Made in England

När det kommer till musik kan ju ett skivsläpp vara så i ropet, recensenter slår upp fiffiga adjektiv ur ordlistan och om albumet syns på reklam i TV4 vet man att succén inte är långt borta. Att lyckas utan facit är guld värt. Man får en känsla, går all in och träffar jackpott. I varje fall ibland. Här slog det in. Tack gode Gud för manlig intuition.

Min relation till Made In Sweden var lika med noll när jag för ett par månader sen helt plötsligt överraskade mig själv och beställde hem tre plattor med dem. Nog för att jag gnolat med i Jojje Wadenius ”Kalles klätterträd” och blivit trollbunden av Pughs två första skivor där även Janne ”Loffe” Carlsson satt in men inte visste väl jag att svensk jazzrock var något bland det coolaste som fanns. I ärlighetens namn visste jag inte ens att det var det de spelade.

Hur som helst började jag med Snakes in a hole men stök och bök från barnen gjorde upplevelsen till en njaha-upplevelse. Nästa försök slutade på samma sätt. Made in England följde säkrast med ut i bilen och då först kunde jag bli ett med musiken. Så fort den tog slut väntade Live at the Golden Circle i CD-växlaren och när dessa snurrat ett par rundor matade jag in Snakes in a hole också. Vissa morgnar längtade jag till jobbet, förlåt, bilen och volymen skruvades upp till då lösa delar började skorra och omkörande bilister på motorvägen vred på huvudena. Fy fan vad de lirade helt enkelt. Starkt som svagt var de lika intressanta och trollbindande.

Ett par månader efter att Made in England släpptes gick medlemmarna skilda vägar. Musikaliska meningsskiljaktigheter och det uteblivna genombrottet i samband med ett evigt turnerande på gudsförgätna spelhak tog till slut ut sin rätt. Inte ens turnén i England där de spelade som förband till Colosseum fick bollen i rullning. Dock erbjöd sig gruppens basist, Tony Reeves, att producera deras kommande platta. Vilken ynnest att få sitta vid det mixerbordet!  

I ”Winter´s a bummer” hör man naiviteten som genomsyrar Jojjes bästsäljare Goda´ goda´. Skillnaden är bara att det glöder, sprakar och till sist exploderar här. Bo Häggströms innovativa basspel ger låten pondus och volym. Tvillinggitarrer kan vara hur rätt som helst men när han och Jojje gör samma sak på varsitt instrument händer det grejer i mig. Tommy Borgudds friskt vevande trumstockar i jazztakter man inte trodde var möjliga höjer temperaturen betydligt. Partiet med mellotron banar väg för ett av de mest makalösa gitarrsolon i min samling. 

”You can´t go home” bjuder på högenergisk instrumenthantering trots att melodin är rätt snäll egentligen. Det bubblande småpsykedeliska solot mitt i fångar uppmärksamheten och gör versen därefter mer angelägen.

Drömska ”Mad river” vävs samman av ömt arrangerade stråkinstrument. Det är storslaget utan att bli överdådigt. Refrängen kommer lika otippat som välkommet med sitt långsamt stöddiga groove. Och vilken orgel de stoppar in där!

Så osvenskt eklektiska som det bara är möjligt drar de igång ”Roundabout” i japansk stil för att senare låta Bosses bas få igång gunget. Den enkla melodin från pianot gör versen levande och Jojjes akustiska sologitarr ger låten ännu en dimension. 

Hur många gånger jag än har lyssnat på ”Chicago, mon amour” kan jag inte förlika mig med den. Det är så snällt att jag får plitor och texten så pubertalt lidelsefull att det gör ont att lyssna. 

Som tur är står ”Love samba” på tur. En fascinerande resa i rytmer och precis så galen en jazzig samba kan låta. Det är full gas och kontrollerad inbromsning om vartannat. Låten innehåller även det förhatliga trumsolot. Skillnaden är dock stor på Tommy Borgudd och Peter Criss. Här liras det så det står härliga till. En låt att älska.

Först tog jag ”Blind Willie” för en lättviktare, baserat på den glada melodin. Dessutom är den förstärkt med ett Las Vegassound från blåssektionen men jag har lagt märke till att huvudet guppar med numera.

”Little cloud” återfanns redan på Snakes in a hole och är aningen skitigare där. Här stöper de om den till en funkig vinnare med ett sagolikt gitarrsolo och ett studsigare trumbeat. Det är här man inser vilken tjänst man gjorde sig själv när man valde att spela skivan på hög volym.

Nu blev det väldigt många adjektiv härifrån också. Jag blev helt enkelt så begeistrad i Made In Sweden att jag inte hade något val. Det finns även ett annat omslag som du ser på Youtubeklippet nedan.

Ash Ra Tempel

Ash Ra Tempel visade sig vara mitt årgångsvin. Jag visste att när väl stunden var inne skulle njutningen vara fulländad. 

Jag gick i första ring när Seven up damp ner genom brevinkastet. Skivan där Timothy Leary, som då flytt USA, gästade. Den var i ärlighetens namn rätt sunkig trots flera helhjärtade försök att ta den till sig. Skam den som ger sig, tänkte jag och köpte New age of Earth med gruppen som då endast hette Ash Ra. Inte alls vad jag förväntat mig men det har under årens lopp visat sig ha ringa betydelse. Mycket synthar och så svävande att den varken hade någon övre gräns eller botten. Vissa dagar var den genialisk, andra gick den en förbi. 

Ibland är jag bra glöttig måste väl påpekas, för jag har inte känt mig mogen eller ens värdig att köpa ”de viktiga” Ash Ra Tempelplattorna. Hur kommer det att låta? Jag var helt novis tills för ett par dagar sedan.  

Nu hade jag gjort slag i saken och beställt två, enligt kritiker och fans, tungviktare i genren och för varje dag som gick och dessa inte var komna kändes som de längsta i mitt liv. Lite som att som havande kvinna gå över utsatt datum kan jag tro! 

Fem låtar fördelade på två skivor. Kan det egentligen bli fel? Manuel Göttsching, gruppens enda stadigvarande medlem hade dessutom remastrat. Klaus Schulze som på allvar slog igenom som soloartist hade varit med i originaluppsättningen av Tangerine Dream men redan efter första plattan lämnade han gruppen för att istället vara med i denna nybildade trio. Rastlös eller nåt lämnade han efter ännu en debut och blev trummisen som bytte till synthesizer. Ett inhopp på Join inn från -73 blev det dock. Den något mer anonyma Harmut Enke var med tills gruppen mer eller mindre blev Manuel Göttschings soloprojekt. Tysklands meste producent, Conny Plank, står krediterad som toningenjör på debuten som jag tänkte sätta i fokus nu.

Tjugo minuter långa ”Amboss” smyger igång med varma synthljud som avslöjar dunkla musikaliska motiv. Tre minuter in hörs Schulzes domedagstrummor. Lager på lager byggs på och ljuden studsar mellan högtalarna. Manuel jobbar frenetiskt upp och ner på gitarrhalsen och känslan av att väggarna krymper infinner sig ganska så snart. Lugn, det är inte så jobbigt som det låter! Men att solot aldrig verkar sluta är ett faktum. Nya infallsvinklar dyker upp hela tiden och ändrar kursen. Första genomlyssningen var det runt tio minuter in som jag förstod att detta var en skiva som verkligen krävde full uppmärksamhet och helst avsatt tid för maximal njutning. När Manuel står ensam i en strid ström av rundgångar och bara fortsätter och fortsätter tror man att galenskapen satt honom i sina klor. Klaus och Harmut dundrar på för allt vad de är värda efter detta och tillsammans avslutar de i ännu en smärre kaosartad stil. I 3/4 av låten hinner man knappt andas. Man behöver bli rejält överkörd då och då.

Inledningsvis låter ”Traummaschine” som Tangerine Dream med långa svävande ljud som både känns välkomnande och ödsligt kalla. Som om små väsen pockar på uppmärksamheten och trots dimman och mörkret låter man sig luras med dem. Man vet om det men kan inte hålla emot. Åtta minuter in hörs för första gången en gitarr med de sprödaste toner, så ekodränkta, i ett härligt lömskt strummande. Klaus handtrummor bygger på stämningen och elgitarren som letar sig fram signalerar röd flagg. Basgången runt fjorton minuter låter som ”Careful with that axe, Eugene” och plockar effektivt ner låten och en av de skönaste gitarrsounden uppenbarar sig. Lugnet är totalt och närvaron likaså i ett par minuter innan de återigen sakta låter saker att hända. Men det blir inga explosioner. Dörren till kaos är stängd. När skivan är slut inser man vilken resa man varit ute på.

Fyra album återstår att införskaffas. Nu är jag redo för mer och beredd på allt de har att erbjuda, vare sig de heter Ash Ra Tempel eller Ash Ra. Detta instrumentala mästerverk kom precis när jag behövde det och Schwingungen, kryddad med sång, som kom året efter är precis lika bra det. 

Man

Jag gillade att lära mig saker i skolan men om sanningen ska fram satt jag oftare med Bonniers rocklexikon än skolböckerna. Vad var egentligen det periodiska systemet jämfört med The dark side of the moon? Jag kunde relatera mer till det jag fick fram när vinylen snurrade än det att efter två timmar i en immig skolbuss stå och titta på de bastanta väggarna i Glimmingehus.

När majoriteten av klassen dagen efter melodifestivalen tyckte det var för jävligt att Lasse Holm och Monica Törnell snuvat Style på förstaplatsen gick jag fortfarande i ett lyckorus då jag hört Gilmours solo i ”Comfortably numb” för första gången. Jag var självutnämnd retroman som likt Ferdinand satte sig på sin favoritplats och drömde bort vardagen och började skriva på den Måste-ha-lista som än idag har en tendens att bara bli längre och längre.

Jag kom inte längre än till att läsa om Man. Jag kunde rabbla en hel del skivor de släppt men sen rann det ut i sanden trots att jag med min skrivmaskin skrev Man: Maximum darkness. Deras magnum opus enligt författaren. John Cippolina från Quicksilver Messenger Service medverkade och de var ju ett annat högintressant band jag återkom till  i boken med jämna mellanrum. För cirka fyra år sedan bläddrade jag fram en dubbel-CD i nån reahylla med dem; The dawn of Man som inte gav mig ståpäls direkt. Men så satt jag hemma hos Patric och hinkade öl och framåt småtimmarna blev det dags för Man helt plötsligt. Vi spelade b-sidan tre gånger i följd. Han visste inte att den var så bra och jag visste inte att det kunde vara så bra! Väl hemma igen tog det mig mindre än fem minuter innan skivan var beställd.

”Romain” är en smårockig låt med Dead-vibbar runt Workingman’s Dead (också släppt 1970) och även en del Quicksilvertendenser känns igen. Slidegitarren pushar oförtrutet melodin i rätt riktning och med små medel lyckas de få upp pulsen strax innan refrängerna. Små psykedeliska inslag mot slutet tas tacksamt emot.

Inte genreanpassade dyker de rakt ut i en country & western och förvandlar Wales bördiga slätter till ett solblekt prärielandskap. Och de gör det lika bra som New Riders of the Purple Sage hade gjort. Det finns ju de som passionerat lyssnar på doom metal men helt förkastar death metal. Lyckligtvis är jag befriad från sådana begränsningar och studsar glatt med i ”Country girl”. Svänger det så gör det ju!

Den ambitiöst döpta instrumentala 13-minuterslåten ”Would the christians wait five minutes? The lions are having a draw” är proggigast på skivan. I det långsamma tempot slår trummisen runt i princip hela tiden och träffar cymbalen fler gånger än man orkar räkna. Detta är inte till låtens nackdel och att den inte utvecklas särskilt mycket är inte heller det något som stör. Ibland hör man tendenser från tidiga Pink Floyd. Runt åtta minuter in uppenbarar sig en ödesmättad kör som för tankarna till en illavarslande gudstjänst där fokus ligger på skuld och prästen, med saliven sprutande ur munnen, vräker ur sig ord som skärseld, evigt lidande och Guds vrede. A-sidan slutar i moll med andra ord.

Pianot i ”Daughter of the fireplace” är otroligt missvisande för detta är en smått ond låt som med full kraft angriper lyssnaren och skakar om rätt rejält. Som en hybrid av Groundhogs och Status Quo. Sångaren låter lite likt Johnny Winter då han grymtar till. 

”Alchemist” med sina stöddiga 21 minuter är med råge mer utflippad än vad något band från den amerikanska västkusten någonsin lyckades med. Den smyger igång och pipiga orgeltoner som från en vettskrämd morsetelegraferare börjar ljuda. Två gånger om kommer sedan ett hjärtskriande gällt skrik som eskalerar i högst fem sekunder vardera. Kavlugnt igen. Trestämmig, långsam sång leder sedan till det tyngsta partiet Black Sabbath aldrig vågade spela in. Men för att göra saker och ting riktigt ordentligt väljer de att återigen tassa fram och det är här de riktigt psykedeliska grejerna börjar hända. Alla dessa småljud som de lägger in! I flera minuter spelar de samma slinga om och om igen som sakta men säkert ökar i intensitet. Det är en mäktig resa. Med dryga två minuter kvar drar en dragspelsmelodi drar igång. Pigg och alert. Och detta skruvar de till med största lysergisk precision. 

Nu vet jag att jag inom en snar framtid äntligen ska bocka av Maximum darkness från listan. Det är så det fungerar väl? 

Hittade bara detta liveframträdande. Nerbantad version men full av testosteron!                

Rubycon

En andra chans. Jag gav Alpha centauri just en sådan. Jag var på vippen att ge bort mitt ex eftersom det albumet inte passade som bakgrundsmusik till behandlingen min fru gav mig i sin klinik. Jag hade tidigare ägt sex-sju stycken skivor med Tangerine Dream men nog aldrig på allvar förstått deras plats i musikhistorien. Känslan man får när man inser att dessa skivor sedan sålts i butiken är inte speciellt rolig. Pengar är verkligen inte allt. Som plåster på såren fanns de för en relativt billig läropeng på eBay. 

Det ramlade in gamla titlar som med nya, fräscha öron fick chansen och tog den. Edgar Froese och kompani hade uppenbarligen förpassats till skamvrån av en ouppmärksam köpare en gång i tiden. 

Hemma i Östra Ljungby på 80-talet hade brorsan en dubbel-LP med dom med titeln Poland - The Warsaw concert. Omslaget hade allt en ung grabb med musikdrömmar kunde önska och nog lät musiken mystisk och samtidigt främmande. Jag lät det bero i sisådär tjugo år. 

I september -01 var jag och Marina i USA samtidigt som Al Qaida kapade fyra flygplan och för evigt ändrade rutinerna för incheckning på världens flygplatser. Alla flygningar ställdes in och jag fick gå loss i skivaffärerna i ännu en vecka. Det var då jag första gången fick syn på Zeit, Exit, Force majeure, Phaedra, Cyclone och Ricochet. Visst var det bra men just då krävde jag mer action och dessa placerades i vad min äldste vän kallar -Det svarta hålet. Väl där fanns det ingen återvändo.

Så till dilemmat som drabbar de flesta skiventusiaster: Jag har inget bra i samlingen. Utan vare sig djupare eftertanke eller mål ger man sig ut på jakt efter nya samlarobjekt. Jag synade refuserade skivor och såg Alpha centauri i högen. Just den CD-skivan såg billig ut, som en dålig best of, fast med endast tre spår. Kollade noga på baksidan och såg 1971. Ett bra musikår indeed! När andra spåret, ”Fly and collision of Comas Sola” var slut hastade jag lyriskt till frun och orerade, säkerligen osammanhängande, hur vansinnigt bra detta faktiskt var. Skivan som inte var den ambientupplevelse jag önskat under bowenterapin var ju nåt helt annat. De mest kraftfulla trummorna gjorde att en inre explosion detonerade i min hjärna. Allting sattes ur spel.

Spotify nästa. Polletten ramlade ner. Köpkraften var stor igen! Phaedra var först ut. Musik för det lågmälda sinnet. Poland - The Warsaw concert kom i rätta händer kändes det som, trots partier som framkallade bilder från forna deckarserier. Stratosfear som jag tidigare inte haft visade mig runt i electronicaland på bästa tänkbara sätt. Zeit som ofta saknar både takt och normal låtuppbyggnad visade sig vara det jag saknat mest utan att ha en aning om det. 

Sen kom Rubycon i postlådan. Skivan som sedan dess gått oavbrutet i stereon. Två låtar, vardera sjutton minuter långa. Tänker inte i detalj gå in på hur dessa låter utan mer förklara hur de drabbar lyssnaren. Detta var deras tredje släpp på Virgin. Phaedra sålde otroligt bra och efter liveskivan Ricochet var de hetare än någonsin. De bryter ingen ny mark här och den är egentligen inte bättre än föregångarna men nerven i musiken är total. Det är ingen skiva man sätter på när man ska meditera för spänningen är mer närvarande än lugnet. Alla teman flyter ihop. Bäst beskrivet blir nog en jämförelse med omslaget till Yesskivan  Close to the edge från -72 där det gröna övergår till svart och man vet inte var skiftet tar vid. Men mest grönt är det i ”Rubycon pt 1” och svartast i ”Rubycon pt 2”. 

 Denna återupptäckt har lett mig vidare in i krautrockens förlovade värld och detta ska nog få vintern att passera smärtfritt. Cluster, Harmonia, Ash Ra Temple, Klaus Schulze m.fl står för dörren.