Jag har velat skriva ett inlägg om Peps ett bra tag nu men inte riktigt vetat vilken av alla hans skivor jag i så fall skulle välja. När jag brände en skiva till en vän härförleden blev det inte ”Oh boy” eller ”Hög standard” utan tungviktaren ”En del och andra” från skivan med samma namn. Jag levde med skivan i bilen en hel vecka. 1984 var proggrörelsen död och begraven och alla politiska slagord hade bytts ut mot fjäderlätt pop och turkosa tennisshorts. Vad gör då Peps? Släpper sin proggigaste skiva så klart! Sam Charters är fortfarande med i bilden. Country Joe & the Fishs producent. Bosse Skoglund, Lester Jackman och Rolf Alm likaså. Han är förtvivlat trött på hur samhället fogat sig efter normer han inte velat se och det är läge att ryta till. Hans textmässigt största bedrift är ett faktum. Kalla det haschlyrik om ni vill men nog fasen känns orden ända in i märgen på lyssnaren. Baktakten och spelglädjen gör väl att det inte känns så hopplöst ändå. En strimma hopp gör det lättare...
”Ge mig din hand” är inget knytnävsslag i ansiktet men väl en örfil på oss godtrogna svenskar som måste vakna upp och se sanningen i vitögat. Hur länge har vi blivit förda bakom ljuset egentligen? -"Svårt för den ene, värst för den andre och vem som är vem är det ingen som vet". Hur skyldig man än känner sig är det svårt att ta det till sig men att man inte vill vara någon av dessa är uppenbart. I ”Våld” hörs en av de piggaste gitarrer till en makaber text om hur våld föder våld. Munspelet är magnifikt och bluesigt, Bosse Skoglunds hi-hatföring klanderfritt. -Våld, det växer fritt när alla ord har vissnat. Jag kan inte annat än hålla med. ”Varför e Sverige så kallt?” är ingen klimatfråga utan en reflektion från en nysvensk som ser flotta fasader i spikraka rader. Man sitter och diggar med i en smittsamt positiv melodi samtidigt som man blir uppläxad!
En rejäl tempoväxling behövs och ”Rockin´ chair” får ner pulsen med besked. Efter en lång inledning med barpiano, svepande trombon och taktfast virvelkagge kommer skivans enda engelska text. Mitt i all oro kan det vara skönt att få sitta i sin gungstol och bara finnas. Även om trummaskinen som dunkar på i ”Dig it” känns som en dålig påminnelse från 80-talet, passar den bra ihop med den fruktade framtidsbild som målas upp. Så här med facit i hand känns det rätt skönt att han hade lite fel. 1984 satt jag själv och skruvade på tonhuvudet på min Commodore 64 för att få in ett spel i alla fall på tredje försöket, så just då var alla frågetecken och hotbilder mer berättigade. Sättet han sjunger på måste ses som en föregångare till rapen.
En rejäl tempoväxling behövs och ”Rockin´ chair” får ner pulsen med besked. Efter en lång inledning med barpiano, svepande trombon och taktfast virvelkagge kommer skivans enda engelska text. Mitt i all oro kan det vara skönt att få sitta i sin gungstol och bara finnas. Även om trummaskinen som dunkar på i ”Dig it” känns som en dålig påminnelse från 80-talet, passar den bra ihop med den fruktade framtidsbild som målas upp. Så här med facit i hand känns det rätt skönt att han hade lite fel. 1984 satt jag själv och skruvade på tonhuvudet på min Commodore 64 för att få in ett spel i alla fall på tredje försöket, så just då var alla frågetecken och hotbilder mer berättigade. Sättet han sjunger på måste ses som en föregångare till rapen.
Så kommer då titelspåret där Bosses patenterade trumföring tillsammans med en bubblande karibisk basgång lägger grunden till kanske Sveriges mest kompletta reggaelåt. Lester Jackmans försiktiga orgel dyker upp här och var, så mjukt att man först kanske inte ens lägger märke till den. Det korta gitarrsolot är perfekt avvägt. - En del vill ha ett starkt parti, ett mäktigt statsmaskineri, som ordnar kön i rätta spår så att min häl står på dina tår. Inte ett enda nödrim i låten. ”Enighet” är en cover som jag aldrig hört i original där man går igenom alla kroppens ben. Kanske ett sätt att säga att vi är skapta lika. Avslutande ”Håll ut” börjar bra men efter fem minuter sjunger jag hellre -Håll trut! Efter alla radängor man fått från tidigare spår kommer den som en välbehövlig kram men någonstans på vägen tappar den fart med alla sina refränger. Att han ändå tror på mänskligheten är en värmande tanke.
Att Peps har en alldeles speciell plats i skivhyllorna är inte så konstigt egentligen känns det som. Lika del förädlare som förnyare som känns äkta i det han gör.
Att Peps har en alldeles speciell plats i skivhyllorna är inte så konstigt egentligen känns det som. Lika del förädlare som förnyare som känns äkta i det han gör.
