Snakegrinder... and the shredded field mice

När det gick upp för mig att det inte alltid var själva låtarna med Grateful Dead som var det avgörande utan vad de gjorde med dem live, förstod jag storheten med fenomenet jamband och hade det sedan inte varit för boken Acid archives skulle jag mest troligt ha gått miste om Snakegrinder. Hemska tanke! 

Deras enda LP pressades 1977 upp i 500 exemplar som en sorts avskedspresent till sin trogna fanskara i Delaware med omnejd. Materialet spelades in vid två tillfällen. April 1975 och december 1976. Gruppens gitarrist och sångare, Larry Adams, lämnade gruppen strax därpå. 

Jag har haft skivan i kanske tio år nu och plockar fram den när jag är fullt beredd på att bli fångad av en riktigt skön jamkänsla. Faktiskt helt uppslukad av den sublima sfär de med lätthet skapar. Vanligtvis är låtar uppbyggda på så vis att man förstår var det kan börja hända grejer medan man på Snakegrinder… and the shredded field mice helt plötsligt bara befinner sig i ännu ett improviserat parti. Vid några tillfällen har jag satt på skivan och kommit på mig själv att jag för en stund i princip lurats in i en värld av förföriskt meditativa toner som låtit mig flyta iväg som när man närmar sig gränslandet innan man somnar. 

De spelade tydligen en hel del covers av Little Feat och Grateful Dead och de deadheads som bodde i närheten kom ofta för att lyssna och dansa. Att de var ett utpräglat liveband hörs tydligt. Deras kollektiva sökande genomsyrar plattan från första till sista spår. Absolut ingen medlem får ta ett steg bak för att lämna plats åt någon annan. Det bara blir i största samförstånd. Att låtarna inte direkt har någon distinkt melodi alla gånger är heller inte till någon nackdel. Det bor istället en mystik häri som håller nyfikenheten vid liv.

“Love junkie” är en låt som växer för varje gång. Den inledningsvis lättsmälta melodin smittar av sig likt en barpianist som stjäl showen istället för att hålla sig städat i bakgrunden. George Wolkind som sköter sången har en röst som gränsar till en crooners och de första gångerna hade jag med handen på hjärtat svårt för den. Varför vet jag inte idag. Knappt två minuter in byter den skepnad för att utvecklas till ett hisnande jam. Jämförelser med Grateful Dead är oundvikligt. Det som felas i detta argument är att Brent Mydland ännu inte var medlem. 

En kort jazzfunkig studio outtake bjuds innan delikata “Freedonian hat dance (Jesus was a plumber)” smyger igång. Likt “Eyes of the world” är det öppet fält för utsvävningar där less is more är ledordet. Försiktigt tassar de runt och bjuder på små briseringar som nästan verkar uppstå ur tomma intet. 

“On the road (and off again)” är en tidvis medryckande countrylåt där Larry sjunger som Dylan gör på LPn John Wesley Harding. Tom Eppes pedal steel sveper in melodin till en början och får till sitt solo så man nästan alltid sitter och klappar med i takten. Dave Bennett på piano blixtrar till och ger energi till resten av bandet. Gitarrsolot är kort men väl avvägt.

B-sidan inleds med “Dogland”, skämtsamt komponerad av Fido Dustyaoffsky. Inspelad live som en sologrej på orgel, komplett med medlemmar som skäller och ylar mixas den samman med stundtals “China cat sunflower”-doftande “Better late than frozen”. En instrumental låt som med sitt dynamiska omfång lockar och leder lyssnaren med akustiskt komp och snälla progressiva tendenser. De låter som en grupp med ett stort skivbolag i ryggen.

Tretton minuter långa “Nothing’s very easy when your baby’s in the lake” går från nåt The Band skulle ha kunnat jammat ihop till ett Phishliknande parti. Sämre referenser finns! Steve Roberts stöddiga bas ger låten en trygg grund att vila på och från orgeln hörs det ideligen finurligheter. Avslutar gör minuten långa “Moon over the Delaware” som trots utan någon som helst melodi placerar den i psychfacket.

Hur spännande är det inte när man hittar dessa guldkorn och hur många fler finns det egentligen? 

 

Interludes for the Dead

En kväll gick jag in på Grateful Deads hemsida för att förvissa mig om att jag inte missat nåt skivsläpp. Allt såg ut som vanligt förutom en som i och för sig såg rätt förförisk ut men alla vanliga utgåvor, deluxevarianter och superdeluxeboxar från deras 50-årsjubileum gjorde att jag drog i handbromsen. Circles Around The Sun, en grupp skapad för att höras i pauserna, inte live utan som förinspelad musik, kändes så mycket överkurs det bara var möjligt. Det tog säkert mer än en månad innan jag ens kollade upp vad detta rörde sig om.

    Huvudpersonen i projektet var Neal Casal som jag utan att veta faktiskt hört på plattor med Ryan Adams och The Chris Robinson Brotherhood. Han spelar dessutom i Phil Lesh & Friends och det var den forne Grateful Deadbasisten i samråd med Justin Kreutzmann, Deadtrummisens son, som övertalade Neal att samla ihop ett gäng musiker. På pappret en rätt lam deal skulle jag vilja påstå. I pauserna köper fansen t-shirts och varmkorv, tömmer blåsorna och lägger fokus på att rulla jointar. 

    Skeptisk som jag var gick jag ändå in på Spotify och tryckte igång Interludes for the Dead. Min idé om hissmusik gick om intet redan efter ett par minuter. Visst var det bakgrundsmusik men det fanns en nerv som gjorde det ohyggligt spännande att lyssna på. Det mest spännande är att de gick in i studion tomhänta och jammade ihop ett par timmars pausmusik. Inga pålägg efteråt. Det du hör är det de spelade där och då. 

    Första CDn innehåller fyra spår. Två sträcker sig över lite drygt tjugo minuter, de två andra snittar en kvart. Rix FM hade varit tvungna att avbryta för reklam ett par gånger mitt i! ”Hallucinate a solution”, Phils svar på hur projektet skulle ros i hamn, inleder som en själslig smekning. Lite upptakt i farten men så försiktig att man tror att melodin ska kapsejsa efter nästa krök. Då och då fräser det till och hela rummet gungar i takt för att sedan återigen tassa försiktigt fram och det är däri storheten ligger. Precis som huvudakten runt -77 glider de in i passager utan slutmål.

    Undersköna ”Gilbert’s groove” är en funkigt laidback låt där rytmen står i centrum. Stevie Wonder ombord på Ken Keseys gamla skolbuss Furthur på väg mot evigheten. Gitarren bubblar över av behärskad spelglädje och orgeln är så rätt hela tiden. De snubblar in i Deadland och tar sig därifrån med förnyad energi.

    Min favorit hittills är ”Kasey’s bones” som med sin snärtighet vägrar släppa taget. Med en enkel melodi i bagaget får de till ett sväng utan dess like. Det är Neals bandkamrat från The Chris Robinson Brotherhood, Adam MacDougall, som håller glöden vid liv med sin orgel. Låtens uppbyggnad landar i jazzterritorium och ändå är det mer funksoul. Det finns element som, för att återknyta det till Grateful Dead, låter Brent Mydland över det hela. De når klimax runt fjorton minuter och då är man för inne i det för att inse hur de minuten senare plockar ner den till ett utforskande jam som får tiden att i princip stå still. Här är det bara Garcia som saknas. 

    ”Space wheel” har i sin början tagit melodin från ”The wheel” från Jerry Garcias debutalbum men där han och Donna Jean brukade ta låten vidare håller de sig i kosmos ett bra tag framöver. Som ett helande mantra för en hippie ”på väg ner” går de omvägen bara för att vara på den säkra sidan. All oro försvinner när det inte finns några måsten.

    På CD 2 börjar det återhållsamma ta plats. Tro för den sakens skull inte att musiken känns grådaskig för det. Det bor så mycket kärlek i varenda ton som bara vill väl. 

Neals gitarr på ”Ginger says” känns igen från Garcia runt -78 och precis som hans forna bandmedlemmar lutar de tryggt på hans förmåga att hitta rätt. 

    Skivans längsta spår, ”Farewell Franklins” med sina stadiga tjugofem minuter, plockar fram det bästa ur Neal & co. Med en diffus melodi som bas drar de iväg på upptäckarfärd där Merl Saunders lika gärna kunnat vara kapellmästare. Med små medel ser de till att inte mycket händer förrän de når femtonminutersgränsen. Och då kryper melodin sig sakta på. Inga briseringar eller se-på-mig-tendenser. Man känner att nåt är på väg och det lutar åt en psykedelisk frigörelse. 

    Den funkigaste hissmusiken följer med ”Saturday’s children”. I nio minuter låter de som musikerna i Miles Davis band runt -75 innan huvudattraktionen äntrar scenen. De provar sig fram, blir varma i kläderna och njuter av vad de åstadkommer. 

Den återhållsamma känslan dröjer sig kvar med ”Scarlotta’s magnolias”. Halvvägs in går Adam loss och skickar melodin ut på ett äventyr som Neal med varm hand för vidare. Unisont bestämmer de sig för att plana ut dessa eskapader genom att hitta tillbaka till ursprungsgroovet.

    ”Hat and cane” tar avstamp i ”Dark star” när allt hänger på en lös tråd innan allt faller på plats. Här bjuds det inte på några extravaganser mer än ett försiktigt närmande mot kärnan. Det är bluesigare än någonstans annars på skivan och mer edgy än väntat, ändå så lounge att jag knappt vågar skriva det.

På sista spåret ger de sig på ”Mountain of the moon”, även detta instrumentalt, och med en nutidsstämpel som heter duga. Tom Constantens ande känns närvarande. Akustisk gitarr och vackert svävande synth får 1969 att kännas aktuellt igen. 

    Trollbindande vackert och sävligt medryckande är nog rätt talande för Circle Around The Suns prestation som pausmusik. Med drag av Grateful Dead i sig spelar de ändå i sin egen liga och de gör det så eget att ingen ifrågasätter deras intentioner. Musik skapad för ett fåtal tillfällen och med så mycket egenvärde att det lever vidare långt därefter. 

Aoxomoxoa

Aoxomoxoa känns som en mindre elektrifierad Anthem of the sun och en flummigare Workingman´s Dead. Melodierna finns där och de oändliga möjligheter som ännu dröjde sig kvar i hippiemedvetandet lyser starkare än någonsin. Detta innebar en nästintill helgjuten studioplatta som dessvärre var svårare att tolka live, givetvis med ett par undantag. Den som hört ”St Stephen” på Live/Dead och ”China cat sunflower”, snyggt ihopsnickrad med ”I know you rider” på i princip valfri officiellt släppt liveskiva vet att det är där de uppnår full potential men att säga att detta är skivan då de blev studiovana är nog ett ganska säkert påstående. 

    Alla låtar är skrivna av Jerry Garcia och Phil Lesh, en företeelse som är unikt för just detta projekt och det kan nog vara den mer akustiska inramningen som gör Aoxomoxoa till den studioskiva jag helst sätter på. Det må vara hänt att de gick bet på materialet uppe på scen men med såna arrangemang förstår jag dilemmat, så nej, jag har inga invändningar.

    Det var omslaget som fick mig på fall första gången jag såg det i en reaback på B&W på Väla köpcentrum i början av nittiotalet. En tysk återutgåva för 39.90:-. Jo man tackar! Jag såg inte vad det stod på konvolutet men att jag skulle ha den var en självklarhet. Jag la vantarna på filmmusiken till Zabriskie point samma dag till samma pris och kommer så väl ihåg att morsan tyckte att jag la för mycket pengar på skivor. 

    Med denna palindromtitel gick Rick Griffin lös på ritbordet och skapade ett av rockmusikens mest iögonfallande verk. Liv, död och mystik i en spegelvänd värld. Spana bara in solstrålarna!

    Samma medlemmar här som på Anthem, alltså två trummisar där Kreutzmann jazzar runt och Hart är mer rakt på sak. Blott 22-årige Weir känns fokuserad och mångfacetterad.  Pigpen och Constanten på varsitt klaviaturinstrument möts egentligen aldrig och skapar en extra dimension som tillför en viktig beståndsdel till den färdiga produkten. Garcia och Lesh är hippiekungarna rätt och slätt. 

    Jag vurmar ofta, både vitt och brett, om storheten med the Godchaux years. Men när de ger sig på ”St Stephen” blir det i princip alltid en blek kopia eller en onödigt omarbetad version. Här är de hetare än nånsin med element i mixen som gör den fulländad. Det lugna partiet är fortfarande så på så när det brakar loss ordentligt igen är det egentligen bara knallskottet som fattas. Ett trick de använde sig av live ett tag. En avfyrad pistol väcker vilken dåsig hippie som helst!

”Dupree´s diamond blues” är albumets tivolilåt. Tom Constanten kommer till sin fulla rätt här. Texten, skriven av ständigt anlitade Robert Hunter, tycker jag bär ekon av Bob Dylan. 

    Den akustiska psykedeliska ”Rosemary” med sin preparerade sång gick jag till en början inte alls igång på. Den kändes lite puttinuttig på nåt vis! Storheten, visade det sig, bodde i den avskalade melodin. Jag tycker mig höra likheter med ett akustiskt Pink Floyd runt Ummagumma och Atom heart mother. 

Folkpsykedelian i ”Doin’ that rag” känns som en omtagningarnas obestridde vinnare. Jag har säkert så fel man kan ha men det är så mycket som måste stämma för att hålla lågan vid liv. Garcias röst dryper av nervositet och känns försiktigt frågande. 

Cembalon ger ”Mountains of the moon” en tidlös klang och till det spelar Garcia sparsmakat a la Weir på akustisk gitarr. Vackert och naket. Texten har jag aldrig blivit riktigt klok på men vad gör väl det?

    B-sidan börjar med en av mina Deadfavoriter, nämligen ”China cat sunflower”. Tio sekunder in vet man att det här håller världsklass. Det verkligen sprakar av spelglädje och låtsnickeriet liknar inget annat i min skivsamling. Basen pulserar, gitarren sprider pigga toner, trummorna känns sådär härligt sextiotal, orgeln punktmarkerar melodin och sångstämmorna ger låten en frihetskänsla. 

    Jag ska inte ljuga och säga att jag förstår mig på ”What´s become of the baby”. Ska jag genrebestämma den får det bli minaretrock. Tanken var att göra något way out och nog lyckas de med det men att lyssna på Garcias oackompanjerade klagosång i åtta minuter tar ut sin rätt.

När jag skulle bli pappa för andra gången var valet av namn lätt. Sista låten på albumet är den countrypsykedeliska ”Cosmic Charlie” och den har alltid tilltalat mig. Den är väldigt sävlig och hela arrangemanget känns fragilt men gunget de får till får mig alltid att må bra.       

-Dam di dam di doodelidoo, go on home your mama´s calling you. Allt handlar om rytmen.

    På baksidan är hela gänget samlat på en äng framför ett bonsailiknande träd i ett härligt grovkornigt svartvitt foto. Höger om en halvliggande Pigpen sitter Courtney Love, endast fem år gammal. Och med den ovärderliga informationen avslutar jag detta inlägg!

Dick's picks vol.18

Det började i oktober 1971 och slutade i februari 1979. Jag talar om Keith Godchaux och hans vackra fru Donna Jean som fullvärdiga medlemmar i Grateful Dead. Om inte Jerry Garcia hade fått förtroende för den aspirerande Keith skulle 70-talet sett annorlunda ut. Hur är svårt att sia om och är det ens värt att spekulera i? 

    Donna Jean kom till en konsert och snackade sig in backstage och bad om Jerry Garcias telefonnummer eftersom Keith skulle vara som gjuten i gruppen. Vad hon inte visste var att Ron ”Pigpen” McKernans lever var så illa däran att en ersättare verkade vara den enda utvägen. Kort därpå blev gruppen kontrakterade att släppa ännu en liveskiva och turnén förlades i Europa efter påtryckningar från flera konsertarrangörer från andra sidan Atlanten. Keith blev snabbt knuten till gruppen. Och varför hör man på trippeln Europe '72. Pigpen avled året därpå.

    Gruppens eskapader, på de i huvudsak amerikanska scenerna, åren som följde, såg ett vitalt band som likt ett djärvt jazzband lät musiken föra dem dit deras musikaliska kompass än verkade visa riktning mot. Under dessa åtta och ett halvt år återförenades Mickey Hart med sina forna bandkamrater, de startade sitt eget kortlivade skivbolag, tog ett sabbatsår 1975, spelade som första rockband vid Sfinxen utanför Kairo och tog en massa droger. Donna Jean höll sig till alkohol men blev hetlevrad och svår att ha att göra med och Keith tog allt som fanns i rummet. Detta blev för mycket kände de själva och utan några sura miner lämnade de över till Brent Mydland som ju både spelade och sjöng.

    Som nummer 18 i en serie om 36 volymer ligger en spelning från februari -78. Jag måste säga att jag själv blev blåst av stolen. Att de var samspelta sen de minutiöst organiserade inspelningarna med Keith Olsen som resulterade i Terrapin station är ett välkänt faktum men att vara så hungriga efter orörd musikterräng är faktiskt inget annat än häpnadsväckande. 

    Ett gott tecken är när de börjar spelningen med ”Bertha”. Ska man behöva jämföra slår ingen version den som återfinns på liven Grateful Dead aka Skull fuck men pulsen börjar slå och man vill ju inget annat. 

Publikfriaren ”Good lovin´”, som Pigpen förr i tiden alltid sjöng, tar Bob Weir nu hand om. De dubbla trummisarna ger extra energi och Jerrys slicka gitarrarrangemang ger till sist vika för den ohämmade glädje som faktiskt bor i låten.

    ”Cold rain and snow” och ”New Minglewood blues” från debuten tar vid och de visar att dessa låtar, elva år senare, har åldrats med värdighet och fortfarande ger utrymme för en nyfikenhet som troligen gläder publiken minst lika mycket som de själva. ”They love each other” från Jerrys soloskiva Reflections är en försiktig rytmsensation som när allt stämde måste ha varit otroligt kul att spela. Antingen var Garcias gitarr något högre än de övriga medlemmarnas instrument under kvällen eller så har det bara blivit så på rullbandspelaren som förevigade konserten för i vissa solopartier skär den igenom ljudbilden. Å andra sidan får man en rejäl dos högkvalitativ spelglädje! Första gången man reagerar är just här.

    Efter en djupdykning i Faces och Rod Stewarts katalog härförleden kan jag bara säga att ”It´s all over now” med The Dead är en blek kopia och Bobby Womacks egen utgivning är så ännu mycket bättre.

Den sällan spelade ”Dupree´s diamond blues” från 1969 års Aoxomoxoa är inte lika gladflummig här men det är samspelt som aldrig förr. Det är lika mycket reggae som rock.

    Från Bob Weirs soloplatta Ace spelades sju av de åtta låtarna flitigt av gruppen och här är det ”Looks like rain” som under åtta minuter med sin innerliga värme sköljer över en. Donna Jean hade tidigare sjungit ihop med Elvis Presley minsann men hon hade det svårt att pricka rätt i stämmorna som Garcia, Weir och Lesh pressade fram. Ibland så undermåligt att klockorna stannar. Hon och Weir däremot lyckades för det mesta prestera ihop. Som här.

    ”Brown-eyed women” förärades aldrig en studioversion. Hursomhelst är det en mid-tempolåt med drag av country och en smittsam stuns i verserna. Keith är rätt precis hela låten och återigen glöder Garcia i solostunden.

Tyngden i ”Passenger” från Terrapin station, året innan, saknas här och således lyfter den inte lika högt. Det finns versioner som gör den mer rättvisa. Jag har hört många glödheta solon i ”Deal” och ett sjuhelvetes drag i avslutningen. Här är det rätt ljummet tyvärr.

    Med ett funkigt groove och hör och häpna, drag av disco, borde ”The music never stopped” inte funka för mig. Men ju längre in i låten de kommer plockas element från jazz och regelrätt rock´n roll in och trollbinder. Och som titeln skvallrar om vill man bara ha mer.

    Disc 2 visar upp deras jammiga sida på ett förträffligt sätt. Låtarna blir längre och lyhördheten större. ”Estimated prophet” smyger sig fram i en försiktig 7/4-takt och när stunden är redo dyker Garcias överstyrda gitarr upp. Resten av bandet backar honom med fullkomlig precision och följer alla toppar och dalar. Kanske deras bästa version jämte en från 5-CD-boxen May 1977.

    Den flyter in i ”Eyes of the world” som pågår i knappt en kvart. Ungefär där låten från studioplattan slutar, börjar Garcia sjunga. Jag har den i sexton liveversioner som nästan alla är fantastiska. Det är som om det bor en magisk kraft i melodin.

När skivhyllorna inte svämmade över av Grateful Dead höll jag ”Dark star” som deras främsta improvisationsstycke men jag har nog ändrat uppfattning och uppskattar ”Playing in the band” lite mer. Jag utesluter inte det ena för det andra bara för det. Den, i studioform så rockiga ”Playing” byter efter ett par verser helt skepnad med ett enkelt ackord och sen vet man aldrig vad som väntar. Ibland tassar de på tår och ibland blir det en kakofoni. Upplägget är strikt jazzinriktat. Just här går de balansgång mellan det svaga och tillfällen av dramatiska utbrott som snart brottas ner och stöps om.

    Övergången är så mjuk och tar lite tid på sig så den ouppmärksamme vet inte vad som hänt innan de står och sjunger texten till ”The wheel”. Det är en nästintill perfekt jazzig version som återigen leder till ”Playing in the band” som i sex minuter trollbinder med sin återhållsamhet. När tempot ändå ökar i avslutningen kör de vidare med ”Johnny B Goode”. De kör över publiken. Keith hamrar som besatt på tangenterna och Jerry river av ett sista solo som får håren på armarna att resa sig.

    Disc 3 rivstartar med en låt jag brukar tycka är lite väl teatraliskt framförd av Bob Weir. Rösten har en tendens att övergå i ett grymtande/skällande men här är alla fullt fokuserade på att leverera en glödhet version att sådana tendenser är överflödiga. Det fanns verkligen ingen som Jerry Garcia som kunde överföra sin energi till andra på samma sätt.

    Jamkänslan fortsätter ett tag till och två låtar som brukar samsas är ”Scarlet begonias” och ”Fire on the mountain”. Den förstnämnda är en delikat låt från 1974 års From the Mars hotel som växer två tredjedelar i längd. Det jazziga partiet i mitten spelas med en sån passion och det verkar som om de själva blir förvånade att de kan presentera så vacker musik. Den karaktäristiska basgången i ”Fire” tar vid och återigen är det det försiktiga samspelet som lyfter fram essensen i låten. Nio månader senare släpptes studioversionen i en kraftigt nedbantad version.

    Äventyrslusten ser verkligen inga gränser så de beger sig in i en annan livefavorit, nämligen ”Truckin´”. Nog för att den inte blir arton minuter lång men någonstans mitt i tappar de medvetet tråden och svävar omkring i ännu ett outforskat ljudlandskap. 

Mickey Hart och Bill Kreutzmann ger de övriga chans till en rökpaus för att sedan i samlad trupp ge sig i kast med ”The other one”. En låt som ska spelas med två trummisar. Mystiska österländska gitarrfigurer slingrar sig fram och bjuder in till spastiska dansrörelser hos publiken. Tio år gammal låter den mer vital än någonsin.

    Lugnet i ”Wharf rat” och Jerrys sargat ärliga sångframförande har alltid fascinerat mig. Det ska konst till att kunna spela så här långsamt och samtidigt hålla det intressant. Som avslutning kommer ännu en Chuck Berrylåt. ”Around and around” börjar försiktigt och ökar successivt och efter ett tassande parti brakar det loss med besked. 

    Är man intresserad av att köpa på sig lite i Dick´s picksserien och vill sortera ut tre höjdare är Vol.1, Vol. 18 och Vol.36 väl satsade pengar. Dessa spänner mellan åren 1972-1978.

Grateful Dead

Min relation till Grateful Dead har med bestämdhet stärkts under åren. Det börjar alltid med en skiva. I mitt fall 1970 års andra släpp, American beauty. Sen är jag sån att det är studioalbumen som står högst i kurs. Det tog mig faktiskt rätt många år innan dessa stod prydligt på rad. 

    Men sen är det bara så att Dead gör sig allra bäst live. Det har skivbolagen insett också. Jag äger numera jättemånga officiellt utgivna konsertupptagningar och kan på fullt allvar sitta och säga till min förstående fru -Ikväll är jag sugen på nåt från -74, och sedan kura ner mig i soffan och sakta somna in, kanske under övergången mellan ”China cat sunflower” och ”I know you rider”. Då och då hör jag en nerv i musiken som tidigare gått mig förbi och blir så uppslukad att det är omöjligt att somna ifrån det. Ibland kommer man hålögd till jobbet där kaffet är enda räddningen!

    Skivan i fokus den här gången är debuten från 1967. Inhandlad på vinyl från Garageland records postorderkatalog någon gång under gymnasietiden men inte fullt ut älskad av mig förrän nu på senare år. Förmodligen har bandets egen syn på skivan spelat in i mitt omdöme här. Inspelad under en helg i Los Angeles med adhd-medicinen Ritalin i allas blodomlopp utom fyllkajan Pigpen. Det märks att de är något uppskruvade för när låtarna spelas live är tempot betydligt lägre. ”Cold rain and snow” är alltid mer än dubbelt så lång spelat från en scen. Spaghettiwesternkänslan och 60-talspopen är då som bortblåst och sen skrumplevern tog Pigpen vid 27 års ålder försvann även den ylande Hammondorgeln. Av nio låtar är bara två original och inte en enda gång har jag hört ”The golden road (to unlimited devotion)” live och för att hitta ”Cream puff war” i annat än i denna studioversion blir man tvungen att skaffa 5-CD-boxen So many roads. Det är två högenergiska små pärlor som personifierar glädjen och utopin med hela flower powerrörelsen. 

Blott 20 år och yngst i gruppen tar Bob Weir hand om sången på två av låtarna. ”Beat it on down the line” låter som hämtad från Moby Grapes första LP. En smittsam melodi med hög bpm. På ”New new Minglewood blues” låter det som han försöker låta lite äldre än han är. Det blir ett härligt gung mellan de två gitarrerna och orgeln och Bill Kreutzmanns trumföring är givetvis fylld till bredden med finesser.

    ”Sitting on top of the world” är en gammal jugbandlåt från 30-talet och ska inte förväxlas med den Cream gjorde en cover på. Återigen är tempot högt och solot från Garcia precis så bra som det är möjligt. Bluespuristen Ron ”Pigpen” McKernan tar sig an ”Good morning little school girl”. Hans röst är som vanligt rå och opolerad men han lyckas ro hem det utan minsta tvivel. Trots instängdheten inne i studion blir slutresultatet dynamiskt. Att Weir förmodligen är rockvärldens mest sparsmakade rytmgitarrist och Garcia helst inte spelar en låt likadant två gånger får låten att lyfta avsevärt. 

    ”Morning dew” får bäst presentation när klockan tickar mot en kvart så det känns som en miniatyrtolkning med dessa fem. Men herre Gud vad de presterar! Jerrys lidelsefulla röst blir mer och mer sargad ju längre han kommer i texten som handlar om kalla krigets värsta fasor. Att jazzartister lyckades få med en tiominuterslåt på sina skivor är en sak men i rockens värld var detta i det närmaste otänkbart.

    ”Viola Lee blues”, lagd sist på b-sidan, är just en sådan. Detta är dessutom albumets höjdpunkt. Bra stämsång, en smått ond sologitarr här och var, ett groove från rytmsektionen som slår de flesta på händerna och ett magnifikt crescendo som landar tryggt i bördig Chicagojord.

    1967 var på skivfronten i Bay Area Jefferson Airplanes år med utsökta Surrealistic pillow och Country Joe & the Fishs Electronic music for the mind and body hamnar inte långt efter. Bronsmedaljen knep Grateful Dead! Det är en skiva för alla med en förkärlek till västkustpsychen och den frihetskänsla som strömmade där i Kalifornien ett tag.

Anthem of the sun

Grateful Dead är förmodligen den grupp jag lyssnar mest på och då helst i livesammanhang.

    De blev tråkigare med åren på sina studioskivor men inför publik var de en solid samling musiker. Köpte Dick´s picks vol 21 för ett tag sen som är en konsertupptagning från 1985 och trots att man hör att det liksom går lite mer på rutin visar sig spelglädjen och experimentlustan.

    Tjugo år tidigare bildades The Warlocks och de blev husbandet när Ken Kesey och hans Merry Pranksters åkte kors och tvärs över USA och delade ut LSD till nyfikna hippies. Hans bok Gökboet hade blivit en bästsäljare så det var ordentligt med klirr i kassan. När Neal Cassidy, känd som Dean Moriarty i Jack Kerouacs beatklassiker På drift, drog i handbromsen på den målade skolbussen var det dags för ett nytt acid test. Doserna delades ut, färgerna sprutade och upp på scen gick så The Warlocks och spelade kvällens soundtrack. 

    Det visade sig att det fanns ett annat band med samma namn. Någon läste om det gamla Egypten. När faraon dog skulle givetvis hans tjänare följa med honom i himlen. De dödades rituellt och detta kallades ”En tacksam död”. Med nytt bandnamn flyttade de till Haight/Ashbury och the summer of love var inte långt borta. Deras debut är absolut bra men den har inte alla ingredienser som krävs. Inspelningen tog tre dagar. Den bör ändå stå i skivsamlingen.

    Året därpå är det dags för uppföljaren och bandet är förstärkt med ännu en trummis och en experimentell keyboardist. Deras skivbolag, Warner Bros, ger dem i princip fria händer men när Phil Lesh vill ha ljudet av LA-luft på ena sidan och luft från Nevadaöken på andra ser de rött. Just det projektet lades ner för övrigt! Innovativt fogar de samman studioinspelningar med liveupptagningar och resultatet blir enastående. 

    ”That´s it for the other one” är en splittrad låt där de går från en elektrifierad folkformel via ett röstmodifierat parti till ett trumbreak och fantastisk acidgitarr. Ron ”Pigpen” McKernans tjutande orgel skjutsar musiken vidare till det mer energiska sångpartiet. Vid det här laget är de båda trummisarna så pådrivande det bara är möjligt. Mitt i låten blir det samma tema som i inledningen men det dröjer inte länge innan man är inne i ett virrvarr av frenetiska livegrejor och ett ljudcollage som efter en minut eller så avslutar. Mer komplext än så här behöver det inte bli. 

    ”New potato caboose” börjar som en Paul Kantnerskapelse. Försiktig inledning och stämsång till ett sparsmakat komp. Halvvägs in börjar Garcia på ett gitarrsolo som med tiden blir alltmer intensifierat. I slutet stöttas han av orgellicks och en mer framträdande basist. Man hittar hela tiden nåt nytt i andra hälften. 

    Skivans kortaste spår, ”Born cross-eyed”, är enkel i sin uppbyggnad på pappret men alla små finesser gör den till en delikat skapelse. Den mexikanska trumpeten går inte av för hackor. 

    Elva minuter långa ”Alligator” med världens mest avväpnande instrument, kazoo, inleder sida två. En lagom tajt melodi inleder. Live kan vad som helst hända. Abrupt ändrar låten karaktär med slagverk och Bob Weir vädjar att man ska upp och dansa. Efter ett tag med djungeltrummor sjunger en märkbart stenad Jerry Garcia från ett bandat gig och gitarren i hans händer glöder av spelglädje. Pigpen lägger sig i och pumpar ut sina orgeltoner och solot eskalerar. Mickey Hart och Bill Kreutzmann bevisar att två trummisar är minst dubbelt så bra. Låten slutar drömlikt och nästa börjar likadant. Pigpen håller i sångmicken och verkar improvisera som en sann deltabluesman. Ingen vet hur det ska sluta utan de trevar sig försiktigt fram. Sakta men säkert antar låten en säkrare form. Återigen är det Garcia som visar vägen med sin delikata gitarr. Ett friformsparti där allt verkar vara möjligt komplett med undersköna rundgångar rundar av ”Caution (do not stop on tracks)”. Det är sannerligen en djärv avslutning som kräver en hel del av lyssnaren.

    Anthem of the sun är Grateful Deads mest vågade platta där upptäckarglädjen och melodisnickrandet går hand i hand. Gränserna för vad som är rätt och fel i musiksammanhang har aldrig raderats så effektivt som här. Det tog sex månader att spela in och klippa ihop och det var mödan värt.