Millionaires and teddy bears

Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att köpa min första LP med Kevin Coyne. Nere i Malmö, i en butik som nog faktiskt var mindre än min och brorsans, bläddrade jag fram Millionaires and teddy bears. Jag måste fastnat för det grafiska för än idag tycker jag att det är bland det mest abstrakta i min skivsamling. 

Jag bodde utan skivspelare mitt i veckan och åkte upp till Ängelholm varje helg så jag levde ovisst där ett par dagar. Den enda frågan jag sedan ställde mig själv var om b-sidan ens kunde vara i närheten så bra som det jag precis fått höra. För att inte bli alltför besviken spelade jag en annan skiva först. Gud vet vilken! Sanningen är den att melodierna tappar lite emellanåt fast texterna är fortfarande som i slutskedet på en Lars Norénpjäs och med handen på hjärtat skulle jag inte vilja ha någon utbytt mot till exempel ”Shrangri-La” eller ”Marlene”. Det känns att svärtan tilltar och peakar i avslutande ”The world is full of fools”. Sen dess har jag alltid spelat skivan i omvänd ordning. 

Så det är ”Let me be with you” som då helt logiskt blir först ut här med. Trots ett akustiskt komp suger den new wave-preparerade elgitarren tag som sakta men idogt försöker brännmärka varje hopplös själ. Och det passar så väl in till texten om den sorts förlorad kärlek man hör om på TV4-nyheterna. 

 ”Marigold” tolkar jag som en provocerande, om än nödvändig, feministisk text till en sparsam instrumentering med en svårfångad orgel som likt en fjäril lyckas hålla sig ifrån håven för att istället visa upp sin prakt tillräckligt länge för att den jagande ska få uppleva storheten i att på ett stillsamt sätt uppleva friheten eller lockelsen till den.      

Kevin sjunger sina texter mer som ett manus och har man väl insett att han träder in i sin karaktär blir det lättare att förstå honom när han i en och samma sång kan låta uppgiven, fly förbannad, likgiltig och passivt aggressiv. Lägg då till hans naturligt nasala röst med drag av en vresig heshet. Det är då låtar som ”Don’t blame Mandy”, trots avsaknaden av en stark melodi, ändå kan växa sig stark och lämna ett bestående avtryck hos lyssnaren. 

I ”Little miss Portobello” vävs människans utopiska önskningar samman med tyngden från omvärldens omedvetna, samtidigt förgörande vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-mentalitet. Hade det inte varit för den poppiga basgången halvvägs in i refrängen skulle det här enbart vara en låt för eftertänksamhet. Världen hänger tungt på Portobellos axlar men du vet att det lika gärna kunde varit du. 

”Wendy´s dream” är en stillsam pianoballad som med hjälp av ett hjärtekrossat dragspel i bästa tänkbara samspel med texten både förminskar en och samtidigt får en att förstå att drömmar är gratis men kan både vara förödande och oftast till ingen nytta.

Jag får uppleva ”The world is full of fools” innan ”People” och jag njuter till fullo varenda gång. Denna orgelmättade melodi som Joe Cocker aldrig kunnat framföra trovärdigt trots alla rätta element. 

Då kommer ”People” som textmässigt är så lättförståelig att man som förälder bör sprida budskapet vidare till sina älskade barn. Förstärk det goda, förklara det onda. Lägg till det mest osannolika trumkompet som smyger sig in och du har en liten aning om hur Kevin Coyne fungerade. 

Han tog helst inte den strömlinjeformade vägen, något storbolaget Virgin med förmodad vånda försökte bearbeta under åren. Detta berättas med en axelryckning i smått fantastiska ”Having a party”. En bastrumma var fjärde takt som huvudingrediens och en murkig gitarrton som trogen partner och sen en refräng som trots utan större finesser skakar om och förstärker nerven. 

Jag tror att ”I’ll go too” är hans mainstream magnum opus. Lägger ingen värdering i det men under åren har jag sett ett par fötter försiktigt stampa takten under bordet och i hemlighet mått bra. Den har en enkel refräng, en varm orgelton och ett medryckande akustiskt komp, så varför inte?

”I’m just a man” kan vara lika svår att förklara storheten med som när man i ett utlämnande berusat tillstånd på allvar börjar förklara hur tomt och innehållslöst livet hade varit utan ens partner. Men att vakna upp morgonen efter och se sin älskade i ögonen och veta att orden man sa inte var ett enda ord för mycket är precis vad den här låten handlar om. 

”Pretty park” är en excentrisk engelsmans hyllning till bluesen och till tidlösheten i en enkel melodi där byggstenarna består av samspelet och förståelsen mellan material och framförande. 

Det är med glädje jag lyfter tonarmen och hoppas på fler intima möten.

Han har släppt 34 album sen 1969, därav två album med Siren, fram till sin död 2004 som ohämmat tar upp drama, kärleksångest, arbetarklassredogörelser och legitim galenskap. Han har jobbat med artister som Zoot Money, Brian Godding och Andy Summers. Radiodiscjockeyn John Peel hyllade honom till skyarna. Han dog blott 60 år gammal i Nuremberg, Tyskland. 

Jag äger en tavla han målat.