Vissa saker vill man ha ett bra avslut på, så att lägga pengarna på en skiva som spelats in för att hålla kronofogden borta skulle kunna ta eggen av forna alster för gott. Nu blev det i alla fall så att jag fick hem deras självbetitlade, Idioten och Aventure. En lördagsmorgon steg jag upp och kokade kaffe åt mig och frun. Det visade sig att hon var betydligt tröttare än mig så hennes två koppar blev mina dom med. Fyra koppar, Words of wonder på mobilen och elektrisk folkmusik. Hjärtat slog dubbelslag av all koffein och hjärnan gick på högvarv av deras polskor, brudmarscher och skänklåtar. Hur kunde de låta så här nyfikna, på, nyretro och nästintill farliga på äldre dar?
Nog har även jag hyllat en skiva som ett mästerverk vid första genomlyssningen för att senare krypa till korset och hoppas att ingen hört mina lovord men här kändes det rätt hela vägen. Samma känsla infann sig dagen därpå. Så här mycket folkmusik hade jag aldrig spelat i sträck. Kebnekajse från 2009 fick dessutom följa med ut i bilen. Idioten skiljer sig lite från de två övriga med en mer rockbetonad produktion. Man hör ändå att det är Kebnekajse. Soundet intakt efter alla år!
"Barfota", en titel som på pappret andas frihet, vårkänslor och fjäriljakt känns istället kuslig. Som en mors påpekande att gärna springa ut i naturen men att även se upp för huggormens bett. Mats fiol lockar, Kennys gitarr och Görans och Thomas basar varnar. Skivans längsta spår för övrigt. Efter en basinräkning tar Mats och Kenny tag i melodin till "Fäbodpsalm". En jämtländskt lågmäld kreation i ny skrud. I bryggan blir fiolen både klagande och småpsykedelisk. Tempot är lågt.
Det är det inte i "From-Olle". Fiolgnisslet vet ingen hejd även om det är långt ifrån stökigt. Kenny spelar i samma figurer. Är det nåt jag förknippar Kebnekajse med är det Pelles trumföring. Här känns han igen! Att få en hi-hat och virvelkagge att låta som ingen annan är banne mig stort. Titellåten pendlar mellan traditionell folk och rock från den hårdare skolan. Det ryms mycket dramatik i dessa fyra minuter och gitarrsolot mot slutet håller världsklass.
Norr om Guinea där slagverkaren Hassan Bah föddes ligger Senegal. På "Senegal beat" är det handtrummorna som har huvudrollen. Smattret från skinnen är det enda som håller tempot uppe. Plockande, svajande gitarrer i lager på lager kommer och går. Mystiskt svävande ljud gör den till en sinneshöjande upplevelse. En sån låt man kan höra nya grejer i efter hur många gånger som helst.
När jag läste "Tax free" på baksidan hoppades jag faktiskt att det var en slump att de valt samma titel som Hansson & Karlsson och inte mer. Vid en närmare granskning visade det sig att de visst valt att tolka just deras nummer från magnifika Monument, släppt 1967. Detta kunde inte sluta väl var min enda tanke. Det lossnade inte direkt måste jag säga. Pelles och "Loffes" trumstil skiljer sig markant och Bosses orgel försvann och förvandlades till något helt annat. Tyngden i låten är intakt, det är i flumpartierna det händer saker. Tredje gången lossnade det helt. Stegringen i slutet med den ettriga fiolen är en djärv bearbetning som lyckas fånga essensen i låten fullt ut. Jag kunde inte bara andas ut utan se fram emot att få höra den igen.
Traditionell folkmusik återigen med "Hans & Greta". Kan vara låten innan som tog på krafterna som gör att denna inte riktigt lossnat för mig. Annat är det med "Senpolska". Där David Gilmour hissats upp på muren för sitt kanske mest klassiska solo i "Comfortably numb" har Mats klättrat upp på en bergsknalle vid Höga kusten och tonerna han frammanar sprider ett töcken över hela Ångermanland. Lägg därtill Pelles kompande kantslag som om vore inspelade i en tom 50-metersbassäng så är ödesmättnadskänslan inte långt borta.
Lika fartfylld som "S:t John" från III är "Stockholmspolska" här. För att sitta still till denna borde det krävas ett läkarintyg! "Sangenuten", hämtad från Norge och omstöpt i Sverige, avslutar Idioten. Smått suggestiv i sin karaktär sticker den ändå ut hakan och ruskar om rejält. De maler oförtrutet på och halva låten är ett enda jamparti där det ena leder till det andra. Svensk psykedelia för den garvade.
Åtta år gammal hann den bli innan jag tog tag i det hela. Lite onödigt såhär i efterhand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar