Kebnekajse III

 När jag var liten var ett av nöjena på fredagskvällarna att sitta och mysa i soffan och titta på Bosse Larsson och hans Nygammalt. Nu en massa år senare kan jag inte för mitt liv se mina egna barn sitta och titta på gamla tanter och gubbar i kulörta dräkter, studsande runt i en hambo men man satt där och tyckte att Bosse ändå var rätt klämkäck för sin ålder. Inte bildade vi i klassen något folkdanslag för det men jag tog heller ingen större skada av det. 

 Väldigt tidigt förstod jag att musik i alla former skulle berika mitt liv. Däremot var jag relativt kall gentemot popmusiken på radion. Då skulle nämligen inte en virvelkagge låta som en virvelkagge och världens bästa uppfinning, elgitarren, kom i bakgrunden för överdådiga syntharrangemang. Så kan man ju inte ha det! Och istället för de coola grafiska konstverk ett skivomslag förr kunde vara pryddes de nu ofta av ett tonat foto på artisten och en text i grälla färger ovanför. 

 Jag valde bort Herreys och Anna Book mot Pink Floyd och Led Zeppelin och sen har det bara rullat på. Man går igenom olika faser och inser ibland att man styrt in i en återvändsgränd men oftast, tack och lov, är det tvärtom. Jag kom först i kontakt med svensk progg via Peps, rätt logiskt då jag bor i Skåne och sen tror jag John Holm stod näst på tur. Hoola Bandoola Band och annat politiskt dravel lämnade jag därhän. Jag ville ha mer rock, flum och långt stripigt hår på bandmedlemmarna! Föga anade jag att ett gäng som spelade låtar med titlar som ”Rättvikarnas gånglåt”, ”Halling från Ekshärad” och ”Polska från Bingsjö” skulle ruska om mig som de gjorde.

 Kebnekajse. Bara namnet inger respekt. De gick efter första relativt straighta LPn Resa mot okänt mål från -71 mot en elektrifierad folkton, med ett unikt nytänkande i traditionsbunden terräng. Åtta man starka satte de upp i Studio Decibel och tillsammans med Anders Lind spelades III in. 1975 hade de spelat ihop sig till landets kanske tajtaste liveakt och det var denna skiva som drabbade mig som sextonåring. Bosse Larsson, tack för din introduktion men nu tar jag ett schottissteg framåt!

 Stämningen i ”Leksands brudmarsch” sätts direkt av Hassan Bahs handtrummor och Pelles Ekmans hi-hat. Kenny Håkanssons varma gitarrton till den långsamma melodin både följer och leder den till något nytt och precis som en folkdanslåt som kan liknas vid en jätteloop tar Pelle Lindström och Mats Glenngård över med sina fioler. Härefter lyckas de med små medel måla den faluröda melodin i ett skimmer av psykedeliska färger. Detta utan att frångå melodin.

 Den vackert klagande fiolen som inleder ”Polska från Härjedalen” mynnar ut i en uppfriskande takt där Göran Lagerberg i princip lirar solobas med resten av gänget. Som att slå ihop Stanley Clarke och Paul McCartney. Kraften i melodin ökar stegvis och precist.

 Vansinnesgitarren i ”Eklundapolskan” tvingar fram fiolerna till drabbning. Att sedan stoppa in ett munspel i mixen är så genialiskt det troligen bara är möjligt. Folkmusik blir inte farligare än så här.

 När slagsmålet drar igång i saloonen i en cowboyfilm och husbandet spelar för fullt, samtidigt som de duckar för flaskor och stolar. Precis så känns ”S:t John” för mig. Ett sjuhelsikes drag från början till slut! Testosteronhalten når skyhöga värden.

 A-sidan avslutas med albumets enda låt med svensk text. Här snackar vi knätofsar och grå starr i en perfekt formad dansring. "Skänklåt till speleman" kan vara den finaste komplimangen till den äldre generationen som fastnat på band.

 Skivans tredje och sista polska startar traditionsenligt med en smittande fiol och sen blir det 100% Kebnekajse. Samtidigt som man börjar känna igen melodin hör man hur de vänder, vrider och töjer i arrangemanget och musiken blommar ut till fullo. ”Polska från Bingsjö” växer för varje genomlyssning.

 Jag har kommit fram till att ”Balladen om björnbär och nätmelon” är Sveriges bästa instrumentala låt. Stora ord kanske men jag viker inte en tum i mitt påstående. Ingemar Böckers experimentella mix av rock, jazz och folkmusik fullkomligt exploderar efter en stegring så minutiöst kalkylerad och nervkittlande att allting runtom slutar existera. När man tror att crescendot peakar kommer ännu en attack. En urkraft lämnar högtalarna.

 Avslutar gör de med en stillsam afrikansk melodi. Allehanda akustiska stränginstrument och diverse rytminstrument backar upp Hassans sång. Stämningen känns som en spontan kvartersfest i en mellanstor nigeriansk stad där barnens skratt blandas med åhörarnas handklapp till de lokala musiker som ställt sig i ett hörn. Gitarrsolot är primitivt och jobbar i skalor man inte hör alltför ofta.

 Detta, deras bruna album fyller fyrtio år i år. En tidsbunden och tidlös samling låtar som förtjänar en återutgivning på vinyl.