ”She’s down”. I grunden byggd på tidstypisk brittisk rock med en gnutta svenskhet inslängd i mixen. Jag tänker lite på The Blossom Toes när jag hör den. Och mot slutet gör det LSD-frigjorda The Beatles sig påminda. 

    Nu visade sig ju Steampacket vara årets överraskning för mig. The real deal så att säga. Jag hoppas innerligt att någon läsare här på bloggen tar tag i saken och fixar ett eget exemplar. Jag går i god för det som du förstår!

En del och andra

Jag har velat skriva ett inlägg om Peps ett bra tag nu men inte riktigt vetat vilken av alla hans skivor jag i så fall skulle välja. När jag brände en skiva till en vän härförleden blev det inte ”Oh boy” eller ”Hög standard” utan tungviktaren ”En del och andra” från skivan med samma namn. Jag levde med skivan i bilen en hel vecka. 

    1984 var proggrörelsen död och begraven och alla politiska slagord hade bytts ut mot fjäderlätt pop och turkosa tennisshorts. Vad gör då Peps? Släpper sin proggigaste skiva så klart! Sam Charters är fortfarande med i bilden. Country Joe & the Fishs producent. Bosse Skoglund, Lester Jackman och Rolf Alm likaså. Han är förtvivlat trött på hur samhället fogat sig efter normer han inte velat se och det är läge att ryta till. Hans textmässigt största bedrift är ett faktum. Kalla det haschlyrik om ni vill men nog fasen känns orden ända in i märgen på lyssnaren. Baktakten och spelglädjen gör väl att det inte känns så hopplöst ändå. En strimma hopp gör det lättare... 

    ”Ge mig din hand” är inget knytnävsslag i ansiktet men väl en örfil på oss godtrogna svenskar som måste vakna upp och se sanningen i vitögat. Hur länge har vi blivit förda bakom ljuset egentligen? -"Svårt för den ene, värst för den andre och vem som är vem är det ingen som vet". Hur skyldig man än känner sig är det svårt att ta det till sig men att man inte vill vara någon av dessa är uppenbart. I ”Våld” hörs en av de piggaste gitarrer till en makaber text om hur våld föder våld. Munspelet är magnifikt och bluesigt, Bosse Skoglunds hi-hatföring klanderfritt. -Våld, det växer fritt när alla ord har vissnat. Jag kan inte annat än hålla med. ”Varför e Sverige så kallt?” är ingen klimatfråga utan en reflektion från en nysvensk som ser flotta fasader i spikraka rader. Man sitter och diggar med i en smittsamt positiv melodi samtidigt som man blir uppläxad! 

    En rejäl tempoväxling behövs och ”Rockin´ chair” får ner pulsen med besked. Efter en lång inledning med barpiano, svepande trombon och taktfast virvelkagge kommer skivans enda engelska text. Mitt i all oro kan det vara skönt att få sitta i sin gungstol och bara finnas. Även om trummaskinen som dunkar på i ”Dig it” känns som en dålig påminnelse från 80-talet, passar den bra ihop med den fruktade framtidsbild som målas upp. Så här med facit i hand känns det rätt skönt att han hade lite fel. 1984 satt jag själv och skruvade på tonhuvudet på min Commodore 64 för att få in ett spel i alla fall på tredje försöket, så just då var alla frågetecken och hotbilder mer berättigade. Sättet han sjunger på måste ses som en föregångare till rapen. 

    Så kommer då titelspåret där Bosses patenterade trumföring tillsammans med en bubblande karibisk basgång lägger grunden till kanske Sveriges mest kompletta reggaelåt. Lester Jackmans försiktiga orgel dyker upp här och var, så mjukt att man först kanske inte ens lägger märke till den. Det korta gitarrsolot är perfekt avvägt. - En del vill ha ett starkt parti, ett mäktigt statsmaskineri, som ordnar kön i rätta spår så att min häl står på dina tår. Inte ett enda nödrim i låten. ”Enighet” är en cover som jag aldrig hört i original där man går igenom alla kroppens ben. Kanske ett sätt att säga att vi är skapta lika. Avslutande ”Håll ut” börjar bra men efter fem minuter sjunger jag hellre -Håll trut! Efter alla radängor man fått från tidigare spår kommer den som en välbehövlig kram men någonstans på vägen tappar den fart med alla sina refränger. Att han ändå tror på mänskligheten är en värmande tanke. 

    Att Peps har en alldeles speciell plats i skivhyllorna är inte så konstigt egentligen känns det som. Lika del förädlare som förnyare som känns äkta i det han gör.

Only life

Jag kommer att skriva ett par rader om en 80-talsplatta nu. För att inte skrämma bort eventuella läsare känner jag att det bästa är att inta försvarsställning direkt. Antalet skivor från detta årtionde i min samling är försvinnande litet och det är väldigt sällan någon av dessa snurrar. Därför känns det extra spännande och utmanande att plocka fram ett guldkorn från en grupp där dessutom de två tidigare släppen är de som det talas om. 

    The Feelies bildades 1976 men släppte inte debuten förrän fyra år senare. De kom från Haledon, New Jersey och gjorde sig ett namn på New Yorks undergroundscenen med sina energiknippen till låtar. Deras spastiska takter, höga tempo och spretiga perfektion i kombination med en klassisk nördimage gick helt enkelt inte att motstå. Den självproducerade debuten är inget annat än ett smärre mirakel. Velvet Undergrounds bananskiva sålde inte särskilt bra när den kom och Crazy rhythms gick samma öde tillmötes. Att de sedermera betraktats som stilbildande är dock ett faktum. Uppföljaren, The good Earth, är mer samlad och ekon av ett landsbygds-R.E.M. infinner sig under hela skivans speltid. Det visade sig, när jag granskade baksidan på LPn efter ett par genomlyssningar, att Peter Buck står krediterad som medproducent så det finns en logisk förklaring till det. ”Slipping (into something)” är så nervkittlande och medryckande det nog bara är möjligt.

    För cirka två år sedan satt jag och slösurfade på allmusic.com och blev häpen när jag såg att de släppte en skiva -91 också. Det tog mig inte många minuter innan den var beställd. När jag hade lyssnat på de fyra första låtarna satt jag med svår min och tyckte att det var tråkigt att de fortfarande lät precis likadant men när skivan var slut hade de återigen visat att deras formel var en vinnare. Man behöver en dos ”vanlig” rock då och då och då är The Feelies ett säkert kort. Som när Dave Weckerman lämnar hi-haten och går över till riden i refrängerna eller när de i enad front mitt i några av alla gitarrsolon effektivt raderar allt som inte rockar. Ofta håller en pigg akustisk gitarr i kompet och ibland fyller de på med lite extra percussion. 

    Only life var den första skivan jag köpte med dem och det tog inte många lyssningar innan den satt som en golfhandske. Numera tar det max en sekund innan man ler och klappar sig själv på axeln för valet av skiva. Som ett rakt igenom snällt Yo La Tengo med singelframgångsdrömmar eller varför inte ett Creedence för 80-talet? Brenda Sauters basspel ger låtarna en extra knuff så som hon både håller takten och dansar runt över strängarna som ett tredje soloinstrument. Soundet är 70-talstorrt och gitarrerna är stickiga, bångstyriga och sköra. De till synes enkla melodierna döljer oförsiktigt en extra dimension för de som verkligen vill lyssna. Och vem vill inte lyssna när de skrivit låtar som ”It´s only life”, ”Deep fascination”, ”Higher ground”, ”For awhile”, ”Too far gone” och ”Away”? De tolkar dessutom Lou Reeds pärla ”What goes on” och hottar upp den rejält.

    Deras comeback lät vänta på sig. Tjugo år efter Time for a witness samlade de ihop gänget och spelade in Here before och jag blev återigen förtjust. Ibland räcker det att spela en av deras skivor men oftast inte och Feelieskvällar kan man väl i ärlighetens namn inte få för många av?  

Mors mors

När jag drabbades svårt av Pink Floyd i slutet av fyran blev jag som en svamp. Allt jag läste och hörde gick in och stannade kvar. Inget med lite substans gick obemärkt förbi. Jag skrev Pink Floyd överallt med blyertspenna, inte sprayfärg. Inte i nåt klassiskt typsnitt utan bara bokstäverna rakt upp och ner. För knappt ett år sedan hittade jag ett skolsuddgummi med PINK på ena långsidan och FLOYD på den andra. Än idag tidsbestämmer jag med hjälp av deras diskografi. Fleetwood Macs Rumours släpptes samma år som Animals, Sverige gick över till högertrafik samma år som debuten kom, VM-hjältarna plockade hem bronset samma år som... nej, där gick jag för långt! 

    Aldrig att jag kommer att bli så fanatisk igen. Det finns verkligen ingen chans i världen. Men det var annorlunda då. Och det hade inte behövt vara Pink Floyd utan Duran Duran, Opel, frimärken, rallylydnad eller varför inte Rögle BK. Fast med dem följde faktiskt det som fortfarande håller mitt intresse uppe på en relativt hög nivå. 

Vändpunkten rent samlarmässigt kom med Works, en samling låtar som satte låtarna i en helt ny dager och som bevisade att det inte alltid är det mest logiska som måste belysas. Efter att ha hört Wish you were here i sin helhet säkert hundra gånger sökte jag nu efter mer obskyra skivor där summan av helheten inte nödvändigtvis egentligen pekade på att jag funnit en vinnare. Nej, snarare sökte jag fragment som verkligen betydde något och byggde då omedvetet upp ett mer förlåtande lyssnande. En i ärlighetens namn rätt tråkig låt kan ha ett parti som är gudomligt vackert eller otroligt medryckande och det avgör om jag är beredd att sätta på skivan eller inte. Och ännu mer i ärlighetens namn är de skivor utan svackor en utopisk tanke. Till och med The piper at the gates of dawn som jag håller högst av alla skivor i samlingen är inte fläckfri. Låtordningen bland annat.

    Träd Gräs Och Stenar är förmodligen den svenska grupp som står för allt det där. De bjuder på småmissar, tafflig engelska och underproducerade album. De hymlar inte med det utan verkar sätta en stolthet i att inte vara i framkant. Plötsligt kan det gå upp för en att -Helvete vad de har manglat nu, säkerligen i tio minuter och de har tagit melodin till ställen inga andra ens varit i närheten av om de så försökt i månader i sträck. När alla bitar fallit på plats verkar de kollektivt överens att släppa det och prova sig fram återigen. Ibland lyckas de, ibland inte. Charmigt? Nej, vågligt! Dumdristigt? Ja, och det är alldeles underbart! De vet att inget är beständigt så varför kämpa emot? 

    Pärson Sounds kaotiska inspelningar finns utgivet på antingen 2-CD eller 3-LP och är nästintill obligatoriska för psychfans som vill söka sig tillbaka till själva kärnan av den svenska undergroundscenen. Det är inte lättlyssnat nu så det lär ha varit chockartat att få se och höra dom live när det begav sig. Pärson Sound mynnade ut i International Harvester vars enda LP, ”Sov gott Ros-Marie” är en skön mix av högt och lågt. Året därpå blev de kort och gott Harvester och deras otämjda elektriska folkmusik når långt in i märgen. 

    Med en fäbless för namnbyte bytte de till det helsvenska Träd Gräs & Stenar och släppte två studioalbum innan de gick skilda vägar 1972. Rock för kropp och själ har jag aldrig hört. En CD-utgåva vore på sin plats då ett original betingar alldeles för mycket pengar. Däremellan släpptes två liveskivor i vardera 1000 ex som givetvis även de lämnar stora hål i plånboken om man suktar efter ett original. Och för dig som kanske inte heller är beredd att betala fyrsiffrigt för en LP tänkte jag lägga fokus på Mors mors i digital form.

    Här är de, hör och häpna, rätt städade. För att vara ett gäng grönavågare ute på de skandinaviska vägarna vill säga. 

De smyger igång med ”Sångbron” där sejarmattan på Thomas Mera Gartz virvelkagge vibrerar ikapp med anslagen från de övriga medlemmarna. De verkar helt i sin egen värld då sorlet från publiken lika gärna kunde ha varit hämtat från halvleksvilan i en allsvensk fotbollsmatch. 

    Den åtta minuter långa akustiska ”Hälsa Ulla” är en härligt sävlig låt med en sällsynt flummig text. Bara Bob Dylan skulle kunna skriva nåt sånt här och komma undan med det.

”Chrisboogie”, inspelad på Christiania, låter mer som Träd Gräs & Stenar brukar göra. Stärkta av prima marockanskt bränsle bränner de av ett jam som är långt ifrån felfritt men desto mer medryckande. Upplägget är enkelt, resultatet magnifikt. Att ständigt göra melodin intressant och levande är en bedrift. När Jakob Sjöholm rytmiskt lyckas fastna på en sträng mot slutet tar det lite tid innan de andra hämtat hem honom och under tiden har då låten ändrat karaktär. Musik blir inte mycket mer organisk än så. 

    På debuten drog de ut på ”(I can’t get no) satisfaction” till bristningsgränsen med en 11-minutersversion. Här tar de sig an ”Last time” med knackig engelska och twangig lead guitar. I nio minuter härjar de fritt omkring och stöper om låten till sin egen. Torbjörn Abelli stöter ut sina bastoner som i trance. Bo Anders Perssons solo mot slutet och stegringen som följer tar musten ur mig varje gång jag hör det. 

    ”Dansa jord” är inledningsvis en ganska löst sammanhängande låt, som en blyg blick mot flickorna där borta på andra sidan dansgolvet. Halvvägs in ändrar den skepnad då suggestiva elgitarrer blåser nytt liv till en fantastiskt flummig text. Det låter lite Neil Young över det hela.

Den sprudlande melodin i ”Klangbron” hade passat perfekt till en naturdokumentär där de skyndar på förloppet så man på ett par sekunder först ser något sticka upp ur jorden tills det står i praktfull blomning. Det vibrerar hypnotiskt. Stundtals låter gitarrerna nästan baklänges.

    För egen del hade ”Rocktrall” gärna fått vara tio minuter längre än sina futtiga tre här. De är livsfarliga här på typiskt TGS-manér. Publiken bör ha dansat som i extas! 

Här var det roliga slut fram till att skivan gavs ut på CD. Det tjugosex minuter långa bonusspåret tar med lyssnaren ut på en magisk resa. Jag kommer ihåg att jag lyssnade på den i bilen för ett par år sedan och bakom mig på motorvägen smög frun upp och blinkade och hade sig. De säger att mobilprat i trafiken är farligt men det är inget mot att bli hypnotiserad av ”Sommarlåten”. 

    De gick skilda vägar men möttes ofta i konstellationer genom åren. Sedan 1995 har de turnerat och släppt två studioalbum av sällsynt hög klass. Subliminal Sounds släppte Gärdet 12.6.1970, en vital milstolpe i svensk musikhistoria. När jag lyssnat för mycket på pretentiös musik brukar jag sätta mig ner med något från deras katalog och påminna mig själv att det inte blir mycket mer levande än så här. Jag skriver inte Träd Gräs & Stenar med blyertspenna, jag präntar inte in titlarna i kronologisk ordning, jag nöjer mig med att bara vara. Släpptes samma år som Obscured by clouds!

Sweet Mary Jane

På radion i farmor och farfars lägenhet, direkt efter det årets största svenska hit, ”Öppna landskap”, hörde jag skånsk reggae för första gången och tyckte om gunget och den dialektala samhörigheten. Jag är sju år och tycker givetvis mest om att mannen svär rakt ut i etern. Åren går och när jag sitter och bläddrar i den andra av två fullsmockade pärmar i ett skivregister utan egentligt slut hemma hos Per får jag syn på Hög standard. På en sekund förflyttas jag tillbaka till köket där farmor lagt en frusen chokladruta på elementet som jag ändå äter för tidigt så det isar i tänderna, och ja, textraden sitter där än.

    -Va fan e hög standard, börjar jag sjunga självsäkert som om jag skrivit en avhandling om kapitalismens skygglappar. Per tar det hela med ro och som så många gånger förr väljer han nåt annat med artisten än det som kanske råkat bli en hit av en eller annan anledning. Valet blir Droppen urholkar stenen och efter lite sköna anekdoter om ett besök i turnébussen där endast Kebnekajse kunde mäta sig har jag börjat skriva ner titlar i min måste-ha-lista. Mitt i allt säger han att allt inte är reggae med tillägget att svensk blues inte blir mycket bättre ändå. Listan blir med andra ord komplett.

    Skillnaden på då och nu är milsvid. Två TV-kanaler, tre om man räknar den danska, tidstypiska tidskrifter med fokus på hårsprayet och inte artisten därunder och Commodore 64 som ledande datormodell. I mitten på 90-talet får jag syn på Sweet Mary Jane i Klippans bästa skivaffär. Den liksom suger sig fast i högerhanden. Hade jag fått läsa om eller se hur omslaget såg ut hade jag köpt den via postorder ett par år tidigare. Peps & Blues Qualitys enda skiva ihop i ocensurerad CD-förpackning för 99 spänn. 

    Fotografen och konstnären Sture Johannessons upplägg är provocerande briljant. Mitt i en park i Uppsala växer två meter hög hampa. Hela gänget ställer sig i rabatten med varsitt hjärta i handen och tittar upp mot kameralinsen, alltså Gud, för att tacka för det Han gav oss jordbor. Nordväst om Bosse Skoglund står dessutom vinnaren i The Östen Warnerbring Look-Alike Competition 1969! 

    Peter Parker, aka Spiderman, är förälskad i sin granne Mary Jane. Peps föredrog helt enkelt den gröna versionen. Och i titellåten finns inga dolda budskap. Morsan gillar det dock inte och farsan håller inte riktigt med. Men så är det väl med föräldrar! 

Om orgeln varit mat hade den varit en femrätters middag. Basslingan håller tempot uppe, Lasse Welander skickar iväg en obstinat gitarrton för att liksom markera. Bosses jazziga framfusighet ger låten en extra dimension och när Magnus Tingberg blåser sin sax faller alla bitarna på plats.

    I ”Copenhagen blues” låter han oss veta hur trevligt bemött man blir i denna huvudstad. Det är rytmgitarren och blåset som håller tempot nere men de övriga ångar på så gott de kan. Trumfigurerna är många och snillrika och Welanders solo mitt i låten känns på något sätt som mer än bara ett bluessolo.

Little Walters ”You’re so fine” får sig en rejäl genomkörare. Den i original så försiktigt lunkande melodin spottar och fräser i händerna på denna svenska bluessättning. Peps på munspel är en ynnest att få höra i vanliga fall men här är han hetare än nånsin. 

Den smått suggestiva ”Somebody” har en klassisk bluestext men på det musikaliska planet kokar den över av jazzighet. Gitarrsolot innan sista versen är ett psykedeliskt hantverk. Jag tröttnar aldrig på det.

    Skivans andra och sista cover är ”I once was a gambler”. När Lightnin’ Hopkins gör den sitter han ensam med en gitarr och sjunger. Så är inte fallet här. Mats Olof Strömberg lirar barpiano som om han och Charlie Norman spelat duell med livet som insats. De framför låten precis som en isbrytare där det är kraften och inte hastigheten som får jobbet gjort.

”Sail off to another shore” är skivans svagaste låt. Det är det alldeles för städade blåskompet som håller tillbaka spelnerven. Mats Olofs solo exkluderat.

    Kompet på ”Sad night is fallin’” är snarlikt det på ”Copenhagen blues”. Efter andra versen beger de sig ut på en galet svängig jazztur och alla som vill åka med är välkomna. Och på klassiskt bluesmanér går de kolugnt tillbaka till tredje och sista versen. Det är så coolt att man minst bör ha solglasögon på sig.

    Året därpå blev Peps tvungen att ta en paus från musiken på grund av hälsoskäl. Pär David, Bosse och Lasse fortsatte ihop med Mats Ronander som Nature. Peps och Bosse slog sina påsar ihop när de konverterade till baktakt -75 med Hög standard och resten är som man säger, historia.

Musik von Harmonia

Det startade med ett förnyat intresse för Tangerine Dream och sen skrev jag en lista över de krautskivor jag tyckte mig behöva. Det blev en gedigen samling och vid varje lön beställer jag nya guldkorn. Det som slår mig är tyskarnas fallenhet för rytm och ny teknologi. Att det nu har gått mer än fyrtio år betyder ingenting. Eller jo, det betyder snarare vilken hög klass det faktiskt håller.

    Ett av mina eBayfynd var Harmonias debut och i vanlig ordning bäddade jag soffan. Antingen ber jag Marina säga ett årtal mellan -68 och -95 och så väljer jag en liveskiva med Grateful Dead eller så somnar jag till tonerna av ny musik. Jag kom till spår nr 2 sen sov jag som en stock. Sanningen är den att jag inte var så trött men det gick bara inte att hålla mig vaken. Smått förundrad fick jag fatt i fodralet morgonen efter och undrade vad som egentligen hänt. Jag såg att det var ”Sehr kosmisch” som sänkt mig totalt så när jag kom hem igen tryckte jag igång CDn för att få klarhet i vad som egentligen hände. 

    ”Watussi”, denna myriad av toner, takter och den ständiga rörelsen framåt. Som att gå baklänges i en rulltrappa för att till sist nå översta steget. Dolt bakom fyra noter på en synth är händelseförloppet en minst sagt magisk resa. Elektroniska trummor, lika kraftfulla som en oavsiktlig kantträff från John Bonham styr upp melodin och allt däremellan svävar fritt under de förutsättningar som ges.

Så kom jag till ”Sehr kosmisch” igen. Försiktiga synthljud smekte igång låten och pukor som slog i taktarten vilopuls ackompanjerade. En vibrerande våg av varma toner tog över och när trummorna hördes igen lät de mer som ett ånglok. Det var nog här jag somnade igen. -Tobias! Maten är klar, var det nästa jag hörde. Vad är det som händer egentligen? Det var ingen diskussion. Tobbe skulle sova i soffan i natt igen. Jag skippade första spåret och när elvaminuterslåten var över låg jag klarvaken. Detta var inget annat än pur magi! 

    Jag har aldrig förstått tjusningen med tonade slut så är det något jag har att invända mot här är det åtta sådana av åtta möjliga. Harmonia var en sorts supergrupp med Michael Rother från Neu! samt Dieter Moebius och Hans-Joachim Roedelius från Cluster. Så här i efterhand känns det som en självklarhet att de fann varann. 

    Skivan fortsätter med ”Sonnenschein” som känns som en ruffigare tagning av öppningsspåret. De dova trummorna röjer allt i sin väg och ljud tittar fram och gömmer sig igen.

”Dino” låter Neu! med sin strikta takt och västafrikanska gitarrytm. Gud vet hur länge bandspelaren rullade här egentligen. De kan ha jammat i timmar och plockat essensen i efterhand.

    När Cluster hette Kluster var de ett ytterst avantgardiskt band. Jag la vantarna på deras debut och bad i det närmaste en stilla bön att överleva! Tänk att frun kommer hem efter en katastrofdag på jobbet, det regnar ute och ungarna bråkar konstant. Sätt sen på Klopfzeichen, som den heter, och höj. Minuterna som följer kan innebära ifyllda skilsmässopapper och rivsår i ansiktet. Exakt så jobbig är den. ”Ohrwurm” har drag av detta, fast i en lightversion. Michael Rother tvingar fram avgrundstoner med sin elgitarr och de ljud som lämnar tangenterna är dissonanta och smått skrämmande. Inga trummor behövs här inte.

    Brian Eno utnämnde Harmonia till världens viktigaste band en gång i tiden. Stora ord så klart men jag kan nog ändå förstå honom. Cluster och Eno spelade in en platta tillsammans som är fantastisk rakt igenom. ”Ahoi!” kunde lika gärna ha varit hämtad från hans On land eller Lux.

Det är bluestonen i Rothers gitarr som ger ”Veterano” en fylligare kropp. Det är ett relativt högt tempo satt av den ekodränkta trummaskinen och den ständigt återkommande elpianofiguren är ganska intensiv. Naturligtvis gör de allt för att frångå sin egen formel så när man tror allt är som det ska blir man varse om motsatsen.

Sista låten, ”Hausmusik” är plattans svagaste spår. Det är första gången man hör ett akustiskt instrument men nej, detta håller inte måttet helt enkelt.

    Året därpå släpptes uppföljaren, Harmonia de luxe. Neu! spelade in Neu! 75 och Clusters diskografi utökades med smått legendariska skivor. Lägg därtill en hel drös soloplattor och tillfälliga konstellationer så växer det fort i skivhyllan. 

Aoxomoxoa

Aoxomoxoa känns som en mindre elektrifierad Anthem of the sun och en flummigare Workingman´s Dead. Melodierna finns där och de oändliga möjligheter som ännu dröjde sig kvar i hippiemedvetandet lyser starkare än någonsin. Detta innebar en nästintill helgjuten studioplatta som dessvärre var svårare att tolka live, givetvis med ett par undantag. Den som hört ”St Stephen” på Live/Dead och ”China cat sunflower”, snyggt ihopsnickrad med ”I know you rider” på i princip valfri officiellt släppt liveskiva vet att det är där de uppnår full potential men att säga att detta är skivan då de blev studiovana är nog ett ganska säkert påstående. 

    Alla låtar är skrivna av Jerry Garcia och Phil Lesh, en företeelse som är unikt för just detta projekt och det kan nog vara den mer akustiska inramningen som gör Aoxomoxoa till den studioskiva jag helst sätter på. Det må vara hänt att de gick bet på materialet uppe på scen men med såna arrangemang förstår jag dilemmat, så nej, jag har inga invändningar.

    Det var omslaget som fick mig på fall första gången jag såg det i en reaback på B&W på Väla köpcentrum i början av nittiotalet. En tysk återutgåva för 39.90:-. Jo man tackar! Jag såg inte vad det stod på konvolutet men att jag skulle ha den var en självklarhet. Jag la vantarna på filmmusiken till Zabriskie point samma dag till samma pris och kommer så väl ihåg att morsan tyckte att jag la för mycket pengar på skivor. 

    Med denna palindromtitel gick Rick Griffin lös på ritbordet och skapade ett av rockmusikens mest iögonfallande verk. Liv, död och mystik i en spegelvänd värld. Spana bara in solstrålarna!

    Samma medlemmar här som på Anthem, alltså två trummisar där Kreutzmann jazzar runt och Hart är mer rakt på sak. Blott 22-årige Weir känns fokuserad och mångfacetterad.  Pigpen och Constanten på varsitt klaviaturinstrument möts egentligen aldrig och skapar en extra dimension som tillför en viktig beståndsdel till den färdiga produkten. Garcia och Lesh är hippiekungarna rätt och slätt. 

    Jag vurmar ofta, både vitt och brett, om storheten med the Godchaux years. Men när de ger sig på ”St Stephen” blir det i princip alltid en blek kopia eller en onödigt omarbetad version. Här är de hetare än nånsin med element i mixen som gör den fulländad. Det lugna partiet är fortfarande så på så när det brakar loss ordentligt igen är det egentligen bara knallskottet som fattas. Ett trick de använde sig av live ett tag. En avfyrad pistol väcker vilken dåsig hippie som helst!

”Dupree´s diamond blues” är albumets tivolilåt. Tom Constanten kommer till sin fulla rätt här. Texten, skriven av ständigt anlitade Robert Hunter, tycker jag bär ekon av Bob Dylan. 

    Den akustiska psykedeliska ”Rosemary” med sin preparerade sång gick jag till en början inte alls igång på. Den kändes lite puttinuttig på nåt vis! Storheten, visade det sig, bodde i den avskalade melodin. Jag tycker mig höra likheter med ett akustiskt Pink Floyd runt Ummagumma och Atom heart mother. 

Folkpsykedelian i ”Doin’ that rag” känns som en omtagningarnas obestridde vinnare. Jag har säkert så fel man kan ha men det är så mycket som måste stämma för att hålla lågan vid liv. Garcias röst dryper av nervositet och känns försiktigt frågande. 

Cembalon ger ”Mountains of the moon” en tidlös klang och till det spelar Garcia sparsmakat a la Weir på akustisk gitarr. Vackert och naket. Texten har jag aldrig blivit riktigt klok på men vad gör väl det?

    B-sidan börjar med en av mina Deadfavoriter, nämligen ”China cat sunflower”. Tio sekunder in vet man att det här håller världsklass. Det verkligen sprakar av spelglädje och låtsnickeriet liknar inget annat i min skivsamling. Basen pulserar, gitarren sprider pigga toner, trummorna känns sådär härligt sextiotal, orgeln punktmarkerar melodin och sångstämmorna ger låten en frihetskänsla. 

    Jag ska inte ljuga och säga att jag förstår mig på ”What´s become of the baby”. Ska jag genrebestämma den får det bli minaretrock. Tanken var att göra något way out och nog lyckas de med det men att lyssna på Garcias oackompanjerade klagosång i åtta minuter tar ut sin rätt.

När jag skulle bli pappa för andra gången var valet av namn lätt. Sista låten på albumet är den countrypsykedeliska ”Cosmic Charlie” och den har alltid tilltalat mig. Den är väldigt sävlig och hela arrangemanget känns fragilt men gunget de får till får mig alltid att må bra.       

-Dam di dam di doodelidoo, go on home your mama´s calling you. Allt handlar om rytmen.

    På baksidan är hela gänget samlat på en äng framför ett bonsailiknande träd i ett härligt grovkornigt svartvitt foto. Höger om en halvliggande Pigpen sitter Courtney Love, endast fem år gammal. Och med den ovärderliga informationen avslutar jag detta inlägg!