The second

   I min samling stod två skivor med Steppenwolf. At your birthday party och en halvobskyr liveskiva vid namn Early Steppenwolf. Och så hade jag ”Born to be wild” på en 60-talssamling. Rock & roll rebels från -87 hade jag kastat ut för länge sedan. En kväll la någon i en musikgrupp på Facebook upp en låt med dem och jag valde att starta Youtubeklippet. Det var ”Don’t step on the grass, Sam”. En halvtimme senare var deras två första skivor beställda. 

   Mina förutfattade meningar om John Kay & co som ett låt-oss-verka-tuffare-än-vi-kan-leva-upp-till-band fick sig en rejäl näsbränna. Båda skivorna var en salig blandning av hård rock, psych, folk och blues utan att för den sakens skull kännas splittrade.

   The second inleds med den mjuktuffa ”Faster than the speed of life”. Den känns som en välpolerad garagerockdänga. Den skitiga gitarrtonen och den medryckande pianoslingan får den att lyfta efter ett par genomlyssningar. 

   När John Kay sjunger som allra coolast låter det som om han sjunger genom en gammal kaffeburk. Och när resten av bandet spelar som ett elektrifierat deltabluesband svänger det ordentligt vill jag lova. Det är i klass med John Mayall & The Bluesbreakers när de spelade så rått de bara kunde. ”Tighten up your wig” är precis så skitig man vill ha den. 

   Först när ”None of your doing” drar igång tvekar man om detta kan leda till något gott. Den übersnälla orgeln får The Mamas & The Papas att likna läderrockare och John sjunger så innerligt att det söker mig. Men det tar bara en halv minut innan de tuffar till sig med trummor och ett par skeva gitarrtoner. Så pendlar de låten igenom och dynamiken vinner över tvivlet.

   ”Spiritual fantasy” däremot kan jag inte förlika mig med. Akustisk gitarr, stråkar och ett försök att låta pretentiöst engelska funkar inte helt enkelt. Synd på en sån titel.

   ”Don’t step on the grass, Sam”. Man sugs in i det långsamma tempot med detsamma. Basgången pockar på ens uppmärksamhet och gitarrerna slingrar sig som livsfarliga ormar. När sen orgeln fyller på är den komplett. Man hör att de menar allvar att lagens långa arm ska ge fan i deras gräs. 

   Skivans mest tidstypiska låt ligger sist på första sidan. ”28” är bra men inte exceptionell då hundratals andra grupper gjorde liknande låtar över hela den amerikanska kontinenten. 

Klassikern ”Magic carpet ride” är det däremot klös i från början till slut. Den hypnotiska gitarren i det överväldigande psychpartiet som varar i halva låten är briljant, orgeln magnifik och de spöklika gitarrtonerna som sticker fram här och var skickar lyssnaren in i en annan dimension. 

   Återstoden av plattan är i det närmaste ett bluesmedley där ”Disappointment number (unknown)” i början känns som en morgon på tuggtobak och ett konstaterande efter en snabb koll under stråhatten att det lär bli varmt idag med. Det är en ledig melodi som sakta men säkert tar sig. 

”Lost and found by trial and error” känns som ett helhjärtat försök av Procol Harum att lira country. Men halvvägs in i låten känner man igen svänget och de slänger in ett munspel i mixen som är helrätt. Utan någon förvarning är de framme vid ”Hodge, podge, strained through a Leslie” där Goldy McJohn spelar sin orgel med en entusiasm som går rakt in i hjärtat. Resten av bandet hakar på och det är först då man inser att de inte sjungit ett enda ord. Lika glädjefylld är ”Resurrection” med sina call and responsekörer och bluesiga finesser. Tänk Creedence och Bob Seger på samma scen och du är rätt nära sanningen.

Med ”Reflections”, knappa minuten lång, bryter de sångcykeln med svårmodig cembalo och en psalmliknande sånginsats.

   När jag gör upptäckter som dessa med ändå relativt stora band hemsöks jag av tanken på hur mycket bra musik man egentligen missar. Lite som jag ryser när någon frågar vad jag gillar och nämner Pink Floyd. -Jaja, det är dom med ”Another brick in the wall”. Steppenwolf hade mer än ”Born to be wild”, det vet jag mer med säkerhet nu!

Interludes for the Dead

En kväll gick jag in på Grateful Deads hemsida för att förvissa mig om att jag inte missat nåt skivsläpp. Allt såg ut som vanligt förutom en som i och för sig såg rätt förförisk ut men alla vanliga utgåvor, deluxevarianter och superdeluxeboxar från deras 50-årsjubileum gjorde att jag drog i handbromsen. Circles Around The Sun, en grupp skapad för att höras i pauserna, inte live utan som förinspelad musik, kändes så mycket överkurs det bara var möjligt. Det tog säkert mer än en månad innan jag ens kollade upp vad detta rörde sig om.

Huvudpersonen i projektet var Neal Casal som jag utan att veta faktiskt hört på plattor med Ryan Adams och The Chris Robinson Brotherhood. Han spelar dessutom i Phil Lesh & Friends och det var den forne Grateful Deadbasisten i samråd med Justin Kreutzmann, Deadtrummisens son, som övertalade Neal att samla ihop ett gäng musiker. På pappret en rätt lam deal skulle jag vilja påstå. I pauserna köper fansen t-shirts och varmkorv, tömmer blåsorna och lägger fokus på att rulla jointar. 

Skeptisk som jag var gick jag ändå in på Spotify och tryckte igång Interludes for the Dead. Min idé om hissmusik gick om intet redan efter ett par minuter. Visst var det bakgrundsmusik men det fanns en nerv som gjorde det ohyggligt spännande att lyssna på. Det mest spännande är att de gick in i studion tomhänta och jammade ihop ett par timmars pausmusik. Inga pålägg efteråt. Det du hör är det de spelade där och då. 

Första CDn innehåller fyra spår. Två sträcker sig över lite drygt tjugo minuter, de två andra snittar en kvart. Rix FM hade varit tvungna att avbryta för reklam ett par gånger mitt i! ”Hallucinate a solution”, Phils svar på hur projektet skulle ros i hamn, inleder som en själslig smekning. Lite upptakt i farten men så försiktig att man tror att melodin ska kapsejsa efter nästa krök. Då och då fräser det till och hela rummet gungar i takt för att sedan återigen tassa försiktigt fram och det är däri storheten ligger. Precis som huvudakten runt -77 glider de in i passager utan slutmål.

Undersköna ”Gilbert’s groove” är en funkigt laidback låt där rytmen står i centrum. Stevie Wonder ombord på Ken Keseys gamla skolbuss Furthur på väg mot evigheten. Gitarren bubblar över av behärskad spelglädje och orgeln är så rätt hela tiden. De snubblar in i Deadland och tar sig därifrån med förnyad energi.

Min favorit hittills är ”Kasey’s bones” som med sin snärtighet vägrar släppa taget. Med en enkel melodi i bagaget får de till ett sväng utan dess like. Det är Neals bandkamrat från The Chris Robinson Brotherhood, Adam MacDougall, som håller glöden vid liv med sin orgel. Låtens uppbyggnad landar i jazzterritorium och ändå är det mer funksoul. Det finns element som, för att återknyta det till Grateful Dead, låter Brent Mydland över det hela. De når klimax runt fjorton minuter och då är man för inne i det för att inse hur de minuten senare plockar ner den till ett utforskande jam som får tiden att i princip stå still. Här är det bara Garcia som saknas. 

”Space wheel” har i sin början tagit melodin från ”The wheel” från Jerry Garcias debutalbum men där han och Donna Jean brukade ta låten vidare håller de sig i kosmos ett bra tag framöver. Som ett helande mantra för en hippie ”på väg ner” går de omvägen bara för att vara på den säkra sidan. All oro försvinner när det inte finns några måsten.

På CD 2 börjar det återhållsamma ta plats. Tro för den sakens skull inte att musiken känns grådaskig för det. Det bor så mycket kärlek i varenda ton som bara vill väl. 

Neals gitarr på ”Ginger says” känns igen från Garcia runt -78 och precis som hans forna bandmedlemmar lutar de tryggt på hans förmåga att hitta rätt. 

Skivans längsta spår, ”Farewell Franklins” med sina stadiga tjugofem minuter, plockar fram det bästa ur Neal & co. Med en diffus melodi som bas drar de iväg på upptäckarfärd där Merl Saunders lika gärna kunnat vara kapellmästare. Med små medel ser de till att inte mycket händer förrän de når femtonminutersgränsen. Och då kryper melodin sig sakta på. Inga briseringar eller se-på-mig-tendenser. Man känner att nåt är på väg och det lutar åt en psykedelisk frigörelse. 

Den funkigaste hissmusiken följer med ”Saturday’s children”. I nio minuter låter de som musikerna i Miles Davis band runt -75 innan huvudattraktionen äntrar scenen. De provar sig fram, blir varma i kläderna och njuter av vad de åstadkommer. 

Den återhållsamma känslan dröjer sig kvar med ”Scarlotta’s magnolias”. Halvvägs in går Adam loss och skickar melodin ut på ett äventyr som Neal med varm hand för vidare. Unisont bestämmer de sig för att plana ut dessa eskapader genom att hitta tillbaka till ursprungsgroovet.

”Hat and cane” tar avstamp i ”Dark star” när allt hänger på en lös tråd innan allt faller på plats. Här bjuds det inte på några extravaganser mer än ett försiktigt närmande mot kärnan. Det är bluesigare än någonstans annars på skivan och mer edgy än väntat, ändå så lounge att jag knappt vågar skriva det.

På sista spåret ger de sig på ”Mountain of the moon”, även detta instrumentalt, och med en nutidsstämpel som heter duga. Tom Constantens ande känns närvarande. Akustisk gitarr och vackert svävande synth får 1969 att kännas aktuellt igen. 

Trollbindande vackert och sävligt medryckande är nog rätt talande för Circle Around The Suns prestation som pausmusik. Med drag av Grateful Dead i sig spelar de ändå i sin egen liga och de gör det så eget att ingen ifrågasätter deras intentioner. Musik skapad för ett fåtal tillfällen och med så mycket egenvärde att det lever vidare långt därefter.