Mors mors

När jag drabbades svårt av Pink Floyd i slutet av fyran blev jag som en svamp. Allt jag läste och hörde gick in och stannade kvar. Inget med lite substans gick obemärkt förbi. Jag skrev Pink Floyd överallt med blyertspenna, inte sprayfärg. Inte i nåt klassiskt typsnitt utan bara bokstäverna rakt upp och ner. För knappt ett år sedan hittade jag ett skolsuddgummi med PINK på ena långsidan och FLOYD på den andra. Än idag tidsbestämmer jag med hjälp av deras diskografi. Fleetwood Macs Rumours släpptes samma år som Animals, Sverige gick över till högertrafik samma år som debuten kom, VM-hjältarna plockade hem bronset samma år som... nej, där gick jag för långt! 

    Aldrig att jag kommer att bli så fanatisk igen. Det finns verkligen ingen chans i världen. Men det var annorlunda då. Och det hade inte behövt vara Pink Floyd utan Duran Duran, Opel, frimärken, rallylydnad eller varför inte Rögle BK. Fast med dem följde faktiskt det som fortfarande håller mitt intresse uppe på en relativt hög nivå. 

Vändpunkten rent samlarmässigt kom med Works, en samling låtar som satte låtarna i en helt ny dager och som bevisade att det inte alltid är det mest logiska som måste belysas. Efter att ha hört Wish you were here i sin helhet säkert hundra gånger sökte jag nu efter mer obskyra skivor där summan av helheten inte nödvändigtvis egentligen pekade på att jag funnit en vinnare. Nej, snarare sökte jag fragment som verkligen betydde något och byggde då omedvetet upp ett mer förlåtande lyssnande. En i ärlighetens namn rätt tråkig låt kan ha ett parti som är gudomligt vackert eller otroligt medryckande och det avgör om jag är beredd att sätta på skivan eller inte. Och ännu mer i ärlighetens namn är de skivor utan svackor en utopisk tanke. Till och med The piper at the gates of dawn som jag håller högst av alla skivor i samlingen är inte fläckfri. Låtordningen bland annat.

    Träd Gräs Och Stenar är förmodligen den svenska grupp som står för allt det där. De bjuder på småmissar, tafflig engelska och underproducerade album. De hymlar inte med det utan verkar sätta en stolthet i att inte vara i framkant. Plötsligt kan det gå upp för en att -Helvete vad de har manglat nu, säkerligen i tio minuter och de har tagit melodin till ställen inga andra ens varit i närheten av om de så försökt i månader i sträck. När alla bitar fallit på plats verkar de kollektivt överens att släppa det och prova sig fram återigen. Ibland lyckas de, ibland inte. Charmigt? Nej, vågligt! Dumdristigt? Ja, och det är alldeles underbart! De vet att inget är beständigt så varför kämpa emot? 

    Pärson Sounds kaotiska inspelningar finns utgivet på antingen 2-CD eller 3-LP och är nästintill obligatoriska för psychfans som vill söka sig tillbaka till själva kärnan av den svenska undergroundscenen. Det är inte lättlyssnat nu så det lär ha varit chockartat att få se och höra dom live när det begav sig. Pärson Sound mynnade ut i International Harvester vars enda LP, ”Sov gott Ros-Marie” är en skön mix av högt och lågt. Året därpå blev de kort och gott Harvester och deras otämjda elektriska folkmusik når långt in i märgen. 

    Med en fäbless för namnbyte bytte de till det helsvenska Träd Gräs & Stenar och släppte två studioalbum innan de gick skilda vägar 1972. Rock för kropp och själ har jag aldrig hört. En CD-utgåva vore på sin plats då ett original betingar alldeles för mycket pengar. Däremellan släpptes två liveskivor i vardera 1000 ex som givetvis även de lämnar stora hål i plånboken om man suktar efter ett original. Och för dig som kanske inte heller är beredd att betala fyrsiffrigt för en LP tänkte jag lägga fokus på Mors mors i digital form.

    Här är de, hör och häpna, rätt städade. För att vara ett gäng grönavågare ute på de skandinaviska vägarna vill säga. 

De smyger igång med ”Sångbron” där sejarmattan på Thomas Mera Gartz virvelkagge vibrerar ikapp med anslagen från de övriga medlemmarna. De verkar helt i sin egen värld då sorlet från publiken lika gärna kunde ha varit hämtat från halvleksvilan i en allsvensk fotbollsmatch. 

    Den åtta minuter långa akustiska ”Hälsa Ulla” är en härligt sävlig låt med en sällsynt flummig text. Bara Bob Dylan skulle kunna skriva nåt sånt här och komma undan med det.

”Chrisboogie”, inspelad på Christiania, låter mer som Träd Gräs & Stenar brukar göra. Stärkta av prima marockanskt bränsle bränner de av ett jam som är långt ifrån felfritt men desto mer medryckande. Upplägget är enkelt, resultatet magnifikt. Att ständigt göra melodin intressant och levande är en bedrift. När Jakob Sjöholm rytmiskt lyckas fastna på en sträng mot slutet tar det lite tid innan de andra hämtat hem honom och under tiden har då låten ändrat karaktär. Musik blir inte mycket mer organisk än så. 

    På debuten drog de ut på ”(I can’t get no) satisfaction” till bristningsgränsen med en 11-minutersversion. Här tar de sig an ”Last time” med knackig engelska och twangig lead guitar. I nio minuter härjar de fritt omkring och stöper om låten till sin egen. Torbjörn Abelli stöter ut sina bastoner som i trance. Bo Anders Perssons solo mot slutet och stegringen som följer tar musten ur mig varje gång jag hör det. 

    ”Dansa jord” är inledningsvis en ganska löst sammanhängande låt, som en blyg blick mot flickorna där borta på andra sidan dansgolvet. Halvvägs in ändrar den skepnad då suggestiva elgitarrer blåser nytt liv till en fantastiskt flummig text. Det låter lite Neil Young över det hela.

Den sprudlande melodin i ”Klangbron” hade passat perfekt till en naturdokumentär där de skyndar på förloppet så man på ett par sekunder först ser något sticka upp ur jorden tills det står i praktfull blomning. Det vibrerar hypnotiskt. Stundtals låter gitarrerna nästan baklänges.

    För egen del hade ”Rocktrall” gärna fått vara tio minuter längre än sina futtiga tre här. De är livsfarliga här på typiskt TGS-manér. Publiken bör ha dansat som i extas! 

Här var det roliga slut fram till att skivan gavs ut på CD. Det tjugosex minuter långa bonusspåret tar med lyssnaren ut på en magisk resa. Jag kommer ihåg att jag lyssnade på den i bilen för ett par år sedan och bakom mig på motorvägen smög frun upp och blinkade och hade sig. De säger att mobilprat i trafiken är farligt men det är inget mot att bli hypnotiserad av ”Sommarlåten”. 

    De gick skilda vägar men möttes ofta i konstellationer genom åren. Sedan 1995 har de turnerat och släppt två studioalbum av sällsynt hög klass. Subliminal Sounds släppte Gärdet 12.6.1970, en vital milstolpe i svensk musikhistoria. När jag lyssnat för mycket på pretentiös musik brukar jag sätta mig ner med något från deras katalog och påminna mig själv att det inte blir mycket mer levande än så här. Jag skriver inte Träd Gräs & Stenar med blyertspenna, jag präntar inte in titlarna i kronologisk ordning, jag nöjer mig med att bara vara. Släpptes samma år som Obscured by clouds!

Sweet Mary Jane

På radion i farmor och farfars lägenhet, direkt efter det årets största svenska hit, ”Öppna landskap”, hörde jag skånsk reggae för första gången och tyckte om gunget och den dialektala samhörigheten. Jag är sju år och tycker givetvis mest om att mannen svär rakt ut i etern. Åren går och när jag sitter och bläddrar i den andra av två fullsmockade pärmar i ett skivregister utan egentligt slut hemma hos Per får jag syn på Hög standard. På en sekund förflyttas jag tillbaka till köket där farmor lagt en frusen chokladruta på elementet som jag ändå äter för tidigt så det isar i tänderna, och ja, textraden sitter där än.

    -Va fan e hög standard, börjar jag sjunga självsäkert som om jag skrivit en avhandling om kapitalismens skygglappar. Per tar det hela med ro och som så många gånger förr väljer han nåt annat med artisten än det som kanske råkat bli en hit av en eller annan anledning. Valet blir Droppen urholkar stenen och efter lite sköna anekdoter om ett besök i turnébussen där endast Kebnekajse kunde mäta sig har jag börjat skriva ner titlar i min måste-ha-lista. Mitt i allt säger han att allt inte är reggae med tillägget att svensk blues inte blir mycket bättre ändå. Listan blir med andra ord komplett.

    Skillnaden på då och nu är milsvid. Två TV-kanaler, tre om man räknar den danska, tidstypiska tidskrifter med fokus på hårsprayet och inte artisten därunder och Commodore 64 som ledande datormodell. I mitten på 90-talet får jag syn på Sweet Mary Jane i Klippans bästa skivaffär. Den liksom suger sig fast i högerhanden. Hade jag fått läsa om eller se hur omslaget såg ut hade jag köpt den via postorder ett par år tidigare. Peps & Blues Qualitys enda skiva ihop i ocensurerad CD-förpackning för 99 spänn. 

    Fotografen och konstnären Sture Johannessons upplägg är provocerande briljant. Mitt i en park i Uppsala växer två meter hög hampa. Hela gänget ställer sig i rabatten med varsitt hjärta i handen och tittar upp mot kameralinsen, alltså Gud, för att tacka för det Han gav oss jordbor. Nordväst om Bosse Skoglund står dessutom vinnaren i The Östen Warnerbring Look-Alike Competition 1969! 

    Peter Parker, aka Spiderman, är förälskad i sin granne Mary Jane. Peps föredrog helt enkelt den gröna versionen. Och i titellåten finns inga dolda budskap. Morsan gillar det dock inte och farsan håller inte riktigt med. Men så är det väl med föräldrar! 

Om orgeln varit mat hade den varit en femrätters middag. Basslingan håller tempot uppe, Lasse Welander skickar iväg en obstinat gitarrton för att liksom markera. Bosses jazziga framfusighet ger låten en extra dimension och när Magnus Tingberg blåser sin sax faller alla bitarna på plats.

    I ”Copenhagen blues” låter han oss veta hur trevligt bemött man blir i denna huvudstad. Det är rytmgitarren och blåset som håller tempot nere men de övriga ångar på så gott de kan. Trumfigurerna är många och snillrika och Welanders solo mitt i låten känns på något sätt som mer än bara ett bluessolo.

Little Walters ”You’re so fine” får sig en rejäl genomkörare. Den i original så försiktigt lunkande melodin spottar och fräser i händerna på denna svenska bluessättning. Peps på munspel är en ynnest att få höra i vanliga fall men här är han hetare än nånsin. 

Den smått suggestiva ”Somebody” har en klassisk bluestext men på det musikaliska planet kokar den över av jazzighet. Gitarrsolot innan sista versen är ett psykedeliskt hantverk. Jag tröttnar aldrig på det.

    Skivans andra och sista cover är ”I once was a gambler”. När Lightnin’ Hopkins gör den sitter han ensam med en gitarr och sjunger. Så är inte fallet här. Mats Olof Strömberg lirar barpiano som om han och Charlie Norman spelat duell med livet som insats. De framför låten precis som en isbrytare där det är kraften och inte hastigheten som får jobbet gjort.

”Sail off to another shore” är skivans svagaste låt. Det är det alldeles för städade blåskompet som håller tillbaka spelnerven. Mats Olofs solo exkluderat.

    Kompet på ”Sad night is fallin’” är snarlikt det på ”Copenhagen blues”. Efter andra versen beger de sig ut på en galet svängig jazztur och alla som vill åka med är välkomna. Och på klassiskt bluesmanér går de kolugnt tillbaka till tredje och sista versen. Det är så coolt att man minst bör ha solglasögon på sig.

    Året därpå blev Peps tvungen att ta en paus från musiken på grund av hälsoskäl. Pär David, Bosse och Lasse fortsatte ihop med Mats Ronander som Nature. Peps och Bosse slog sina påsar ihop när de konverterade till baktakt -75 med Hög standard och resten är som man säger, historia.

Musik von Harmonia

Det startade med ett förnyat intresse för Tangerine Dream och sen skrev jag en lista över de krautskivor jag tyckte mig behöva. Det blev en gedigen samling och vid varje lön beställer jag nya guldkorn. Det som slår mig är tyskarnas fallenhet för rytm och ny teknologi. Att det nu har gått mer än fyrtio år betyder ingenting. Eller jo, det betyder snarare vilken hög klass det faktiskt håller.

    Ett av mina eBayfynd var Harmonias debut och i vanlig ordning bäddade jag soffan. Antingen ber jag Marina säga ett årtal mellan -68 och -95 och så väljer jag en liveskiva med Grateful Dead eller så somnar jag till tonerna av ny musik. Jag kom till spår nr 2 sen sov jag som en stock. Sanningen är den att jag inte var så trött men det gick bara inte att hålla mig vaken. Smått förundrad fick jag fatt i fodralet morgonen efter och undrade vad som egentligen hänt. Jag såg att det var ”Sehr kosmisch” som sänkt mig totalt så när jag kom hem igen tryckte jag igång CDn för att få klarhet i vad som egentligen hände. 

    ”Watussi”, denna myriad av toner, takter och den ständiga rörelsen framåt. Som att gå baklänges i en rulltrappa för att till sist nå översta steget. Dolt bakom fyra noter på en synth är händelseförloppet en minst sagt magisk resa. Elektroniska trummor, lika kraftfulla som en oavsiktlig kantträff från John Bonham styr upp melodin och allt däremellan svävar fritt under de förutsättningar som ges.

Så kom jag till ”Sehr kosmisch” igen. Försiktiga synthljud smekte igång låten och pukor som slog i taktarten vilopuls ackompanjerade. En vibrerande våg av varma toner tog över och när trummorna hördes igen lät de mer som ett ånglok. Det var nog här jag somnade igen. -Tobias! Maten är klar, var det nästa jag hörde. Vad är det som händer egentligen? Det var ingen diskussion. Tobbe skulle sova i soffan i natt igen. Jag skippade första spåret och när elvaminuterslåten var över låg jag klarvaken. Detta var inget annat än pur magi! 

    Jag har aldrig förstått tjusningen med tonade slut så är det något jag har att invända mot här är det åtta sådana av åtta möjliga. Harmonia var en sorts supergrupp med Michael Rother från Neu! samt Dieter Moebius och Hans-Joachim Roedelius från Cluster. Så här i efterhand känns det som en självklarhet att de fann varann. 

    Skivan fortsätter med ”Sonnenschein” som känns som en ruffigare tagning av öppningsspåret. De dova trummorna röjer allt i sin väg och ljud tittar fram och gömmer sig igen.

”Dino” låter Neu! med sin strikta takt och västafrikanska gitarrytm. Gud vet hur länge bandspelaren rullade här egentligen. De kan ha jammat i timmar och plockat essensen i efterhand.

    När Cluster hette Kluster var de ett ytterst avantgardiskt band. Jag la vantarna på deras debut och bad i det närmaste en stilla bön att överleva! Tänk att frun kommer hem efter en katastrofdag på jobbet, det regnar ute och ungarna bråkar konstant. Sätt sen på Klopfzeichen, som den heter, och höj. Minuterna som följer kan innebära ifyllda skilsmässopapper och rivsår i ansiktet. Exakt så jobbig är den. ”Ohrwurm” har drag av detta, fast i en lightversion. Michael Rother tvingar fram avgrundstoner med sin elgitarr och de ljud som lämnar tangenterna är dissonanta och smått skrämmande. Inga trummor behövs här inte.

    Brian Eno utnämnde Harmonia till världens viktigaste band en gång i tiden. Stora ord så klart men jag kan nog ändå förstå honom. Cluster och Eno spelade in en platta tillsammans som är fantastisk rakt igenom. ”Ahoi!” kunde lika gärna ha varit hämtad från hans On land eller Lux.

Det är bluestonen i Rothers gitarr som ger ”Veterano” en fylligare kropp. Det är ett relativt högt tempo satt av den ekodränkta trummaskinen och den ständigt återkommande elpianofiguren är ganska intensiv. Naturligtvis gör de allt för att frångå sin egen formel så när man tror allt är som det ska blir man varse om motsatsen.

Sista låten, ”Hausmusik” är plattans svagaste spår. Det är första gången man hör ett akustiskt instrument men nej, detta håller inte måttet helt enkelt.

    Året därpå släpptes uppföljaren, Harmonia de luxe. Neu! spelade in Neu! 75 och Clusters diskografi utökades med smått legendariska skivor. Lägg därtill en hel drös soloplattor och tillfälliga konstellationer så växer det fort i skivhyllan. 

Aoxomoxoa

Aoxomoxoa känns som en mindre elektrifierad Anthem of the sun och en flummigare Workingman´s Dead. Melodierna finns där och de oändliga möjligheter som ännu dröjde sig kvar i hippiemedvetandet lyser starkare än någonsin. Detta innebar en nästintill helgjuten studioplatta som dessvärre var svårare att tolka live, givetvis med ett par undantag. Den som hört ”St Stephen” på Live/Dead och ”China cat sunflower”, snyggt ihopsnickrad med ”I know you rider” på i princip valfri officiellt släppt liveskiva vet att det är där de uppnår full potential men att säga att detta är skivan då de blev studiovana är nog ett ganska säkert påstående. 

    Alla låtar är skrivna av Jerry Garcia och Phil Lesh, en företeelse som är unikt för just detta projekt och det kan nog vara den mer akustiska inramningen som gör Aoxomoxoa till den studioskiva jag helst sätter på. Det må vara hänt att de gick bet på materialet uppe på scen men med såna arrangemang förstår jag dilemmat, så nej, jag har inga invändningar.

    Det var omslaget som fick mig på fall första gången jag såg det i en reaback på B&W på Väla köpcentrum i början av nittiotalet. En tysk återutgåva för 39.90:-. Jo man tackar! Jag såg inte vad det stod på konvolutet men att jag skulle ha den var en självklarhet. Jag la vantarna på filmmusiken till Zabriskie point samma dag till samma pris och kommer så väl ihåg att morsan tyckte att jag la för mycket pengar på skivor. 

    Med denna palindromtitel gick Rick Griffin lös på ritbordet och skapade ett av rockmusikens mest iögonfallande verk. Liv, död och mystik i en spegelvänd värld. Spana bara in solstrålarna!

    Samma medlemmar här som på Anthem, alltså två trummisar där Kreutzmann jazzar runt och Hart är mer rakt på sak. Blott 22-årige Weir känns fokuserad och mångfacetterad.  Pigpen och Constanten på varsitt klaviaturinstrument möts egentligen aldrig och skapar en extra dimension som tillför en viktig beståndsdel till den färdiga produkten. Garcia och Lesh är hippiekungarna rätt och slätt. 

    Jag vurmar ofta, både vitt och brett, om storheten med the Godchaux years. Men när de ger sig på ”St Stephen” blir det i princip alltid en blek kopia eller en onödigt omarbetad version. Här är de hetare än nånsin med element i mixen som gör den fulländad. Det lugna partiet är fortfarande så på så när det brakar loss ordentligt igen är det egentligen bara knallskottet som fattas. Ett trick de använde sig av live ett tag. En avfyrad pistol väcker vilken dåsig hippie som helst!

”Dupree´s diamond blues” är albumets tivolilåt. Tom Constanten kommer till sin fulla rätt här. Texten, skriven av ständigt anlitade Robert Hunter, tycker jag bär ekon av Bob Dylan. 

    Den akustiska psykedeliska ”Rosemary” med sin preparerade sång gick jag till en början inte alls igång på. Den kändes lite puttinuttig på nåt vis! Storheten, visade det sig, bodde i den avskalade melodin. Jag tycker mig höra likheter med ett akustiskt Pink Floyd runt Ummagumma och Atom heart mother. 

Folkpsykedelian i ”Doin’ that rag” känns som en omtagningarnas obestridde vinnare. Jag har säkert så fel man kan ha men det är så mycket som måste stämma för att hålla lågan vid liv. Garcias röst dryper av nervositet och känns försiktigt frågande. 

Cembalon ger ”Mountains of the moon” en tidlös klang och till det spelar Garcia sparsmakat a la Weir på akustisk gitarr. Vackert och naket. Texten har jag aldrig blivit riktigt klok på men vad gör väl det?

    B-sidan börjar med en av mina Deadfavoriter, nämligen ”China cat sunflower”. Tio sekunder in vet man att det här håller världsklass. Det verkligen sprakar av spelglädje och låtsnickeriet liknar inget annat i min skivsamling. Basen pulserar, gitarren sprider pigga toner, trummorna känns sådär härligt sextiotal, orgeln punktmarkerar melodin och sångstämmorna ger låten en frihetskänsla. 

    Jag ska inte ljuga och säga att jag förstår mig på ”What´s become of the baby”. Ska jag genrebestämma den får det bli minaretrock. Tanken var att göra något way out och nog lyckas de med det men att lyssna på Garcias oackompanjerade klagosång i åtta minuter tar ut sin rätt.

När jag skulle bli pappa för andra gången var valet av namn lätt. Sista låten på albumet är den countrypsykedeliska ”Cosmic Charlie” och den har alltid tilltalat mig. Den är väldigt sävlig och hela arrangemanget känns fragilt men gunget de får till får mig alltid att må bra.       

-Dam di dam di doodelidoo, go on home your mama´s calling you. Allt handlar om rytmen.

    På baksidan är hela gänget samlat på en äng framför ett bonsailiknande träd i ett härligt grovkornigt svartvitt foto. Höger om en halvliggande Pigpen sitter Courtney Love, endast fem år gammal. Och med den ovärderliga informationen avslutar jag detta inlägg!

Kebnekajse III

När jag var liten var ett av nöjena på fredagskvällarna att sitta och mysa i soffan och titta på Bosse Larsson och hans Nygammalt. Nu en massa år senare kan jag inte för mitt liv se mina egna barn sitta och titta på gamla tanter och gubbar i kulörta dräkter, studsande runt i en hambo men man satt där och tyckte att Bosse ändå var rätt klämkäck för sin ålder. Inte bildade vi i klassen något folkdanslag för det men jag tog heller ingen större skada av det. 

     Väldigt tidigt förstod jag att musik i alla former skulle berika mitt liv. Däremot var jag relativt kall gentemot popmusiken på radion. Då skulle nämligen inte en virvelkagge låta som en virvelkagge och världens bästa uppfinning, elgitarren, kom i bakgrunden för överdådiga syntharrangemang. Så kan man ju inte ha det! Och istället för de coola grafiska konstverk ett skivomslag förr kunde vara pryddes de nu ofta av ett tonat foto på artisten och en text i grälla färger ovanför. 

     Jag valde bort Herreys och Anna Book mot Pink Floyd och Led Zeppelin och sen har det bara rullat på. Man går igenom olika faser och inser ibland att man styrt in i en återvändsgränd men oftast, tack och lov, är det tvärtom. Jag kom först i kontakt med svensk progg via Peps, rätt logiskt då jag bor i Skåne och sen tror jag John Holm stod näst på tur. Hoola Bandoola Band och annat politiskt dravel lämnade jag därhän. Jag ville ha mer rock, flum och långt stripigt hår på bandmedlemmarna! Föga anade jag att ett gäng som spelade låtar med titlar som ”Rättvikarnas gånglåt”, ”Halling från Ekshärad” och ”Polska från Bingsjö” skulle ruska om mig som de gjorde.

     Kebnekajse. Bara namnet inger respekt. De gick efter första relativt straighta LPn Resa mot okänt mål från -71 mot en elektrifierad folkton, med ett unikt nytänkande i traditionsbunden terräng. Åtta man starka satte de upp i Studio Decibel och tillsammans med Anders Lind spelades III in. 1975 hade de spelat ihop sig till landets kanske tajtaste liveakt och det var denna skiva som drabbade mig som sextonåring. Bosse Larsson, tack för din introduktion men nu tar jag ett schottissteg framåt!

     Stämningen i ”Leksands brudmarsch” sätts direkt av Hassan Bahs handtrummor och Pelles Ekmans hi-hat. Kenny Håkanssons varma gitarrton till den långsamma melodin både följer och leder den till något nytt och precis som en folkdanslåt som kan liknas vid en jätteloop tar Pelle Lindström och Mats Glenngård över med sina fioler. Härefter lyckas de med små medel måla den faluröda melodin i ett skimmer av psykedeliska färger. Detta utan att frångå melodin.

     Den vackert klagande fiolen som inleder ”Polska från Härjedalen” mynnar ut i en uppfriskande takt där Göran Lagerberg i princip lirar solobas med resten av gänget. Som att slå ihop Stanley Clarke och Paul McCartney. Kraften i melodin ökar stegvis och precist.

     Vansinnesgitarren i ”Eklundapolskan” tvingar fram fiolerna till drabbning. Att sedan stoppa in ett munspel i mixen är så genialiskt det troligen bara är möjligt. Folkmusik blir inte farligare än så här.

     När slagsmålet drar igång i saloonen i en cowboyfilm och husbandet spelar för fullt, samtidigt som de duckar för flaskor och stolar. Precis så känns ”S:t John” för mig. Ett sjuhelsikes drag från början till slut! Testosteronhalten når skyhöga värden.

     A-sidan avslutas med albumets enda låt med svensk text. Här snackar vi knätofsar och grå starr i en perfekt formad dansring. "Skänklåt till speleman" kan vara den finaste komplimangen till den äldre generationen som fastnat på band.

     Skivans tredje och sista polska startar traditionsenligt med en smittande fiol och sen blir det 100% Kebnekajse. Samtidigt som man börjar känna igen melodin hör man hur de vänder, vrider och töjer i arrangemanget och musiken blommar ut till fullo. ”Polska från Bingsjö” växer för varje genomlyssning.

     Jag har kommit fram till att ”Balladen om björnbär och nätmelon” är Sveriges bästa instrumentala låt. Stora ord kanske men jag viker inte en tum i mitt påstående. Ingemar Böckers experimentella mix av rock, jazz och folkmusik fullkomligt exploderar efter en stegring så minutiöst kalkylerad och nervkittlande att allting runtom slutar existera. När man tror att crescendot peakar kommer ännu en attack. En urkraft lämnar högtalarna.

     Avslutar gör de med en stillsam afrikansk melodi. Allehanda akustiska stränginstrument och diverse rytminstrument backar upp Hassans sång. Stämningen känns som en spontan kvartersfest i en mellanstor nigeriansk stad där barnens skratt blandas med åhörarnas handklapp till de lokala musiker som ställt sig i ett hörn. Gitarrsolot är primitivt och jobbar i skalor man inte hör alltför ofta.

     Detta, deras bruna album fyller fyrtio år i år. En tidsbunden och tidlös samling låtar som förtjänar en återutgivning på vinyl. 

Till dej

Per fick något alldeles lustigt i blicken när han som vanligt serverade mig musik från sin 10000+-samling. Han hade för inte så länge sen styrt min musikaliska resa mot Zappa som ju inte hade svårt för att få till ett helvetes sväng insprängt bland loopar, vansinnesutflykter och gravt seriösa partier. 

    Standardrepliken -Va, har du inte hört dom/honom/henne? Följt av ett - Sitter du ner? Standardsvaret - Nej! Följt av - Jag är beredd! (Ja, jag har suttit här i soffan sen jag kom hade varit lika sant men det hade klingat sämre). Per är nästan tjugo år äldre än mig och han växte upp med musiken som jag sedan dess spenderat en förmögenhet på att få in i samlingen. Att välja Hendrix eller Gentle Giant i skolbussen som tolv-trettonåring sågs inte med blida ögon bland skolkamraterna men det retade alltid nån brukade jag tänka medan jag växlade mellan knätrummor och luftgitarr.

    Just den här kvällen var Per på riktigt gott humör. Nästan exalterad faktiskt. Ibland kom man inte därifrån trots att man sa att det var geografiprov dagen efter men som vanligt visste man att han hade rätt. Amerikas floder ligger såvitt jag vet fortfarande kvar och Ungerns huvudstad heter alltjämt Budapest. Han reste sig och gick mot R-sektionen. Huvudet gick på högvarv. Lou Reed? Rolling Stones? Ram Jam? Kanske Reeperbahn? Nä, han drog fram Mikael Ramels LP Till dej och jag satt sen och studerade omslaget medan han stoppade ner förra skivan i sitt innerfodral. Givetvis kände jag igen efternamnet men sen tog det stopp. Skivnålen landade på knappt elva minuter långa ”Artificiell prana” och så här i efterhand borde jag, trots min ringa ålder, köpt på mig Santanas tidiga plattor för att ens vara i närheten av beredd på det som mötte mig.

    Då, i skarven mellan 80- och -90-talet var en begagnad LP det enda hoppet man levde på om man ville ha lite småobskyr musik och det dröjde faktiskt två år innan jag fiskade upp den på skivmässan i Ängelholm. Då först fick jag höra skivan i sin helhet men den som väntar på nåt gott... För två år sedan såg jag dessutom till att den numera pryder CD-hyllan. Inte ett endaste knaster och att kunna ta med sig musiken ut på vägarna betyder mycket för mig.

    Jag orkar knappt tänka på hur ofta Mikael måste ha fått frågan om hur nära besläktad hans lyrik är med sin fars när han leker med orden och framkallar bilder hos lyssnaren som (då nästan) ingen annan gör och hur viktigt det är att klä ord i toner som gör upplevelsen total. Ett år innan Till dej fann jag 3:dje skivan (i skriven form korrekt för i talspråk blir faktiskt 3:e automatiskt tree skivan) med honom och föll pladask för den. ”Sagodrömmen”, framförd av underbara Monica Zetterlund, var höjdpunkten. Per blev nästan mer exalterad av detta påstående eftersom det sublima i själva artisten blev mer framträdande än just den specifika låt han spelat upp för mig. Lärjungen stod på egna ben!

    Det som slår mig mest är att Mikael har en egen värld som han bjuder in sina vänner till, hur främmande den än kan kännas. Den utopiska kärleken klädd i finurliga ord kan till en början kännas svår att ta till sig men så snart man kommit underfund med storheten i detta kan man i alla fall i en halvtimme eller så drömma sig bort från krig, svält och missunnsamhet. 

    Svensk progg kan så här i backspegeln te sig amatörmässig då rättesnöret var -Alla kan! Förmodligen hur kul som helst på 70-talet men hifi-anläggningen är inte tidsbunden så det som strömmar ur högtalarna kan idag kännas aningen förlegat och smått pinsamt. Det är då skivor som till exempel Till dej kommer till ens undsättning. Och vilka musiker han samlat. Mats Glenngård, Bengt Dahlén, Erik Dahlbäck, Turid, Slim Notini för att nämna några.

    Akustiska ”Hör du på” sveper förbi som en varm sommarbris. Precis så efterlängtad en tidig marsdag som denna det bara är möjligt.

”Nå då så” där Bengt Dahléns bluespsykedeliska elgitarr gör grovjobbet är galet medryckande och när Slim Notini fyller på så VU-mätaren aldrig släpper minst sjuan, är lyckan total. ”Pengar” är lika, om inte mer, aktuell idag nu när vi mött det kontantlösa systemet och hur vi i tysthet knyter näven i fickan när vi tänker på hur bankerna roffar åt sig. Steget till att lämna allt och flytta till en grotta i Magaluf känns både lockande och fjärran. Flöjt och fiol skjutsar upp låten ett par snäpp. Så här låter svensk folkmusik när den befinner sig i toppskiktet.

Vete tusan om inte all lead guitar är baklänges på ”Imorron e en ny dag”. Ledordet här är text, text och åter text och congas. Och vem sitter bakom trumsetet om inte Erik Dahlbäck!

Sicket sväng det blir.

Zappavibbar i instrumentala ”5emtaktarn”. Lekfullt stöddig.

    B-sidan startar med gröna vågenromantik till en bubblande basgång, förförande flöjt och loja congas. Han känner nämligen en kille som bor ”Långt in i naturen” som hör musik i svajande granar och porlande bäckar. Brummande bilar och stressen i stan blev för mycket. När tre minuter återstår tar så naturljuden över. Mikael åkte till Värmland med sin ultrabandspelare och spelade in ljudet från skogsfolket. Ett glatt gäng vars enda fruktan är skogslejonet Leslie som kan äta upp hela verkligheten!

    Så till låten som alltid får mig på gott humör. I ”Artificiell prana” väger han för- och nackdelar med att röka hasch. Melodin är smittande positiv och texten mångbottnad. Det är dock när sju minuter återstår som allt man trodde sig veta om dansanta rytmer bara varit halva sanningen. Det här är ”Soul sacrifice” från 08-området.

Skämtlåten ”Vi må oxå”, framförd av (påhittade?) gruppen Unga Hjärtan med medlemmar i 12-14-årsåldern är på sin höjd rätt kär. Som Zappa på sitt allra mest naiva spelhumör.

    Detta är en skiva där lyriken inte förbigår musiken och tvärtom. Inte en självklarhet i proggsverige. Se nu till att höja volymen när du klickar igång låten nedan! Och du, sitter du ner?

Fanfare

Första gången jag hörde Jonathan Wilson var på en skivspelarkväll i Klippan. Promillehalten var långt ifrån körduglig och då är det lätt att omfamna all musik som kommer ens väg. Det lät mystiskt som en gömd pärla från -69 och tidlöst på samma gång. Innerligheten i den sköra rösten talade till mig och den bad mig att lyssna. Jag lyssnade och försvann lite där och då. Dagen efter tyckte jag enbart synd om mig själv men så är det ju när spriten går ur kroppen. Framåt eftermiddagen började hjärnan koppla igen och den låt som stuckit ut kvällen innan var just Jonathans. Jag vet än idag inte vilken som spelades men Gentle spirit betades av på Spotify. 

    Ändå dröjde det tills uppföljaren släpptes som jag aktivt tog tag i saken. När jag så satt med skivan i knäet och läste alla gästartister han lyckats samla ihop och med vetskapen att han är blott två år äldre än mig själv förstod jag att han gjort i princip allt rätt. Trots att en del är artister som bara andra lyckats förstå storheten med. Jackson Browne till exempel. Jag borde inte på pappret tycka så här bra om skivan men att vara öppen för nya infallsvinklar har liksom blivit en del av min personlighet. 

    Han förvaltar en tidigare musikgeneration som andades frihet och såg förbi nästa krön på ett högst eget sätt. Fanfare är en smältdegel av stämsång, progressiva undertoner, psykedeliska färder, fullskaliga kompositioner och intima verk. Så snyggt sammanflätat att man efter dessa åttio minuter inser att man lyssnat på ett album och inte tretton låtar. ”Love to love” är enda undantaget. En mycket medryckande melodi som jag ofta spelade i butiken för potentiella kunder. Så här i efterhand känns den nästan lite glättig jämfört med albumets övriga material. Ändå är den den givna singeln. 

    Den pompösa inledningen i titellåten övergår tre minuter senare i en försiktig pianomelodi där hans rökiga röst försiktigt förmedlar en känslofull kärlekstext. Stråkar förstärker attraktionen och ökar spänningen och när det korta saxofonsolot bryter ut förstår man att romansen inte är en dans på rosor. 

Valstakten i ”Dear friend” är ett rätt udda val men när den övergår i en flummig gitarrfigur a la Neil Young faller alla bitar på plats. Det är dock jazzpartiet med orgel, trummor och gitarr som gör låten till ett unikum. Jag hör tydliga ekon av Grateful Dead runt -77 -78 då ett jamparti kunde låta så här svävande och medryckande.

    Det är i stillheten som ”Her hair is growing long” hämtar sin kraft. Ackompanjerad av en akustisk gitarr som bildar mönster kring den svävande sångslingan lockas man in i ett mystiskt tillstånd. Tills allt släpper i en refräng som mer kan ses som ett mantra. Stort låtsnickeri här.

I ”Love to love” gör han en Magnus Uggla. -La da da da da da da da da. Fast mitt i euforin luras man in i ett parti som effektivt får tankarna på annat. Precis då drar refrängen igång igen och då sitter man ju där och sjunger med.

”Future vision” osar Lennon/McCartney långa vägar då två musikaliska teman utan egentlig samhörighet smälter samman. Det svårmodiga möter det gränslöst positiva med hjälp av en riktigt funkig Stevie Wonderorgel.

    Som en skönsjungande Bob Dylan i en nutida folkhymn visar han americanan från den soligaste sidan. ”Moses pain” avslutas på pappret rätt intetsägande med texten -Keep on ridin´, men ju längre den fortskrider desto fler poäng samlar han.

Stämsångens omistliga konungar är väl ändå Crosby Stills & Nash och här fattas bara Stills. Detta kunde enkelt ha passat in på Deja vu dessutom. Jag och texter hör inte ihop men döper man en låt till ”Cecil Taylor” tror jag i alla fall att den handlar om jazzmusikern. Jag kan ha väldigt fel här! En bångstyrig, om än reducerad, elgitarr bryter av när det börjar bli för bekvämt.

De som hört ”April” med Eleventh Dream Day vet varför jag refererar till den. Ni andra får helt enkelt tro mig. Den släpiga gitarren är mer indierock än man egentligen har bruk för. ”Illumination” försvinner dock i detta gedigna låtmaterial. Inte förrän i slutet händer det grejer med spännande slagverk och en överstyrd elgitarr.

    Med en fingerplockande gitarr och en soft orgelmatta som enda ressällskap tar Jonathan oss med på en ”Desert trip”. Precis som när solen går upp och man överlevt den fuktiga kylan under en väl tilltagen filt känner man att hoppet och tvåsamheten är faktorer som aldrig kan förvisas ut i periferin. När Yo La Tengo väljer att stryka medhårs blir det lika vackert som här.

Ska man spela in en cover gör man rätt i att välja en obskyr grupp och en ännu mer obskyr låt ur deras diskografi. ”Fazon”, hämtad från Sopwith Camels andra LP, känns med facit i hand som en match made in heaven. Saxofonen virvlar snällt omkring och skivans mest rytmiska låt tar vid. En gardsänkande basslinga uppmanar till ensamdans i ett hav av likasinnade och drömmen om ett friare liv tar vid. 

    Att Roy Harper skulle medverka på Fanfare känns logiskt med tanke på delade spelningar och att Jonathan producerade dennes skiva Man and myth. Folkpsykedelia med tillhörande flöjt och ett upptempoparti som sänt från ovan. Mycket i ens skivsamling bleknar vid blotta jämförelsen.

Stämningen i ”Lovestrong” har allt Coldplay verkar sakna. Lägg därtill en fet Gilmoursk gitarr och resultatet blir detta. Att det bitvis dessutom låter ”Echoes” om den gör väl ingen människa ont! 

Näst på tur står ”All the way down”. En melankolisk avslutare med molliga stråkar som trots sin avskalade uppbyggnad står stadigt på egna ben. Emellanåt hör jag spår av Sparklehorse. 

    Så fort Fanfare gjort avtryck i mig såg jag till att införskaffa Gentle spirit. Jag vet ganska säkert att jag inte kommer att köpa på mig en massa skivor med Jackson Browne bara för det men Jonathan Wilsons klarsyn har i alla fall ställt andra dörrar på glänt.