Millionaires and teddy bears

Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att köpa min första LP med Kevin Coyne. Nere i Malmö, i en butik som nog faktiskt var mindre än min och brorsans, bläddrade jag fram Millionaires and teddy bears. Jag måste fastnat för det grafiska för än idag tycker jag att det är bland det mest abstrakta i min skivsamling. 

Jag bodde utan skivspelare mitt i veckan och åkte upp till Ängelholm varje helg så jag levde ovisst där ett par dagar. Den enda frågan jag sedan ställde mig själv var om b-sidan ens kunde vara i närheten så bra som det jag precis fått höra. För att inte bli alltför besviken spelade jag en annan skiva först. Gud vet vilken! Sanningen är den att melodierna tappar lite emellanåt fast texterna är fortfarande som i slutskedet på en Lars Norénpjäs och med handen på hjärtat skulle jag inte vilja ha någon utbytt mot till exempel ”Shrangri-La” eller ”Marlene”. Det känns att svärtan tilltar och peakar i avslutande ”The world is full of fools”. Sen dess har jag alltid spelat skivan i omvänd ordning. 

Så det är ”Let me be with you” som då helt logiskt blir först ut här med. Trots ett akustiskt komp suger den new wave-preparerade elgitarren tag som sakta men idogt försöker brännmärka varje hopplös själ. Och det passar så väl in till texten om den sorts förlorad kärlek man hör om på TV4-nyheterna. 

 ”Marigold” tolkar jag som en provocerande, om än nödvändig, feministisk text till en sparsam instrumentering med en svårfångad orgel som likt en fjäril lyckas hålla sig ifrån håven för att istället visa upp sin prakt tillräckligt länge för att den jagande ska få uppleva storheten i att på ett stillsamt sätt uppleva friheten eller lockelsen till den.      

Kevin sjunger sina texter mer som ett manus och har man väl insett att han träder in i sin karaktär blir det lättare att förstå honom när han i en och samma sång kan låta uppgiven, fly förbannad, likgiltig och passivt aggressiv. Lägg då till hans naturligt nasala röst med drag av en vresig heshet. Det är då låtar som ”Don’t blame Mandy”, trots avsaknaden av en stark melodi, ändå kan växa sig stark och lämna ett bestående avtryck hos lyssnaren. 

I ”Little miss Portobello” vävs människans utopiska önskningar samman med tyngden från omvärldens omedvetna, samtidigt förgörande vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-mentalitet. Hade det inte varit för den poppiga basgången halvvägs in i refrängen skulle det här enbart vara en låt för eftertänksamhet. Världen hänger tungt på Portobellos axlar men du vet att det lika gärna kunde varit du. 

”Wendy´s dream” är en stillsam pianoballad som med hjälp av ett hjärtekrossat dragspel i bästa tänkbara samspel med texten både förminskar en och samtidigt får en att förstå att drömmar är gratis men kan både vara förödande och oftast till ingen nytta.

Jag får uppleva ”The world is full of fools” innan ”People” och jag njuter till fullo varenda gång. Denna orgelmättade melodi som Joe Cocker aldrig kunnat framföra trovärdigt trots alla rätta element. 

Då kommer ”People” som textmässigt är så lättförståelig att man som förälder bör sprida budskapet vidare till sina älskade barn. Förstärk det goda, förklara det onda. Lägg till det mest osannolika trumkompet som smyger sig in och du har en liten aning om hur Kevin Coyne fungerade. 

Han tog helst inte den strömlinjeformade vägen, något storbolaget Virgin med förmodad vånda försökte bearbeta under åren. Detta berättas med en axelryckning i smått fantastiska ”Having a party”. En bastrumma var fjärde takt som huvudingrediens och en murkig gitarrton som trogen partner och sen en refräng som trots utan större finesser skakar om och förstärker nerven. 

Jag tror att ”I’ll go too” är hans mainstream magnum opus. Lägger ingen värdering i det men under åren har jag sett ett par fötter försiktigt stampa takten under bordet och i hemlighet mått bra. Den har en enkel refräng, en varm orgelton och ett medryckande akustiskt komp, så varför inte?

”I’m just a man” kan vara lika svår att förklara storheten med som när man i ett utlämnande berusat tillstånd på allvar börjar förklara hur tomt och innehållslöst livet hade varit utan ens partner. Men att vakna upp morgonen efter och se sin älskade i ögonen och veta att orden man sa inte var ett enda ord för mycket är precis vad den här låten handlar om. 

”Pretty park” är en excentrisk engelsmans hyllning till bluesen och till tidlösheten i en enkel melodi där byggstenarna består av samspelet och förståelsen mellan material och framförande. 

Det är med glädje jag lyfter tonarmen och hoppas på fler intima möten.

Han har släppt 34 album sen 1969, därav två album med Siren, fram till sin död 2004 som ohämmat tar upp drama, kärleksångest, arbetarklassredogörelser och legitim galenskap. Han har jobbat med artister som Zoot Money, Brian Godding och Andy Summers. Radiodiscjockeyn John Peel hyllade honom till skyarna. Han dog blott 60 år gammal i Nuremberg, Tyskland. 

Jag äger en tavla han målat.

   

Grateful Dead

Min relation till Grateful Dead har med bestämdhet stärkts under åren. Det börjar alltid med en skiva. I mitt fall 1970 års andra släpp, American beauty. Sen är jag sån att det är studioalbumen som står högst i kurs. Det tog mig faktiskt rätt många år innan dessa stod prydligt på rad. 

Men sen är det bara så att Dead gör sig allra bäst live. Det har skivbolagen insett också. Jag äger numera jättemånga officiellt utgivna konsertupptagningar och kan på fullt allvar sitta och säga till min förstående fru -Ikväll är jag sugen på nåt från -74, och sedan kura ner mig i soffan och sakta somna in, kanske under övergången mellan ”China cat sunflower” och ”I know you rider”. Då och då hör jag en nerv i musiken som tidigare gått mig förbi och blir så uppslukad att det är omöjligt att somna ifrån det. Ibland kommer man hålögd till jobbet där kaffet är enda räddningen!

Skivan i fokus den här gången är debuten från 1967. Inhandlad på vinyl från Garageland records postorderkatalog någon gång under gymnasietiden men inte fullt ut älskad av mig förrän nu på senare år. Förmodligen har bandets egen syn på skivan spelat in i mitt omdöme här. Inspelad under en helg i Los Angeles med adhd-medicinen Ritalin i allas blodomlopp utom fyllkajan Pigpen. Det märks att de är något uppskruvade för när låtarna spelas live är tempot betydligt lägre. ”Cold rain and snow” är alltid mer än dubbelt så lång spelat från en scen. Spaghettiwesternkänslan och 60-talspopen är då som bortblåst och sen skrumplevern tog Pigpen vid 27 års ålder försvann även den ylande Hammondorgeln. Av nio låtar är bara två original och inte en enda gång har jag hört ”The golden road (to unlimited devotion)” live och för att hitta ”Cream puff war” i annat än i denna studioversion blir man tvungen att skaffa 5-CD-boxen So many roads. Det är två högenergiska små pärlor som personifierar glädjen och utopin med hela flower powerrörelsen. Blott 20 år och yngst i gruppen tar Bob Weir hand om sången på två av låtarna. ”Beat it on down the line” låter som hämtad från Moby Grapes första LP. En smittsam melodi med hög bpm. På ”New new Minglewood blues” låter det som han försöker låta lite äldre än han är. Det blir ett härligt gung mellan de två gitarrerna och orgeln och Bill Kreutzmanns trumföring är givetvis fylld till bredden med finesser. ”Sitting on top of the world” är en gammal jugbandlåt från 30-talet och ska inte förväxlas med den Cream gjorde en cover på. Återigen är tempot högt och solot från Garcia precis så bra som det är möjligt. Bluespuristen Ron ”Pigpen” McKernan tar sig an ”Good morning little school girl”. Hans röst är som vanligt rå och opolerad men han lyckas ro hem det utan minsta tvivel. Trots instängdheten inne i studion blir slutresultatet dynamiskt. Att Weir förmodligen är rockvärldens mest sparsmakade rytmgitarrist och Garcia helst inte spelar en låt likadant två gånger får låten att lyfta avsevärt. ”Morning dew” får bäst presentation när klockan tickar mot en kvart så det känns som en miniatyrtolkning med dessa fem. Men herre Gud vad de presterar! Jerrys lidelsefulla röst blir mer och mer sargad ju längre han kommer i texten som handlar om kalla krigets värsta fasor. Att jazzartister lyckades få med en tiominuterslåt på sina skivor är en sak men i rockens värld var detta i det närmaste otänkbart. ”Viola Lee blues”, lagd sist på b-sidan, är just en sådan. Detta är dessutom albumets höjdpunkt. Bra stämsång, en smått ond sologitarr här och var, ett groove från rytmsektionen som slår de flesta på händerna och ett magnifikt crescendo som landar tryggt i bördig Chicagojord.

1967 var på skivfronten i Bay Area Jefferson Airplanes år med utsökta Surrealistic pillow och Country Joe & the Fishs Electronic music for the mind and body hamnar inte långt efter. Bronsmedaljen knep Grateful Dead! Det är en skiva för alla med en förkärlek till västkustpsychen och den frihetskänsla som strömmade där i Kalifornien ett tag.

Suomen pojat/CCK-9

Jag fick ett meddelande på Facebook som handlade om ett nytt skivbolag som uteslutande skulle ge ut vinylsinglar. With a twist!

Idén är banne mig briljant och en smula djärv dessutom. Tre man starka Thunder & Lightning Records pressar etthundra exemplar av en splitsingel som inte går till försäljning. Man byter en singel mot en ny singel. Trading i sann 80-talsanda med andra ord. -Men om nu någon skickar ”Yes sir I can boogie” eller nåt annat skit, var jag tvungen att fråga, vad händer då? Tanken hade slagit honom men han verkade inte särskilt orolig. Sedan var turerna många och långa. En smått galen managerfru på halsen, kalla fötter från nåt håll, förseningar i tillverkningsprocessen och annat rock n rollstrul.

Men sen var den här: Volume 1. Mik, själva idéknäckaren bakom det hela har aldrig satt sin fot i butiken pga geografiska skäl men för att göra bilden lite klarare har han av kanske åtta inköp specifikt bett om just en LP. -Ge mig lite riffrock den här gången! Tydligen har jag prickat rätt för nu sitter vi på fyra ex efter en bytesaffär (som också fick tummen upp). Men hur kan nu Vinylpågarna göra för att inte skita ner sig i den här byteshandeln? Vi säljer dem för inköpspris så klart!

Och hur låter då första släppet? På A-sidan härjar helsingborgsbaserade Suomen Pojat. Först trodde jag att jag råkat komma åt knappen för 78 varv men någon sådan finns ju inte på min Rega P2:a. Det är no-brainerrock med Koskenkorvaandedräkt som drabbar en hårt och trots att rösten inte riktigt håller fick både jag och min hårt rockande son lust till ohämmat röjande på vardagsrumsgolvet. På skivans andra A-sida tar Norrköpings otyglade bluesrockslynglar CCK-9 kommandot med en sångare som bär viss likhet med Blackie Lawless och ett groove som fanimej inte lämnar huvudet på flera timmar. Det är riktigt kul att bli knockad på detta vis!

Nästa gång du besöker butiken så se till att införskaffa denna högst limiterade utgåva. Du gör det i en tid med fildelning och upphovsrättslagar som i det närmaste likgiltigt kringgås och du gör det med stil.