Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

torsdag 17 november 2016

The second

I min samling stod två skivor med Steppenwolf. At your birthday party och en halvobskyr liveskiva vid namn Early Steppenwolf. Och så hade jag ”Born to be wild” på en 60-talssamling. Rock & roll rebels från -87 hade jag kastat ut för länge sedan. En kväll la någon i en musikgrupp på Facebook upp en låt med dem och jag valde att starta Youtubeklippet. Det var ”Don’t step on the grass, Sam”. En halvtimme senare var deras två första skivor beställda. 

Mina förutfattade meningar om John Kay & co som ett låt-oss-verka-tuffare-än-vi-kan-leva-upp-till-band fick sig en rejäl näsbränna. Båda skivorna var en salig blandning av hård rock, psych, folk och blues utan att för den sakens skull kännas splittrade. Gruppen bildades i Los Angeles och bara det faktum att de lyckats ducka för min radar, då både The Doors och Love kom från samma stad, är bra märkligt.

The second inleds med den mjuktuffa ”Faster than the speed of life”. Den känns som en välpolerad garagerockdänga. Den skitiga gitarrtonen och den medryckande pianoslingan får den att lyfta efter ett par genomlyssningar. 
När John Kay sjunger som allra coolast låter det som om han sjunger genom en gammal kaffeburk. Och när resten av bandet spelar som ett elektrifierat deltabluesband svänger det ordentligt vill jag lova. Det är i klass med John Mayall & The Bluesbreakers när de spelade så rått de bara kunde. ”Tighten up your wig” är precis så skitig man vill ha den. 
Först när ”None of your doing” drar igång tvekar man om detta kan leda till något gott. Den übersnälla orgeln får The Mamas & The Papas att likna läderrockare och John sjunger så innerligt att det söker mig. Men det tar bara en halv minut innan de tuffar till sig med trummor och ett par skeva gitarrtoner. Så pendlar de låten igenom och dynamiken vinner över tvivlet.

”Spiritual fantasy” däremot kan jag inte förlika mig med. Akustisk gitarr, stråkar och ett försök att låta pretentiöst engelska funkar inte helt enkelt. Synd på en sån titel.
Annat är det med ”Don’t step on the grass, Sam”. Man sugs in i det långsamma tempot med detsamma. Basgången pockar på ens uppmärksamhet och gitarrerna slingrar sig som livsfarliga ormar. När sen orgeln fyller på är den komplett. Man hör att de menar allvar att lagens långa arm ska ge fan i deras gräs. 
Skivans mest tidstypiska låt ligger sist på första sidan. ”28” är bra men inte exceptionell då hundratals andra grupper gjorde liknande låtar över hela den amerikanska kontinenten. 

Klassikern ”Magic carpet ride” är det däremot klös i från början till slut. Den hypnotiska gitarren i det överväldigande psychpartiet som varar i halva låten är briljant, orgeln magnifik och de spöklika gitarrtonerna som sticker fram här och var skickar lyssnaren in i en annan dimension. Återstoden av plattan är i det närmaste ett bluesmedley där ”Disappointment number (unknown)” i början känns som en morgon på tuggtobak och ett konstaterande efter en snabb koll under stråhatten att det lär bli varmt idag med. Det är en ledig melodi som sakta men säkert tar sig. 

”Lost and found by trial and error” känns som ett helhjärtat försök av Procol Harum att lira country. Men halvvägs in i låten känner man igen svänget och de slänger in ett munspel i mixen som är helrätt. Utan någon förvarning är de framme vid ”Hodge, podge, strained through a Leslie” där Goldy McJohn spelar sin orgel med en entusiasm som går rakt in i hjärtat. Resten av bandet hakar på och det är först då man inser att de inte sjungit ett enda ord. Lika glädjefylld är ”Resurrection” med sina call and responsekörer och bluesiga finesser. Tänk Creedence och Bob Seger på samma scen och du är rätt nära sanningen.
Med ”Reflections”, knappa minuten lång, bryter de sångcykeln med svårmodig cembalo och en psalmliknande sånginsats.


När jag gör upptäckter som dessa med ändå relativt stora band hemsöks jag av tanken på hur mycket bra musik man egentligen missar. Lite som jag ryser när någon frågar vad jag gillar och nämner Pink Floyd. -Jaja, det är dom med ”Another brick in the wall”. Steppenwolf hade mer än ”Born to be wild”, det vet jag med säkerhet nu!

1 kommentar: