Sweet Mary Jane

På radion i farmor och farfars lägenhet, direkt efter det årets största svenska hit, ”Öppna landskap”, hörde jag skånsk reggae för första gången och tyckte om gunget och den dialektala samhörigheten. Jag är sju år och tycker givetvis mest om att mannen svär rakt ut i etern. Åren går och när jag sitter och bläddrar i den andra av två fullsmockade pärmar i ett skivregister utan egentligt slut hemma hos Per får jag syn på Hög standard. På en sekund förflyttas jag tillbaka till köket där farmor lagt en frusen chokladruta på elementet som jag ändå äter för tidigt så det isar i tänderna, och ja, textraden sitter där än.

-Va fan e hög standard, börjar jag sjunga självsäkert som om jag skrivit en avhandling om kapitalismens skygglappar. Per tar det hela med ro och som så många gånger förr väljer han nåt annat med artisten än det som kanske råkat bli en hit av en eller annan anledning. Valet blir Droppen urholkar stenen och efter lite sköna anekdoter om ett besök i turnébussen där endast Kebnekajse kunde mäta sig har jag börjat skriva ner titlar i min måste-ha-lista. Mitt i allt säger han att allt inte är reggae med tillägget att svensk blues inte blir mycket bättre ändå. Listan blir med andra ord komplett.

Skillnaden på då och nu är milsvid. Två TV-kanaler, tre om man räknar den danska, tidstypiska tidskrifter med fokus på hårsprayet och inte artisten därunder och Commodore 64 som ledande datormodell. I mitten på 90-talet får jag syn på Sweet Mary Jane i Klippans bästa skivaffär. Den liksom suger sig fast i högerhanden. Hade jag fått läsa om eller se hur omslaget såg ut hade jag köpt den via postorder ett par år tidigare. Peps & Blues Qualitys enda skiva ihop i ocensurerad CD-förpackning för 99 spänn. 

Fotografen och konstnären Sture Johannessons upplägg är provocerande briljant. Mitt i en park i Uppsala växer två meter hög hampa. Hela gänget ställer sig i rabatten med varsitt hjärta i handen och tittar upp mot kameralinsen, alltså Gud, för att tacka för det Han gav oss jordbor. Nordväst om Bosse Skoglund står dessutom vinnaren i The Östen Warnerbring Look-Alike Competition 1969! 

Peter Parker, aka Spiderman, är förälskad i sin granne Mary Jane. Peps föredrog helt enkelt den gröna versionen. Och i titellåten finns inga dolda budskap. Morsan gillar det dock inte och farsan håller inte riktigt med. Men så är det väl med föräldrar! 

Om orgeln varit mat hade den varit en femrätters middag. Basslingan håller tempot uppe, Lasse Welander skickar iväg en obstinat gitarrton för att liksom markera. Bosses jazziga framfusighet ger låten en extra dimension och när Magnus Tingberg blåser sin sax faller alla bitarna på plats.

I ”Copenhagen blues” låter han oss veta hur trevligt bemött man blir i denna huvudstad. Det är rytmgitarren och blåset som håller tempot nere men de övriga ångar på så gott de kan. Trumfigurerna är många och snillrika och Welanders solo mitt i låten känns på något sätt som mer än bara ett bluessolo.

Little Walters ”You’re so fine” får sig en rejäl genomkörare. Den i original så försiktigt lunkande melodin spottar och fräser i händerna på denna svenska bluessättning. Peps på munspel är en ynnest att få höra i vanliga fall men här är han hetare än nånsin. 

Den smått suggestiva ”Somebody” har en klassisk bluestext men på det musikaliska planet kokar den över av jazzighet. Gitarrsolot innan sista versen är ett psykedeliskt hantverk. Jag tröttnar aldrig på det.

Skivans andra och sista cover är ”I once was a gambler”. När Lightnin’ Hopkins gör den sitter han ensam med en gitarr och sjunger. Så är inte fallet här. Mats Olof Strömberg lirar barpiano som om han och Charlie Norman spelat duell med livet som insats. De framför låten precis som en isbrytare där det är kraften och inte hastigheten som får jobbet gjort.

”Sail off to another shore” är skivans svagaste låt. Det är det alldeles för städade blåskompet som håller tillbaka spelnerven. Mats Olofs solo exkluderat.

Kompet på ”Sad night is fallin’” är snarlikt det på ”Copenhagen blues”. Efter andra versen beger de sig ut på en galet svängig jazztur och alla som vill åka med är välkomna. Och på klassiskt bluesmanér går de kolugnt tillbaka till tredje och sista versen. Det är så coolt att man minst bör ha solglasögon på sig.

Året därpå blev Peps tvungen att ta en paus från musiken på grund av hälsoskäl. Pär David, Bosse och Lasse fortsatte ihop med Mats Ronander som Nature. Peps och Bosse slog sina påsar ihop när de konverterade till baktakt -75 med Hög standard och resten är som man säger, historia.