Post-war

2006 var jag på jakt efter en skiva till min bror som då var rejält biten av hela americanagrejen. 

Men att köpa en renodlad sådan kändes lite väl idéfattigt. Efter en lovande recension i musikmagasinet Sonic om en skiva av, den då, för mig, okända artisten M Ward, kändes det som ett närbesläktat val och samma vecka satte jag mig i bilen i riktning mot CD & Vi. Utan att ha hört en ton lämnade jag över Post-war, märkligt nöjd med mitt val. Veckorna gick och jag hörde inget utlåtande. 179 sådär spenderade kronor. Å andra sidan sa jag inte så mycket till honom när han köpt Poisons Flesh & blood till mig flera år tidigare! Fem år senare var familjen på väg till Värmland och känslan man får ibland att sin egen skivsamling mest innehåller mög hade smugit sig in. Sex timmar, enkel resa, med P3 som enda sällskap finns inte på kartan. Jag ögnade igenom brorsans CD-hylla och frågade om M Ward var nåt. -Jo, den är bra, sa han. Bilen fylldes en arla morgon med ett otympligt sexmannatält, kläder för fem personer och annat bra-å-ha. När vi passerat Varberg var Dick´s picks vol. 23, disc 1 slut och CD-växlaren matade fram M Wards femte album. Barnen hade fullt upp med att skjuta på omkörande bilar med sina plastgevär men jag och min fru blev hänförda. Vi lyssnade säkert sju gånger på skivan.

Stråkförstärkta ”Poison cup” sög tag i oss då och gör det fortfarande. En enkel akustisk inledning smyger igång låten och när hans mörka röst, som nästan spricker när trummorna tar vid, vet man i ett tidigt skede att detta är en platta som kommer att beröra. Det enda minuset är slutklämmen som skulle kunna vara hämtat från valfritt år i melodifestivalsammanhang. Lite tuffare blir det när Daniel Johnstons ”To go home” tolkas. Trummorna känns som ett oroväckande åskmoln tillsammans med de stöttande anslagen på pianot plus en gästsångerska i refrängerna i ett akustiskt komp som aldrig vill ge vika. ”Right in the head” doftar outlawcountry och smakar no depression. En skönt fuzzad gitarrslinga lyfter den ännu ett snäpp. Innan titelspåret sakta drar igång flyger en fluga förtvivlat mot ett fönster och som om det vore smyginspelat på behörigt avstånd står en plågad själ och gnider försiktiga toner på en billig fiol. ”Post-wars” behagliga orgel och långsamma tempo lugnar och tröstar. Med hjälp av svajarmen på sin 50-talsgitarr sveper han in en ytterligare i ett tillstånd av totalt välbefinnande. ”Requim” börjar som om Hank Williams äntrat studion med magen full av absint. Därefter tar en akustisk gitarr över med ett komp som med mer effekter gjort sig bra på valfritt heavy metalalbum. När så trummorna kommer in i bilden brakar det loss ordentligt och gitarrsolot är ingrediensen som fulländar. 

När man kommit så här långt in i låtordningen kan det kännas svårt att acceptera en låt som ”Chinese translation” som avslutar A-sidan. Hade den däremot varit först ut när man vänt vinylen skulle den satts i ett annat ljus. Lite som ett kameraskyggt barn i familjen Wahlgren. Det är en pigg och glad låt i all sin enkelhet. ”Eyes on the prize” låter som om den vore inspelad på en strand på Hawaii med Honoluluflickor i en förförisk dans i fullt dagsljus. ”Magic trick” är som ett glädjerus man försöker klamra sig fast vid så länge det bara går. Att den knappt är två minuter lång är nästan frustrerande. På instrumentala ”Neptune´s net” är det surfgitarr som gäller. Dick Dale hade varit nöjd om han spelat in den vågar jag påstå. Aningen småfalska ”Rollercoaster” flyter på i sakta mak och är precis den låt man inte vågat drömma om. För att ligga näst sist är ”Today´s undertaking” ett skört litet mästerverk med timpani och fiol som främsta byggstenar. Avslutande ”Afterword/Rag” är en tvådelad sorgsen skapelse med en stundtals kväsande sångare vid mikrofonen komplett med en himlasänd loungefeeling i bandet som backar honom. Andra hälften skulle kunna vara inspelat av Göran Fristorp sittande som sig bör på en barstol med gitarrkroppen i knät, gitarrhalsen i tio över två-position och blicken sänkt. 

Post-war är en skiva i samlingen jag ibland kan längta hem till efter en arbetsdag och magin infinner sig faktiskt varje gång.