Det startade med ett förnyat intresse för Tangerine Dream och sen skrev jag en lista över de krautskivor jag tyckte mig behöva. Det blev en gedigen samling och vid varje lön beställer jag nya guldkorn. Det som slår mig är tyskarnas fallenhet för rytm och ny teknologi. Att det nu har gått mer än fyrtio år betyder ingenting. Eller jo, det betyder snarare vilken hög klass det faktiskt håller.
Ett av mina eBayfynd var Harmonias debut och i vanlig ordning bäddade jag soffan. Antingen ber jag Marina säga ett årtal mellan -68 och -95 och så väljer jag en liveskiva med Grateful Dead eller så somnar jag till tonerna av ny musik. Jag kom till spår nr 2 sen sov jag som en stock. Sanningen är den att jag inte var så trött men det gick bara inte att hålla mig vaken. Smått förundrad fick jag fatt i fodralet morgonen efter och undrade vad som egentligen hänt. Jag såg att det var ”Sehr kosmisch” som sänkt mig totalt så när jag kom hem igen tryckte jag igång CDn för att få klarhet i vad som egentligen hände.
”Watussi”, denna myriad av toner, takter och den ständiga rörelsen framåt. Som att gå baklänges i en rulltrappa för att till sist nå översta steget. Dolt bakom fyra noter på en synth är händelseförloppet en minst sagt magisk resa. Elektroniska trummor, lika kraftfulla som en oavsiktlig kantträff från John Bonham styr upp melodin och allt däremellan svävar fritt under de förutsättningar som ges.
Så kom jag till ”Sehr kosmisch” igen. Försiktiga synthljud smekte igång låten och pukor som slog i taktarten vilopuls ackompanjerade. En vibrerande våg av varma toner tog över och när trummorna hördes igen lät de mer som ett ånglok. Det var nog här jag somnade igen. -Tobias! Maten är klar, var det nästa jag hörde. Vad är det som händer egentligen? Det var ingen diskussion. Tobbe skulle sova i soffan i natt igen. Jag skippade första spåret och när elvaminuterslåten var över låg jag klarvaken. Detta var inget annat än pur magi!
Jag har aldrig förstått tjusningen med tonade slut så är det något jag har att invända mot här är det åtta sådana av åtta möjliga. Harmonia var en sorts supergrupp med Michael Rother från Neu! samt Dieter Moebius och Hans-Joachim Roedelius från Cluster. Så här i efterhand känns det som en självklarhet att de fann varann.
Skivan fortsätter med ”Sonnenschein” som känns som en ruffigare tagning av öppningsspåret. De dova trummorna röjer allt i sin väg och ljud tittar fram och gömmer sig igen.
”Dino” låter Neu! med sin strikta takt och västafrikanska gitarrytm. Gud vet hur länge bandspelaren rullade här egentligen. De kan ha jammat i timmar och plockat essensen i efterhand.
När Cluster hette Kluster var de ett ytterst avantgardiskt band. Jag la vantarna på deras debut och bad i det närmaste en stilla bön att överleva! Tänk att frun kommer hem efter en katastrofdag på jobbet, det regnar ute och ungarna bråkar konstant. Sätt sen på Klopfzeichen, som den heter, och höj. Minuterna som följer kan innebära ifyllda skilsmässopapper och rivsår i ansiktet. Exakt så jobbig är den. ”Ohrwurm” har drag av detta, fast i en lightversion. Michael Rother tvingar fram avgrundstoner med sin elgitarr och de ljud som lämnar tangenterna är dissonanta och smått skrämmande. Inga trummor behövs här inte.
Brian Eno utnämnde Harmonia till världens viktigaste band en gång i tiden. Alltför stora ord så klart men jag kan nog ändå förstå honom. Cluster och Eno spelade in en platta tillsammans som är fantastisk rakt igenom. ”Ahoi!” kunde lika gärna ha varit hämtad från hans On land eller Lux.
Det är bluestonen i Rothers gitarr som ger ”Veterano” en fylligare kropp. Det är ett relativt högt tempo satt av den ekodränkta trummaskinen och den ständigt återkommande elpianofiguren är ganska intensiv. Naturligtvis gör de allt för att frångå sin egen formel så när man tror allt är som det ska blir man varse om motsatsen.
Sista låten, ”Hausmusik” är plattans svagaste spår. Det är första gången man hör ett akustiskt instrument men nej, detta håller inte måttet helt enkelt.
Året därpå släpptes uppföljaren, Harmonia de luxe. Neu! spelade in Neu! 75 och Clusters diskografi utökades med smått legendariska skivor. Lägg därtill en hel drös soloplattor och tillfälliga konstellationer så växer det fort i skivhyllan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar