Rose City Band

 Instagramkollen med hembryggt Skånerost och under en filt i musikfåtöljen. Moon Duo promotar ett vinylsläpp i vitröd rosprakt och jag liksom bara vet att det här, det är bra grejer det. Innan jag scrollar vidare är "Rip City" igång. Låt på låt tills skivan är slut. Brorsan som passande nog driver skivbutik blir underrättad nånstans halvvägs men han möts bara av NOT IN STOCK...

     Tusen ex, tusen andra ägare. Tradigare än nåt ju. Vi förblir följeslagare lite närhelst via Spotify i alla fall och en lugnande känsla om ett nysläpp i rena rama realtid slår rot. Ett par veckor senare läser jag på Moon Duos Instagramkonto att det faktiskt har tryckts upp fler kopior. Thou shalt believe! Ett datumsläpp är angivet och jag ber brorsan att hålla sig framme. Inte sent därefter är beställningen gjord och tanken på att få höra detta från golvhögtalarna lever jag på än idag. Det är nämligen så att det är första gången jag skriver om en skiva jag ännu inte har i samlingen. Men vetskapen att jag ska hämta hem henne på lördag gör det hela mer legitimt.

     Anledningen till att Moon Duo (och Wooden Shjips) lagt upp info om gruppen är så enkel som att Ripley Johnson spelat in och producerat en alldeles egen skiva. Och det hörs. När Wooden Shjips är som mest monotona och laidback träder man in i deras helt egna värld och trots att det rent genremässigt skiljer sig avsevärt mellan dessa akter känns det igen direkt. Få ackord, full frihet. Rose City Band spelar country, space jam country om man så vill. Det är sävligt och skört och det svänger gott om dom.

     "Rip City", där det startade, är en optimistiskt laidback förstalåt där det tar, vet jag nu, sju sekunder innan man är hemma. Sen följeslagaren trummorna på det. En kort vissling som i -Sätt dig ner och lyssna nu bara! Och den passionerade rösten ovanpå alltihop. En sparsam sologitarr mynnar ut i ett mäkta trolskt solo. Förstärkt med det sorgligaste som finns, långa molldrag på munspelet. Inte konstigt att man lät skivan spela.

     På "Wide roll" är man i mid-tempotakt och möts av ett smittsamt medryckande litet gitarrkomp. Omöjligt att inte smånicka till. Första solot kommer runt två minuter och här håller han igen lite på psychen. På det andra inte. En låt som gör en glad och mer än väl gott.

     Tempot är lågt i "Me and Willie", "Loser"-lågt. Låten där Jerry Garcia kunde få ur sig de där riktigt heta ärliga tonerna. Ripley känns lite som honom här. En sju och en halv minuter lång färd in till drömlandet. Mot nedtoningen glider han in i lite blues. Varför inte liksom? En makalös produktion.

     Som om Torsson klivit in i studion för att bidra med nåt på amerikansk mark drar "Wandering feeling" igång. Riktig lunkarrock som glider in i sitt för att lika lätt bli hämtad på nytt av melodin. Har nog faktiskt inte hört ett enda ord av texten. Körsången bakom gitarrsolot i slutet är så rätt.

     Ett småtrixigt, ständigt i rörelse, bubblande komp inleder i en halv minut. Sen visar sig gitarren genom boxar och pedaler lika länge. Sångmixen, dränkt i eko sätter ett annat ansikte på låten direkt. Till det toppar han med en hawaiigitarr då och då. Solot låter lite som Dead gjorde runt -78. "Rivers of mind" är i sanning ganska psychig och det händer mitt framför öronen till detta föränderliga, bubblande komp. Kul också när trummorna flyttas fram i ljudbilden ett tag. Och den extra akustiska gitarren.

     Jammigast på skivan är utan tvekan "Fear song". Bara drivet från ljudet av plektrumet mot den akustiska gitarren som matar på och matar på är nåt att ta in. Bryggan är jag dock inte så förtjust i men det släpper man ganska fort. Hans dubbla solon i knappt fem minuter i en välproducerad miljö får tja, faktiskt tiden att stå still.

     Det är med avslutande "Fog of love" man känner hur kropp och sinne liksom format sig efter Rose City Band. Hur musiken med lätthet plockat bort allt runtomkring och trots sina utsvävningar fått en att behålla lugnet. Här är tempot lågt igen och gitarrfigurerna inte de mest givna. Det vackra i samklang med det oväntade. Skönt så.

     Ripley Johnson hoppade i bootsen, bröt av ett långt grässtrå och stoppade i munnen och fick till något unikt i sin hemstudio. På lördag sliter jag av plasten och höjer en smula. Rose City Band på 33,3 varv i minuten känns ju redan som besvarad kärlek.

Under Diana & Untamed

Det var en disig höstmorgon, året var 2014 och jag gick igenom ett av alla nyhetsbrev från leverantören i Holland. Sökte upp ett band som döpt sig till Ill Wicker och bländades av ett riktigt vackert omslag. Drog igång deras debut Under Diana och småhoppade in i låtarna och konstaterarade besviket att konstverket runt dessa strikt limiterade skivor kom från ett gäng medeltidsgycklare.

     Folkmusiken fick sig en rejäl törn när jag först läst om The Incredible String Band och sen hörde deras första LP på CD. Tröstade mig med att The 5000 spirits or the layers of the onion (känn in titeln bara) med det smått fantastiska omslaget var från det beryktade flumåret 1967. Samma skit. Denna musikform har via TV och film gestaltats av ständigt klämkäcka dvärgar med varsitt redan då antikt stränginstrument i händerna, som glatt tar emot en välriktad spottloska någonstans kring torget vid folkfesten som lockar med ljummen mjöd och ett par välriktade bödelsvep. Ibland blir det ett fritagande, ibland dör de dömda schemaenligt men en sak är säker och det är att dessa lovsånger i dur med darrig ton om rimfrost på insidan av fönstret (Åh, den som ändå hade ett) eller den om hur farmors ben först blev blått och sen bara föll av och kom att nära gårdens get i ett par dagar framöver, inte känns relevanta i min tid.

     Jag beställde en skiva nyligen och inuti kartongen låg även några häftade A4-ark med målande beskrivningar om bolagets egna släpp och ett par till. Välspelad folkmusik stod det bland annat. Med ett klick startade Spotifyappen och visst kände jag igen omslaget. "Fret" drog igång med den där verbala jojken och jag visste egentligen att jag begett mig alltför långt ut på en toleranskrävande musikalisk tidsresa. Ändå lät jag den spela. Det var en sån morgon. När de åter nådde sången mot slutet på spår nr 2, "Vassal of the sun", hade de i ett flera minuter långt instrumentalt parti dessförinnan med små medel och stor musikalitet, fått mig att sitta blickstill och bara känna in. Jag gav mig fan på att förlika mig med sångspråket där och då.

     Skivan spelade vidare och jag skrev ett mejl och hoppades dessutom på ett Tjärnen-ex. Tio stycken gjorda. Den brutala sanningen var att häftet mest kommit med som en diskografi i print. Mycket var slutsålt sedan länge. Hittade ett ex i Frankrike och för att vara på den säkra sidan beställde jag via postorder även deras senaste släpp, Untamed. Den skummade jag faktiskt bara igenom på Spotify för att på allvar få sitta ner i fåtöljen och ta del av. Fransosen cyklade förmodligen inte ner till byn med skivan förrän alla hans baguetter var slut så uppföljaren fick min fulla uppmärksamhet i ett par dagar.

     Det luktade fortfarande grillad hare långa vägar, tro inget annat, även om öppningsspåret vittnade om en tanke bortom tid och rum. Fiolerna och handtrummorna i "I was here when the sea was young" eldade på varandra. Som en scen från Braveheart utan en enda engelsk soldat i bild. Sjöng dom inte bättre nu till och med? Undersköna "The charm on your chest" med sin fem minuter långa instrumentala passage förde tankarna till vad som hände när jag försvann in i "Vassal of the sun".

     Vanligtvis spelar jag inte skivor jag äger i fast form på Spotify men jag gick ju ändå i timmar varje dag på jobbet och fixade med det sista. Solen sken nästan konstant och ur fickan strömmade i alla fall en gång mellan dessa åtta timmar något av albumen. Kanske var det pröjset under tiden som fick klagovisan "Iblissa" att lossna. Nu känns den på allvar puritansk. Fanny och Alexander-mood. Press play.

     "The trials of madame Dillner" bär även den på ett vemod som spelats i generationer. Engelsk folkton möter svensk och övergången blir smärtfri därefter på Untamed avslutande "Min levnads afton/Twelve men". Tänk klassisk gitarrduo i den lokala kyrkan och du är den som till slut höjer tändaren. När Emma och Thea börjar sjunga kommer jag att tänka på hawaiianska duon These Trails och fiolstycket som följer skulle kunna stå signerat Mats Glenngård. Glockenspiel används med fördel under båda albumen och här förgyller det ända in i slutet.

     Frisinnade "Nicor" på sina stadiga tio minuter känns obestämd i sin natur och i allra högsta grad levande. Då de plockar upp melodin mot slutet kan jag med säkerhet säga att -Den känner jag i alla fall igen! Man känner sig inte obekväm däremellan men inte heller helt trygg. Där "Nicor" saknar skärpan tar "Silent impulse" vid med bibehållen glöd två år senare. När halva låten återstår tar rytmerna över. Två lika envisa violinister piskar på stämningen och Ebba bakom percussionsetet slår handflatorna vita. Shamanerna dansar framför elden.

     7:25 långa "Darkling woods", sist placerad på debuten, går från Skörbjugg 2.0 till ett ödesmättat fylleslag, för grovt för historieböckerna att återge. Här i händerna på sex folkmusiker från Göteborg. "Earth child" låter faktiskt stundtals som Amon Düül II med sin drivande akustiska gitarr och Emil och tjejernas enastående sånginsatser. Med en och en halv minut kvar stillar sig musiken i en skönt avig avslutning.

     "Untamed" är skivans lättillgägligaste spår med en enkel melodi att komma in i. Adams jazzlika cellosolo är både befriande och modigt. Stråkarna ligger där och småpyr och tar bestämt täten i ett till sist omkullkastande parti. Sen stiligt tillbaka till melodin igen i knappa två minuter. "Under Diana" smyger igång med en tramporgel och genast är man fast. Stränginstrument fyller sparsmakat i under den tre minuter långa färden mot körsången som efter säkert tjugo genomlyssningar fortfarande ger mig gåshud.

     Ill Wickers två album blev 2019 det vitalaste jag hört på länge. Välspelad folk, stod det i det där bladet. Så var det sannerligen.

Dark shadows

Finns det en komplett guide till amerikansk psykedelia och annan märklig musik är det i så fall (i huvudsak) Patrick Lundborgs bok The Acid Archives. Andra utgåvan stinnare än nånsin. När man trott sig veta en del om udda grupper och excentriska artister från over there är det som att sätta sig i skolbänken igen, låt säga årskurs tre och sen bara gilla läget. Inte för att man behöver höra allt, än mindre lägga dyra pengar på originalutgåvor men det man blir nyfiken på efter målande beskrivningar brukar falla i god jord.

     Även om allt går i vågor räknar jag nog ändå 13th Floor Elevators som en av husgudarna. Mycket psykedelisk musik har strömmat genom högtalarna men få är så in i helvete bra som dom. Är man sen funtad som jag nöjer man sig inte med det man redan har utan vill hela tiden hitta nytt. Innan Internet drog igång för egen del förlitade jag mig i synnerhet på böcker i ämnet och på tips från vänner, mer bevandrade än jag själv. Sen slog jag till på nån skivmässa eller från nån postorderfirma med andan i halsen. Detta började långt innan första löningen nått bankkontot mor fixat åt mig.

     Texasbaserade International Artists hade fler intressanta artister än 13th floor Elevators visade det sig. Först ut blev The Red Krayola efter en skönmålning av Richie Unterberg. Total dynga visade det sig trots idoga försök att förlika mig med brölet de lyckades frammana. Två skivor på en disc dessutom. Lost & Founds Everybody´s here stod näst på tur. 10th Floor Elevators för att inte verka nedsättande men ändå hålla sig på rimlig nivå. Bubble Puppy kändes varken varma eller kalla. Flera år senare la jag vantarna på Golden Dawns LP Power plant. Fina grejer må jag lova!

     Sonobeat, ett litet skivbolag beläget i Austin, TX, känns som International Artists lillebror, han som redan innan start målats som familjens svarta får. Ingen genre verkar ha skrämt bort inspelningsteknikerna och det ena singelsläppet efter det andra trycktes upp. Inga större upplagor dock, även om vissa sålde bra i innekretsarna inom delstaten. Fyra LP släpptes, varav en officiellt, de tre andra såldes som demos för vidare äventyr på andra skivbolag.

     Cold Sun klev in i studion och spelade in material mellan 1970 och 1971 som aldrig sett dagens ljus om inte Rockadelic grävt fram den ur gömmorna. 1973 pressade någon i gruppen upp en acetat där endast 2/3 fick plats. Alltså, ett ex fram till 1990. Det är så man ryser. World In Sound släppte Dark shadows, plus en singel med livematerial, 2008 och det är denna utgåva som jag gått igång på.

     Bill Miller sjöng, spelade munspel och trakterade autoharp, ett cittraliknande instrument. Så som 13th Floor Elevators använde sig av ett elektrifierat lerkrus finns här hemligheten i detta udda val. Spöklikt men ändå så rätt skivan igenom. John Ike Walton från just 13th Floor Elevators spelade i en tidig upplaga av gruppen då de hette Amethyst men lämnade gruppen strax innan inspelningarna tog vid.

     I vår källare står ett Görs & Kallmanpiano som under årens lopp stämt om sig och förvridit varje ton på ren jävelskap känns det som och den inledande halvminuten på "South Texas" är som en påminnelse att ringa pianostämmaren. Den kittlande tanken på att samla några vänner runt detta vidunder till instrument och spela in lite ökenrock känns faktiskt lockande med denna låt som referens! Det dissonanta tar mer plats här än på någon skiva jag någonsin hört och jag köper det fullt ut. Den desperata sången och de klassiska trumfillsen ger låten extra karaktär. Gitarrfigurerna slingrar sig som livsfarliga ormar och får västkustbanden att blekna vid jämförelse.

     Basisten Mike Waugh sköter det mesta av sången på "Twisted flower. En tre minuter lång låt som kryper in under skinnet på lyssnaren. Autoharpans obestämda natur bidrar till en märkbar oro i melodin. De ständiga inräkningarna på trummorna gör att man inte vågar sluta lyssna. Knappt nio minuter långa "Here in the year" har ett nästintill popliknande gitarrkomp från Tom McGarrigle. När stämsången visar sig ha två olika texter strax innan det första ordentliga brejket förstår man att det här är på en helt annan nivå än det man är van vid. Det ältande partiet om television växer som en orosklump i magen och vore det inte för det snälla kompet hade nog rundgångarna tagit ut sin rätt.

     "For ever" är, trots sin schizofrena uppbyggnad, en logiskt uttänkt låt. En ihållande frågeställning, förstärkt genom dubbla sånginsatser, den ena desperatare än den andra, är bara början på denna förödande urladdning. Hör hur gitarren fräser runt två minuter och hur detta eskalerar tills Bill återigen ställer sig frågande, nu inte lika ensam som tidigare men ändå lika svarslös.

     B-sidan startar i sann The Velvet Undergroundanda. Tänk "There she goes again" filtrerad genom inmundigandet av märkliga kaktusar och inte utspätt New Yorktjack så är du nära sanningen. Jag tyckte att "See what you cause" var för catchy för att passa in på resten av skivan tills jag på allvar (läs alldeles nyligen) tog den till mig. Andra sidan är i sanning lite bistrare än den första så det kan nog vara det som fått mig att bli osäker helt enkelt. För att fortsätta jämförelsen med VU slänger jag in "Waiting for the man" som ännu en referens. Vansinnesgitarren i slutet kommer plötsligt och hugger direkt mot halsen. Ingen idé att försvara sig mer än med öppna öron.

     "Fall" är det mest desperata jag hört där alla bitar faller på plats. Han sjunger som den föreläsare man helst av allt velat stöta på, strax innan vakterna tillkallats för att avstyra det oundvikliga upploppet. Och gitarristens snirkliga figurer i en gigantisk kaleidoskopisk värld av alla färger utom de ljusa. Urladdningen när en och en halv minut återstår får mig att tänka på Loves "Seven and seven is". Texaspsych har aldrig varit farligare än här.

     Den elva minuter långa "Ra-ma" har alla element som krävs för att både kännas meditativ och påträngande. Autoharpans trolska toner inleder och ett märkligt sångparti tar vid och snart är gruppen helt uppe i sitt. Partierna avlöser varann med någon sorts slumpmässig precision och hur skruvat det här än låter sig beskrivas är den inte svår att ta till sig. Lagd sist på skivan visar de här upp hela registret på ett högst ödmjukt sätt.

     Skivan spelades in medan Sonobeat kämpade i motvind och slutligen förklarades i konkurs. Jag är tämligen övertygad att om den släppts 1971, hade psychscenen i Texas sett annorlunda ut i många år framöver. Bill Miller blev sedermera medlem i Roky Erickson & the Aliens.

Electrical youth

Baby Grandmothers. Namnet som får det att vattnas i munnen på en liten skara fans hade out of the blue äntrat studion för att spela in nytt material. 1968 släppte de en singel som kräver ett nytt topplån på huset för att bli stolt ägare till. Femtio år senare kände de sig alltså manade igen! Nu med en färsk fullängdare dessutom. En sparsam turné blev spikad och ett av spelställena var Folk Å Rock i Malmö.

      Ingen diskussion. Dit skulle man även om datumet visade på en söndag. Vid en närmare granskning av den utskrivna biljetten såg jag att arrangören lyckats pressa in ett förband.
-Helt briljant, utbrast jag ironiskt för mig själv och kunde nästan se mig själv, kämpande för överlevnad måndag morgon. Veckorna gick och någonting fick mig att gå in på Spotify för att kolla upp om de hade nåt att erbjuda mer än blåa ringar under ögonen.

     Dream, släppt 2016, hade ett omslag som direkt gjorde mig nyfiken. Det bar nästan lite släktskap med Träd Gräs & Stenars livealbum Djungelns lag. Ett dubbelklick senare drog den igång. Saken med mig och Spotify är att vi aldrig riktigt möts. Ett halvt öra för att känna in blir det i regel. Att stå i ett skivbås och lyssna igenom en platta innan ett eventuellt köp är inte heller det min grej. Att chansa är halva nöjet. Det första jag hörde var en sitar och en atmosfär som tilltalade. Detta var ju nutidsflum för både övervintrade och purfärska hippies. Vilken kväll det kunde bli!

     På utsatt tid steg en hel hop ynglingar upp på scen och drog igång ett set som nästan med ens fick oss i publiken att fokusera på inget annat än deras musik och spelglädje. Jag satt långt bak i lokalen och såg hur huvudena nickade unisont i takt. Applåderna blev intensivare allteftersom och när någon viskade nåt i örat på sin kompis visste jag  att det var lovord och absolut inget annat som yppades.

     Efteråt bildades en lång kö vid merchen. Jag hade ställt in mig på Dreams för att vid ett senare tillfälle skaffa Electrical youth. Den moderna människan i mig fick sig en rejäl törn då det visade sig att Dreams endast fanns tillgänglig på kassettband. Förband alltså... Senare fick vi reda på att den fanns som digital download. 150 kronor senare stod jag däremot som stolt ägare till deras uppföljare på det mer lättsmälta alternativet vinyl.

     Hålögd eller inte slet jag plasten av mitt köp efter arbetsdagen och ett rejält uppsnack fick frun att sätta sig i fåtöljen bredvid. Den hade nåt, konstaterade vi båda, rätt och slätt. Jag flippade vinylen ett par gånger under kvällen, något jag vanligtvis inte gör och återkom till den dagen därpå igen. En vän kom på besök under helgen och när han nästan vädjade att få höra b-sidan förstod jag att den visst hade nåt.

     "French kiss" har drag av Woods "Out of the eye" i sin monotona natur. Basslingan luktar Wooden Shjips på långa vägar och trummisen följer mästerligt de små stegringar som bjuds. Gitarrslingan efter refrängen fastnar i huvudet på en timmar efter. Efter några drag på harpan startar de om på nytt och det är här nåt händer inom mig. Sfäriskt flyter de omkring och tassar runt i ett till synes oändligt ljudlandskap man helst önskar aldrig ska ta slut. 

     Instrumentala "Riverbed/Slowdry" i förförisk valstakt tar slutligen ändå vid. Tvärflöjt i "Riverbed" och saxofon i "Slowdry". "You and me" vandrar mellan högtalarna i vågskvalp och fadade instrument blir som en avslappningsövning för stressade själar. En perfekt avslutning på A-sidan i all sin enkelhet. Även denna helt utan någon sånginsats.

     Den akustiskt drivna "Fantasy" med sina synthmattor och härligt sävliga sång verkar rymma så mycket mer än den kanske egentligen gör. Det är med små medel de låter lyssnaren hamna i detta tillstånd. "Corsica/Heatwave", skivans längsta spår mäter lite drygt åtta minuter och inledningsvis är det basen som bestämmer. Tvärflöjten smyger sig in och smeker medhårs. När fem minuter återstår bryter de tvärt med en tempohöjning. Ändå känner man sig kavlugn. Den avslutande en och en halv minuten känns lite 90-talsindiecool. Som en väldigt viktig parantes på nåt vis. Sjätte och sista låten har drag av Beck när han menar allvar. "Air balloon" är snyggt inramad indicapop med en gitarrfigur i andra hälften som dröjer sig kvar.

     För egen del återstår bara att gå in på iTunes och ladda ner debuten, kanske kalkylera av omslagsbilden och bränna på skiva. Och vänta på nytt material!

Idioten

Hur kom det sig egentligen att jag kände till men inte tog tag i Kebnekajses 2000-talsplattor? Hade det att göra med alla de grupper som gav sig ut på vägarna med kanske en originalbasist och ändå stegade upp på scen där de blev presenterade som det gamla dragplåster de en gång varit och försökte leva upp till gamla bravader? Även om de levererade var det ju inte samma sak nu. 

     Vissa saker vill man ha ett bra avslut på, så att lägga pengarna på en skiva som spelats in för att hålla kronofogden borta skulle kunna ta eggen av forna alster för gott. Nu blev det i alla fall så att jag fick hem deras självbetitlade, Idioten och Aventure. En lördagsmorgon steg jag upp och kokade kaffe åt mig och frun. Det visade sig att hon var betydligt tröttare än mig så hennes två koppar blev mina dom med. Fyra koppar, Words of wonder på mobilen och elektrisk folkmusik. Hjärtat slog dubbelslag av all koffein och hjärnan gick på högvarv av deras polskor, brudmarscher och skänklåtar. Hur kunde de låta så här nyfikna, på, nyretro och nästintill farliga på äldre dar?

     Nog har även jag hyllat en skiva som ett mästerverk vid första genomlyssningen för att senare krypa till korset och hoppas att ingen hört mina lovord men här kändes det rätt hela vägen. Samma känsla infann sig dagen därpå. Så här mycket folkmusik hade jag aldrig spelat i sträck. Kebnekajse från 2009 fick dessutom följa med ut i bilen. Idioten skiljer sig lite från de två övriga med en mer rockbetonad produktion.  Man hör ändå att det är Kebnekajse. Soundet intakt efter alla år!

     "Barfota", en titel som på pappret andas frihet, vårkänslor och fjäriljakt känns istället kuslig. Som en mors påpekande att gärna springa ut i naturen men att även se upp för huggormens bett. Mats fiol lockar, Kennys gitarr och Görans och Thomas basar varnar. Skivans längsta spår för övrigt. Efter en basinräkning tar Mats och Kenny tag i melodin till "Fäbodpsalm". En jämtländskt lågmäld kreation i ny skrud. I bryggan blir fiolen både klagande och småpsykedelisk. Tempot är lågt.

     Det är det inte i "From-Olle". Fiolgnisslet vet ingen hejd även om det är långt ifrån stökigt. Kenny spelar i samma figurer. Är det nåt jag förknippar Kebnekajse med är det Pelles trumföring. Här känns han igen! Att få en hi-hat och virvelkagge att låta som ingen annan är banne mig stort. Titellåten pendlar mellan traditionell folk och rock från den hårdare skolan. Det ryms mycket dramatik i dessa fyra minuter och gitarrsolot mot slutet håller världsklass.

     Norr om Guinea där slagverkaren Hassan Bah föddes ligger Senegal. På "Senegal beat" är det handtrummorna som har huvudrollen. Smattret från skinnen är det enda som håller tempot uppe. Plockande, svajande gitarrer i lager på lager kommer och går. Mystiskt svävande ljud gör den till en sinneshöjande upplevelse. En sån låt man kan höra nya grejer i efter hur många gånger som helst.

     När jag läste "Tax free" på baksidan hoppades jag faktiskt att det var en slump att de valt samma titel som Hansson & Karlsson och inte mer. Vid en närmare granskning visade det sig att de visst valt att tolka just deras nummer från magnifika Monument, släppt 1967. Detta kunde inte sluta väl var min enda tanke. Det lossnade inte direkt måste jag säga. Pelles och "Loffes" trumstil skiljer sig markant och Bosses orgel försvann och förvandlades till något helt annat. Tyngden i låten är intakt, det är i flumpartierna det händer saker. Tredje gången lossnade det helt. Stegringen i slutet med den ettriga fiolen är en djärv bearbetning som lyckas fånga essensen i låten fullt ut. Jag kunde inte bara andas ut utan se fram emot att få höra den igen.

     Traditionell folkmusik återigen med "Hans & Greta". Kan vara låten innan som tog på krafterna som gör att denna inte riktigt lossnat för mig. Annat är det med "Senpolska". Där David Gilmour hissats upp på muren för sitt kanske mest klassiska solo i "Comfortably numb" har Mats klättrat upp på en bergsknalle vid Höga kusten och tonerna han frammanar sprider ett töcken över hela Ångermanland. Lägg därtill Pelles kompande kantslag som om vore inspelade i en tom 50-metersbassäng så är ödesmättnadskänslan inte långt borta.

     Lika fartfylld som "S:t John" från III är "Stockholmspolska" här. För att sitta still till denna borde det krävas ett läkarintyg! "Sangenuten", hämtad från Norge och omstöpt i Sverige, avslutar Idioten. Smått suggestiv i sin karaktär sticker den ändå ut hakan och ruskar om rejält. De maler oförtrutet på och halva låten är ett enda jamparti där det ena leder till det andra. Svensk psykedelia för den garvade.

Träden

När jag hörde att Träden skulle bli med platta blev jag givetvis upprymd men någonstans i bakhuvudet låg fortfarande Träd Gräs & Stenars Tack för kaffet och malde i moll. Jag gjorde ett aktivt val att inte höra något förrän jag skulle se dom i Hammenhög.

     Kritiken från vänner lät sig inte vänta. "Hymn" var sömnig och hela skivan andades svårmod. Omslaget var fult till på köpet. Om en av låtarna inte höll måttet så var det väl så och med handen på hjärtat har jag åtskilliga bra skivor i samlingen med sådär omslag. Det var svårmodet som gnagde. Snälla, inte en repris på Tack för kaffet. Dödsfall och pensionering inom bandet genomsyrade skivan från start till mål. Det kändes övermäktigt för egen del att ta sig igenom deras bearbetning. Nu, ett par år efter är den minst lika sorglig att höra men sagolikt vacker i sig.

     Dagen efter konserten stoppade jag in CDn i bilstereon och jag är tämligen säker på att deras nytolkning av 1969 års "När lingonen mognar" fick pågarna i baksätet att behärska sig i vår drygt två timmar långa färd hemåt. 49 år senare (känn på den) är den en suggestiv kraft att räkna med. Jammen mellan verserna i denna stadiga 12-minutersversion är pur perfektion. Harvesters version vill man inte vara förutan men 2018 har lingonen verkligen mognat. Det är som att kastas in i en John Bauertavla.

     Nisse Törnqvist satt bakom trumsetet när jag och frun (ja, hon får vara med om mycket) spelade på Folk i Göteborg. Han finns med på tre av spåren här. Hans svävande rytmer och blixtsnabba infall passar perfekt ihop med friheten i Trädens musik. Som i "Kung Karlsson" där intensiteten ökar allteftersom. Reine Fiske smyger in en orgel som lyfter låten ett par snäpp och hans och Jakobs samspel som gitarrister är en ynnest att få ta del av.

     "Tamburan" är elva minuter lång och tempot är lågt. Med små variabler bjuder de in till en musikalisk upptäcksfärd för den tålmodige. Det låter tidigt 70-tal och ändå modernt. Live brukar "Å nej" vara en uppsluten affär. Med Sigge Krantz bakom mikrofonen med höfterna försiktigt guppande och bandets övriga medlemmar med det ena leendet större än det andra får de publiken att må bra helt enkelt. På skiva är den lite allvarligare känns det som trots att de här blåser i flaskor med rätt mängd vatten i sig. Jag vill inte vara utan någon av versionerna.

     Det ligger nåt hotfullt och lurar genom hela "OTO". Den känns hippietysk och utan att egentligen veta om det är så eller ej är det precis vad jag behöver ibland. Ljudlandskapet är en gedigen mollmatta, vävd av timmar i replokalen som spricker upp och knyts åt än hårdare runt nästa krön i en annan form. Den här kan man stå och vagga till i timmar. My Brother The Wind känns som en bra referens.

     Esraj, stränginstrumentet med inbyggd mysfaktor, trakterat av Reine, sätter stämningen i "Hoppas du förstår". Ja, Träden har en fullständigt lysande ballad bland materialet här. Livet är inte alltid så enkelt och Jakobs text sammanfattar det så här klagande och naturligt. Sällan har väl ångesten och funderingarna man bär med sig tonsatts och framförts så här vackert.

     Sen till "Hymn" som fick jobba i uppförsbacke redan innan start. Till en början kändes den ofokuserad och närapå tafflig i sin bräckliga natur. Efter ett par genomlyssningar är den som att se dem live. Anonyma radioröster får mig att tänka på The dark side of the moon och där jag först tyckte att de tvekade märker jag nu att de mer väntar in varandra. Hanna Östergrens uppgift att hålla takten till detta nästan smärtsamt långsamma tempo är minst sagt beundransvärt. Ta inte för mycket plats men försvinn inte heller in bakom kulisserna.

     Tio minuter långa "Det finns blått" är skarpladdad psykedelia för vår tids öron. Gitarrtonen är brutalare än någonsin, kanske för att belysa domedagstexten som finns där djupt i mixen. Farligare än så här har de aldrig varit. Tills tre minuter återstår. Tvärt byter den skepnad med akustisk gitarr och ger lyssnaren tid för återhämtning.

     Träden har lyckats väl med detta släpp. Tagit ut svängarna utan att tappa sin identitet någonstans på vägen. Och omslaget, vackert och så svenskt det bara kan bli, är målat av forne Dag Vagmedlemmen Ola Backström.

Blue moods

Jazz at the Plaza, Vol 1 rakt framför mig. En två år gammal tidning innehållandes bland annat en recension om just denna färskt i minne. Fick en fyra ju, tänkte jag, som inte skulle hinna passera tjugoett utan minst en jazzplatta i samlingen. 79:- och sen hem och digga.

     Ägde den gjorde jag ju men var det inte lite väl trivsamt? Nog för att jag behövde nåt bort ifrån de ostämda gitarrer och kaffeburksinspelningar jag av någon märklig anledning la så mycket tid och pengar på men det strikta upplägget angående soloföljd var ett lite odjärvt steg att ta. Jag gillade trummisen och det fria i utförandet men det fanns tydligen en singel med en b-sida där Stephen Malkmus sjöng ännu falskare än vanligt när han tog i. Eller nåt.

     Efter ett tips nåt år senare köpte jag In a silent way från 1969. Här stämde det hela vägen. Vande mig snabbt vid gitarren. Och efter A tribute to Jack Johnson var jag övertygad. Att jag gillade jazzgitarr. Här blir det svårt, sett ur detta perspektiv, att vidga sin Milessamling. En beställning på fyra skivor gjordes och de enda strängar som användes var basisternas. Stopp igen.

     Sen blev jag skivaffärsinnehavare. Listor från återförsäljare betades av och eftersom man är lite nyfiken på sånt man egentligen kanske bara gett en chans vid fel tillfälle började jag känna på pulsen på dessa fyra igen med ett par vändor i bilen. Fick blodad tand och började givetvis komplettera. Nog svängde det om jazzen. Men Kind of blue. För vanlig, som vi indiefolk alltid kunde kontra med.

Men sen fick det bli så ändå. 

     Sessionernas session. 1959. Min första 50-talsskiva dessutom. Lyssnade mig fördärvad och höll på att gå hårt in i jazzväggen. Det var skivorna jag borde gilla som fällde mig. Bitches brew och Agharta är på pappret min inkörspunkt och även om jag idag kan förstå vikten av att hela tiden röra sig framåt, märkte jag att det var bakåt i den digra katalogen jag sökte. Som jazz ska låta om någon frågar mig. Något Miles var väl medveten om. Och från slutet av 40-talet till lite precis in i 90-talet såg han till att spela med de musiker han ansåg passa för just den där kvintetten, kvartetten eller hela orkestern för den delen.

     I fyra månader har jag mer eller mindre längtat hem för att få skicka in nån av skivorna i discmaskinen. Redan efter en vecka eller så hördes fruns -Hör jag en trumpet till går jag lös på nåt! Jag lät det bero med en tveksam volymsänkning. För tre veckor sedan önskade hon en bland-CD med honom. Lugna favoriter. 

     Visst är det kluriga melodier och hur kan inte ett solo låta? Det bor så mycket kreativitet häri att man träffar på nya saker mest hela tiden. Speciellt när trummisen pangar på, mitt i bara, som förstärkning till beatet. Då går jag igång!

     Blue moods hamnade på efterkälken i högen av skivor från semestern. Kanske det anspråkslösa omslaget spelade in eller så är det väl helt enkelt bara så att nån ska bli sist? Fyra låtar med en snittlängd på 6.30. Lite i tunnaste laget kände jag först men nu har jag inga synpunkter om det.

     "Nature boy" smyger igång. Visparna mot virvelkaggen känns som det fina, fina regn man låter vara kvar på bilrutan. Vibrafonens mäktiga eko till den sorgeskrudsframförda trombonen och Charles Mingus stråkförda bas är vackert så det förslår. Miles lägger sig jämsides och genast händer det saker. Melodin går nästan till ett avslut. Basen plockar upp och låter Miles presentera sig själv. Vars instrument i ärlighetens namn kan ge ifrån sig rätt skarpa toner. Här är han följsam och välkomnande i sitt två minuter långa parti. Lunket i bakgrunden fortskrider. Mingus slinker in i sitt bassolo på ett sätt som känns farligt nära kanten till brisering men reder givetvis ut det hela storartat. Melodin hämtar upp igen och han stöper nytt liv i den med ett par nyckfulla rörelser över strängarna. Hålla handen-jazz.

 

     Ren Rolls Royce cabrioletlyx ur Britt Woodmans trombon i denna defensiva och försiktigt backande, dryga minuten långa inledning. Som en fylleserenad till sin tänkta, högt så alla hör. Teddy Charles vibrafon stretchar ut "Alone together" med en högst oberäknelig slagserie, ändå hela tiden i fas. Tempot hittar upp en smula och fastnar i trombonens nyckiga slinga igen. Vibrafonens svängningar når en resonans som kan sända välbehagsilningar genom hela kroppen vid rätt tillfällen. Elvin Jones ligger där hela tiden och styr. Fjäderlätt och betraktande. Efter ett kraftfullt solo från Teddy tar Mingus vid. Han liksom stannar upp och börjar försiktigt nysta upp slingan han hade i huvudet. Upphämtningen från de övriga är som hämtad från en jazzens manual. En sorts undermelodi till inledningen och Miles lockande trumpet på det. Trombonen, nu både burdusare och mer vimmelkantig i karaktär ser till att det slutar som det gör.

     Spår av Duke Ellington och dess likar i stilrena underhållningen "There's no you". Inte en musiksal i världen hade mått dåligt av detta samlade hålligång. Tänk cigarillrök och galanta servitriser. Smilgroparna är framme och trots vimlet förstår artisterna att de är en hit! Det finns så mycket bonuspoäng att hämta så att säga. Miles, Charles, Mingus, Woodman och slutligen Elvin tar varsitt steg fram på givet kommando. Med halvminuten kvar kommer så den stiliga melodin i fokus igen. Elegant hela vägen.

     "Easy living" är så romantisk att trots det gått över tjugo år sen jag såg min fru första gången kan jag ändå känna mig lite som småkär. Visparna mot virvelkaggen gnider fram tempot och Miles låter som en sagosvan i krankaste mån. Här är det han i fokus. Trots öppningsmöjligheten innan tre minuter fortgår melodin i ett skimmer av rosenröda blad och vibrafonen som enda andra soloinstrument tar sig inte an några större utsvävningar. Mingus kontrar några gånger men håller sig annars i bakgrunden. Sen väljer de att avsluta. Trombonen släpper ridån.