Jag kommer att skriva ett par rader om en 80-talsplatta nu. För att inte skrämma bort eventuella läsare känner jag att det bästa är att inta försvarsställning direkt. Antalet skivor från detta årtionde i min samling är försvinnande litet och det är väldigt sällan någon av dessa snurrar. Därför känns det extra spännande och utmanande att plocka fram ett guldkorn från en grupp där dessutom de två tidigare släppen är de som det talas om.
The Feelies bildades 1976 men släppte inte debuten förrän fyra år senare. De kom från Haledon, New Jersey och gjorde sig ett namn på New Yorks undergroundscenen med sina energiknippen till låtar. Deras spastiska takter, höga tempo och spretiga perfektion i kombination med en klassisk nördimage gick helt enkelt inte att motstå. Den självproducerade debuten är inget annat än ett smärre mirakel. Velvet Undergrounds bananskiva sålde inte särskilt bra när den kom och Crazy rhythms gick samma öde tillmötes. Att de sedermera betraktats som stilbildande är dock ett faktum. Uppföljaren, The good Earth, är mer samlad och ekon av ett landsbygds-R.E.M. infinner sig under hela skivans speltid. Det visade sig, när jag granskade baksidan på LPn efter ett par genomlyssningar, att Peter Buck står krediterad som medproducent så det finns en logisk förklaring till det. ”Slipping (into something)” är så nervkittlande och medryckande det nog bara är möjligt.
För cirka två år sedan satt jag och slösurfade på allmusic.com och blev häpen när jag såg att de släppte en skiva -91 också. Det tog mig inte många minuter innan den var beställd. När jag hade lyssnat på de fyra första låtarna satt jag med svår min och tyckte att det var tråkigt att de fortfarande lät precis likadant men när skivan var slut hade de återigen visat att deras formel var en vinnare. Man behöver en dos ”vanlig” rock då och då och då är The Feelies ett säkert kort. Som när Dave Weckerman lämnar hi-haten och går över till riden i refrängerna eller när de i enad front mitt i några av alla gitarrsolon effektivt raderar allt som inte rockar. Ofta håller en pigg akustisk gitarr i kompet och ibland fyller de på med lite extra percussion.
Only life var den första skivan jag köpte med dem och det tog inte många lyssningar innan den satt som en golfhandske. Numera tar det max en sekund innan man ler och klappar sig själv på axeln för valet av skiva. Som ett rakt igenom snällt Yo La Tengo med singelframgångsdrömmar eller varför inte ett Creedence för 80-talet? Brenda Sauters basspel ger låtarna en extra knuff så som hon både håller takten och dansar runt över strängarna som ett tredje soloinstrument. Soundet är 70-talstorrt och gitarrerna är stickiga, bångstyriga och sköra. De till synes enkla melodierna döljer oförsiktigt en extra dimension för de som verkligen vill lyssna. Och vem vill inte lyssna när de skrivit låtar som ”It´s only life”, ”Deep fascination”, ”Higher ground”, ”For awhile”, ”Too far gone” och ”Away”? De tolkar dessutom Lou Reeds pärla ”What goes on” och hottar upp den rejält.
Deras comeback lät vänta på sig. Tjugo år efter Time for a witness samlade de ihop gänget och spelade in Here before och jag blev återigen förtjust. Ibland räcker det att spela en av deras skivor men oftast inte och Feelieskvällar kan man väl i ärlighetens namn inte få för många av?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar