Min sida i cyberrymden där jag delar med mig av mina tankar om musik i alla dess former

måndag 12 augusti 2013

Easter everywhere


13th Floor Elevators andra LP måste nog ses som Texas allra ädlaste psychjuvel.

Ett år efter debuten har de spelat ihop sig till en livsfarlig enhet och trots att singelframgångarna uteblev presenterar de här ett odödligt mästerverk. Det spelades garagerock över hela den amerikanska kontinenten vid det här laget men sällan, om ens någonsin, blir resultatet så här bra. Deras kärlek till LSD är vida känd och det sägs att alla repetitioner, livespelningar och inspelningar gjordes under inverkan på denna hallucinogen. Fyra av medlemmarna åkte dessutom dit för marijuanainnehav, ett brott som i deras hemstat inte sågs med blida ögon. Efter ännu en dom 1969 påstod Roky Erickson att han var mentalt störd, efter sin försvarsadvokats inrådan och dömdes till behandling på mentalsjukhus där elchocker och tung psykofarmaka stod på menyn. Men nu är vi två år fram i tiden. 1967 stegade fem acidheads in i International Artists studio med sin tidigare anlitade producent Lelan Rogers, bror till Kenny, som även varit involverad med Texasgrupperna Lost & Found, The Red Krayola och Children. Nio egna kompositioner och en Dylancover blev resultatet. 

Åtta minuter långa inledande ”Slip inside this house”, komplett med Tommy Halls elektrifierade lerkruka med dess bubblande ljud, är som en vansinnesfärd i baksätet på en psykedeliskt målad Buick. Roky låter lika desperat som mässande. Melodin är enkel och drivet i kompet så fulländat det bara är möjligt. Man kan omöjligt värja sig. ”Slide machine” som följer därpå är en lugn låt med ett gitarrljud som känns så otroligt varmt och tryggt. ”She lives (in a time of her own)” låter lite som om Arthur Lee spelat med Golden Dawn. En spännande konstellation minsann! En upptempolåt med plockande elgitarr, försiktig körsång och även en delikat boogiekänsla här och var. På Stacy Sutherlands ”Nobody to love” följer elgitarren hans röst och i rytmsektionen uppstår en viss latinkänsla. Först tyckte jag detta var den svagaste låten men har nu, tio år senare, konstaterat att en sådan inte existerar.
Bob Dylans ”Baby blue” är en fantastisk tolkning där Rokys gitarrspel är riktigt delikat och dränkt i eko. Trummisen Danny Thomas visar att han inte bara kan ånga på i garagerocktempo utan smeker fram takten som en oerhört lyhörd musiker. Coola ”Earthquake” har väl allt som en domedagsprofetia bör innehålla. Intensivt tempo, i princip oavbruten sång och ylande gitarrbreak. Balladen ”Dust” med akustisk gitarr och Rokys gråtfärdiga röst lämnar ingen med ett hjärta oberörd. Tvära kast, för sen kommer en riktig rökare i form av ”I´ve got levitation”. Här visar de att de trots allt är ett rockband med en intensitet i framförandet som slår de flesta på fingrarna. Tommys fru Clementine hjälper till med sången på vackra ”I had to tell you” som är en mer folkaktig ballad med det ensammaste munspelet i hela vilda västern. Vackert i all sin enkelhet. Avslutande sexminuterslåten ”Postures (leave your body behind)” lunkar fram som ett godståg i sakta mak. Gitarrfigurerna är precisa och kompet så där lagom hackigt. Under resans gång ändras det hela tiden utan att förlora form. Ännu en gång är körsången placerad långt bak i ljudbilden och de hjälper låten bit för bit att ta sig i mål. Det är sparsmakat i all sin förträfflighet. 

Easter everywhere är som ni förstår ett måste i skivhyllan om man har en förkärlek till psykedelisk rock. Debuten, The psychedelic sounds of 13th Floor Elevators likaså. Har man fattat tycke skaffar man även Bull of the woods trots det oförtjänt dåliga ryktet.




1 kommentar: