Blue moods

 Jazz at the Plaza, Vol 1 rakt framför mig. En två år gammal tidning innehållandes bland annat en recension om just denna färskt i minne. Fick en fyra ju, tänkte jag, som inte skulle hinna passera tjugoett utan minst en jazzplatta i samlingen. 79:- och sen hem och digga.

 Ägde den gjorde jag ju men var det inte lite väl trivsamt? Nog för att jag behövde nåt bort ifrån de ostämda gitarrer och kaffeburksinspelningar jag av någon märklig anledning la så mycket tid och pengar på men det strikta upplägget angående soloföljd var ett lite odjärvt steg att ta. Jag gillade trummisen och det fria i utförandet men det fanns tydligen en singel med en b-sida där Stephen Malkmus sjöng ännu falskare än vanligt när han tog i. Eller nåt.

 Efter ett tips nåt år senare köpte jag In a silent way från 1969. Här stämde det hela vägen. Vande mig snabbt vid gitarren. Och efter A tribute to Jack Johnson var jag övertygad. Att jag gillade jazzgitarr. Här blir det svårt, sett ur detta perspektiv, att vidga sin Milessamling. En beställning på fyra skivor gjordes och de enda strängar som användes var basisternas. Stopp igen.

 Sen blev jag skivaffärsinnehavare. Listor från återförsäljare betades av och eftersom man är lite nyfiken på sånt man egentligen kanske bara gett en chans vid fel tillfälle började jag känna på pulsen på dessa fyra igen med ett par vändor i bilen. Fick blodad tand och började givetvis komplettera. Nog svängde det om jazzen. Men Kind of blue. För vanlig, som vi indiefolk alltid kunde kontra med.

Men sen fick det bli så ändå. 

 Sessionernas session. 1959. Min första 50-talsskiva dessutom. Lyssnade mig fördärvad och höll på att gå hårt in i jazzväggen. Det var skivorna jag borde gilla som fällde mig. Bitches brew och Agharta är på pappret min inkörspunkt och även om jag idag kan förstå vikten av att hela tiden röra sig framåt, märkte jag att det var bakåt i den digra katalogen jag sökte. Som jazz ska låta om någon frågar mig. Något Miles var väl medveten om. Och från slutet av 40-talet till lite precis in i 90-talet såg han till att spela med de musiker han ansåg passa för just den där kvintetten, kvartetten eller hela orkestern för den delen.

 I fyra månader har jag mer eller mindre längtat hem för att få skicka in nån av skivorna i discmaskinen. Redan efter en vecka eller så hördes fruns -Hör jag en trumpet till går jag lös på nåt! Jag lät det bero med en tveksam volymsänkning. För tre veckor sedan önskade hon en bland-CD med honom. Lugna favoriter. 

 Visst är det kluriga melodier och hur kan inte ett solo låta? Det bor så mycket kreativitet häri att man träffar på nya saker mest hela tiden. Speciellt när trummisen pangar på, mitt i bara, som förstärkning till beatet. Då går jag igång!

 Blue moods hamnade på efterkälken i högen av skivor från semestern. Kanske det anspråkslösa omslaget spelade in eller så är det väl helt enkelt bara så att nån ska bli sist? Fyra låtar med en snittlängd på 6.30. Lite i tunnaste laget kände jag först men nu har jag inga synpunkter om det.

 "Nature boy" smyger igång. Visparna mot virvelkaggen känns som det fina, fina regn man låter vara kvar på bilrutan. Vibrafonens mäktiga eko till den sorgeskrudsframförda trombonen och Charles Mingus stråkförda bas är vackert så det förslår. Miles lägger sig jämsides och genast händer det saker. Melodin går nästan till ett avslut. Basen plockar upp och låter Miles presentera sig själv. Vars instrument i ärlighetens namn kan ge ifrån sig rätt skarpa toner. Här är han följsam och välkomnande i sitt två minuter långa parti. Lunket i bakgrunden fortskrider. Mingus slinker in i sitt bassolo på ett sätt som känns farligt nära kanten till brisering men reder givetvis ut det hela storartat. Melodin hämtar upp igen och han stöper nytt liv i den med ett par nyckfulla rörelser över strängarna. Hålla handen-jazz.

 

 Ren Rolls Royce cabrioletlyx ur Britt Woodmans trombon i denna defensiva och försiktigt backande, dryga minuten långa inledning. Som en fylleserenad till sin tänkta, högt så alla hör. Teddy Charles vibrafon stretchar ut "Alone together" med en högst oberäknelig slagserie, ändå hela tiden i fas. Tempot hittar upp en smula och fastnar i trombonens nyckiga slinga igen. Vibrafonens svängningar når en resonans som kan sända välbehagsilningar genom hela kroppen vid rätt tillfällen. Elvin Jones ligger där hela tiden och styr. Fjäderlätt och betraktande. Efter ett kraftfullt solo från Teddy tar Mingus vid. Han liksom stannar upp och börjar försiktigt nysta upp slingan han hade i huvudet. Upphämtningen från de övriga är som hämtad från en jazzens manual. En sorts undermelodi till inledningen och Miles lockande trumpet på det. Trombonen, nu både burdusare och mer vimmelkantig i karaktär ser till att det slutar som det gör.

 Spår av Duke Ellington och dess likar i stilrena underhållningen "There's no you". Inte en musiksal i världen hade mått dåligt av detta samlade hålligång. Tänk cigarillrök och galanta servitriser. Smilgroparna är framme och trots vimlet förstår artisterna att de är en hit! Det finns så mycket bonuspoäng att hämta så att säga. Miles, Charles, Mingus, Woodman och slutligen Elvin tar varsitt steg fram på givet kommando. Med halvminuten kvar kommer så den stiliga melodin i fokus igen. Elegant hela vägen.

 "Easy living" är så romantisk att trots det gått över tjugo år sen jag såg min fru första gången kan jag ändå känna mig lite som småkär. Visparna mot virvelkaggen gnider fram tempot och Miles låter som en sagosvan i krankaste mån. Här är det han i fokus. Trots öppningsmöjligheten innan tre minuter fortgår melodin i ett skimmer av rosenröda blad och vibrafonen som enda andra soloinstrument tar sig inte an några större utsvävningar. Mingus kontrar några gånger men håller sig annars i bakgrunden. Sen väljer de att avsluta. Trombonen släpper ridån.