Aoxomoxoa

Aoxomoxoa känns som en mindre elektrifierad Anthem of the sun och en flummigare Workingman´s Dead. Melodierna finns där och de oändliga möjligheter som ännu dröjde sig kvar i hippiemedvetandet lyser starkare än någonsin. Detta innebar en nästintill helgjuten studioplatta som dessvärre var svårare att tolka live, givetvis med ett par undantag. Den som hört ”St Stephen” på Live/Dead och ”China cat sunflower”, snyggt ihopsnickrad med ”I know you rider” på i princip valfri officiellt släppt liveskiva vet att det är där de uppnår full potential men att säga att detta är skivan då de blev studiovana är nog ett ganska säkert påstående. 

Alla låtar är skrivna av Jerry Garcia och Phil Lesh, en företeelse som är unikt för just detta projekt och det kan nog vara den mer akustiska inramningen som gör Aoxomoxoa till den studioskiva jag helst sätter på. Det må vara hänt att de gick bet på materialet uppe på scen men med såna arrangemang förstår jag dilemmat, så nej, jag har inga invändningar.

Det var omslaget som fick mig på fall första gången jag såg det i en reaback på B&W på Väla köpcentrum i början av nittiotalet. En tysk återutgåva för 39.90:-. Jo man tackar! Jag såg inte vad det stod på konvolutet men att jag skulle ha den var en självklarhet. Jag la vantarna på filmmusiken till Zabriskie point samma dag till samma pris och kommer så väl ihåg att morsan tyckte att jag la för mycket pengar på skivor. 

Med denna palindromtitel gick Rick Griffin lös på ritbordet och skapade ett av rockmusikens mest iögonfallande verk. Liv, död och mystik i en spegelvänd värld. Spana bara in solstrålarna!

Samma medlemmar här som på Anthem, alltså två trummisar där Kreutzmann jazzar runt och Hart är mer rakt på sak. Blott 22-årige Weir känns fokuserad och mångfacetterad.  Pigpen och Constanten på varsitt klaviaturinstrument möts egentligen aldrig och skapar en extra dimension som tillför en viktig beståndsdel till den färdiga produkten. Garcia och Lesh är hippiekungarna rätt och slätt. 

Jag vurmar ofta, både vitt och brett, om storheten med the Godchaux years. Men när de ger sig på ”St Stephen” blir det i princip alltid en blek kopia eller en onödigt omarbetad version. Här är de hetare än nånsin med element i mixen som gör den fulländad. Det lugna partiet är fortfarande så på så när det brakar loss ordentligt igen är det egentligen bara knallskottet som fattas. Ett trick de använde sig av live ett tag. En avfyrad pistol väcker vilken dåsig hippie som helst!

”Dupree´s diamond blues” är albumets tivolilåt. Tom Constanten kommer till sin fulla rätt här. Texten, skriven av ständigt anlitade Robert Hunter, tycker jag bär ekon av Bob Dylan. 

Den akustiska psykedeliska ”Rosemary” med sin preparerade sång gick jag till en början inte alls igång på. Den kändes lite puttinuttig på nåt vis! Storheten, visade det sig, bodde i den avskalade melodin. Jag tycker mig höra likheter med ett akustiskt Pink Floyd runt Ummagumma och Atom heart mother. 

Folkpsykedelian i ”Doin’ that rag” känns som en omtagningarnas obestridde vinnare. Jag har säkert så fel man kan ha men det är så mycket som måste stämma för att hålla lågan vid liv. Garcias röst dryper av nervositet och känns försiktigt frågande. 

Cembalon ger ”Mountains of the moon” en tidlös klang och till det spelar Garcia sparsmakat a la Weir på akustisk gitarr. Vackert och naket. Texten har jag aldrig blivit riktigt klok på men vad gör väl det?

B-sidan börjar med en av mina Deadfavoriter, nämligen ”China cat sunflower”. Tio sekunder in vet man att det här håller världsklass. Det verkligen sprakar av spelglädje och låtsnickeriet liknar inget annat i min skivsamling. Basen pulserar, gitarren sprider pigga toner, trummorna känns sådär härligt sextiotal, orgeln punktmarkerar melodin och sångstämmorna ger låten en frihetskänsla. 

Jag ska inte ljuga och säga att jag förstår mig på ”What´s become of the baby”. Ska jag genrebestämma den får det bli minaretrock. Tanken var att göra något way out och nog lyckas de med det men att lyssna på Garcias oackompanjerade klagosång i åtta minuter tar ut sin rätt.

När jag skulle bli pappa för andra gången var valet av namn lätt. Sista låten på albumet är den countrypsykedeliska ”Cosmic Charlie” och den har alltid tilltalat mig. Den är väldigt sävlig och hela arrangemanget känns fragilt men gunget de får till får mig alltid att må bra.       

-Dam di dam di doodelidoo, go on home your mama´s calling you. Allt handlar om rytmen.

På baksidan är hela gänget samlat på en äng framför ett bonsailiknande träd i ett härligt grovkornigt svartvitt foto. Höger om en halvliggande Pigpen sitter Courtney Love, endast fem år gammal. Och med den ovärderliga informationen avslutar jag detta inlägg!