Under Diana & Untamed

 Det var en disig höstmorgon, året var 2014 och jag gick igenom ett av alla nyhetsbrev från leverantören i Holland. Sökte upp ett band som döpt sig till Ill Wicker och bländades av ett riktigt vackert omslag. Drog igång deras debut Under Diana och småhoppade in i låtarna och konstaterarade besviket att konstverket runt dessa strikt limiterade skivor kom från ett gäng medeltidsgycklare.

 Folkmusiken fick sig en rejäl törn när jag först läst om The Incredible String Band och sen hörde deras första LP på CD. Tröstade mig med att The 5000 spirits or the layers of the onion (känn in titeln bara) med det smått fantastiska omslaget var från det beryktade flumåret 1967. Samma skit. Denna musikform har via TV och film gestaltats av ständigt klämkäcka dvärgar med varsitt redan då antikt stränginstrument i händerna, som glatt tar emot en välriktad spottloska någonstans kring torget vid folkfesten som lockar med ljummen mjöd och ett par välriktade bödelsvep. Ibland blir det ett fritagande, ibland dör de dömda schemaenligt men en sak är säker och det är att dessa lovsånger i dur med darrig ton om rimfrost på insidan av fönstret (Åh, den som ändå hade ett) eller den om hur farmors ben först blev blått och sen bara föll av och kom att nära gårdens get i ett par dagar framöver, inte känns relevanta i min tid.

 Jag beställde en skiva nyligen och inuti kartongen låg även några häftade A4-ark med målande beskrivningar om bolagets egna släpp och ett par till. Välspelad folkmusik stod det bland annat. Med ett klick startade Spotifyappen och visst kände jag igen omslaget. "Fret" drog igång med den där verbala jojken och jag visste egentligen att jag begett mig alltför långt ut på en toleranskrävande musikalisk tidsresa. Ändå lät jag den spela. Det var en sån morgon. När de åter nådde sången mot slutet på spår nr 2, "Vassal of the sun", hade de i ett flera minuter långt instrumentalt parti dessförinnan med små medel och stor musikalitet, fått mig att sitta blickstill och bara känna in. Jag gav mig fan på att förlika mig med sångspråket där och då.

 Skivan spelade vidare och jag skrev ett mejl och hoppades dessutom på ett Tjärnen-ex. Tio stycken gjorda. Den brutala sanningen var att häftet mest kommit med som en diskografi i print. Mycket var slutsålt sedan länge. Hittade ett ex i Frankrike och för att vara på den säkra sidan beställde jag via postorder även deras senaste släpp, Untamed. Den skummade jag faktiskt bara igenom på Spotify för att på allvar få sitta ner i fåtöljen och ta del av. Fransosen cyklade förmodligen inte ner till byn med skivan förrän alla hans baguetter var slut så uppföljaren fick min fulla uppmärksamhet i ett par dagar.

 Det luktade fortfarande grillad hare långa vägar, tro inget annat, även om öppningsspåret vittnade om en tanke bortom tid och rum. Fiolerna och handtrummorna i "I was here when the sea was young" eldade på varandra. Som en scen från Braveheart utan en enda engelsk soldat i bild. Sjöng dom inte bättre nu till och med? Undersköna "The charm on your chest" med sin fem minuter långa instrumentala passage förde tankarna till vad som hände när jag försvann in i "Vassal of the sun".

 Vanligtvis spelar jag inte skivor jag äger i fast form på Spotify men jag gick ju ändå i timmar varje dag på jobbet och fixade med det sista. Solen sken nästan konstant och ur fickan strömmade i alla fall en gång mellan dessa åtta timmar något av albumen. Kanske var det pröjset under tiden som fick klagovisan "Iblissa" att lossna. Nu känns den på allvar puritansk. Fanny och Alexander-mood. Press play.

 "The trials of madame Dillner" bär även den på ett vemod som spelats i generationer. Engelsk folkton möter svensk och övergången blir smärtfri därefter på Untamed avslutande "Min levnads afton/Twelve men". Tänk klassisk gitarrduo i den lokala kyrkan och du är den som till slut höjer tändaren. När Emma och Thea börjar sjunga kommer jag att tänka på hawaiianska duon These Trails och fiolstycket som följer skulle kunna stå signerat Mats Glenngård. Glockenspiel används med fördel under båda albumen och här förgyller det ända in i slutet.

 Frisinnade "Nicor" på sina stadiga tio minuter känns obestämd i sin natur och i allra högsta grad levande. Då de plockar upp melodin mot slutet kan jag med säkerhet säga att -Den känner jag i alla fall igen! Man känner sig inte obekväm däremellan men inte heller helt trygg. Där "Nicor" saknar skärpan tar "Silent impulse" vid med bibehållen glöd två år senare. När halva låten återstår tar rytmerna över. Två lika envisa violinister piskar på stämningen och Ebba bakom percussionsetet slår handflatorna vita. Shamanerna dansar framför elden.

 7:25 långa "Darkling woods", sist placerad på debuten, går från Skörbjugg 2.0 till ett ödesmättat fylleslag, för grovt för historieböckerna att återge. Här i händerna på sex folkmusiker från Göteborg. "Earth child" låter faktiskt stundtals som Amon Düül II med sin drivande akustiska gitarr och Emil och tjejernas enastående sånginsatser. Med en och en halv minut kvar stillar sig musiken i en skönt avig avslutning.

 "Untamed" är skivans lättillgägligaste spår med en enkel melodi att komma in i. Adams jazzlika cellosolo är både befriande och modigt. Stråkarna ligger där och småpyr och tar bestämt täten i ett till sist omkullkastande parti. Sen stiligt tillbaka till melodin igen i knappa två minuter. "Under Diana" smyger igång med en tramporgel och genast är man fast. Stränginstrument fyller sparsmakat i under den tre minuter långa färden mot körsången som efter säkert tjugo genomlyssningar fortfarande ger mig gåshud.

 Ill Wickers två album blev 2019 det vitalaste jag hört på länge. Välspelad folk, stod det i det där bladet. Så var det sannerligen.

Dark shadows

Finns det en komplett guide till amerikansk psykedelia och annan märklig musik är det i så fall (i huvudsak) Patrick Lundborgs bok The Acid Archives. Andra utgåvan stinnare än nånsin. När man trott sig veta en del om udda grupper och excentriska artister från over there är det som att sätta sig i skolbänken igen, låt säga årskurs tre och sen bara gilla läget. Inte för att man behöver höra allt, än mindre lägga dyra pengar på originalutgåvor men det man blir nyfiken på efter målande beskrivningar brukar falla i god jord.

 Även om allt går i vågor räknar jag nog ändå 13th Floor Elevators som en av husgudarna. Mycket psykedelisk musik har strömmat genom högtalarna men få är så in i helvete bra som dom. Är man sen funtad som jag nöjer man sig inte med det man redan har utan vill hela tiden hitta nytt. Innan Internet drog igång för egen del förlitade jag mig i synnerhet på böcker i ämnet och på tips från vänner, mer bevandrade än jag själv. Sen slog jag till på nån skivmässa eller från nån postorderfirma med andan i halsen. Detta började långt innan första löningen nått bankkontot mor fixat åt mig.

 Texasbaserade International Artists hade fler intressanta artister än 13th floor Elevators visade det sig. Först ut blev The Red Krayola efter en skönmålning av Richie Unterberg. Total dynga visade det sig trots idoga försök att förlika mig med brölet de lyckades frammana. Två skivor på en disc dessutom. Lost & Founds Everybody´s here stod näst på tur. 10th Floor Elevators för att inte verka nedsättande men ändå hålla sig på rimlig nivå. Bubble Puppy kändes varken varma eller kalla. Flera år senare la jag vantarna på Golden Dawns LP Power plant. Fina grejer må jag lova!

 Sonobeat, ett litet skivbolag beläget i Austin, TX, känns som International Artists lillebror, han som redan innan start målats som familjens svarta får. Ingen genre verkar ha skrämt bort inspelningsteknikerna och det ena singelsläppet efter det andra trycktes upp. Inga större upplagor dock, även om vissa sålde bra i innekretsarna inom delstaten. Fyra LP släpptes, varav en officiellt, de tre andra såldes som demos för vidare äventyr på andra skivbolag.

 Cold Sun klev in i studion och spelade in material mellan 1970 och 1971 som aldrig sett dagens ljus om inte Rockadelic grävt fram den ur gömmorna. 1973 pressade någon i gruppen upp en acetat där endast 2/3 fick plats. Alltså, ett ex fram till 1990. Det är så man ryser. World In Sound släppte Dark shadows, plus en singel med livematerial, 2008 och det är denna utgåva som jag gått igång på.

 Bill Miller sjöng, spelade munspel och trakterade autoharp, ett cittraliknande instrument. Så som 13th Floor Elevators använde sig av ett elektrifierat lerkrus finns här hemligheten i detta udda val. Spöklikt men ändå så rätt skivan igenom. John Ike Walton från just 13th Floor Elevators spelade i en tidig upplaga av gruppen då de hette Amethyst men lämnade gruppen strax innan inspelningarna tog vid.

 I vår källare står ett Görs & Kallmanpiano som under årens lopp stämt om sig och förvridit varje ton på ren jävelskap känns det som och den inledande halvminuten på "South Texas" är som en påminnelse att ringa pianostämmaren. Den kittlande tanken på att samla några vänner runt detta vidunder till instrument och spela in lite ökenrock känns faktiskt lockande med denna låt som referens! Det dissonanta tar mer plats här än på någon skiva jag någonsin hört och jag köper det fullt ut. Den desperata sången och de klassiska trumfillsen ger låten extra karaktär. Gitarrfigurerna slingrar sig som livsfarliga ormar och får västkustbanden att blekna vid jämförelse.

 Basisten Mike Waugh sköter det mesta av sången på "Twisted flower. En tre minuter lång låt som kryper in under skinnet på lyssnaren. Autoharpans obestämda natur bidrar till en märkbar oro i melodin. De ständiga inräkningarna på trummorna gör att man inte vågar sluta lyssna. Knappt nio minuter långa "Here in the year" har ett nästintill popliknande gitarrkomp från Tom McGarrigle. När stämsången visar sig ha två olika texter strax innan det första ordentliga brejket förstår man att det här är på en helt annan nivå än det man är van vid. Det ältande partiet om television växer som en orosklump i magen och vore det inte för det snälla kompet hade nog rundgångarna tagit ut sin rätt.

 "For ever" är, trots sin schizofrena uppbyggnad, en logiskt uttänkt låt. En ihållande frågeställning, förstärkt genom dubbla sånginsatser, den ena desperatare än den andra, är bara början på denna förödande urladdning. Hör hur gitarren fräser runt två minuter och hur detta eskalerar tills Bill återigen ställer sig frågande, nu inte lika ensam som tidigare men ändå lika svarslös.

 B-sidan startar i sann The Velvet Undergroundanda. Tänk "There she goes again" filtrerad genom inmundigandet av märkliga kaktusar och inte utspätt New Yorktjack så är du nära sanningen. Jag tyckte att "See what you cause" var för catchy för att passa in på resten av skivan tills jag på allvar (läs alldeles nyligen) tog den till mig. Andra sidan är i sanning lite bistrare än den första så det kan nog vara det som fått mig att bli osäker helt enkelt. För att fortsätta jämförelsen med VU slänger jag in "Waiting for the man" som ännu en referens. Vansinnesgitarren i slutet kommer plötsligt och hugger direkt mot halsen. Ingen idé att försvara sig mer än med öppna öron.

 "Fall" är det mest desperata jag hört där alla bitar faller på plats. Han sjunger som den föreläsare man helst av allt velat stöta på, strax innan vakterna tillkallats för att avstyra det oundvikliga upploppet. Och gitarristens snirkliga figurer i en gigantisk kaleidoskopisk värld av alla färger utom de ljusa. Urladdningen när en och en halv minut återstår får mig att tänka på Loves "Seven and seven is". Texaspsych har aldrig varit farligare än här.

 Den elva minuter långa "Ra-ma" har alla element som krävs för att både kännas meditativ och påträngande. Autoharpans trolska toner inleder och ett märkligt sångparti tar vid och snart är gruppen helt uppe i sitt. Partierna avlöser varann med någon sorts slumpmässig precision och hur skruvat det här än låter sig beskrivas är den inte svår att ta till sig. Lagd sist på skivan visar de här upp hela registret på ett högst ödmjukt sätt.

 Skivan spelades in medan Sonobeat kämpade i motvind och slutligen förklarades i konkurs. Jag är tämligen övertygad att om den släppts 1971, hade psychscenen i Texas sett annorlunda ut i många år framöver. Bill Miller blev sedermera medlem i Roky Erickson & the Aliens.

Electrical youth

Baby Grandmothers. Namnet som får det att vattnas i munnen på en liten skara fans hade out of the blue äntrat studion för att spela in nytt material. 1968 släppte de en singel som kräver ett nytt topplån på huset för att bli stolt ägare till. Femtio år senare kände de sig alltså manade igen! Nu med en färsk fullängdare dessutom. En sparsam turné blev spikad och ett av spelställena var Folk Å Rock i Malmö.

  Ingen diskussion. Dit skulle man även om datumet visade på en söndag. Vid en närmare granskning av den utskrivna biljetten såg jag att arrangören lyckats pressa in ett förband.
-Helt briljant, utbrast jag ironiskt för mig själv och kunde nästan se mig själv, kämpande för överlevnad måndag morgon. Veckorna gick och någonting fick mig att gå in på Spotify för att kolla upp om de hade nåt att erbjuda mer än blåa ringar under ögonen.

 Dream, släppt 2016, hade ett omslag som direkt gjorde mig nyfiken. Det bar nästan lite släktskap med Träd Gräs & Stenars livealbum Djungelns lag. Ett dubbelklick senare drog den igång. Saken med mig och Spotify är att vi aldrig riktigt möts. Ett halvt öra för att känna in blir det i regel. Att stå i ett skivbås och lyssna igenom en platta innan ett eventuellt köp är inte heller det min grej. Att chansa är halva nöjet. Det första jag hörde var en sitar och en atmosfär som tilltalade. Detta var ju nutidsflum för både övervintrade och purfärska hippies. Vilken kväll det kunde bli!

 På utsatt tid steg en hel hop ynglingar upp på scen och drog igång ett set som nästan med ens fick oss i publiken att fokusera på inget annat än deras musik och spelglädje. Jag satt långt bak i lokalen och såg hur huvudena nickade unisont i takt. Applåderna blev intensivare allteftersom och när någon viskade nåt i örat på sin kompis visste jag  att det var lovord och absolut inget annat som yppades.

 Efteråt bildades en lång kö vid merchen. Jag hade ställt in mig på Dreams för att vid ett senare tillfälle skaffa Electrical youth. Den moderna människan i mig fick sig en rejäl törn då det visade sig att Dreams endast fanns tillgänglig på kassettband. Förband alltså... Senare fick vi reda på att den fanns som digital download. 150 kronor senare stod jag däremot som stolt ägare till deras uppföljare på det mer lättsmälta alternativet vinyl.

 Hålögd eller inte slet jag plasten av mitt köp efter arbetsdagen och ett rejält uppsnack fick frun att sätta sig i fåtöljen bredvid. Den hade nåt, konstaterade vi båda, rätt och slätt. Jag flippade vinylen ett par gånger under kvällen, något jag vanligtvis inte gör och återkom till den dagen därpå igen. En vän kom på besök under helgen och när han nästan vädjade att få höra b-sidan förstod jag att den visst hade nåt.

 "French kiss" har drag av Woods "Out of the eye" i sin monotona natur. Basslingan luktar Wooden Shjips på långa vägar och trummisen följer mästerligt de små stegringar som bjuds. Gitarrslingan efter refrängen fastnar i huvudet på en timmar efter. Efter några drag på harpan startar de om på nytt och det är här nåt händer inom mig. Sfäriskt flyter de omkring och tassar runt i ett till synes oändligt ljudlandskap man helst önskar aldrig ska ta slut. 

 Instrumentala "Riverbed/Slowdry" i förförisk valstakt tar slutligen ändå vid. Tvärflöjt i "Riverbed" och saxofon i "Slowdry". "You and me" vandrar mellan högtalarna i vågskvalp och fadade instrument blir som en avslappningsövning för stressade själar. En perfekt avslutning på A-sidan i all sin enkelhet. Även denna helt utan någon sånginsats.

 Den akustiskt drivna "Fantasy" med sina synthmattor och härligt sävliga sång verkar rymma så mycket mer än den kanske egentligen gör. Det är med små medel de låter lyssnaren hamna i detta tillstånd. "Corsica/Heatwave", skivans längsta spår mäter lite drygt åtta minuter och inledningsvis är det basen som bestämmer. Tvärflöjten smyger sig in och smeker medhårs. När fem minuter återstår bryter de tvärt med en tempohöjning. Ändå känner man sig kavlugn. Den avslutande en och en halv minuten känns lite 90-talsindiecool. Som en väldigt viktig parantes på nåt vis. Sjätte och sista låten har drag av Beck när han menar allvar. "Air balloon" är snyggt inramad indicapop med en gitarrfigur i andra hälften som dröjer sig kvar.

 För egen del återstår bara att gå in på iTunes och ladda ner debuten, kanske kalkylera av omslagsbilden och bränna på skiva. Och vänta på nytt material!

Idioten

 Hur kom det sig egentligen att jag kände till men inte tog tag i Kebnekajses 2000-talsplattor? Hade det att göra med alla de grupper som gav sig ut på vägarna med kanske en originalbasist och ändå stegade upp på scen där de blev presenterade som det gamla dragplåster de en gång varit och försökte leva upp till gamla bravader? Även om de levererade var det ju inte samma sak nu. 

 Vissa saker vill man ha ett bra avslut på, så att lägga pengarna på en skiva som spelats in för att hålla kronofogden borta skulle kunna ta eggen av forna alster för gott. Nu blev det i alla fall så att jag fick hem deras självbetitlade, Idioten och Aventure. En lördagsmorgon steg jag upp och kokade kaffe åt mig och frun. Det visade sig att hon var betydligt tröttare än mig så hennes två koppar blev mina dom med. Fyra koppar, Words of wonder på mobilen och elektrisk folkmusik. Hjärtat slog dubbelslag av all koffein och hjärnan gick på högvarv av deras polskor, brudmarscher och skänklåtar. Hur kunde de låta så här nyfikna, på, nyretro och nästintill farliga på äldre dar?

 Nog har även jag hyllat en skiva som ett mästerverk vid första genomlyssningen för att senare krypa till korset och hoppas att ingen hört mina lovord men här kändes det rätt hela vägen. Samma känsla infann sig dagen därpå. Så här mycket folkmusik hade jag aldrig spelat i sträck. Kebnekajse från 2009 fick dessutom följa med ut i bilen. Idioten skiljer sig lite från de två övriga med en mer rockbetonad produktion.  Man hör ändå att det är Kebnekajse. Soundet intakt efter alla år!

 "Barfota", en titel som på pappret andas frihet, vårkänslor och fjäriljakt känns istället kuslig. Som en mors påpekande att gärna springa ut i naturen men att även se upp för huggormens bett. Mats fiol lockar, Kennys gitarr och Görans och Thomas basar varnar. Skivans längsta spår för övrigt. Efter en basinräkning tar Mats och Kenny tag i melodin till "Fäbodpsalm". En jämtländskt lågmäld kreation i ny skrud. I bryggan blir fiolen både klagande och småpsykedelisk. Tempot är lågt.

 Det är det inte i "From-Olle". Fiolgnisslet vet ingen hejd även om det är långt ifrån stökigt. Kenny spelar i samma figurer. Är det nåt jag förknippar Kebnekajse med är det Pelles trumföring. Här känns han igen! Att få en hi-hat och virvelkagge att låta som ingen annan är banne mig stort. Titellåten pendlar mellan traditionell folk och rock från den hårdare skolan. Det ryms mycket dramatik i dessa fyra minuter och gitarrsolot mot slutet håller världsklass.

 Norr om Guinea där slagverkaren Hassan Bah föddes ligger Senegal. På "Senegal beat" är det handtrummorna som har huvudrollen. Smattret från skinnen är det enda som håller tempot uppe. Plockande, svajande gitarrer i lager på lager kommer och går. Mystiskt svävande ljud gör den till en sinneshöjande upplevelse. En sån låt man kan höra nya grejer i efter hur många gånger som helst.

 När jag läste "Tax free" på baksidan hoppades jag faktiskt att det var en slump att de valt samma titel som Hansson & Karlsson och inte mer. Vid en närmare granskning visade det sig att de visst valt att tolka just deras nummer från magnifika Monument, släppt 1967. Detta kunde inte sluta väl var min enda tanke. Det lossnade inte direkt måste jag säga. Pelles och "Loffes" trumstil skiljer sig markant och Bosses orgel försvann och förvandlades till något helt annat. Tyngden i låten är intakt, det är i flumpartierna det händer saker. Tredje gången lossnade det helt. Stegringen i slutet med den ettriga fiolen är en djärv bearbetning som lyckas fånga essensen i låten fullt ut. Jag kunde inte bara andas ut utan se fram emot att få höra den igen.

 Traditionell folkmusik återigen med "Hans & Greta". Kan vara låten innan som tog på krafterna som gör att denna inte riktigt lossnat för mig. Annat är det med "Senpolska". Där David Gilmour hissats upp på muren för sitt kanske mest klassiska solo i "Comfortably numb" har Mats klättrat upp på en bergsknalle vid Höga kusten och tonerna han frammanar sprider ett töcken över hela Ångermanland. Lägg därtill Pelles kompande kantslag som om vore inspelade i en tom 50-metersbassäng så är ödesmättnadskänslan inte långt borta.

 Lika fartfylld som "S:t John" från III är "Stockholmspolska" här. För att sitta still till denna borde det krävas ett läkarintyg! "Sangenuten", hämtad från Norge och omstöpt i Sverige, avslutar Idioten. Smått suggestiv i sin karaktär sticker den ändå ut hakan och ruskar om rejält. De maler oförtrutet på och halva låten är ett enda jamparti där det ena leder till det andra. Svensk psykedelia för den garvade.

 Åtta år gammal hann den bli innan jag tog tag i det hela. Lite onödigt såhär i efterhand.