Men sen är det bara så att Dead gör sig allra bäst live. Det har skivbolagen insett också. Jag äger numera jättemånga officiellt utgivna konsertupptagningar och kan på fullt allvar sitta och säga till min förstående fru -Ikväll är jag sugen på nåt från -74, och sedan kura ner mig i soffan och sakta somna in, kanske under övergången mellan ”China cat sunflower” och ”I know you rider”. Då och då hör jag en nerv i musiken som tidigare gått mig förbi och blir så uppslukad att det är omöjligt att somna ifrån det. Ibland kommer man hålögd till jobbet där kaffet är enda räddningen!
Skivan i fokus den här gången är debuten från 1967. Inhandlad på vinyl från Garageland records postorderkatalog någon gång under gymnasietiden men inte fullt ut älskad av mig förrän nu på senare år. Förmodligen har bandets egen syn på skivan spelat in i mitt omdöme här. Inspelad under en helg i Los Angeles med adhd-medicinen Ritalin i allas blodomlopp utom fyllkajan Pigpen. Det märks att de är något uppskruvade för när låtarna spelas live är tempot betydligt lägre. ”Cold rain and snow” är alltid mer än dubbelt så lång spelat från en scen. Spaghettiwesternkänslan och 60-talspopen är då som bortblåst och sen skrumplevern tog Pigpen vid 27 års ålder försvann även den ylande Hammondorgeln. Av nio låtar är bara två original och inte en enda gång har jag hört ”The golden road (to unlimited devotion)” live och för att hitta ”Cream puff war” i annat än i denna studioversion blir man tvungen att skaffa 5-CD-boxen So many roads. Det är två högenergiska små pärlor som personifierar glädjen och utopin med hela flower powerrörelsen. Blott 20 år och yngst i gruppen tar Bob Weir hand om sången på två av låtarna. ”Beat it on down the line” låter som hämtad från Moby Grapes första LP. En smittsam melodi med hög bpm. På ”New new Minglewood blues” låter det som han försöker låta lite äldre än han är. Det blir ett härligt gung mellan de två gitarrerna och orgeln och Bill Kreutzmanns trumföring är givetvis fylld till bredden med finesser. ”Sitting on top of the world” är en gammal jugbandlåt från 30-talet och ska inte förväxlas med den Cream gjorde en cover på. Återigen är tempot högt och solot från Garcia precis så bra som det är möjligt. Bluespuristen Ron ”Pigpen” McKernan tar sig an ”Good morning little school girl”. Hans röst är som vanligt rå och opolerad men han lyckas ro hem det utan minsta tvivel. Trots instängdheten inne i studion blir slutresultatet dynamiskt. Att Weir förmodligen är rockvärldens mest sparsmakade rytmgitarrist och Garcia helst inte spelar en låt likadant två gånger får låten att lyfta avsevärt. ”Morning dew” får bäst presentation när klockan tickar mot en kvart så det känns som en miniatyrtolkning med dessa fem. Men herre Gud vad de presterar! Jerrys lidelsefulla röst blir mer och mer sargad ju längre han kommer i texten som handlar om kalla krigets värsta fasor. Att jazzartister lyckades få med en tiominuterslåt på sina skivor är en sak men i rockens värld var detta i det närmaste otänkbart. ”Viola Lee blues”, lagd sist på b-sidan, är just en sådan. Detta är dessutom albumets höjdpunkt. Bra stämsång, en smått ond sologitarr här och var, ett groove från rytmsektionen som slår de flesta på händerna och ett magnifikt crescendo som landar tryggt i bördig Chicagojord.
1967 var på skivfronten i Bay Area Jefferson Airplanes år med utsökta Surrealistic pillow och Country Joe & the Fishs Electronic music for the mind and body hamnar inte långt efter. Bronsmedaljen knep Grateful Dead! Det är en skiva för alla med en förkärlek till västkustpsychen och den frihetskänsla som strömmade där i Kalifornien ett tag.
Nummer ett är förstås Electronic Music for Mind and Body. Men nu måste jag spela Grateful Dead. Bra med tips!
SvaraRadera